Som det är

Cancer - jag valde ensamhet och isolering, för mitt tänk var att om ingen annan än jag vet, så är det inte sant, så länge ingen annan vet och säger det existerar det inte. Om jag blundar, biter ihop och drar mig igenom det utan att någon i min omgivning vet om det är det inte sant, då finns det inte, det är inte så.

Har kvar denna inställning, och varje gång jag går på en kontroll känner jag igen känslan, jag stänger av. Under den veckan så finns inget i stunden, jag existerar i ett vakuum. Kan inte förklara det på ett sätt så det blir lättare att förstå - låt mig likna det med en struts och huvudet i sanden. Jag tar ett djupt andetag och släpper det inte fröns resultatet är inne.

Jag har dragit till med lögner, skapat andra ursäkter för att komma undan, för att om jag använder andra ursäkter kan jag undvika det reella.

Nu har en vän, en tjej jag träffade under en del av min behandling och som hade en underbar inställning till livet borta. Hon klarade sig inte en gång till. Metastaser i levern, skelettet och hjärnan, ja, stort sett i hela kroppen. Jag fick ett samtal en undran om jag kunde komma och det kunde jag givetvis.

Hon hade ett liv, ett riktigt liv, fullt med liv och rörelse. Hon hade ett verkligt värde och jag känner en sådan skam att jag fortfarande är här när hon är borta. Blir också arg, arg att alla underbara människor lämnar mig - klart, de hade inget val. Vi pratade lite, fick krama om henne och hennes lilla dotter. I natt stjärnklar natt hade motståndet hon satt upp, ebbat ur och hon försvinner vidare ut i oändligheten.

Vi träffades inte ofta, men vi sms:ade, mailade, hördes av, med henne kunde jag prata om sådant jag inte ville att någon annan skulle nämna, hos henne var det ok.

Du lämnar spår, och jag skall göra mitt bästa att fullfölja mitt löfte till dig, jag sänder all värme till din man och dotter, till din familj som är kvar.

Ha det väl ta hand om henne systra mi!

Tillbaka till film åter en bit av mig

Jag älskade filmer, drömmarna bakom dem, möjligheterna var oändliga och magiska, det var så jag ville leva mitt liv, ett liv med oändliga möjligheter fullt av magi. Men någonstans längs vägen tappade jag tron på det omöjliga, ögonblicket var när jag lämnade Australien, då slutade jag tro på det omöjliga som möjligt, om jag bara ville, om jag bara bestämde mig. Jag slutade drömma, jag slutade tro på magi, jag slutade tro.

Jag gav upp på möjligheten att jag är någon speciell, magisk individ som skulle skapa ett underbart liv. Men saker blev tagna från mig, jag förlorade och saknade orken att lyfta mig själv från overksamheten. Den förlamande oförmågan att tro på mig själv, att förlåta mig själv för de oförrätten som jag gjort mot mig själv.

I dag tog jag ett steg fram för min skull, jag tittade på en favorit från förr, en film så vacker, så sagolik men baserad på en verklig händelse, för några timmar försvann jag in i familjära trakter, den utspelar sig i Venedig, en stad uppbyggd på omöjliga grunder. En stad med en magisk historia, den var som manna från himlen för min särgade själ. Filmen heter ”Dangerous Beauty” med underbart vackra Catherine McCormack och lika underbart vackra Rufus Sewell .

Nog vet jag att livet inte är som på film. Det är inte den magin som jag pratar om. Magi för mig är som när jag åkte till Verona och tillsammans med en grupp vänner åkte till Lido De Jesolo och satt och prata och tittade ut över sjön tills gryningen. Då gick vi till bageriets bakdörr och köpte varmt färskt bröd som vi delade på. Det är magi.

Magi betyder olika saker för oss alla, lika så, underverk och härligheter. För vi har alla individuella smaker.

Men för mig är det mitt livs blod, jag måste tro på magi, hopp och kärlek, att det omöjliga är möjligt för utan det är jag som idag - tom och kall, utan innehåll, elak, ond och ogin. Inte konstigt att jag inga pengar har, eller någon framgång.

Goda saker händer endast goda människor - och så skall det vara, så känns det i alla fall.

Gör jag saker från ett elakt, ont ställe kan det endast resultera i otur, ogint bemötande och en vardag utan pengar - ”you reap what you sow”. Du skördar det du sår - så självklar, så själv klart.

Jag vill komma tillbaka till mitt drömmande, min fantasi, magin och tron på underverk. Tillbaka till en god, varm generös Marie. Det finns hopp, för jag är inte genomrutten. Om jag inte får leva på hoppet, drömmen, fantasin, magin och kärleken, vad skulle jag önska leva för då - under sker, jag utvecklas för jag lever i alla fall, hur mycket jag än försöker streta emot mig själv - jag är min största fiende men även min starkaste allierade, med viljan att sträva efter bättre, bättre för mig.

Så det är inte omöjligt

Eldorado

När jag var tonåring fanns det ett radioprogram som hette ”Eldorado”, det gick sent på kvällen, men kommer inte ihåg vilken dag i veckan det var, tror att det måste varit under helgen eftersom det gick så sent.

Jag brukade sitta vid mitt skrivbord som var vid fönstret, med min dagbok och ta in vart ord han sa, om jag bara kom i håg vad programledaren hette, det gick i alla fall på P3. Att skriva har varit väldigt viktigt för mig, jag måste ha ett block med mig så jag kan skriva upp något som ”kommit till mig” under dagen, att vara utan penna och papper är som att ha svårt att andas.

Har skrivit ner mina inre dialoger, för att reda ut vad som pågår i mitt huvud, i bland kommer det ur väldigt kloka saker, det finns tillfällen som det jag skrivit haft stor effekt på mig. Det är i bland som om någon annan hade skrivit det TILL mig.

Som ämnet att jag inte kommer att få några egna barn. Det ämnet är återkommande, att få äran att ta hand om ett barn, mitt barn skulle vara underbart. Inte trodde jag för 10 år sedan att jag inte skulle få några barn. Så jag tar varje tillfälle som kommer min väg att hålla, krama, lukta och gosa med bebisar. Men den sista uppmuntran jag försöker ge mig själv är att jag bidrar till miljön. Genom att inte få barn så bidrar jag faktiskt, även fast det bidraget kommer med en viss bitterhet.

Älskar barn, deras underbara nyfikenhet och öppenhet, något som jag delar med dem. Att få höra deras resonemang av olika ämnen och hur de ser på sin värld är underbart. Jag kan erkänna att det finns dagar då jag sitter på spårvagnen och barn skriker i sina vagnar, ja, då tycker jag det är ganska gott att ha ett tyst hem att komma till. Men att ha ett barn skulle betytt mycket, men livet är som livet är!

För det var det jag gjorde under min lyssning till Eldorado, skrev om hur jag önskade mitt liv, nu blev det inte som jag hade tänkt det, men blir det någonsin så. Det intressanta är att livet gör som det gör, och det är för mig att hänga med och justera, det är det som är meningen med livet - tycker jag.

Jag saknar Eldorado, jag skriver fortfarande i mina dagböcker och resonerar med mig själv för att komma över åsen, genom dimman och ut i klarare väder - men GUD jag önskade barn.

Miljö och sådant

Jag har gett bort ”miljömedvetna” julklappar, jag har själv gjort de flesta och de som jag själv inte har gjort har jag införskaffat på Stadsmissionen eller Myrorna. När det gäller julmaten så köpte jag i dag en jultallrik från Sofinas och all mat där i från är underbar, så den kommer jag att äta upp. På det viset är det inget matsvinn - kan jag kalla det att jag lever en mer miljömedveten jul?

När det gäller mitt avfall, när jag delar upp det, separerar, det är så underligt att det minskar, det har också blivit en sport, att minska mitt avfall att se hur jag kan undvika avfall. Jag tar med en egen påse, försöker köpa saker som inte har förpackningar, det vill säga, varor som inte är inslagna i så mycket papper och plast. Jag är mycket noggrann när jag återvinner och har blivit mycket duktig på detta - det är jag stolt över.

Jag duschar fortfarande för länge, men eftersom jag inte duschar varje dag tänker jag att det inte blir så farligt, jag duschar kanske 10 min varannan dag, slår jag ut det på en vecka så håller jag mig under åtta minuter i alla fall. När det gäller rengöringsprodukter för hemmet använder jag endast såpa, Grön såpa, och ättika. Hittat många bra metoder i den litteratur som vi fått via ”Leva Livet” projektet.

Av uppenbara anledningar är maten det primära för mig, att vara sparsam och använda det jag har och göra om rester till annan mat. Har nu en hel hög av bra kokböcker och fick en till som Julklapp av ”Leva Livet”. Jag köper endast grönsaker efter säsong, syndar med tomaterna tyvärr, håller mig till säsongs frukt, jag får anstränga mig lite men med tiden lär jag mig - och det viktigaste är att jag tycker att det är roligt.

Att leva mer resurssmart är min paroll (heter det så?) att hjälpa mig vidare i detta spännande liv, för visst är det spännande fast jag är deppig ibland, ganska ofta.

Nu skall jag fira jul på mitt vis och det betyder lugn och ro - himmelskt.

Berg och skulder

Azalea utslagen efter att följt efter mig i min städning, sortering, huvudklining.

Att vara skyldig pengar är det tråkigaste som finns, jag tänkte inte på konsekvenserna, jag sket i att ens tänka på dem, jag tutade och körde. Så sitter jag här i dag och vill göra allt jag kan för att inte förlora det jag lämnade in till Pantbanken, mitt sista kapital, men även smycken som är oersättliga.

Jag har gjort en plan, jag skall följa den, men så dyker något annat upp, något tredje och jag är nära att kasta in handduken, dra täcket över huvudet och skita i allt. Men det tänker jag inte göra även fast det är frestande. Tänker fortsätta med min plan och tids nog kommer jag över åsen och kan börja räkna ner, det skulle vara värt mycket för min självkänsla.

Så här dagarna innan jul känner jag en viss trötthet inför besök till stan, men kanske är det då bra att jag fysiskt inte mår så bra, för jag har ingen lust att göra mer än jag måste, det vill säga hämta julmaten från Sofina och betala av lite av skulden hos Pantbanken sedan snabbt hem. Att vara på stan dagen före jul är ingen höjdare.

Samtidigt som jag försöker reda ut de skulder jag ackumulerat, dock små i jämförelse med tidigare, men stora nog med tanke på min ekonomi, försöker jag ställa i ordning mitt hem. Har hållit på med denna syssla under denna månad. Vill ha mitt ”skapar material” lätt till hands, men samtidigt funderar jag på allt det andra som finns runt mig. Jag vet bara inte vad jag skall göra med det, vill inget kasta av det jag nu har, eller göra mig av med det - för de fyller en funktion.

Ett projekt som fortgår.

Utmaning - städa upp ekonomin, strama upp den, ”lätta” upp mitt underbara hem. Skall få om tapetserat i sovrummet efter januari och i mars får jag börja söka lägenheter igen, söker efter en lägenhet med mer kvadratmeter, annars är inget fel med min lägenhet. Ja, ok, om jag inte hade så mycket saker så... Men skapandet, att kunna lämna ett projekt tills jag vill arbeta med det igen, det kräver lite mer svängrum. Mardrömmen skulle vara att bli en packråtta, eller en sådan där person som har små gångar i lägenheten, så full av saker är den, och katt lik under tidningshögar hua!

Ingen fara där!

Så i morgon till Pantbanken och Sofinas, prova på mina nya broddar och sedan hem igen!

Hm

Tror minsann jag håller på att bli förkyld, det vill inte jag. Jag har julmat att hämta från Sofinas på torsdag, och ett pressande ärende som jag behöver göra innan jul och sjuk vill jag inte bli. Speciellt inte en ”huvudförkylning”. För jag känner av en aning av en huvudförkylning. Men, nu skall jag utöva lite kraft, ta hand om mig idag och i morgon, försöka ringa Siffrans och se om jag kan komma och hämta maten tidigare - skjuta fram allt under dagen, grunda för succé!

Men, än inga men här, det skall gå bra, det ordnar sig. Känner mig dock underlig, och häri ligger kanske svaret till varför jag upplevt mig som nedstämd under förra veckan och i går - kanske är det så enkelt att orken tröt eftersom jag håller på att bli sjuk - det är en lättnad - men nu får det gärna gå över!

Har pysslat med en tavla idag som jag skall ge bort, har format den och fått den att arta sig, har arbete kvar att göra, har dock till efter helgerna innan den behöver vara färdig.

Nu skall jag dock vila - blev trött

Det kommer att bli bra

Det är lugnt här hemma hos mig, min huvudvärk har börjat ge sig, mina töser sover och mina fötter är varma Jag sitter i min soffa med en fleece filt över mina ben. Tv:n är på, mest som sällskap, och nej jag tycker inte det är sorgligt, för jag vet vad ett av mina mål för 2011 är, så jag njuter, njuter och försöker lära mig hantera mig själv.

Jag är oerhört hård mot mig själv, mina regler för mig själv är hårda och det finns för det mesta inga undantag eller sätt för mig att komma runt dem. Befinner mig fortfarande mitt i depressionen, men för den har jag förlåtit mig själv, för den är en del av mig och jag vill inte längre hata delar av mig själv.

För jag tycker mycket om hur min hjärna fungerar, även när jag slår krokben på mig själv. För jag lär mig, jag vill utvecklas och ta steg framåt, även fast jag upplever det som jag stått still under en längre period. Men jag gör framsteg, de kan vara näst intill osynligt små, men de existerar. Jag tycker faktiskt om mig själv så pass att jag vet att jag inte skulle vilja vara någon annan!

Har spenderat helgen med att bara vara, försöka tanka på med energi, göra saker som genererar en god känsla inom mig.

Jag fick en bok av min mamma för något år sedan, en bok som jag läser om med jämna mellanrum, ”Shoot the Black Dog” av Sally Brampton. En väldigt bra bok, och en bok som är som en läkande salva på mina själsliga sår. En bok av stor betydelse för mig och om mamma inte gett mig den skulle jag missat den. Titeln är en kvot från Winston Churchill, han ”led” också av depression.

Det finns viss magi med känslan, för i mörkret finns det något som glittrar, det håller hoppet vid liv, och får mig att luta mig tillbaka för jag vet att det kommer att gå över, det kommer att bli bra.

I helgen har min ”stora städning” tagit ett till steg, nästan färdig med att sortera ut allt onödigt i köket, hallen har åter igen blivit förvaringsplats, men endast för ett kort tillfälle. Har kommit i gång med ett par tavlor och broderar till mina kusinbarn.

Just nu känner jag mig trygg.

Depression

Det är svårt att förklara vad som händer, eller varför det händer. Det finns ingen orsak till att det likt dimman sänker sig över mig och även fast jag ser vad som händer kan jag inget göra åt det, jag faller bort, handlingslöst står jag där. Fast jag tror att jag är misslyckad, att jag KAN göra något åt det fast jag saknar viljan, att jag tycker om att sitta där och tycka synd om mig själv.

Fast det är inte frågan om att tycka synd om mig själv, för i stunder som den jag nu befinner mig i, känner jag inget annat än en intensiv rädsla och allt runt mig är ett enda kaos.Jag grips av starka händer som sluts runt halsen och allt jag kan fokusera på är att andas.

Jag kan inte ta hand om relationer, jag kan inte ta hand om min vardag, så upplever jag det. Jag drar mig undan och vill helst inte vara någonstans där jag ”syns”. Det är svårt att förklara. Men så avslutas min vecka, och det känns som om jag glider längre och längre ner. Visst jag vet att det kommer att gå över, men just nu är jag i panik och känner en rädsla och uppgivenhet över min situation.

Rollerna i ”förhållanden” förändras och jag känner en sorg för att jag hamnat på den sidan, men så är det i livet, en del av livets gång. Men denna gång tänker jag inte göra något åt det, denna gång tänker jag låta det vara. För jag tror inte det blir bättre om jag slåss för det, nitar eller biter mig fast - tror det endast försvårar.

Just nu, just nu är jag deprimerad, deprimerad och liv rädd. Men jag låter mig vara, jag får läka ut. Tänker inte streta emot eller bli arg över situationen, kämpa och böja och förställa mig till någon som jag inte är. Saknar en medicin som jag skall hämta nästa vecka och jag tror att det gör att effekten av denna period känns vassare men tror att det helt enkelt var dags.

Rösterna inom min skalle drar om scenarier från veckan som varit, fokuserar på stunder där jag anser mig misslyckats totalt, scener där jag hör ord från min mun, ord från andras munnar som gör ont. Jag ser kroppsspråk, jag känner av och jag vet vart jag hamnat och känner ett enormt hat för att jag hamnat där. Men jag tänker inte göra något denna gång, jag låter det vara.

Denna gång får det vara nog, men jag känner mig besviken, besviken på henne och mig själv.

Allt kommer att bli bra!

Är detta jag - härligt att se

Temprament - i miljöns namn

Det var väl själva fan, allt jag önskade var att underlätta återvinningen, några stora omvälvande förändringar var det inte frågan om, och vem är det som säger att EN eller TVÅ personer endast skall få bestämma hur saker skall vara - och VEM utsåg dem till allsmäktiga?

Ilskan kom från tårna och jag svor, jag har fan:e mig fått nog, gillar det inte, sättet, hur jag tilltalas, den utan ursäkt självklarhet i deras egenhets rätt till att bestämma vad som är bäst på vår arbetsplats. Det gäller en oskyldig flytt av blommor, vridning av adventsljusstake på receptionist bänken. En flytt av en fruktskål, dragning av en duk, flytt av en samling skrifter.

Är det verkligen nödvändigt med ett jävla APT innan ett så banalt beslut kan tas?

Det var kulmen av små saker som stormade ur mig och jag drog den där jävla återvinnings soptunnan bakom mig och morrade - så jävla trött på den här arbetsplatsen och dess jävla trög gång och tillrättavisade jävla ”rektorer” som bakom ryggen eller framför en tillrätta visar och i de flesta fall inte ens ger en en chans att förklara tanken bakom en förändring. Måste allt vara som det alltid varit? Är det så skrämmande med en förändring - verkligen?!

Men bättre ut än in, även fast jag är säker på att det rök från mina öron där jag satt på spårvagnen. För jag satt där och svor åt alla inombords. Det var skönt, det var skönt att få tömma ur frustrationen så den inte fortsätter byggas på.

Allt jag ville, allt jag ville var att underlätta sorteringen av papper, jag vill att vår avdelning skall bli den ledande i miljöarbetet, jag vill att vi skall ”klå” det nationella kansliet, men om jag hela tiden måste slås för förändringar blir resan så tung, för tung.

Är det värt att engagera sig? Även fast det inspirerar, även fast jag hittat något som triggar mig positivt, något som jag känner att jag kan, något som ”Leva Livet” hjälpt mig med. Jag vill sätta dess kunskap till nytta, jag vill föra oss framåt.

Fast kommer jag att ge upp, skita i det hela - det tror jag inte, jag är som en viss känd litterär figur som slogs mot de där väderkvarnar eller ”stånga dig blodig” låter familjärt!

Bra miljö julklapp

Nu har jag klurat ut DET, en miljövänlig, eller till och med ett par, miljövänliga julklappar, nu kan jag inte dela med mig av det här, än, men om jag får säga det själv, som jag får, är jag INTE dum i mina kloka ideér som tycks komma precis när jag skall somna!

Har mat "sparhet" på hjärnan också, har lärt mig hur man gör brös "färskt igen", hur man kollar att äggen går att använda utan att endast gå på datumet på asken och utan att "knäcka" ägget. Det är boken jag beställde för 35 kr från Lantmännen, den är superbra. Har haft den med mig var dag sedan jag fick den.

Fast ett ställe går jag nog bet på, jag KAN stänga av min TV:v via skarvsladden, men eftersom DVD spelaren är kopplad på samma dosa, och om den blir strömlös över en natt, måste jag ställa om klockan . och DET ÄR JOBBIGT! Jag borde skämmas. En annan synd jag måste bekänna är att jag tar långa, varma, näst intill heta dushar varannan kväll, så varma att jag har en dimma i hela min lägenhet när jag är färdig - alla de stora 46 kvm.

Hm, undra om jag kan vara lite ful och nyttja den nya kontakten med Familjebostäder för att byta till sig en större lägenhet? Eftersom jag inte får börja söka igen tills slutet av mars - nej, det är ju bara tre månader och så ful kan jag inte vara - det känns inte rätt - eller...

På arbetet vill jag förs fram möjligheten att få vår avdelning miljöertifierad - tror jag det heter, vi får se. Har blivit super sorterare på jobbet, kollar också hur mycket papper vi skriver ut men inte hämtar - det är även en kostnad.

Leva Livet har gett mig nya ögon - även fast det är lite arbetsamt att vara så miljötänkande hela tiden - men jag känner mig förbenat duktig!!

Onsdag med Marie af vrång

Var tyst nu, vi kom överens i morse att jag skulle vara tyst under detta möte, jag skulle lyssna in, låta de andra prata. Ett löfte med goda ambitioner men trots allt planerande så kan jag inte hålla tyst. Jag sitter där med den inre dialogen tyst, tyst, tyst.

Blubb, säger det och jag har börjat prata innan jag riktigt hinner inse att jag faktiskt pratar, hur man nu gör det, pratar utan att inse det menar jag. Jag funderar, vill veta hur det fungerar, varför fungerar det på det viset, varför gör man inte på det här viset.

Tänka, tänka, tänka, prat, prat, prat men hallå Marie, nu pratar du igen. Det ger så mycket att prata. Det ger en helt ny dialog, inre dialog. Som om jag satt på knäna i snön och piskade mig om ryggen med en näve björk kvistar - UTAN att springa in i bastun sedan, utan jag står kvar där tills jag är fast frusen i marken. Även när jag känner att det börjar svida till.

Men samtidigt, varför skall jag mana mig själv att förställa mig till någon jag INTE är, givetvis skall jag dra åt tömmarna lite, till exempel inte föra någon annans talan, utan att jag ens blivit ombedd om att föra fram andras mening. Jag tar på mig saker som jag inte behöver ta itu med. Jag skall fokusera på min egna yrkesroll och vila i det. Det räcker gott och väl.

Blev trött, trött på mig själv och hur min hjärna snurrar ut i vida världen, där jag själv tröttar ut mig av mig själv, jag blir trött på mig. Så jag sa till Lisa att jag inte följer med och tittar på vår stad i ljus, jag vill hem, hem och gräva ner huvudet i sanden.

Jag tjurade på mig själv, jag satt mig själv i skamvrån, skam, skam på dig själv din jobbiga DU!!!

Men som vanligt när det gäller min egna arbetssamhet ändrade jag mig till slut och Lisa och jag vandrade sakta upp mot Götaplatsen. Vacker julbelysning, musik, brasor och glögg. Vacker sagolikt jullandskap.

Det var iskallt, nästippen var som en isbit, det bet i kinderna och kunde ha gjorts sig bra med en till mössa - jackluvan fick duga.

Efter ljusföreställningen gick Lisa och jag in på biblioteket för att låna ”Doktor Glas”, men det fanns inte en enda kopia inne, på stora biblioteket?! Vad gör vi nu, vi frågade vad bibliotekarien hade för förslag på en Svensk klassiker som vi kunde läsa under julen. Vilhem Moberg - NEJ! August Strindbergs ”Röda Rummet”, nej tack, vi tackade honom för hjälpen.

Vi funderade vidare och kom fram till ”Selma Lagerlöfs Löwensköldska Ringen och Charlotte Löwensköld” - detta är vår utmaning under julen.

Efter detta framgångsrika litteratur val gick vi till foajé baren på Stadsteatern och Lisa bjöd mig på en Cola Fight och mycket trevligt samtal.

Så tack Lisa för ditt underbara tålamod och förståelse - tack för en trevlig onsdags eftermiddag!

En vandring med gupp på vägen

Har haft en guppig väg i några veckor, men tids nog så vet jag hur jag bäst undviker de där förargliga groparna. De handlar om mat - vad annars? Men skam den som ger sig, nu stramas det åt igen, men det handlar om den där extra utmaningen med smalare ekonomi. Lättheten i början av månaden är att lönen just kommit och jag har ett litet utrymme att köpa mat, "snabbare" mat, maten som hjälper mig mer än halva vägen.

Nu måste jag anstränga mig och min svaghet är "mellanmålen" oh "snacksen" som inte på något sätt är stora, men de får inte ersätta måltiderna. Så där skall jag rycka upp mig och tänka efter före, som har blivit mitt favorit talessätt.

Har åter igen en dumpning av eget verk, illa mår jag rätt åt mig, ett gupp i min färdväg, men bäyyre kan jag lita på det - speciellt efter ett utmärkt bra skött julbord!

Men just nu snörvlar jag och mår illa, funderar på om jag kanske skulle köpa en jultallrik från Sofinas - beror på hur mycket det kostar - det blir mat som räcker lite längre än i vanliga fall.

Vi får se med det!

Lördags lugn

Haft en lugn och härlig lördag, fått min hall tillbaka, men tog i från mina töser deras ”kartong lekhus”. Men det blev ohållbart att snubbla över den var dag. Har en stor hall för en sådan liten lägenhet. Har även ”säkrat” parketten mot allt jag drar med mig in i detta vinter väder. Har nästan ett grusberg på hallmattan, det skall dammsugas bort.

Varit nere med den stora svarta illaluktande soppåsen och återvinningen skall ner i morgon. Hade för plan att baka lusskatter men hade inte råd att köpa saffran, får bli ett julbak i stället.

Det gick bra med julbordet, fast, som vanligt, var jag orolig att jag ätit för mycket, svårt att veta om jag slutar äta för tidigt, eller om jag kanske äter för mycket. Men jag tror nog att jag slutade i tid, åt inte upp hälften av det jag hade på tallriken och jag tog på mig 45 min att äta - så det gav jag mig en klapp på ryggen för.

Att komma hem var skönt, var så trött. Hemma vilade jag en stund sedan pysslade jag, tittade på en film, broderade lite och bara var.

Har lärt mig en del denna vecka, jag har suttit med på de flesta fikapauser och mot slutet lärde jag mig att vara lite neutral, tystare, inte fråga så mycket. Det var min utmaning förra veckan, den fortsätter nästa vecka och jag skall försöka vara tyst och bara lyssna under de stunderna.

Jag vet, underliga utmaningar jag har, men alla har vi våra saker och vi hanterar dem olika. Jag vill gärna utmana mig själv och utvecklas vidare. Jag vill inte att en rädsla skall stoppa mig - utan jag vill arbeta mig igenom den och växa med styrkan av att överkomma rädslan, inget får handikappa mig.

Men det är tröttsamt, speciellt när jag har så många konstiga saker för mig, men det går framåt, och framåt vill jag, framåt ut i livet. Men just nu har jag det bra.

Här är det lugnt, hör musik från grannarna, Olivia och Azalea sover.

Jag fortsätter med min lilla tavla.

En önskelista

Salt
Hel svart - och vitpeppar
Kryddor (t ex timjan, rosmarin, oregano. Lagerblad, paprikapulver, cayennepeppar, curry och spiskummin. Kanel och kardemumma.)
Bönor
Linser
Mjöl
Gryn (t ex mathavre, matkorn, korngryn, bulgur, couscous)
Pasta
Ris
Havregryn
Knäckebröd
Tomater på burk/ tetra
Färska tomater
Oliver
Buljong
Rapsolja
Olivolja
Vinäger
Honung
Socker
Torrjäst
Frön ( t ex pumpakärnor, solrosfrön och linfrön)
Nötter (t ex hasselnötter, valnöt och mandel)
Senap
Tomatpuré
Citron och lime
Färsk chili (spansk peppar)
Lök ( gul, röd, purjo)
Vitlök
Paprika
Färska böner
Potatis
Morot
Selleri
Palsternacka
Färsk frukt (t ex äpplen och apelsin)
Yoghurt
Grädde
Créme Fraiche
Ost
Smör
Ägg
Ärter - frysta
Haricotts verts - frysta
Bladspenat - frysta
Örter (basilika, dill, persilja) - frysta
Bär - frysta
Kyckling - fryst
Fisk - fryst
Köttfärs
räkor
Musli
Haloumiost
Fetaost
Soltorkade tomater

Julutmaning med Leva Livet

Nu är jag redo för att ta mig an julutmaningen, tänka lite längre, lite vidare. Har mina planer på julklappar och med tanke på mina ekonomiska möjligheter har det blivit en sport att komma på nya sätt, nytt förhållningssätt.

Vi fick se resultatet av avfalls utmaningen, jag skall börja om, börja en ny två veckors period. De flesta hade fått en markant förändring till det bättre. Har fått god mat, som vanligt, de bjuder alltid på god mat tycker jag, kanske blir den ännu godare för att den delas med trevliga människor.

Sedan fick vi se en clown/trollkarl, underbart att se barnen, de levde sig in och skrattade och ville delta. Vi fick oss alla härliga magskratt, för min del var det ett tag sedan sist, hade ett så brett leende att det kändes i kinderna.

Jag vann inte tävlingen, skäms för att säga det men, jag ÄLSKAR att vinna, ett litet pris, jag hade inte turen med utlottningen av matkassen, och jag vann inte denna tävling. Men de som vann var väl värda det, speciellt eftersom två av dem var härliga barn.

Fick hålla bebis, för mig var det den stora höjdpunkten, det är så helande att hålla en liten bebis, Daphne gav mig den gåvan - en stor varm underbar lycka inom mig gav hon. Skall brodera henne en ängel som tack!

När vi kom ut på Postgatan föll stora härliga flingor ner, det var som ett sagolandskap där ute, när jag väl kom hem såg jag ut som en snögumma - en väldigt vacker snögumma ; ) härlig kväll, härliga människor.

Tack!

Det blev sämre

Magkatarr - det blir inte bättre, det blev inte bättre med illamåendet fast jag ätit väldigt, väldigt långsamt. Medvetet långsamt eftersom jag inte vill må illa.

Tugga länge, tänka efter om jag tuggat länge nog, tugga igen, nja, och en extra tugg för att vara på säkra sidan.

Jag VET ni behöver inte tycka synd om mig, men JAG tycker synd om MIG som landet ligger nu. För magkatarren påverkar hela mig. Har rådfrågat och fått sagt till mig att jag kan dricka proteindricker under några dagar - fast helst inte - men jag försöker med ledsamhet och uppgivenhet berätta att jag inte vill äta, äter jag mår jag illa.

Jag tycker synd om mig själv, för även om jag mår illa upplever jag det som om jag är konstant hungrig. Drömmer om en oxfile, potatis och grönsak. Helst lagad av någon annan, mat upplevs alltid som godare om någon annan lagat den.

Men nu skall jag försöka låta min mage vila, känner mig påverkad av det, hela jag, hela min kropp. Insidan och utsidan, trött, lätt irriterad. En relativt vanlig biverkning av operationen men det brukar lätta upp ju mer tid går från operationen.

Kan fortfarande bli sittande i förundran att jag fått denna operation, att jag haft modet att genom gått den och att jag skötte den arbetssamma flytande kosten efter operationen. Jag är oerhört stolt över mig själv, så pass att mina små felsteg förlåter jag mig för.

Tänkte på detta under lunchen idag, när jag var ute och gick, kom förbi Indiska och fick en önskan om att ringa och berätta för mamma om undret, undret att förra året vid denna tiden hade jag gått in på Indiska för jag ville köpa en tunika - men ingen passade mig, inte ens i XL. Nu kan jag ha L och tillochmed en M. Jag blev så salig för jag visste att mamma skulle förstå, för hon har sett min uppgivenhet när inget passar. Hade glömt mobilen på jobbet, när jag kom tillbaka till jobbet hade jag glömt allt - kallar det magkatarr glömska.

Det fanns en tid mamma "svor" för jag lånade kläder ur hennes garderob (utan att hänga upp det jag lånat fint igen) och för ett tag sedan gick jag genom en påse med lite kläder som jag skulle sälja åt mamma. Jag kunde ha en vit kofta - en favorit just nu (eftersom jag alltid fryser, även det ett nytt fenomen), och en beige T-shirt, mjuk och underbart vacker om jag får säga det själv - den har till och med blivit lite stor nu.

På arbetets julbord skall jag ha en manchesterkjol jag fått av mamma, sist jag hade den på mig var fem år sedan, känner mig mycket stolt och det är så roligt.

Men i dag var jag uppsluppen och olycklig över magkatarren och den obehagliga känsla som är i min kropp, men jag fick medicin utskriven av kirurgen på Sophiahemmet och det skulle lugna sig om några dagar.

Vi har även julfest med Leva Livet gänget denna vecka.

Skall prova med lite mjölk - protein måste jag få i mig kanske en till omeprazol fast de endast säger en tablett per gång - jag är desperat! Måste släcka denna eld i halsen och glöden i magsäcken - lite dramatisk måste jag få vara : )

Snö i Sandarna - På min balkong

Illa igen - efter en påse skumtomtar, inte underligt!

För att försäkra mig om att så verkligen var fallet åt jag en hel påse med skumtomtar, och låt mig informera om att - Nej, som Gastrik Bypass opererad kan jag INTE komma undan med en hel påse skumtomtar. Nu mår jag super illa, lärt mig av erfarenheten och kommer INTE att upprepade mer denna månad. Fy farao vad illa jag mår av detta.

Jag tänker inte äta mer denna kväll, bara mina tankar kommer i doft avstånd från mat mår jag illa, mer illa är just nu. Jag kan upprepa mig om och om igen, för även fast det är självskapat så kan jag inte låta bli att oja mig, ojojoj vad jag mår illa, vill igen inte äta igen, någonsin, i alla fall inte tills i morgon.

Min mage känns som en uppblåst ballong, en ballong med för mycket luft i sig att den stretar mot plasten. Ojojojoj. Illa är det.

Men jag har varit ner med min återvinning, hade en hel del matrester, papper och tetra förpackningar. Det var lite äckligt nere i soprummet, men där stod en hissgardin i fina färger och en bit vackert tyg. Tog det inte, vet inte varför, men har beslutat att om det finns kvar där i morgon skall jag allt plocka med mig det - återvinning.

När det är så här i min mage känns magen som ett smutsigt soprum, jag känner mig oren, så oren och äcklig. Har annars varit oerhört duktig med maten i dag, så en påse felsteg får jag allt förlåta.

Andra advent, utan att jag tänt några ljus, men jag har inget för jul, vill inte fira jul, gillar inte jul över huvudtaget, så är det nu, det behöver inte vara så alltid, men för nu är det så och det är ok, jag behöver inte fira jul.

För just nu skall jag fokusera på att rensa och sanera mitt inre soprum, se till att komma i häg det som är gjort och göra klokare val i framtiden. Leva och lära det är mitt motto. Jag kommer säkerligen göra samma misstag igen - men kanske blir det mer tid i mellan!

Illa jag mår illa

I dag har inte varit en bra dag när det gäller mat, har bara mått illa hela tiden. Bäst mår jag när jag inte äter. I morgon skall jag vara extra vaksam och se till att jag får i mig den näring jag behöver.
Jagar jag inte min medicin och hjälp av läkare så mår jag illa - känner en viss tröttsammhet i att behöva kämpa för mig själv ensam mest hela tiden.
Fast det är så jag önskat det - lättsammare så. Nu skall jag lägga mig och sova sova.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Shopping terapi

I går gick jag genom affären Chili och tittade, jag lyfte på saker, klämde lite och funderade på att köpa, men jag lade tillbaka slickepotten, potatisskalaren och bunken med lock. Ställde tillbaka blockljuset, ljusstaken och lämnade sakerna och affären bakom mig med ett leende. Inget av det jag lyfte på behövde jag, med undantag för den härliga pottisskalaren, fast den jag har hemma räcker säkerligen ett tag till.

Jag fortsatte min lilla lunch promenad och förutom lussekatt och Coca cola kom jag tillbaka till kontoret utan att ha köpt en enda sak! Mycket bra jobbat anser jag!

Det är svårt att träna bort "köp begäret" det sitter djupt i kroppen, som en del av min ryggrad, med det nya är att jag tänker efter före, det är viktigare att INTE handla idag än att handla. Det har blivit en utmaning, en tävling med mig själv. Mellan den goda och den onda Marie. Men en annan förändring är att jag har INGEN debatt i huvudet, det är tyst, en nyhet, en effekt av den nya medicinen och jag är lättad, det känns förunderligt skönt.

Att slippa domstolen som pågår hela tiden är skönt, en förändring som skett under de sista dagarna. Nu vill jag behålla den känslan, den effekten, jag vill att det skall förbli tyst.

I eftermiddag börjar min helg, jag är ledig på fredag eftersom jag skall arbeta i mellan dagarna, så imorgon skall jag ta mig an mitt tvättberg som finns i min hall, där skall jag sortera det i olika prioriterings högar och min förhoppning är att jag även kan använda tvättiden efter min, tänkte att det kanske går eftersom det är vardag. Att tvätta är som att få nya kläder, och när de är rena skall jag sortera allt så det är lättare att få en överblick av det jag har.

Efter den senaste utmaningen med "Leva Livet" har jag minskat mitt avfall, ökat min återvinning och även insett att jag inte behöver köpa nytt, började min inventering över vad jag har och insåg (igen) att jag har det jag behöver (förutom en vass potatisskalare). Jag har det så fint hemma (när tvättberget i hallen är borta) och nu kom jag på hur jag kan förändra i köket så jag inte snubblar över återvinningen - härligt!

Så med bedriften av ingen shopping i går, går förändringsarbetet vidare idag, i morgon och vidare, dag för dag, steg för steg!

Så är det

Förra veckan fick jag tre daskar på handen, eller jag kanske skall använda korrekt språk, jag upplevde det som daskar och det var bara otur att de kom efter varandra. För det fanns ingen tid för återhämtning. Eftersom det inte fanns tid för återhämtning gjorde det väldigt ont. Smärtan var vass, så vass att jag blev väldigt ilsken, vanligtvis när det sker går jag ut på en bergsäkragång för att förstöra, självdestruktiva handlingar kommer fram.

Men mina medel för självdestruktiva handlingar är borta, det går inte att föräta mig, jag kan inte shoppa loss eller ta massor av värkstabletter, handlingar till för att ta bort smärtan. Så jag satt vackert där i hörnet av soffan och osade ilska.

Det gick över, återhämtningen är snabbare, det tar inte lika lång tid för mig att återhämta mig, att få mig lugn igen, tidigare kunde jag bära med den där ilskan tills, tills evighet. Jag är mycket stolt över mig själv.

Att omgivningen undrar om terapin gör någon nytta egentligen, jag har varit i terapi sedan 2007 och det tycks finnas individer som inte ser någon förändring hos mig - till er vill jag säga att, bara för att ni inte kan se förändringarna betyder det inte att de inte har skett. Jag vet.

Depressionen kommer att vara med mig för resten av livet, jag håller på att utveckla metoder som skall hjälpa mig på vägen. När allt blir nattsvart, i dag, idag vet jag vad som händer och att de INTE kommer att vara för evigt. Det kommer att gå över - det är en förbättring, en styrka som jag har arbetat fram, den styrkan är stabil.

Jag ser en förbättring inom mig. En styrka som jag kan luta mig mot. Men självklart kommer det dagar som är arbetsamma, som är tunga och som känns som det aldrig kommer att gå över. Men istället för att hålla i så hårt att knogarna vitnade, släpper jag taget och flyter med i underströmmen.

En del som jag arbetar med är rotlösheten, att "höra till" är av betydelse för mig. Jag menar inte höra till en grupp människor utan en PLATS, ett hem. Ett HEM är oerhört viktigt för mig, ett ställe som är mitt där jag vet att jag får stanna så länge jag vill. Mardrömmern är att återgå till där jag började, bland opersonliga och döda 70 - tals projekt. Pratade med Familjebostäder och de sa att du får bo i din lägenhet hur länge du vill, så länge du betalar hyran, även fast jag visste det, så andades jag ut. Mitt hem är MITT HEM.

Så mitt hem, min lägenhet är av stor betydelse, att tillhöra Majorna, Kungsladugård. När jag är på väg hem känner jag hur hela kroppen reagerar när jag kommer till Stigbergstorget. Nu är jag hemma, nu är jag i min stadsdel och tack gode GUD att jag bor här!

Att ha den stabiliteten hjälper mig att bygga vidare på mig själv som individ, så ja, jag har gått i terapi i tre år, mig har det hjälpt oerhört, jag går tacksamt dit en gång i veckan. Där tas min oro, min ångest på allvar. Där förstår de vad jag menar och vi försöker bena ut vart roten ligger, ta fram de rätta verktygen för att klara vardagen. För mig är det en otrolig förmån och jag är oerhört tacksam för de resurser som de lägger på mig.

Nu har jag fått utmaningar, jag har antagit dem och arbetar mig framåt, det går lite upp och ner, hit och dit, men jag ARBETAR med mig själv, med den dåliga självbilden, självförtroendet och självkänslan jag har.

Jag gick i tusen bitar när min lilla syster dog, jag klistrade fast bitarna lite på måfå, med det höll inte så länge och genom årens gång har bitar ramlat av mig och delar av mig har försvunnit längst vägen - nu försöker jag bygga upp och göra en stabilare Marie, med hjälpa av amering och betong så "vi" håller samman livet ut. Uppkommer det sprickor är det inte djupa och går att reparera.

Kanske finns det ingen förklaring eller orsak till varför jag är som jag är, kanske vill jag bara ha uppmärksamhet, att man skall tycka synd om mig, att märkas, vara speciell. Det är min fasa. Det är sant, jag har under mitt liv haft detta drag och behov av uppmärksamhet, behov av att mina medmänniskor skall tycka synd om mig. Jag älskade omvårdnaden, känslan av att vara betydelsefull, få kroppslig kontakt via kramar och en hand på axeln. En känsla av trygghet mitt i kaoset som rådde inombords. Men det sökandet efter sådan negativ uppmärksamhet finns inte mer, den är "bort arbetad".

Men jag får ingen omvårdnad, vill inte längre ha någon omvårdnad från någon annan heller, jag vill ta hand om mig själv, det är den kompetensen jag arbetar på tillsammans med min terapeut. Träning att vara min egen förälder, en person som tar hand om mig själv och ser till att jag har det jag behöver för att klara min vardag. Omvårdnad i hygien, mat, ekonomi, varma sockar och varm flanell pyjamas. Att jag kommer upp i tid till arbetet, betalar mina räkningar och min medicinering.

Jag ansvarar för mig själv och jag blir deprimerad så är det och det är min sak att ta hand om, ta hand om mig genom de tyngre dagarna som oundvikligen kommer - och det handlar om mig, hur jag hanterar livet, hur jag uppfattar det som sker runt mig, att jag bygger upp mig så jag klarar livet.

Jag är överkänslig, jag är rädd att jag skall vara helt värdelös, jag är rädd att det de andra säger om mig skall vara sant och hur jag känner helt fel. Men nu får det vara bra. Jag orkar inte mer, förra veckans tre daskar lämnade ett blåmärke, men jag går hel ur det här!

Jag är som jag är - bara att acceptera det och inse att jag utvecklas vidare, så är det.

Hur är det för dig?

Olivia

Älskade Olivia

Vi har varit vänner nu i lite över fyra år, och du har blivit en del i min lilla familj, en liten familj bestående av två små katt fröknar och jag.

Du är en lugn, lite blyg tös, med ett stort härligt hjärta. Vi känner varandra väl, vi vet vart vi har varandra. Jag får klappa din mage, hålla dina underbara tassar, du håller mig varm där du ligger bredvid mig i soffan och det känns när du lämnar din plats i sängen. Du har ett stort tålamod mot både mig och din lilla syrra Azalea, speciellt när Azalea kommer och nästan lägger sig på dig för att gossa hos dig en stund. Du tvättar både mig och syrran, vore det inte för dig skulle nog både jag och syrran go lortiga genom vår dag.

Du kom till mig en sommar endast 14 veckor gammal, med din "gammel matte" Pia, Pia visade mig hur jag bäst sköter om dig och fanns alltid till hands för råd och allmänna panikfulla samtal, med samma lugn svarade hon på alla mina frågor gällande din vård.

Pia har nu varit i från oss i ett år, det var svårt att förstå att hon hade gått bort, att det var orsaken till varför jag inte kom i kontakt med henne, jag har inte varit förmögen att ta bort Pias mobilnummer, det får finnas kvar tills.

Men Olivia, min underbara lilla Buddah, Gudarnas vad glad jag är att du finns hos mig, inte visste jag att det var möjligt att älska ett litet ulligt djur som du, så mycket som jag gör.

Tack för att du finns!

Styling med Leva Livet

I dag har jag varit på styling med ”Leva Livet”, lokalen fanns högst upp i huset som låg på Stigbergsliden. Först fick vi vänta utanför porten i en kvart så vi var ordentligt kalla, sedan gick vi upp för alla de trappor till översta våningen - jag klarade det utan problem - mycket stolt över detta!


Sedan in i deras lokal som skulle fungera perfekt som en studio, men efter att ha suttit där i den vita lädersoffan i 15 min var jag genom fryssen, jag frös så det gjorde ont i skelettet. Fick tillslut sätta på mig ute jackan för min överlevnad, så kändes det i alla fall.


Måste säga att detta med styling nog inte är för mig, tycker inte om att bli tillsagd vad ”jag skall ha på mig” inte för att man måste följa de råd man får, men med mitt enkel spåriga tänkande så hamnar jag där. Jag tyckte det var trevligt att träffa mina ”projekt vänner” för jag tycker de är en grupp härliga människor, så jag satt och lyssnade.


Men lärdomen om mig själv och min ovilja att följa ”regler” eller ”råd” var en ”aha” stund, likväl från vetskapen om att jag lämnat Oprah bakom mig, jag köper inte allt den damen säger heller, vilket jag gjorde tidigare, allt hon sa var gällande. En av stylisterna använder Oprah som referens punkt.


Nu fann jag att, att jag utgår från MIG SJÄLV och det är viktigast, att jag faktiskt gillar mina kläder och den ”stil” jag må ha, jag vet vad jag gillar och inte gillar. Jag vet att jag vill ha natur material, bomull älskar jag och det skall vara en speciell mjuk variant av bomull som mina fingrar är expert på att hitta. Jag handlar det jag tycker om, jag handlade, skall jag väl säga för kläderna jag har i dag köpte jag för tio år sedan - bevis på att det är rätt mode ”neutrala” kläder.


De andra tyckte det var mycket bra och de fick mycket tips och råd på vägen, de är inte lika ”säg inte åt mig vad jag skall eller inte skall” som jag. Nu fanns det inte mycket att välja på på ”Ebbes Hörna”, en av stylisterna hittade en sjal åt mig som jag köpte, något jag själv inte skulle ha sett, så det tackar jag för, men jag hittade även något jag letat efter under en mycket lång tid - en pedistal!


Jag hade en trevlig, dock iskall, söndag förmiddag, nya intryck och ett ”mönster brytande” genom att göra en aktivitet utanför hemmet under helgen. Men jag har åkt på en ordentlig huvudvärk och känner det som om jag aldrig kommer att bli varm igen. Känner mig lite dålig, om det är för att jag börjar bli sjuk eller för att jag suttit och blivit kall under för - och eftermiddag det vet jag inte.


Nu skall jag göra mig en kopp te och fortsätta värma mig.


Jag fortsätter med min ”stil” men det var verkligen en förmån att få gå denna förmiddag, är mycket glad för det!


Tack härliga Pernilla som var med oss och Maria som ordnade det!

Fredag och jag är hemma

Var ganska glad när den här arbetsveckan var över, inte för att den har varit speciellt arbetsam utan mer för, ja, det var bara skönt helt enkelt. Arbetet är som det är, totalt förvirrande eftersom det ändras, det som gällde i går gäller inte idag. Försöker inte låta det störa mig, har tidigare ifråga satt och allmänt undrat, men har beslutat mig för att låta det vara, det är inte värt det i slut ändan.

Mitt andra beslut är att undvika att gå i affärer och det anser jag nu vara ett mycket klokt val. När jag gick och postade ett brev var det som att försöka simma uppströms - väldigt tröttsamt. Alla dessa människor, trångt och alla rusar förbi, och för en tjej, ok, kvinna, som beslutat sig för att välja ett mer rofyllt sätt att leva mitt liv, upplevde jag det som stressande, att alla stressade, ironiskt nog.

Så jag lämnade Nordstan bakom mig med ett leende på läpparna, inget dumt beslut att ta, sluta shoppa och andas ut, härligt. Så jag unnade mig den Italienska osten idag, och Haloumi till kommande veckas luncher.

Sedan jag kommit hem har jag sorterat lite i hallens garderob, satt i gång en disk och diskat upp stekpannor och kastruller för hand. Plockat bort allt onödigt från soffbordet. Nu sitter jag gott i soffan, Azalea ligger i sin lilla korg i klätterträdet och Olivia uppe i kryp-in högst uppe på klätterträdet.

Ron ligger åter igen över älskade Majorna, Kungsladugård och Sandarna - Gud så lycklig jag är över att jag bor här!

Har inskaffat en bebies borste, har kommit på att det ger min nya mycket korta frisyr en bättre look - tycker jag i alla fall! Håret visade sig bli mjukt och ser så mycket tjockare ut. Håret har vuxit det ser jag, i alla fall, säg 4 mm, sedan jag klippte mig för två och en halv vecka sedan.

Haft en bra och återhållsam dag, så pass att jag var oerhört snål när jag skulle handla lite mat. "Behöver du det Marie eller vill du bara HA det? Ha det! Då ställer vi tillbaka den. Kom därifrån med en mycket mindre matkasse än vad som kunde ha blivit.

Den där "shopoholic" dragningen ligger kvar, den vill jag ha, åh, den vill jag ha, men nu är det fråga om överlevnad och överlevnad i relativt lugn, jag vill inte ha det som jag haft det, det tär på mig rent psykiskt.

När jag kom hem idag välkomnades jag av en gäspande Azalea och Olivias svans, resten av Olivia var redan på väg in i vardagsrummet. Jag pratade med dem på det där "prata bebis språk", som jag är säker på att inte ens bebisarna förstår. Så varför skulle två högst intelligenta katter svara på ett sådant barnsligt tilltal? Vet inte vad jag tänkte på.

Nu ligger Azalea och dinglar med svansen i klätterträdet och Olivia ligger ihoprullad i sängen. Lugn råder i Sandarna.

Det är allt skönt att komma hem - till ett hem med två otroligt härliga katt fröknar Olivia och Azalea!

Hårbotten, hårbotten

Jag har antagit en utmaning, en utmaning given av mig själv, jag skall fixa min hårbotten, den skall läka och bli fin, tyvärr tror jag det innebär kallare duschar, ja, i alla fall det vatten som skall hamna på huvudet. Det är svårt att hålla fingrarna i från håret, det kliar, och det känns lite underligt nu när håret är så mycket kortare. Det tycks som om eftersom fingrarna ändå befinner sig där faller sig att klia helt naturligt, och kliar jag drar jag som sagt upp såren.

På torsdag skall jag till Apoteket och be om tips, se om det finns någon produkt som kan hjälpa mig på vägen. Håret faller fortfarande av, men det är inte fullt så äckligt nu när håret är kort, förutom om jag haft ett tok kli avfall, då ligger en hårdriva på mina axlar.

Men alla näringsrika behandlingar tycks hjälpa mitt hår, för det är mjukt och härligt!

Sopmysteriet

Jag sätter mig trött på sitsen på spårvagnen, i väg till arbetet, jag ser den där på golvet, jag försöker ignorera den. Det är en Metro som ligger där, uppslagen på mitten smutsig av alla skor som varit på den. Jag kan vara duktig och böja mig ner, ta upp den och kasta den i sopkorgen som de nu har installerat på spårvagnarna, men jag skjuter tidningen under sitsen framför mig så den som sätter sig där får ta beslutet över om de skall ta upp den och kasta den eller låta den ligga kvar, som jag gjorde.

Jag skäms över min bekvämlighet, jag önskar att jag hade tagit upp den och kastat den. Lika känner jag för de mysteriska soppåsar som ställs utanför soprummet. De står där öppna för vind och väsen. Fåglarna söker efter mat, de plockar och kastar runt omkring sig. I början plockade jag upp påsarna och kastade dem i soppkärlet, men en dag slutade jag, för det kändes som ett evighets arbete.

I dag när jag var ner hade personen kastat de öppna påsarna på sopkärlens lock, så det låg äckliga sopor över hela lockat. Påsarna har blivit äckligare för var gång så det var även därför om jag slutade plocka upp dem. De finns utanför soprummet, inne på soprummets golv eller på locken, eller nere vid den fina rabatten eller som en driva av sopor på sopkorgen vid spårvagnshållplatsen. Jag tycker det är mycket tråkigt att denna person lämnar sina simpor så för vind och våg.

Sedan jag börjat projektet ”Leva Livet” har jag blivit ett återvinnings monster. När jag kastade mina sopor i dag låg det en oknuten påse i kärlet, i den stack det fram en tidning, ett mjölk paket. Det kliade i mina fingrar, men, nej, jag hoppade inte ner i lådan för att hämta upp det.

På jobbet springer jag efter den som öppnar posten för att se till att kuverten inte hamnar bland pappersåtervinningen, inte ”Post-it” lappar heller. Tittar på hur mycket papper som inte hämtats upp från skrivaren, papper som kastas, och som säkerligen skrvs ut fler gånger när den första gången är bortglömd i vår fina ”utskrifts” låda ovanför kopieringsmaskinen.

Hemma diskar jag ur risifrutti burkarna, tonfiskburkarna, spar glasburkar, bra att ha till mina penslar. Jag kastar folie lock i metall, plast över tidningar ner i mjuk plast, jag har utvecklat skarpa återvinningsögon, så pass att jag INTE kan kasta de nerfläckade, söndriga kläder, de görs om till trasor - jag har många trasor nu. Många kassar med kläder och böcker har funnit sin väg till Stadsmissionen.

Men jag har inte kommit åt personen som lämnar sina sopor vind för våg utanför soprummet och runt vår gård!

Urkopplad

Det är skönt, befriande att inte vara ”inkopplad” hela tiden, att släppa taget om att ständigt veta så mycket om alla, att hela tiden känna ett behov av att informera omvärlden när man pillat sig själv i naveln. Ironiskt eftersom jag har valt denna dagboks form. Men jag kände en viss press av facebook, jag vill inte såra mig själv eller övertyga mig själv om att jag är värdelös för att jag har tid.

För min känsla är fortfarande att, för att ha ett värde i Sverige måste man vara stressad, ha en fullspäckad vecka och helg. Jag har försökt eftersträva detta men alltid slagit knut på mig själv och gjort mig en otjänst. Så, jag hoppar åter igen av det tåget och strosar i min egna takt.

Denna lördag har gått i min takt, och ett resultat är en tavla som jag finner mycket vacker. Har påbörjat en till, men fick ta en paus eftersom jag glömde att äta, dricka och gå på toaletten. Flera timmar hade gått förbi och när jag var färdig med första tavlan skakade jag och var tvungen att springa på toaletten och sedan laga till lite lunch.

Ganska bra faktiskt, älskar att vara fokuserad, älskar när jag är så uppslukad i det jag gör att det runt omkring mig bara faller undan.

Det passar bra en sådan här dag då det är kallt och snöigt ute och jag inte riktigt känner för att gå ut. Så nu är jag ”urkopplad” och skall försöka komma på vad jag skall äta till middag!

En liten promenad

Solen sken så förunderligt vackert när jag kom ut från arbetet i eftermiddags, den låg snett och formade en triangel vid det gamla posthuset på Drottningtorget, ena kanten lös upp Palace huset och eftersom det blivit mörkare runt omkring blev det magiskt, magi mitt ute i verkligheten. Jag vände magin ryggen och började vandra mot Ekostore, det är så härligt där, maten de har är så mycket godare och genom vilsamt strosande bland deras hyllor får jag inspiration. Deras kryddor smakar så mycket klarare, deras oljor så mycket godare, jag är stor ”Fan” av Ekostore.

Efter min lilla meditation stund inne hos Ekostore fortsatte jag vidare ner mot Järn Torget, det var kallt och bet i kinderna, men för en gång skull hade jag valt rätt halsduk och vantar. Stannade vid Myrorna för att titta, sedan var det spårvagnen hem. Tog ett tag att värma upp mig, för jag hade hunnit bli lite kylig.

Försökt göra vad jag kan för att hitta tillbaka till mig, känner mig inte riktigt igen mig själv, det är som om något saknas. Men samtidigt tror jag att jag behöver ha den här stunden av att sakna den där andra delen av mig, tills jag kommit i kapp.

Det är med lite darriga ben jag tar mig runt, men jag tar mig fram och det är huvudsaken.

Mode och huvudbry

Funderade på om jag följer modet, kom fram till att det gör jag nog inte, i alla fall inte medvetet. Dels för att jag kan inte köpa nya kläder utan utgår från det jag har och det jag hittar på Second Hand. Men det är ett visst mode det, jag vet att jag vill ha Fjällräven, jag vill ha en special sjal, speciella väskor - så visst jag följer en stil, en stil som just nu är i ropet, jag inte det hetaste modet precis men det finns allt en klick som klär sig snar likt, dem tillhör jag.

Lite bohem, lite miljöenligt och miljömedvetet, att inte lägga till utan snarare använda det som redan använt resurser för att skapas. Jag hittade en kofta från Marco Polo och en guldglänsig tröja, hittade även en underbar lite läderväska som jag genast snappade upp, den är liten, men jag får plats med det jag behöver. Köpte även en bok, som det sedan visade sig vara en av de böcker som jag lämnat till dem för ett tag sedan, jaja, det är bara att lämna den tillbaka.

Det börjar tryta i mitt kylskåp så jag har funderat på hur jag ska klara mig till nästa torsdag. Försökt hitta frukost mat, letat i frysen efter delar som kan bli en middag. Men det är torftigt nu. Så jag gick in till Birgitta på Tempo, min närbutik ho frågade om jag fick skriva upp mat, och underbara Birgitta sa ja. Så jag handlade mjölk, fil och lite bas mat varor som räcker länge, fiskbullar och tonfisk. Försökte tänka lite längre, detta håller mig förhoppningsvis ett tag.

Visst det kändes illa, men samtidigt så skulle jag haft det tyngre utan Birgittas hjälp. Vardags hjälte är vad hon är. Så även Anette, hon gav mig ett vinter äpple idag ät Cox Orange tror jag det hette. Det smakade mycket gott, kände igen smaken från min barndom, undrar om inte detta äpple är mammas favorit äpple?!

Just nu mår jag inte bra alls, så dessa gåvor som jag fått av Birgitta och Anette betyder mycket, det leder till andra saker, påminner mig om andra ljusa stunder och förankrar i mig kunskapen att denna känsla kommer att gå över, det kommer att bli bra.

Så jag går och pysslar lite med mina fina kläder, ser över mina skor och undrar om jag skall ha min guldglitter tröjan på mig i morgon?!

Det kommer att bli bra - det kommer att gå över

Attan Battan

I dag var det ett uppvaknande på terapin, blev riktigt rädd, för att komma vidare måste jag agera och det finner jag mycket skrämmande. De är små saker, men för mig känns de evinnerligt stort. Röra på mig mer, sluta sätta mig i en offer roll, mogna till, växa till mig. Sluta med Treo:n, min allra bästa vän, att släppa taget där, på min näst sista last känns oerhört skrämmande.

För tänk om jag lyckas? Vem är jag då? Hur skall jag förhålla mig till en Marie som lyckas, som är ”framgångsrik”. Hur skall jag förhålla mig till en Marie som gör bra i från sig. För att vara sämst, att vara riktigt urusel det är jag van vid, det känns som gammal nötta kläder som är mjuka och goa.

Men nu begärs det saker av mig, jag är den som begär ett ändrat förhållningssätt till mig själv.

Jag började i eftermiddags med att hålla i mig, att inte ta till mig saker som inte har med mig att göra, att inte ta till mig av illa formulerade meningar utslängda utan tanke. Det har inte med mig att göra. Men jag kände den där besvikelsen igen. Jag kände tillit ebba ur mig - men det är för stunden, det blir bättre igen, får ta semester och ta det som det kommer när jag är åter.

Tog mig en liten promenad, njöt av rörelsen, att andas in luften som har en kant av kyla, gick bara från Stigbergstorget till Kaptensgatan. Tycktes känna att jag kunde ha fortsatt, men kände en viss brådska att komma hem och laga middag innan jag blev för ”trött” för att anstränga mig.

Men nu har jag lagat kyckling i ugn och skall koka couscous och woka lite grönsaker.

Det är svårt utan pengar och nu är mjölken slut och ja, jag tycker synd om mig själv.

Hallo Hallo Marie nu får du vakna och vart är katten?

Vad sjutton är hon, tyckte jag hörde en gäspning men hittar ingen gäspningen kunde tillhöra. Hon var inte i bokhyllan, inte på sitsen till stolen, fåtöljen, vart är hon? Letande fortsatte, Olivia ligger gått på sängen, inlindad i täcket, men den där lilla, busiga underbara Azalea, vart är hon.

Tillslut, där ligger hon söt som socker, på sin elementsäng, jag kan inte motstå att pussa på henne, hon är så där underbart ”sov” varm. Jag plockar upp henne och kramar om henne. Hon är liksom en underbar liten person, med sina egenheter, precis som jag. Det slog mig igen i dag, att jag är mycket glad att jag har dem båda.

Även de har fått vara med i ”Leva Livet” projektet, men det är svårt att hitta bra miljö märkta produkter till dem, kattsanden jag använder är den bästa, jag vet inte vad den gör för miljön då jag faktiskt inte vet hur den är framtagen, det jag tar bort hamnar i den generella soppåsen och förbränns skulle jag tro. Kattmaten har ingen miljö kvalificering heller - det finns sådan mat, men hittills är den dels dyrare och har orsakat problem med Olivia och Azaleas magar. Så det får bli Royal Canin och Ever Clear som jag fortsätter med.

Har kastat lite mat i dag, två ägg, rökt lax, skäms, tycker att det var slarvigt av mig, men gjort är gjort.

Har skött maten bra, tittade på ”Big Medicin” i dag och den fungerade som en påminnelse om min operation, för jag glömmer av det. Nu har jag kommit till stadiet då det krävs fysiska ansträngningar av mig. Så jag har bestämt att jag skall promenera så långt jag orkar, att jag går från jobbet tills jag inte orkar och tar spårvagnen resten av vägen. Lite tävling för mig då jag mäter min väg, kan se hur många kilometrar jag gått - det är något som eggar mig vidare.

Jag har en vikt jag önskar arbeta mig ner till, nu har jag fått en stor gåva, en nedgång på 26 kg, resten får jag arbeta mig ner till, upp till mig och jag skall bli mycket nogrann - ge mig själv denna gåva.

Har det svårt att införa den struktur som jag behöver. Det är så att jag måste tvinga mig själv fram. Sätta klockan vid måltider, ta trapporna, gå där jag kan, där det är möjligt.

Jag jobbar med mig själv var dag, det finns saker inom mig som är bra, starka och underbara delar. Sedan kommer tveksamheten, oron, att inte veta hur jag skall göra för att bli ”normal”. Fast måste jag vara normal? Allt jag vill vara är mig, vem hon nu är. Men jag arbetar med det varje dag, med mina laster var dag och jag kan ärligt säga att det är jävligt tufft och svårt att förklara för omgivningen.

Men jag vill, jag skall och jag vill.

Tuff träning och rätt deprimerande om jag får säga det själv

Har suttit och tittat över de mål jag skall ha för denna utmaning, avfall, lite ironiskt och själv ömkande berättade jag för Lisa att det blir ganska lätt för mig, efter som jag inga pengar har, kan jag inget nytt köpa, inget nytt, inga inköp mindre avfall. Lisa tycker att jag borde lärt mig nu, detta är tredje månaden som det är illa.

Nu har vi bestämt att hon skall bli min coach, hon föreslog att hon skulle portionera ut pengar åt mig veckovis, vi har samma bank, samtidigt så MÅSTE jag lära mig, jag är vuxen, ekonomin är mitt ansvar, mitt ansvar att se till att jag klarar mig månaden genom.

Jag utsatte mig för en sådan stor skam i fredags, frågade min chef om jag kunde får låna 250 kr tills löningen, men hon sa, men all rätt, att "vi" inte kunde använda medlemmarnas pengar på det viset. Fy fan vad nedrigt det kändes, och jag kan faktiskt inte hålla på att låna pengar för jag kan inte betala tillbaka det, då står jag bara på samma ställe igen och så kan jag inte fortsätta.

Men det känns tungt att inte ha ett öre, när mjölken börjar tryta, huvudet gör ont och inga tabletter har jag, har mat, men saknar små saker, som frukost mat, mjölk, yoghurt, ja du vet. Så fy farao Marie nu får det fane me vara nog.

Så denna utmaning kommer rätt i tid, på mer sätt än att jag saknar pengar. För det handlar om att uppskatta värdet av det man har. Att jag har varma skor, bra kvalitetskor att sätta på fötterna, mössor att sätta på huvudet, glasögon för mina ögon och en dator att skriva på. Att inte handla, att inte gå i affärer, bästa sättet för mig är, har jag upptäckt att helt enkelt inte gå ut på lunchen.

Samt det underlättar om jag inte har en massa saker att bära när jag nu skall öka på prommenaderna.

Nu längtar jag efter så enkla saker som ärtor, majs, tomater, lök, haloumi ost, grönsaker, mums, ägg enkla saker, bättre saker än onödigheter.

Har skrivit ner mina mål och skickat det till projektledare Maria, har i dag vägt mina hushållssopor och matavfall, inte ens ett kilo. Har blivit duktigare på att ta hand om matavfall i de påsarna jag har för det. Det blir inte lika mycket matrester eftersom jag verkligen försöker använda allt jag har.

Projektet Leva Livet har inspirerat mig till mycket - just nu lider jag bara av lite sorge blues över att jag är så infernarlisgt dumt.

Har även erfarit min första lördag av att vara totalt uttråkad - ny erfarenhet.

Kretsloppsparken och Quinoasallad

I går kväll åkte jag med "Leva Livet" gänget till Kretsloppsparken. Vi fick en guidad tur genom anläggningen och för mig var det tur att jag inte har några pengar, det fanns så mycket vackert där ute. Gamla fönster, dörrar och möbler och mycket, mycket mer.

Vi fick middag, Quinoasallad med Haloumi och Quornfiléer, ungsrostade rotfrukter och andra grönskaker, fetaost och olika dressingar, allt ekologiskt. Till kaffet fick vi de största "Brownies" som jag sätt, med hemma gjord hallonsås, jag åt hallansås, skulle kunnat slickat tallriken men tyckte inte att det var passande just i den stunden och miljön. Det var mycket gott och salladen skall jag göra hemma, perfekt mat för mig.

Efter maten spelade vi ett spel, vi var indelade i fyra lag, var lag skulle komma överens om vad man önskar i livet, för att ha det bra. Vi fick välja bland olika markerade klossar. Under var kloss, som hade en symbol av det vi önskade ha i livet, fanns ett nummer, vi skulle då ta lika många neutrala klossar som nummret representerade. Vi hade till exempel valt en kloss med en bild på en köttbit, den hade nummer fyra under sig, så fyra neutrala klossar. Siffran representerade utsläpp, avfall.

Vi fick små torn i våran kub, sedan skulle vi försöka minska vårt utsläpp/avfall genom tre olika alternativa sätt att skaffa sig varorna, köpa miljömärkt, köpa Second Hand eller dela med andra. I vårt lag, Pernilla, Andreas, Ebba och jag kunde vi välja andra sätt förutom när det gällde löparskor och kommunikation. Det blev ett tydligt sätt över hur olika val har olika påverkan på vår värld.

Jag är prylgalen, men på grund av min ekonomiska situation har jag fått begränsningar. Det är nyttigt för mig, men det tar tid, för nu sitter jag här med endast 50 kr kvar tills lön, och det känns kämpigt.

Därför är våran nya utmaning som gäller avfall, passande för mig, för genoma att konsumera mindre, har jag även minskat på mina utsläpp och avfall. För kommande månad är åter en kurs i hushållning och jag har förhoppningar att göra bättre i från mig - det MÅSTE jag, jag vill bli stolt över mitt lärande.

Vi fick se en liten film om överkonsumtion, den var passande för mig, sådan har jag varit, och levt över mina tillgångar en längre tid. Jag har inte haft en tanke på vilken effekt det har på miljön. Slit och släng levernet lockar mig inte längre, jag vill leva med öppna ögon och kloka val. Att det finns medmänniskor som byter bohag efter modet, känns så "slarvigt" gicohförsig innebär det att andra kan få köpa fina bohag till en billigare peng.

Samtidigt är det en fördel för personer i min situation som har en begränsad ekonomi, då kan vi köpa fin Secon Hand. Tradera fyller en bra funktion i ledet att "återvinna" där kan man hitta många fina saker, och i stället för att köpa nytt, köper saker som ser nya ut Second Hand genom Tradera. Jag tycker att det känns bra, det känns bra ända in i själen.

Nu skall jag i alla fall, inspirerad av i går kväll, göra en Quinoasallad med Halouimi ost, Quinoa har jag hemma.

Det som var fantastikst i går var även att vi alla fick ett presentkort på 700 kr att använda på Stadsmissionen, 700 kr en hel förmögenhet. Jag blev väldigt rörd!

Man lär så länge man lever!

Oh, jag åt för fort, kanske åt jag lite för mycket, men mest tror jag att jag åt för fort och nu mår jag illa, illa, och den där dumpnings tröttheten kommer över mig som en betongfilt. Oh, varför gjorde jag så här? Varför så bråttom, det var gott, ville ha mer, men ho, jag borde stannat ett par skedar innan. Nu får detta passera och större eftertanke vid nästa matintag i morgon. Oh vad det spänner och det känns äckligt, bläää!

Det kommer sig i bland, att jag glömmer bort vikten av att äta långsamt och inte äta mer än jag bör, mäta, mäta och inte ta mer även fast jag tror att jag kan.

Jag glömmer bort det jag lärt mig, så då är det bara att påminna mig själv igen och börja på en ny kula.

Har haft en bra erfarenhet av Telenor i dag, mycket hjälpsamma och förhoppningsvis går returen av PC:n som jag inte beställt, jag har gjort det de önskade av mig så vi får hålla tummarna.

Bra jobbat!

Hade fått hem brev om två försenade böcker till biblioteket, jag skämdes så för jag brukar vara så noga med att lämna tillbaka i tid, det bli 120 kr i försenad avgift att betala, det känns som onödiga pengar, men nu kommer jag inte upprepa detta, kommer att vara noggrann att spara det där kvittot som jag får när jag lånar böcker.

När jag kom ut från biblioteket ställde jag min telefon och började min promenad hemåt. Det var mörkt ute, klockan var lite efter 17.00 och kylan bet lite i kinder och näsan. Tycker att det är mysigt att vara ute och gå när det är mörkt ute, för då kan man titta in genom upplysta fönster. Jag blir alltid inspirerad av andra människors inredning och då väcks den där känslan av att jag själv önskar ha de så stil rent, så väl organiserat.

Jag känner att jag har så mycket saker, men jag vill gärna ha det hemtrevligt, mysigt, ombonat utan för klottrigt, hemma hos mig ligger ett par olika projekt i olika stadier, tavlor, broderi och tyger. Jag behöver ha det framme för jag behöver titta på det, genom att jag tittar på det så väcks inspirationen.

Jag älskar att bo här där jag bor, när jag promenerade hem förundrades jag igen över att jag bor här. Mina älskade Landshövdingehus, Funkishusen - som jag själv bor i, människorna, mina grannar och affärs innehavarna, alla gör det att det är trivsamt att bo här. Jag utmanade mig själv lite i kväll, jag gick även där det var mörkt, brukar vara en sådan mes när det gäller det - men nu tänkte jag så skall jag inte låta rädslan att vinna. Två vägar jag tog var mörka och lite lummiga, men jag kommer igenom det och jag kom hem.

Som bonus, som extra stolthet till mig själv, tog jag trappen upp till min lägenhet, när jag steg in i hallen spred sig leendet på mitt ansikte - Gudarnas vad stolt jag är att jag promenerade hem.

När jag tog upp telefonen såg jag att jag gått knappt 2 km, 1,68 km för att vara exakt. Lite besviken var jag allt, ville gärna att det skulle vara lite längre - men nästa gång, det kan bara bli längre. Utmanar mig själv.

Nu är böckerna återlämnade, jag fick en välbehövd promenad och jag har skickat åter packet som jag inte beställt och informationen till Försäkringskassan inskickat - en bra dag!

Tycker dock vansinnigt illa om den jackan jag har - passar mig inte alls.

Jag borde...men äh!

Har spenderat helgen med att rensa bland alla papper som jag har, för allt behöver jag inte spara på. Men så blir det som det brukar, något verkar intressant och jag fastnar, för att fastna vid något annat och så vidare. Så jag tog mig i kragen och bestämde att det skall kastas, speciellt när vissa papper har legat orörda i år. Så det har snart blivit en hel svart soppåse.

Fick även lite inspiration så jag har förberett två olika dukar för eventuella tavlor, det får står ett tag och ”gotta” till sig, låta inspirationen komma när den kommer. Det som är roligt är när jag kan prova olika material, jag kan få så fina färgnyanser med hjälp av förberedelser av dukarna, de får på så vis bestämma vad det blir.

När jag började plocka och rensa bland mina papper hittade jag torkade löv som jag varit och letat efter i affärerna. Dels vita som jag ville ha, men även en del i vinrött. Skelettbland heter de, inte hela löv utan som - ett skelett. De ger en härlig struktur som jag ville ha, de står nu och torkar.

Har gått här i min lilla kokong och haft det bra, inte fått någon sovmorgon eftersom jag vaknat tidigt av mig själv, typiskt när man kom sova som sagt. Just nu råder det ett lugn, töserna ligger och sover, jag har ätit middag och broderiet är undan plockat för i kväll, fick tvinga mig att lägga undan det eftersom det är beroende framkallande, bara ett stygn till, bara ett stygn till!

Första veckan av november av kalrad, ingen dammsugning denna helg heller även fast solen gjorde sitt bästa att framkalla den handlingen av mig, men jag klarade mig en liten stund till innan jag drunknar i dammtussar!

Hm

Det är skönt att en långhelg kom när jag den inte anat, blev förvånad och glatt överraskad. Tänkte hur skönt det skulle bli med en sovmorgon extra, så vad händer inte som sig brukar när man kan sova hur länge man önskar? Ja, jag vaknade vid 08.00 på morgonen, varför? Varför är det så när möjligheten finns där, att ta igen sig, vila, ligga och dra sig i sin underbara säng.

Så jag har ätit frukosten i sängen, lärt mig lite om kärnkraftverk och läst ut den underbara bok jag försökt förlänga så långt som möjligt.

Men, jag undrar om en förkylning inte är på väg för jag känner mig konstig. Varm kall, varm kall, näsan rinner och huden sticker och kliar, tror inte jag orkar vara uppe mycket länge till heller. Som pricken över i:et vill inte min magkatarr riktigt ge med sig.

Annars mår jag bra och är glad över att det är långhelg!

Yviig

Jag känner mig vilsen, jag har ingen aning om vart jag befinner mig, jag vet inte vad jag vill eller vilken plats som jag har. Det känns som om jag håller på att drunkna. Jag känner mig yvig, som om alla mina delar är överallt fast ingenstans. Jag försöker dra in mig, men styrkan finns inte där, jag drar och drar i alla delar där ute - men tillsist ger jag mig och släpper taget och låter det pågå tills det tar slut av sig självt, så får jag börja om igen, från där jag hamnar.

Det gör mig bara så jävla arg. För inom mig finns en klokhet, en alert, rolig och livsbejakande individ. Denna individ har sådana positiva sidor och en styrka att jag önskar att jag kunde ta fram henne oftare, att jag låter henne få stå där framme. Men just nu är jag så hemma i det negativa att jag inte har kraften som behövs för att ta mig in igen. Men jag skall göra som jag lärde mig i Australien.

I Australien lärde jag mig att om den starka underströmmen får tag i dig skall man inte simma mot strömmen utan låta strömmen ta en dit den skall och sedan simma runt den. Eller rättare sagt, följa med understömmen tills den är framme och vänta på badvakterna.

Så jag släpper lite ynkligt taget och hoppas att det kommer att gå bra!

Överkänslig - det är jag det!

Tårar, det har varit små tårar tassandes på ögonkanten. Jag är överkänslig, och tack vare Mia Skäringer kan jag i kväll säga det med en viss stolthet. Men jag tycker att det är tungt nu och jag vet inte riktigt hur jag skall räcka ända fram. Fram till vad, vet jag inte riktigt. Men något vet jag, och det är att jag hann fram till ”Dygnkåt och hur helig om helst” med min kära, underbara Mia Skäringer.

Hennes föreställning var underbar, även där tassade tårar på ögonkanten, och nog drog det lite i snuvnäsan, blandat med alla magskratt, ni vet det där skrattet som gör så man kiknar efter andan. Att bära en föreställningen själv i nästan två och en halvtimme, det kräver sin kvinna. Jag vet inte riktigt hur hon orkar då hon även haft inspelningar av en annan säsong av ”Solsidan”.

Det som förvånade mig är, vilken fin sångröst Mia har, lita på mig Mia, jag kommer att köpa din CD när den kommer ut - det kan du lita på!

Jag var som vem som helst på konserthuset, fast inte, för jag satt i mitt säte och förundrades över att det fanns utrymme i sätet, jag kunde vagga fram och tillbaka, det fanns liksom utrymme till det. Eftersom jag kom fem minuter sent och de hade släckt ner, satte jag mig i gången under första akten. Det slog mig, när jag ställt mig upp i pausen, var att jag kunde ta mig upp från golv till stående utan att klänga mig fast vid en stol och liksom häva mig upp. Jag bara ställde mig upp! Fantastiskt!

När jag promenerade nerför Avenyn visste jag ett part saker mer än när jag gick upp för Avenyn. Jag vet att det är ok att vara JAG, och jag vill faktiskt inte vara någon annan. Jag vet att min mycket praktiska HellyHansen jacka inte är JAG, får ha en fleece under min andra kappa som nu är för stor. Det är viktigt för mig att det känns rätt och ger klang av min själ.

Och så satt jag där igen, på spårvagnen, och undrade, skall jag raka av mig håret, håret som just nu håller på att driva mig till vansinne. Det kliar, det känns otäckt när det glider av mig i stora tofsar, det äcklar mig när jag ser det ligga över hela sängen, golvet, soffan, när det dyker upp på de mest oönskade ställen - som i maten. Om jag rakar av mig det kan jag ta hand om min hårbotten, hjälpa den läka, hjälpa mitt nya hår växa fram. Suget efter att snagga mig växer sig starkare - alla säger NEJ. Men, det är inte ofta jag lyssnar på andra och till synves och sist växer håret ut igen - kanske jag får vara ful i ett år, förr vaktade fettet mig, kanske får det samma effekt om jag snaggar mig?!

Det kan även bli så att jag rakar av mig allt hår och så glider jag ner djupare i en depression än vad jag är nu. Klart, det kan vara den nya medicinen som gör att det känns värre, för så står det på den - att det kan kännas värre innan det känns bättre!

Men Mia och jag ett överkänsligt par, det känns inte så illa när hon finns där.