VAD HAR JAG GJORT!!!!!!!!!!!!

Det har varit ett par jobbiga dagar faktiskt, men det kändes som jag satt punkt för lägenheten på Donsögatan i dag när jag var upp dit för att hämta glas som jag glömt. Det är inget att sticka under stolen med, den lägenheten är mycket fräschare än mitt nya hem.

Men jag går runt här och säger, med lite färg, med lite färg, med lite färg.

Det jag tycker är jobbigast är den lukten som är i badrummet, köpte en sådan där doft sak för att försöka göra det bättre, men det luktar unket, jag gillar det inte, och jag försöker göra det jag kan för att komma över det. Men det är nästan så att jag inte vill gå in dit.

Min illvilja till badrummet cementerades när jag hade gjort en nummer två och det fastnade, inte gick att spola ner, det samt lukten, tillsammans med läckande element i badrummet fick mig att svära ett par gånger. Nästan lite rädd att gå på toaletten, vill inte orsaka stopp och få kalla på rörmokare för att nummer två inte kunde passera.

En annan sak som jag också har lärt mig är att INTE gå med på att den som lämnar lägenheten slipper grovstädningen. Det kom sig efter att jag gick in i köket och mina skor fastnade på golvet, som klister, eller marmelad, eller jag vet inte, men skorna fastnade och jag äcklades, äcklades och ville skita i att flytta.

Med lite städning och färg, städning och färg, städning och färg.

Nu med kartonger precis överallt bestämde jag mig för att nu får det fan vara nog. Så jag har börjat beta av kartongmuren, varit uppe på vinden med lite saker och i morgon skall flera kartonger upp. För om jag skall ha en chans att komma igen, måste jag få ordning på det stora störnings momentet och sedan puttra runt med det lilla jag kan göra för att förbättra tills jag får omgjort.

Jag har skrivit ner en plan.

Så fast besluten att omfamna mitt nya hem bestämde jag mig för att gå upp och hämta de glas etc som jag glömt kvar, få det gjort. Klockan var lite efter 10.00 och när jag kommer ut och går upp för gången stöter jag på en kille som gått in på vår gård för att pissa. Hade jag varit polis skulle jag med nöje ge honom de där 1000 kr i böter. Men var inte så modig eftersom han hade en polare runt hörnet.

Och ja, jag märker att jag har vagnhallen Majorna som granne, men det gör inget, jag läste i trappuppgången att de i oktober skall byta fönster, ljudisolerade. Där ser ni. Och det kan behövas då den fina parkeringen och utan insyn i mitt vardagsrum, som jag gillade med lägenheten - eftersom det är ovanligt med ett landshövdingehus, ja, det är ju planer på att bygga ett nytt hyres/bostadsrätts hus där - JAG VET, ironiskt, men ganska roligt tycker jag.

Men som sagt, jag har en plan, en plan och det kommer att gå bra.

Nu är det dags att sova!

Fantastiska människor

Klockan är 14.37 och jag är helt slut, genom svettig och genom matt. Just nu har jag rast, och det har jag förtjänat. Låt mig dela med mig av fantastiska saker som skett för mig under dagen.

Funderade på att hämta upp nyckeln till Ostindiegatan innan jag åkte till jobbet i morse, men bekväm som jag är gav jag upp den idéen med beslut att jag skulle hämta upp nyckeln efter jobbet i stället - för jag skulle faktiskt kasta den där stora, stora sopsäcken på vägen till spårvagnen.

Det har varit relativt fridfullt att vara på jobbet med tanke på den oreda som råder hemma, men hade beslutat att ta ut komp och gå tidigare, ge mig själv ett par extra timmar till denna dag och kväll - som går i packningens tecken. På vägen hem skulle jag köpa flyttkartonger hos Claes Ohlsson.

Tog mig genom turist myllret och förvånades över att det faktiskt gick relativt smärtfritt, inte för många irritationer och krockar med medmänniskor inne i Nordstan.

Gick till kassan och bad att få köpa flyttkartonger - det är slut, vi har inga flyttkartonger!

Jag blev paff, paff och matt, frågade om han visste vart jag skulle kunna få tag i flyttkartonger inne i stan, han funderade en stund och föreslog Järnia vid Järntorget. Ja, tänkte jag, jag behöver kartonger så det är väl bara att ta sig dit för att införskaffa dessa kartonger. Jag plockade i ordning den bubbelplast som jag köpt till min vackra lampa och var precis på väg att gå.

”Vänta ett tag” sa han till mig, har frågat och vi har visst på lagret. En kollega till honom gick för att dubbelkolla och kom tillbaka med kartonger till mig! Det var så nära att jag hade hunnit gå, om inte min vagn envisats med att sno in sig i sina spännremmar. Jag blev så otroligt glad, så glad. Jag tackade om och om igen.

Nu vet ni säkert hur otympliga dessa flyttkartonger kan vara, jag hade minne från ett tidigare inköp så jag hade tagit med mig min kärra. Spände fast dem, satte på mig ryggsäcken, sedan axelresväskan, sedan papperspåsen i ena handen och vagnen i andra.

Jag skulle fixa det, så var det, ingen där som kunde hjälpa mig, jag står ensam i detta och jag måste styra upp det, annars blir det inte av.

Inte några sura miner eller guwaff på spårvagnen, jag satt där med min regnkappa på och svettades, det var som om någon satt på en kran och det rann vatten. Beslutade att inte hoppa av vid Mariaplan för att hämta nycklarna utan åka hem, äta lite och ta det lugnt, de skulle ju öppna vid 14.30 igen och ha öppet till 18.00.

Men oron gnagde, ville försäkra mig om att det verkligen var så, så jag ringde, satt och vänta i deras telefonkö...i fem minuter, som kändes långa. När jag tillsist fick prata med kundservice visade det sig att de stängde klockan 14.00, klockan var 13.50. Jag bönade och bad att jag skulle få springa ner och hämta nycklarna, jag bodde ju bara 5 min i från expeditionen. ”OK, jag väntar tills du kommer.”

Jag kutar ut genom dörren, lämnar datorn på, lunchen att kallna och kläderna på halvstång ut genom porten. Jag kom fram till expeditionen 13.55, fick skriva på papper och hämta mina nycklar, jag tackade, och jag kommer att ge henne en blomma efter midsommar när de öppnar igen.

Frihet, lycka och stolthet över att jag inte gav mig, att jag ordnade det jag behövde, att jag tryckte på, genom motståndet, oron, paniken. Har även tagit hand om små trådarna, som PET - flaskor etc. Phew, svettig, svettig och matt är jag.

Nu skall jag ta mig den där pausen som jag började detta inlägg med, sedan är det slutspurten - hur transporterar jag växterna?

Känner att det hade nog varit lite skönt med hjälp av familj, om jag väntat lite, men jag ville få det överstökat då själva flytten är ett störnings moment för mig. Med familj kan man ju bryta i hop lite, lägga sig på golvet och gråta besinningslöst och som ett barn hamra med nävarna i golvet och bara ge sig. Men det går liksom inte så bra med sådana som man inte känner så bra.

Jag längtar tills i morgon kväll, jag är faktiskt rädd!

Panik, runt, runt

Jag känner mig så eländig, än, ingen fara, det kommer att gå över, men just nu tänker jag tillåta mig själv vara så ynkligt, ynklig! Jag har pappers skärsår på nästan alla mina fingrar, händerna är torra efter allt tidningspapper, ryggen värker efter ompackning av boklådorna (inte visste jag att jag hade så mycket böcker) ont i axlarna och över armarna efter att ha skruvat ner ett antal tavellister och hyllplan.

Packa, packa, packa - undrar om jag inte skall bli packad på torsdagen, dränka mina sorger, nej, nej, skojar bara (om att dränka mina sorger i alkohol). Envis som jag är fick jag ut mitt skrivbord ur den trånga vindsförrådsdörren, hjälpte att svära lite och vrida på kroppen på sätt som jag inte tror den är menad. Fick sedan lämna den ute i trapphuset, fast man egentligen inte får ha saker i trappuppgången, men det finns inget utrymme här i lägenheten.

Nu är jag nära flytten, arbetar endast i morgon och sedan bär det av. Skall hämta mina nycklar i morgon efter jobbet.

Har i alla fall lyckats fixa en hatt till den mutter som jag skulle ersätta för att återställa under diskhon.

Känner mig splittrad och som om jag inte har koll på något fast det har jag nog, tror jag i alla fall.

Jag vet inte, jag känner mig orolig, panikslagen, hit och dit, blä, blä.

Böcker

Jag har på senaste tiden valt böcker som krävt lite mer av mig. Språket har varit mer avancerat, ofta kräver det att jag tar mig tid att läsa rad efter rad. Har det gått för fort får jag läsa om för att förstå. Men det är underbart att läsa färdigt dessa böcker. En personlig seger, något som jag njuter av. Ofta berikar det mitt ordförråd och min uppfattning av världen.

Avslutade en bok om en kinesisk kejsarinna förra veckan, följde den med ”Gods in Alabama” som var väldigt lik Frannie Flaggs böcker, hon är känd för ”Stekta Gröna Tomater.” Nu läser jag Dante, en bok som slår knutar och rosetter av min hjärna. Så när jag släcker lampan på kvällen är det som hjärnan sträcker ut sig och rätar ut fingrar och tår.

En bok som kräver fokus, och därav kan jag endast läsa en eller två sidor innan jag skall somna. Vanligtvis brukar jag kunna läsa ett helt kapitel.

Jag har en förkärlek till kinesisk litteratur, Asiatisk litteratur överhuvudtaget.

”The Joy Luck Club” var boken som öppnade den världen för mig, sedan dess har många andra följts, till och med lite filosofi.

Kärleken till böcker har jag nu sett när jag får stå och packa om lådor uppe på vinden, för att förebygga ryggskott. Det positiva här är att jag satt där på vinden framför alla dessa lådor med böcker och tänkte, ”Oj, den var det länge sedan jag läste, och den, och den”.

Så när jag sitter där i min nya lägenhet och gråter i min ensamhet på torsdag, skall jag gömma mig i mina boklådor - lite överdrift där minsann!

Monstret

Jag har ett monster hemma, ett älskat monster, hon tar allt för självklart och tycker inte alls det är konstigt att man vill krama och pussa hennes underbara huvud. Hon har utvecklat oemotståndliga metoder för att få mig på fall. Även när hon gjort något som gjort mig mindre glad kan jag inte annat än skratta när jag ser monstret ligga ut”fläsad” på golvet och tittar upp på mig med sina stora blå med ”tja på dig!!” i blicken.

Hon är ett självständigt litet monster men med behov av sällskap när hon själv får bestämma när och hur. Då kan man ofta finna henne i ”gosa med Olivia” humör, hon liksom klättrar över Olivia, och lägger sig nära, nära, med fötterna på Olivia och snosande i hennes öra. Olivia tolererar detta ett tag, tills det blir lite väl mycket tassar på henne.

Men monstret vinner dig över lätt, kanske är det för hennes självklarhet, det är så självklart att hon är älskad, vilket hon är.

Hon har speciella önskningar, ett iskallt glas vatten, hon blir som tokig när hon ser mig hälla upp ett glas vatten till mig själv ur kannan jag har i kylskåpet. Gud nåde mig om jag bara hällde upp ett glas till mig själv, det råkade bli så en kväll, då fann jag hennes i ett ovaksamt ögonblick hängande över sängbordets kant i färd med att komma åt mitt glas vatten där i facket under sängbordkanten.

Här i kartong staden finner jag henne liggandes högt, högt upp men sin lilla svans över kanten. På kvällen vid den vanliga spurten av energi som infinner sig runt 22.30 eller 23.00, då hoppar både monstret och Olivia från kartong till kartong, och det gör gott att se att de finner sig till rätta i denna röra, gör det bästa av situationen.

Vid sängdags kommer mitt sällskap och jag får äran att ha monstret bredvid mig vid huvud delen av sängen, jag kan få somna med hennes ena tass i handen.

Medans Olivia är min lugna Buddah är monstret glimten i ögat, och båda är de mig så kära.

Åter igen är jag tacksam att jag har deras sällskap när jag flyttat.

Kartonglägenhet och dumheter!

Det händer ofta att jag gör saker som jag senare ångrar, ofta anar jag det innan jag gör det, att jag kommer att ångra mig. Hemligheten här är att inte ”straffa” mig för att jag gjorde det ändå. Istället för att lyssna på den kloka Marie.

Inte kan jag alltid vara uppmärksam, och i bland gör jag saker som jag senare ångrar för någon annans skull. För att tillfredsställa någon annan, på min egna bekostnad, dagens Marie gillar inte att jag säljer mitt egna välmående, välbefinnande för att tillfredsställa ett behövande behov hos en annan. Jag vet av erfarenhet att ett sådant agerande kostar mig.

Så jag har spenderat ett par timmar, och det kommer nog att ta ett par timmar till, med att förlåta mig själv, tanken var god, resultatet inte lika bra. För min del.

Nu, så här ett par timmar och ett par till efter skeendet, kan jag ärligt säga att även fast jag fått kämpa med mina tankar, min oro och enorma ångest, så är jag stolt över att jag hela tiden längst vägen kan förlåta mig själv, om och om igen.

Jag landade dock i en djup känsla av ensamhet, jag sliter med att packa om kartonger uppe på vinden så att de inte skall vara för tunga att bära på snart stundande flyttdag. Jag sitter i köket på den smutsiga trasmattan och gråter av trötthet för att jag inte vet hur jag kopplar ur min älskade bänkdiskmaskin, ja, jag sa älskade, den är älskad av mig. Jag har ett kärleksförhållande till vitvaror, tycker de är toppen, och tanken att jag kanske måste lämna den för att jag inte vet hur man säkert kopplar bort den utan att orsaka en vattenskada, landar mig i melankoli, filosoferande, navelskådande i min ensamhet, min ”utlämnadhet” (skapade ett eget ord).

Försöker vara så självständig som jag bara kan vara, dels för att jag HATAR att be om hjälp, för jag förtjänar ingen hjälp, och dels för att jag inte vill utsätta någon för att hitta på en orsak till varför de inte kan hjälpa mig!

Så ta mitt ”drama” över urkoppling av bänkdiskmaskin, lägg till en handling som jag egentligen inte ville göra, men kände att jag måste göra, för att tillfredsställa en annan plus missade mediciner från lördagen, eller jag tog dem för sent = fullständig kaos och en ångest lika ädel som Arabiska hästar.

Det var inte långt i från att jag ville sätta mig i ett hörna och vagga mig själv fram och till baka, sägandes, ”det kommer att bli bra, det kommer att bli bra” om och om igen.

Men, kom fram till att det inte var möjligt eftersom jag saknar lediga hörn här i kartonglägenheten. Jag och töserna bor i en kartong värld och det kunde vara mycket, mycket, mycket värre - det vet jag!

Nu är det en och en halv vecka kvar, jag behöver köpa några stadiga kartonger till, kommer säkerligen ringa flyttkillarna ett par hundra gånger till innan den 22 juni, hinna få ett par till panik attacker, men jag kommer att klara det.

Jag känner mig mycket ensam i allt detta, det är jobbigt, den hjälplösheten. Men det kommer att gå bra, jag kommer att klara det. Jag får ha mina ångest stunder, jag förlåter det, jag får gråta, jag accepterar det, så är det.

Det känns dock bra att när jag flyttat och sitter mitt i röran där i den nya lägenheten och undrar vad fan jag gjort, så har jag töserna där. Bara jag ser till att bädda min säng så snart som möjligt och att jag har töserna, då är jag på god väg och det är ok att jag gråter och undrar vad fan jag gjort, och sitter där mitt i all med TV: som min enda vän, det är helt ok. (Lite självömkan där!)

För det är helt ok att vara mig, så är det, jag accepterar mig med hull och hår!

Samtalets olika arter och sånt

Olivia älskar att ligga och ”sola” sig i lampskenet, du finner henne ofta på bokhyllan vänd mot lampan och liksom liggandes där och bara myser. Vart hän hon kommer, är under lampan favorit platsen. Hennes huvud dras till skenet från lampan, med halv slutna ögon, och skulle jag ha mage att störa henne vänder hon sakta på huvudet och tittar på mig med en blick som säger mer än ord.

Så det är bara att sakta vända om och hitta på något annat.

Härom veckan tillät Olivia mig att klippa hennes klor på baktassarna, hon tycker inte att det är en trevlig sak det där med klo klippning, men jag har märkt att om jag pratar med henne, ger henne massor med pussar så tillåter hon mig, bara om det går undan.

Olivia är ingen som man kan tvinga göra något, utan hon ger mig tillåtelse, hon måste godkänna det. Så jag, liksom andra (hoppas jag) pratar lugnt med min Buddah och frågar om det går bra att jag håller i hennes tass, lägger mig nära henne etc. Hon svarar, så där underbart mjauande som jag liksom vet betyder något. För det tycks som hon liksom tänker efter.

Jag och Olivia har många samtal på tu man hand, under tiden monstret sover. Vi får inte göra för mycket väsen av oss för då kommer monstret springandes. Du kan finna oss i badrummet där samtalet blir bikt likt, för jag sitter på en sida av duschdraperiet och Olivia aka Buddah på andra sidan, mjauande på sitt underbara sätt. I badrummet brukar vi alltid bli påkommna av monstret - monstret gör som monstret gör mest, sätter sig mitt i smeten och tar liksom över samtalet med sin höga, uppmärksamhets krävande röst.

Ja, det finns ju liknande i människovärlden, och dem är det inte lika lätt att kalla monster, till deras ansikte menar jag, mitt monster tycks inte ta illa vid sig, för hon brukar få sin ysterhet vid namnet monstrets yppande.

Nu när den där vadden är bort mellan öronen har jag uppmärksammat hur saker ser ut runt mig, jag älskar människor och finner oss otroligt fascinerande. Har märkt att det finns många som manipulerar konversationerna, jag är en av dem, om jag ivrigt vill dela med mig av något. Men jag har blivit bättre på att vila i lyssnandet, på det viset hör jag bättre och får lära mig mycket.

Monstret hon har inte den bästa uppmärksamhets talangen, det är alltid något energi givande som snurrar runt i hennes underbara huvud. Säger jag ”var är bollen” i en högre, uppmanade ton, blir hon som tokig, springer runt och letar efter dem. Kan hon inte hitta dem ligger de allihop under soffan - som monstret använder som mål i sina boll lekar. Bara det att förtjusningen tycks ligga i att dels har hon svårt att nå dem, så hon ligger där och ålar sig på parketten och försöker manövrera tassen längre och längre in - utan framgång. Dels älskar hon när jag med hjälp av kvastskaftet lägger mig på parketten och fiskar ut bollarna.

Sedan nästa kväll då är det samma visa igen, då har monstret gjort sina mål, ålat och ålat utan framgång och ligger nu med sina uppmanade blå och tittar på mig bedjande (min tolkning).

Olivia föredrar mer sofistikerade lekar som till exempel med foliebollar, eller tråd/snöre, eller med mina skosnören, helst skall jag vandra runt med skosnörena lösa och Olivia attackerandes dem längst vägen. Men vi har fått dra ner på den leken då det vid ett tillfälle uppmärksammades att det fanns en viss risk involverad. Risken för min hälsa, för vid ett tillfälle när Olivia lyckades fånga ”mig” föll jag raklång ner i golvet, jag var på väg att ta ett steg och fastnade i Olivias grepp. Olivia rusade i väg och jag försökte inte svära för mycket då min armbåge kändes som den nu satt i halsen istället.

Men som sagt Olivia och jag är mer av den filosofiska naturen, långa samtal om existentiella saker, universum, livet efter detta, hur skall vi bryta mitt självdestruktiva beteende och lära mig att hålla i pengarna. Ja, det är ett aber, en återkommande diskussion när det är dags för inköp av kattfoder, Olivia och jag har kommit fram till att jag/vi spar över 400 kr om vi köper en foderpåse på 10 kg, kostar 600 kr cirka, och en 4 kg runt 319 kr, ja, vi kanske sparar mer. Vi är eniga om att det är drygare.

Men mest är det livet som det pratas om och en bättre lyssnare än Olivia får man leta efter, och ja, jag för försöka klura ut vad hennes mjau betyder, men givetvis väljer jag en tolkning som passar mig bäst!

Mamma maffian och bara fötter!

Jag har musik jag endast kan lyssna på om jag är i ett visst känsloläge, musiken blir som ett ”soundtrack” till mitt vardagliga liv. I dag är det ”Timbuktu” som krävs, ”Timbuktu” och ”Petter” - passande musik, som ger mig leende efter leende. Det spelade inte ens någon roll att det var ganska varmt i den gamla spårvagnen.

I dag kändes det som om hela Göteborg var befolkat av mammor med bebisar i vagn, eller i magen, överallt fanns dem. På spårvagnen var det tre vagnar hela resan, tre vagnar, så snart en gått av, steg en ny på.

Barn som gråter, barn som skriker, barn som pratar, barn som lever livet, barn som barn är. Så alla mammor med de senaste tillbehören, jag visste inte att det fanns så många olika varianter på vagnar, drick hållare, filtar, skärmar, parasoll etc. Blev rörd när jag såg en mamma som höll stilen ”70 - tal” och hade en vagn från det årtiondet. Den var stor, luftig och hennes bebis var super nöjd där hon satt och mumsade på ett päron, dreglandes ner på haklappen med stort leende som visade de två fantastiskt vita tänderna i underkäken.

Här lät mamman bebisen äta på sitt vis utan att hela tiden vara där med papper och torka som de andra mammorna. Där mammorna höll i frukten och lät barnet bara bita lite lätt och sedan bet mamman av en bit frukt och gav till barnet - ”curling varning?!”

Min 70 - tals mamma stod avslappnat vid sin vagn med sin päron dreglande bebis som gurglande och fnissade där bakom päronet. Utan skor, T - tröja, fina små mjuka byxor, mest rörande var de bara, tå flaxande fötterna.

Det är lika med mina tösers tassar, älskar att få lov och sitta hållandes dem i min hand, kan sitta så i timmar. Tänk om jag hade en bebis, tänk på dess fötter...

Undra om alla mammor är ute i morgon igen - vi får se, med lite tur!

Små segrar, rena OS guld för mig!

I dag utsattes jag för en utmaning, en utmaning som jag vanligtvis inte skulle ha löst på samma sätt som jag faktiskt gjorde i dag. Men i dag i stället för att få ett stress/hysteri anfall, med alla de kroppsliga whiplash skador som kommer i dess kölvatten, tittade jag på det ”utanför min skalle” och tog mig an den del som jag kunde göra något åt.

Som jag berättade om i går. Jag bröt inte i hop, jag föll inte sönder, jag var hel, jag var hel. Ett under, för mig är det ett under. Nu skall jag få det jag behövde utan att jag drog i gång ett drama, utan att jag ”blev förnärmad” av det bemötande jag fått, utan behov av att mästra på det vis som den andra gjorde, jag agerade annorlunda. Jag var bättre än att sänka mig till den nivån där jag känner att jag måste ”mästra” en annan person, eller nyttja ”härskar tekniken” som hon gjorde.

Jag gjorde mig stolt, väldigt glad, även att jag sedan inte sprang runt som en yster kalv på grön bete för att berätta för alla om min stora succé, det var liksom min egna lilla diamant att stoppan in i mitt fina hjärta.

För förutom den faktiska utmaningen hade jag runt mig andra faktorer som utmanar min ork, värme, svett, luftfuktighet, värme och tröttheten som kommer därav. Men jag fixade det - gud vad bra du är Marie!!

Här hemma börjar det lika ett hem som skulle kunna misstas som en sådan där ”samlares” bostad, kartonger över allt och liksom dessa små gångar mellan kartong skyskraporna. Töserna hoppar glatt från kartong till kartong medans jag går runt och undrar vad det är som luktar så konstigt. Utöver ljuset som jag glömde att jag tänt - tur att det brann ner och sedan släkte sig själ, men sedan var det en underlig lukt. Kartong lukt är vad det är, min nya aroma terapi doft här hemma. Som tur är luktar det mycket bättre inne i sovrummet!

I sovrummet finns det än slå länge endast två kartonger, behöver liksom en ”fristad”.

Men jag är kvar i oro inför flytten, vad skall jag flytta tjejerna i när jag inte har en fungerande transportbur? Stoppa dem i en kartong? Massor med andra tankar snurrar, pengar om och om igen, räknar mina sparade slantar om och om igen. Tittar på offerten jag fått angående flyttstädningen 1320 kr om och om igen - precis som om summan helt plötsligt ska ändras och allt faller på ett par hundra kronor.

Har fått hjälp att kolla att trean verkligen är en trea och inte en åtta som jag uppfattar som en trea - ja, ni förstår. Kanske tur att jag inte har en partner, den stackarn skulle jag nog drivit till vansinne.

Men dag för dag, är hur jag skall ta det.

Vadd mellan öronen!?!

Har plötsligt förmågan att efter jag skrivit ner det som oroar mig, problem jag behöver lösa, så kan jag släppa det, det är utanför mitt huvud - låt mig se hur bäst jag löser det! Jag skriver ner det i den ordning som det behövs tas hand om, och i denna process kan jag även se vilka saker jag kan göra något åt, men även det som jag inte kan påverka. Det jag inte kan påverka får jag försöka släppa taget om.

Kanske låter detta naturligt och självklart för er andra, men för mig är det nytt och en befrielse, men även en acceptens att det alltid kommer att finnas saker i mitt liv som jag inte rår på, så är det, och i det är jag inte ensam.

Det har lättat upp i mitt huvud, den där konstanta loopen av hur värdelös jag är, och alla problem som jag inte kan lösa, som jag borde lösa, feta, äckliga, illa luktande loppa som inte ens kan lära sig måla en eyeliner - herre GUD!

Det är som om jag haft vadd mellan öronen och helt plötsligt slog det mig, jag kan höra fåglarna! Jag kan höra svalorna, jag kan skilja på mina duvors läten, jag kan höra, innan var det ett konstant sorl, min negativa och självdestruktiva kör, om och om igen! Men nu, nu kan jag koppla loss hjärnan från grubblet, lämna min oro på pappret efter jag satt det i en arbetsordning jag kan klara av, det andra kastar jag bort, så får det lösa sig längst vägen.

Fann mig även att resonera vuxet, ingen blev mer förvånad en jag. Jag kan lita på mina känslor, på vad jag känner är rätt och fel för mig, vad jag accepterar och vad jag sätter stop för. Jag orkar inte utsätta mig för utsugning, jag menar det bokstavligen. Ni vet människor, låt oss kalla dem vänner, som suger ur energin, lusten, lättheten ur er. I stället för att skiljas åt uppvaknad av positiv energi och gå hemåt med skippande steg, drar du fötterna efter dig och orkar knappt ta dig till spårvagnen.

Vänta lite, sådan är jag, en energi tjuv, en som får andra att nästan svimma av leda. För på jobbet är jag den som vissa arbetskamrater har problem med, som vissa undviker, gissa att jag spann loss i självdestruktivitet efter jag insett det, efter mitt lönesamtal. Kalldusch!

Men det var innan min nya medicinering hade börjat ta, innan det riktigt hunnit få effekt.

Jag är en känslosam människa och det kommer jag fortsätta att vara, det vill jag inte ändra, men det som har varit jobbigt, svårt att kommunicera, är hur förtvivlat jobbigt känsloberg - och dalbanan varit, och är. För jag har ingen kontroll över det, jag vet inte att jag befinner mig där högt uppe i ”Happyland” tills någon säger till mig att jag kanske skall ta och lugna mig eller tvärt om, tror de tycker det är jobbigare när jag är där längst ner i dy hålet!

Nu är jag lite rädd för att jag bryter förtrollningen, men de två senaste veckorna, och speciellt den som just varit, har min hjärna varit öppen, har det varit rum mellan mina öron och jag är förälskad i känslan.

Om ni visste vilken skillnad det är, japp, nu blev jag tårögd, men det lättar upp energi och kanske är det möjligt nu - ett liv i rött!

Nästa stora mål -

Hämta nyckel den 22 juni,

Flytta den 23 juni

Betalning av flytt.

Plus säker transport av mina älskade, älskade töser. Som i denna värmen har legat på plastlådorna för svalka.

Efter flytt - ett nytt mål

Efter flytten skall jag spara till denna vackra blus, på Andeassons päls, sedan ett ordentligt stafli, men för just nu gäller det att få i hop ekonomin för flytten, en sak i taget!

Fredag

I dag fick jag palla mig upp ur sängen för att ge mig av till jobbet, telefonen skulle öppnas vid 08:00 så uppstigningen skedde lite tidigare än en vanlig arbetsdag. Solen sken, fåglarna sjöng och det fanns massor av säten på spårvagnen.

Hade att göra hela tiden så klockan blev 13:00 snabbare än jag kunnat ana, så jag beslöt mig för att ta mig en promenad till Bältspännarparken där Vårdförbundet har en tält i samband med HBTQ - festivalen. Olikt Mega Loppisen i Majorna då det blåste och började regna, gassade solen i min nacke under tiden jag stod och pratade med Anki och Torbjörn.

Planen var att gå hem, men det var alldeles för varmt så jag beslöt mig för att ta spårvagnen från Grönsaks Torget i stället, jag hoppade på spårvagn 11 som har slut destination Saltholmen och så snart dörrarna stängts kände jag varför spårvagn 11 var ett dumt val.

En varmt, soligt gassig dag efter klockan 13:00 och en stor del av Göteborgarna skall ta sig till Saltholmen för att bada eller ta sig vidare ut på öarna. Det dröp svett om mig, de flesta var små irriterade, så även jag måste jag skamligt erkänna - så varmt, så mycket människor och ingen hänsyn eller hjälpsamhet i vagnen - ja, det är inte riktigt sant, för en trevlig kille hjälpte mig att trycka på stopp knappen så jag kunde stiga av där jag behövde.

Tog mig en siesta, var helt slut, och det var absolut underbart och det bästa beslutet för i dag - ja, utöver valnötsbrödet och de Svenska jordgubbarna.

Annars har jag gått här och snubblat över alla flyttkartonger, kliar mig i håret och undrat vad jag skall placera dem? Men det får bli som det blir dessa tre veckor som är kvar! Har lite saker att ordningsställa på väggarna, där det finns hål som jag måste fylla i ordning. Skall nog packa lite kläder som jag inte använder.

Dagarna går och jag är så glad för de jag får.