Så är det

Förra veckan fick jag tre daskar på handen, eller jag kanske skall använda korrekt språk, jag upplevde det som daskar och det var bara otur att de kom efter varandra. För det fanns ingen tid för återhämtning. Eftersom det inte fanns tid för återhämtning gjorde det väldigt ont. Smärtan var vass, så vass att jag blev väldigt ilsken, vanligtvis när det sker går jag ut på en bergsäkragång för att förstöra, självdestruktiva handlingar kommer fram.

Men mina medel för självdestruktiva handlingar är borta, det går inte att föräta mig, jag kan inte shoppa loss eller ta massor av värkstabletter, handlingar till för att ta bort smärtan. Så jag satt vackert där i hörnet av soffan och osade ilska.

Det gick över, återhämtningen är snabbare, det tar inte lika lång tid för mig att återhämta mig, att få mig lugn igen, tidigare kunde jag bära med den där ilskan tills, tills evighet. Jag är mycket stolt över mig själv.

Att omgivningen undrar om terapin gör någon nytta egentligen, jag har varit i terapi sedan 2007 och det tycks finnas individer som inte ser någon förändring hos mig - till er vill jag säga att, bara för att ni inte kan se förändringarna betyder det inte att de inte har skett. Jag vet.

Depressionen kommer att vara med mig för resten av livet, jag håller på att utveckla metoder som skall hjälpa mig på vägen. När allt blir nattsvart, i dag, idag vet jag vad som händer och att de INTE kommer att vara för evigt. Det kommer att gå över - det är en förbättring, en styrka som jag har arbetat fram, den styrkan är stabil.

Jag ser en förbättring inom mig. En styrka som jag kan luta mig mot. Men självklart kommer det dagar som är arbetsamma, som är tunga och som känns som det aldrig kommer att gå över. Men istället för att hålla i så hårt att knogarna vitnade, släpper jag taget och flyter med i underströmmen.

En del som jag arbetar med är rotlösheten, att "höra till" är av betydelse för mig. Jag menar inte höra till en grupp människor utan en PLATS, ett hem. Ett HEM är oerhört viktigt för mig, ett ställe som är mitt där jag vet att jag får stanna så länge jag vill. Mardrömmern är att återgå till där jag började, bland opersonliga och döda 70 - tals projekt. Pratade med Familjebostäder och de sa att du får bo i din lägenhet hur länge du vill, så länge du betalar hyran, även fast jag visste det, så andades jag ut. Mitt hem är MITT HEM.

Så mitt hem, min lägenhet är av stor betydelse, att tillhöra Majorna, Kungsladugård. När jag är på väg hem känner jag hur hela kroppen reagerar när jag kommer till Stigbergstorget. Nu är jag hemma, nu är jag i min stadsdel och tack gode GUD att jag bor här!

Att ha den stabiliteten hjälper mig att bygga vidare på mig själv som individ, så ja, jag har gått i terapi i tre år, mig har det hjälpt oerhört, jag går tacksamt dit en gång i veckan. Där tas min oro, min ångest på allvar. Där förstår de vad jag menar och vi försöker bena ut vart roten ligger, ta fram de rätta verktygen för att klara vardagen. För mig är det en otrolig förmån och jag är oerhört tacksam för de resurser som de lägger på mig.

Nu har jag fått utmaningar, jag har antagit dem och arbetar mig framåt, det går lite upp och ner, hit och dit, men jag ARBETAR med mig själv, med den dåliga självbilden, självförtroendet och självkänslan jag har.

Jag gick i tusen bitar när min lilla syster dog, jag klistrade fast bitarna lite på måfå, med det höll inte så länge och genom årens gång har bitar ramlat av mig och delar av mig har försvunnit längst vägen - nu försöker jag bygga upp och göra en stabilare Marie, med hjälpa av amering och betong så "vi" håller samman livet ut. Uppkommer det sprickor är det inte djupa och går att reparera.

Kanske finns det ingen förklaring eller orsak till varför jag är som jag är, kanske vill jag bara ha uppmärksamhet, att man skall tycka synd om mig, att märkas, vara speciell. Det är min fasa. Det är sant, jag har under mitt liv haft detta drag och behov av uppmärksamhet, behov av att mina medmänniskor skall tycka synd om mig. Jag älskade omvårdnaden, känslan av att vara betydelsefull, få kroppslig kontakt via kramar och en hand på axeln. En känsla av trygghet mitt i kaoset som rådde inombords. Men det sökandet efter sådan negativ uppmärksamhet finns inte mer, den är "bort arbetad".

Men jag får ingen omvårdnad, vill inte längre ha någon omvårdnad från någon annan heller, jag vill ta hand om mig själv, det är den kompetensen jag arbetar på tillsammans med min terapeut. Träning att vara min egen förälder, en person som tar hand om mig själv och ser till att jag har det jag behöver för att klara min vardag. Omvårdnad i hygien, mat, ekonomi, varma sockar och varm flanell pyjamas. Att jag kommer upp i tid till arbetet, betalar mina räkningar och min medicinering.

Jag ansvarar för mig själv och jag blir deprimerad så är det och det är min sak att ta hand om, ta hand om mig genom de tyngre dagarna som oundvikligen kommer - och det handlar om mig, hur jag hanterar livet, hur jag uppfattar det som sker runt mig, att jag bygger upp mig så jag klarar livet.

Jag är överkänslig, jag är rädd att jag skall vara helt värdelös, jag är rädd att det de andra säger om mig skall vara sant och hur jag känner helt fel. Men nu får det vara bra. Jag orkar inte mer, förra veckans tre daskar lämnade ett blåmärke, men jag går hel ur det här!

Jag är som jag är - bara att acceptera det och inse att jag utvecklas vidare, så är det.

Hur är det för dig?

Olivia

Älskade Olivia

Vi har varit vänner nu i lite över fyra år, och du har blivit en del i min lilla familj, en liten familj bestående av två små katt fröknar och jag.

Du är en lugn, lite blyg tös, med ett stort härligt hjärta. Vi känner varandra väl, vi vet vart vi har varandra. Jag får klappa din mage, hålla dina underbara tassar, du håller mig varm där du ligger bredvid mig i soffan och det känns när du lämnar din plats i sängen. Du har ett stort tålamod mot både mig och din lilla syrra Azalea, speciellt när Azalea kommer och nästan lägger sig på dig för att gossa hos dig en stund. Du tvättar både mig och syrran, vore det inte för dig skulle nog både jag och syrran go lortiga genom vår dag.

Du kom till mig en sommar endast 14 veckor gammal, med din "gammel matte" Pia, Pia visade mig hur jag bäst sköter om dig och fanns alltid till hands för råd och allmänna panikfulla samtal, med samma lugn svarade hon på alla mina frågor gällande din vård.

Pia har nu varit i från oss i ett år, det var svårt att förstå att hon hade gått bort, att det var orsaken till varför jag inte kom i kontakt med henne, jag har inte varit förmögen att ta bort Pias mobilnummer, det får finnas kvar tills.

Men Olivia, min underbara lilla Buddah, Gudarnas vad glad jag är att du finns hos mig, inte visste jag att det var möjligt att älska ett litet ulligt djur som du, så mycket som jag gör.

Tack för att du finns!

Styling med Leva Livet

I dag har jag varit på styling med ”Leva Livet”, lokalen fanns högst upp i huset som låg på Stigbergsliden. Först fick vi vänta utanför porten i en kvart så vi var ordentligt kalla, sedan gick vi upp för alla de trappor till översta våningen - jag klarade det utan problem - mycket stolt över detta!


Sedan in i deras lokal som skulle fungera perfekt som en studio, men efter att ha suttit där i den vita lädersoffan i 15 min var jag genom fryssen, jag frös så det gjorde ont i skelettet. Fick tillslut sätta på mig ute jackan för min överlevnad, så kändes det i alla fall.


Måste säga att detta med styling nog inte är för mig, tycker inte om att bli tillsagd vad ”jag skall ha på mig” inte för att man måste följa de råd man får, men med mitt enkel spåriga tänkande så hamnar jag där. Jag tyckte det var trevligt att träffa mina ”projekt vänner” för jag tycker de är en grupp härliga människor, så jag satt och lyssnade.


Men lärdomen om mig själv och min ovilja att följa ”regler” eller ”råd” var en ”aha” stund, likväl från vetskapen om att jag lämnat Oprah bakom mig, jag köper inte allt den damen säger heller, vilket jag gjorde tidigare, allt hon sa var gällande. En av stylisterna använder Oprah som referens punkt.


Nu fann jag att, att jag utgår från MIG SJÄLV och det är viktigast, att jag faktiskt gillar mina kläder och den ”stil” jag må ha, jag vet vad jag gillar och inte gillar. Jag vet att jag vill ha natur material, bomull älskar jag och det skall vara en speciell mjuk variant av bomull som mina fingrar är expert på att hitta. Jag handlar det jag tycker om, jag handlade, skall jag väl säga för kläderna jag har i dag köpte jag för tio år sedan - bevis på att det är rätt mode ”neutrala” kläder.


De andra tyckte det var mycket bra och de fick mycket tips och råd på vägen, de är inte lika ”säg inte åt mig vad jag skall eller inte skall” som jag. Nu fanns det inte mycket att välja på på ”Ebbes Hörna”, en av stylisterna hittade en sjal åt mig som jag köpte, något jag själv inte skulle ha sett, så det tackar jag för, men jag hittade även något jag letat efter under en mycket lång tid - en pedistal!


Jag hade en trevlig, dock iskall, söndag förmiddag, nya intryck och ett ”mönster brytande” genom att göra en aktivitet utanför hemmet under helgen. Men jag har åkt på en ordentlig huvudvärk och känner det som om jag aldrig kommer att bli varm igen. Känner mig lite dålig, om det är för att jag börjar bli sjuk eller för att jag suttit och blivit kall under för - och eftermiddag det vet jag inte.


Nu skall jag göra mig en kopp te och fortsätta värma mig.


Jag fortsätter med min ”stil” men det var verkligen en förmån att få gå denna förmiddag, är mycket glad för det!


Tack härliga Pernilla som var med oss och Maria som ordnade det!

Fredag och jag är hemma

Var ganska glad när den här arbetsveckan var över, inte för att den har varit speciellt arbetsam utan mer för, ja, det var bara skönt helt enkelt. Arbetet är som det är, totalt förvirrande eftersom det ändras, det som gällde i går gäller inte idag. Försöker inte låta det störa mig, har tidigare ifråga satt och allmänt undrat, men har beslutat mig för att låta det vara, det är inte värt det i slut ändan.

Mitt andra beslut är att undvika att gå i affärer och det anser jag nu vara ett mycket klokt val. När jag gick och postade ett brev var det som att försöka simma uppströms - väldigt tröttsamt. Alla dessa människor, trångt och alla rusar förbi, och för en tjej, ok, kvinna, som beslutat sig för att välja ett mer rofyllt sätt att leva mitt liv, upplevde jag det som stressande, att alla stressade, ironiskt nog.

Så jag lämnade Nordstan bakom mig med ett leende på läpparna, inget dumt beslut att ta, sluta shoppa och andas ut, härligt. Så jag unnade mig den Italienska osten idag, och Haloumi till kommande veckas luncher.

Sedan jag kommit hem har jag sorterat lite i hallens garderob, satt i gång en disk och diskat upp stekpannor och kastruller för hand. Plockat bort allt onödigt från soffbordet. Nu sitter jag gott i soffan, Azalea ligger i sin lilla korg i klätterträdet och Olivia uppe i kryp-in högst uppe på klätterträdet.

Ron ligger åter igen över älskade Majorna, Kungsladugård och Sandarna - Gud så lycklig jag är över att jag bor här!

Har inskaffat en bebies borste, har kommit på att det ger min nya mycket korta frisyr en bättre look - tycker jag i alla fall! Håret visade sig bli mjukt och ser så mycket tjockare ut. Håret har vuxit det ser jag, i alla fall, säg 4 mm, sedan jag klippte mig för två och en halv vecka sedan.

Haft en bra och återhållsam dag, så pass att jag var oerhört snål när jag skulle handla lite mat. "Behöver du det Marie eller vill du bara HA det? Ha det! Då ställer vi tillbaka den. Kom därifrån med en mycket mindre matkasse än vad som kunde ha blivit.

Den där "shopoholic" dragningen ligger kvar, den vill jag ha, åh, den vill jag ha, men nu är det fråga om överlevnad och överlevnad i relativt lugn, jag vill inte ha det som jag haft det, det tär på mig rent psykiskt.

När jag kom hem idag välkomnades jag av en gäspande Azalea och Olivias svans, resten av Olivia var redan på väg in i vardagsrummet. Jag pratade med dem på det där "prata bebis språk", som jag är säker på att inte ens bebisarna förstår. Så varför skulle två högst intelligenta katter svara på ett sådant barnsligt tilltal? Vet inte vad jag tänkte på.

Nu ligger Azalea och dinglar med svansen i klätterträdet och Olivia ligger ihoprullad i sängen. Lugn råder i Sandarna.

Det är allt skönt att komma hem - till ett hem med två otroligt härliga katt fröknar Olivia och Azalea!

Hårbotten, hårbotten

Jag har antagit en utmaning, en utmaning given av mig själv, jag skall fixa min hårbotten, den skall läka och bli fin, tyvärr tror jag det innebär kallare duschar, ja, i alla fall det vatten som skall hamna på huvudet. Det är svårt att hålla fingrarna i från håret, det kliar, och det känns lite underligt nu när håret är så mycket kortare. Det tycks som om eftersom fingrarna ändå befinner sig där faller sig att klia helt naturligt, och kliar jag drar jag som sagt upp såren.

På torsdag skall jag till Apoteket och be om tips, se om det finns någon produkt som kan hjälpa mig på vägen. Håret faller fortfarande av, men det är inte fullt så äckligt nu när håret är kort, förutom om jag haft ett tok kli avfall, då ligger en hårdriva på mina axlar.

Men alla näringsrika behandlingar tycks hjälpa mitt hår, för det är mjukt och härligt!

Sopmysteriet

Jag sätter mig trött på sitsen på spårvagnen, i väg till arbetet, jag ser den där på golvet, jag försöker ignorera den. Det är en Metro som ligger där, uppslagen på mitten smutsig av alla skor som varit på den. Jag kan vara duktig och böja mig ner, ta upp den och kasta den i sopkorgen som de nu har installerat på spårvagnarna, men jag skjuter tidningen under sitsen framför mig så den som sätter sig där får ta beslutet över om de skall ta upp den och kasta den eller låta den ligga kvar, som jag gjorde.

Jag skäms över min bekvämlighet, jag önskar att jag hade tagit upp den och kastat den. Lika känner jag för de mysteriska soppåsar som ställs utanför soprummet. De står där öppna för vind och väsen. Fåglarna söker efter mat, de plockar och kastar runt omkring sig. I början plockade jag upp påsarna och kastade dem i soppkärlet, men en dag slutade jag, för det kändes som ett evighets arbete.

I dag när jag var ner hade personen kastat de öppna påsarna på sopkärlens lock, så det låg äckliga sopor över hela lockat. Påsarna har blivit äckligare för var gång så det var även därför om jag slutade plocka upp dem. De finns utanför soprummet, inne på soprummets golv eller på locken, eller nere vid den fina rabatten eller som en driva av sopor på sopkorgen vid spårvagnshållplatsen. Jag tycker det är mycket tråkigt att denna person lämnar sina simpor så för vind och våg.

Sedan jag börjat projektet ”Leva Livet” har jag blivit ett återvinnings monster. När jag kastade mina sopor i dag låg det en oknuten påse i kärlet, i den stack det fram en tidning, ett mjölk paket. Det kliade i mina fingrar, men, nej, jag hoppade inte ner i lådan för att hämta upp det.

På jobbet springer jag efter den som öppnar posten för att se till att kuverten inte hamnar bland pappersåtervinningen, inte ”Post-it” lappar heller. Tittar på hur mycket papper som inte hämtats upp från skrivaren, papper som kastas, och som säkerligen skrvs ut fler gånger när den första gången är bortglömd i vår fina ”utskrifts” låda ovanför kopieringsmaskinen.

Hemma diskar jag ur risifrutti burkarna, tonfiskburkarna, spar glasburkar, bra att ha till mina penslar. Jag kastar folie lock i metall, plast över tidningar ner i mjuk plast, jag har utvecklat skarpa återvinningsögon, så pass att jag INTE kan kasta de nerfläckade, söndriga kläder, de görs om till trasor - jag har många trasor nu. Många kassar med kläder och böcker har funnit sin väg till Stadsmissionen.

Men jag har inte kommit åt personen som lämnar sina sopor vind för våg utanför soprummet och runt vår gård!

Urkopplad

Det är skönt, befriande att inte vara ”inkopplad” hela tiden, att släppa taget om att ständigt veta så mycket om alla, att hela tiden känna ett behov av att informera omvärlden när man pillat sig själv i naveln. Ironiskt eftersom jag har valt denna dagboks form. Men jag kände en viss press av facebook, jag vill inte såra mig själv eller övertyga mig själv om att jag är värdelös för att jag har tid.

För min känsla är fortfarande att, för att ha ett värde i Sverige måste man vara stressad, ha en fullspäckad vecka och helg. Jag har försökt eftersträva detta men alltid slagit knut på mig själv och gjort mig en otjänst. Så, jag hoppar åter igen av det tåget och strosar i min egna takt.

Denna lördag har gått i min takt, och ett resultat är en tavla som jag finner mycket vacker. Har påbörjat en till, men fick ta en paus eftersom jag glömde att äta, dricka och gå på toaletten. Flera timmar hade gått förbi och när jag var färdig med första tavlan skakade jag och var tvungen att springa på toaletten och sedan laga till lite lunch.

Ganska bra faktiskt, älskar att vara fokuserad, älskar när jag är så uppslukad i det jag gör att det runt omkring mig bara faller undan.

Det passar bra en sådan här dag då det är kallt och snöigt ute och jag inte riktigt känner för att gå ut. Så nu är jag ”urkopplad” och skall försöka komma på vad jag skall äta till middag!

En liten promenad

Solen sken så förunderligt vackert när jag kom ut från arbetet i eftermiddags, den låg snett och formade en triangel vid det gamla posthuset på Drottningtorget, ena kanten lös upp Palace huset och eftersom det blivit mörkare runt omkring blev det magiskt, magi mitt ute i verkligheten. Jag vände magin ryggen och började vandra mot Ekostore, det är så härligt där, maten de har är så mycket godare och genom vilsamt strosande bland deras hyllor får jag inspiration. Deras kryddor smakar så mycket klarare, deras oljor så mycket godare, jag är stor ”Fan” av Ekostore.

Efter min lilla meditation stund inne hos Ekostore fortsatte jag vidare ner mot Järn Torget, det var kallt och bet i kinderna, men för en gång skull hade jag valt rätt halsduk och vantar. Stannade vid Myrorna för att titta, sedan var det spårvagnen hem. Tog ett tag att värma upp mig, för jag hade hunnit bli lite kylig.

Försökt göra vad jag kan för att hitta tillbaka till mig, känner mig inte riktigt igen mig själv, det är som om något saknas. Men samtidigt tror jag att jag behöver ha den här stunden av att sakna den där andra delen av mig, tills jag kommit i kapp.

Det är med lite darriga ben jag tar mig runt, men jag tar mig fram och det är huvudsaken.

Mode och huvudbry

Funderade på om jag följer modet, kom fram till att det gör jag nog inte, i alla fall inte medvetet. Dels för att jag kan inte köpa nya kläder utan utgår från det jag har och det jag hittar på Second Hand. Men det är ett visst mode det, jag vet att jag vill ha Fjällräven, jag vill ha en special sjal, speciella väskor - så visst jag följer en stil, en stil som just nu är i ropet, jag inte det hetaste modet precis men det finns allt en klick som klär sig snar likt, dem tillhör jag.

Lite bohem, lite miljöenligt och miljömedvetet, att inte lägga till utan snarare använda det som redan använt resurser för att skapas. Jag hittade en kofta från Marco Polo och en guldglänsig tröja, hittade även en underbar lite läderväska som jag genast snappade upp, den är liten, men jag får plats med det jag behöver. Köpte även en bok, som det sedan visade sig vara en av de böcker som jag lämnat till dem för ett tag sedan, jaja, det är bara att lämna den tillbaka.

Det börjar tryta i mitt kylskåp så jag har funderat på hur jag ska klara mig till nästa torsdag. Försökt hitta frukost mat, letat i frysen efter delar som kan bli en middag. Men det är torftigt nu. Så jag gick in till Birgitta på Tempo, min närbutik ho frågade om jag fick skriva upp mat, och underbara Birgitta sa ja. Så jag handlade mjölk, fil och lite bas mat varor som räcker länge, fiskbullar och tonfisk. Försökte tänka lite längre, detta håller mig förhoppningsvis ett tag.

Visst det kändes illa, men samtidigt så skulle jag haft det tyngre utan Birgittas hjälp. Vardags hjälte är vad hon är. Så även Anette, hon gav mig ett vinter äpple idag ät Cox Orange tror jag det hette. Det smakade mycket gott, kände igen smaken från min barndom, undrar om inte detta äpple är mammas favorit äpple?!

Just nu mår jag inte bra alls, så dessa gåvor som jag fått av Birgitta och Anette betyder mycket, det leder till andra saker, påminner mig om andra ljusa stunder och förankrar i mig kunskapen att denna känsla kommer att gå över, det kommer att bli bra.

Så jag går och pysslar lite med mina fina kläder, ser över mina skor och undrar om jag skall ha min guldglitter tröjan på mig i morgon?!

Det kommer att bli bra - det kommer att gå över

Attan Battan

I dag var det ett uppvaknande på terapin, blev riktigt rädd, för att komma vidare måste jag agera och det finner jag mycket skrämmande. De är små saker, men för mig känns de evinnerligt stort. Röra på mig mer, sluta sätta mig i en offer roll, mogna till, växa till mig. Sluta med Treo:n, min allra bästa vän, att släppa taget där, på min näst sista last känns oerhört skrämmande.

För tänk om jag lyckas? Vem är jag då? Hur skall jag förhålla mig till en Marie som lyckas, som är ”framgångsrik”. Hur skall jag förhålla mig till en Marie som gör bra i från sig. För att vara sämst, att vara riktigt urusel det är jag van vid, det känns som gammal nötta kläder som är mjuka och goa.

Men nu begärs det saker av mig, jag är den som begär ett ändrat förhållningssätt till mig själv.

Jag började i eftermiddags med att hålla i mig, att inte ta till mig saker som inte har med mig att göra, att inte ta till mig av illa formulerade meningar utslängda utan tanke. Det har inte med mig att göra. Men jag kände den där besvikelsen igen. Jag kände tillit ebba ur mig - men det är för stunden, det blir bättre igen, får ta semester och ta det som det kommer när jag är åter.

Tog mig en liten promenad, njöt av rörelsen, att andas in luften som har en kant av kyla, gick bara från Stigbergstorget till Kaptensgatan. Tycktes känna att jag kunde ha fortsatt, men kände en viss brådska att komma hem och laga middag innan jag blev för ”trött” för att anstränga mig.

Men nu har jag lagat kyckling i ugn och skall koka couscous och woka lite grönsaker.

Det är svårt utan pengar och nu är mjölken slut och ja, jag tycker synd om mig själv.

Hallo Hallo Marie nu får du vakna och vart är katten?

Vad sjutton är hon, tyckte jag hörde en gäspning men hittar ingen gäspningen kunde tillhöra. Hon var inte i bokhyllan, inte på sitsen till stolen, fåtöljen, vart är hon? Letande fortsatte, Olivia ligger gått på sängen, inlindad i täcket, men den där lilla, busiga underbara Azalea, vart är hon.

Tillslut, där ligger hon söt som socker, på sin elementsäng, jag kan inte motstå att pussa på henne, hon är så där underbart ”sov” varm. Jag plockar upp henne och kramar om henne. Hon är liksom en underbar liten person, med sina egenheter, precis som jag. Det slog mig igen i dag, att jag är mycket glad att jag har dem båda.

Även de har fått vara med i ”Leva Livet” projektet, men det är svårt att hitta bra miljö märkta produkter till dem, kattsanden jag använder är den bästa, jag vet inte vad den gör för miljön då jag faktiskt inte vet hur den är framtagen, det jag tar bort hamnar i den generella soppåsen och förbränns skulle jag tro. Kattmaten har ingen miljö kvalificering heller - det finns sådan mat, men hittills är den dels dyrare och har orsakat problem med Olivia och Azaleas magar. Så det får bli Royal Canin och Ever Clear som jag fortsätter med.

Har kastat lite mat i dag, två ägg, rökt lax, skäms, tycker att det var slarvigt av mig, men gjort är gjort.

Har skött maten bra, tittade på ”Big Medicin” i dag och den fungerade som en påminnelse om min operation, för jag glömmer av det. Nu har jag kommit till stadiet då det krävs fysiska ansträngningar av mig. Så jag har bestämt att jag skall promenera så långt jag orkar, att jag går från jobbet tills jag inte orkar och tar spårvagnen resten av vägen. Lite tävling för mig då jag mäter min väg, kan se hur många kilometrar jag gått - det är något som eggar mig vidare.

Jag har en vikt jag önskar arbeta mig ner till, nu har jag fått en stor gåva, en nedgång på 26 kg, resten får jag arbeta mig ner till, upp till mig och jag skall bli mycket nogrann - ge mig själv denna gåva.

Har det svårt att införa den struktur som jag behöver. Det är så att jag måste tvinga mig själv fram. Sätta klockan vid måltider, ta trapporna, gå där jag kan, där det är möjligt.

Jag jobbar med mig själv var dag, det finns saker inom mig som är bra, starka och underbara delar. Sedan kommer tveksamheten, oron, att inte veta hur jag skall göra för att bli ”normal”. Fast måste jag vara normal? Allt jag vill vara är mig, vem hon nu är. Men jag arbetar med det varje dag, med mina laster var dag och jag kan ärligt säga att det är jävligt tufft och svårt att förklara för omgivningen.

Men jag vill, jag skall och jag vill.

Tuff träning och rätt deprimerande om jag får säga det själv

Har suttit och tittat över de mål jag skall ha för denna utmaning, avfall, lite ironiskt och själv ömkande berättade jag för Lisa att det blir ganska lätt för mig, efter som jag inga pengar har, kan jag inget nytt köpa, inget nytt, inga inköp mindre avfall. Lisa tycker att jag borde lärt mig nu, detta är tredje månaden som det är illa.

Nu har vi bestämt att hon skall bli min coach, hon föreslog att hon skulle portionera ut pengar åt mig veckovis, vi har samma bank, samtidigt så MÅSTE jag lära mig, jag är vuxen, ekonomin är mitt ansvar, mitt ansvar att se till att jag klarar mig månaden genom.

Jag utsatte mig för en sådan stor skam i fredags, frågade min chef om jag kunde får låna 250 kr tills löningen, men hon sa, men all rätt, att "vi" inte kunde använda medlemmarnas pengar på det viset. Fy fan vad nedrigt det kändes, och jag kan faktiskt inte hålla på att låna pengar för jag kan inte betala tillbaka det, då står jag bara på samma ställe igen och så kan jag inte fortsätta.

Men det känns tungt att inte ha ett öre, när mjölken börjar tryta, huvudet gör ont och inga tabletter har jag, har mat, men saknar små saker, som frukost mat, mjölk, yoghurt, ja du vet. Så fy farao Marie nu får det fane me vara nog.

Så denna utmaning kommer rätt i tid, på mer sätt än att jag saknar pengar. För det handlar om att uppskatta värdet av det man har. Att jag har varma skor, bra kvalitetskor att sätta på fötterna, mössor att sätta på huvudet, glasögon för mina ögon och en dator att skriva på. Att inte handla, att inte gå i affärer, bästa sättet för mig är, har jag upptäckt att helt enkelt inte gå ut på lunchen.

Samt det underlättar om jag inte har en massa saker att bära när jag nu skall öka på prommenaderna.

Nu längtar jag efter så enkla saker som ärtor, majs, tomater, lök, haloumi ost, grönsaker, mums, ägg enkla saker, bättre saker än onödigheter.

Har skrivit ner mina mål och skickat det till projektledare Maria, har i dag vägt mina hushållssopor och matavfall, inte ens ett kilo. Har blivit duktigare på att ta hand om matavfall i de påsarna jag har för det. Det blir inte lika mycket matrester eftersom jag verkligen försöker använda allt jag har.

Projektet Leva Livet har inspirerat mig till mycket - just nu lider jag bara av lite sorge blues över att jag är så infernarlisgt dumt.

Har även erfarit min första lördag av att vara totalt uttråkad - ny erfarenhet.

Kretsloppsparken och Quinoasallad

I går kväll åkte jag med "Leva Livet" gänget till Kretsloppsparken. Vi fick en guidad tur genom anläggningen och för mig var det tur att jag inte har några pengar, det fanns så mycket vackert där ute. Gamla fönster, dörrar och möbler och mycket, mycket mer.

Vi fick middag, Quinoasallad med Haloumi och Quornfiléer, ungsrostade rotfrukter och andra grönskaker, fetaost och olika dressingar, allt ekologiskt. Till kaffet fick vi de största "Brownies" som jag sätt, med hemma gjord hallonsås, jag åt hallansås, skulle kunnat slickat tallriken men tyckte inte att det var passande just i den stunden och miljön. Det var mycket gott och salladen skall jag göra hemma, perfekt mat för mig.

Efter maten spelade vi ett spel, vi var indelade i fyra lag, var lag skulle komma överens om vad man önskar i livet, för att ha det bra. Vi fick välja bland olika markerade klossar. Under var kloss, som hade en symbol av det vi önskade ha i livet, fanns ett nummer, vi skulle då ta lika många neutrala klossar som nummret representerade. Vi hade till exempel valt en kloss med en bild på en köttbit, den hade nummer fyra under sig, så fyra neutrala klossar. Siffran representerade utsläpp, avfall.

Vi fick små torn i våran kub, sedan skulle vi försöka minska vårt utsläpp/avfall genom tre olika alternativa sätt att skaffa sig varorna, köpa miljömärkt, köpa Second Hand eller dela med andra. I vårt lag, Pernilla, Andreas, Ebba och jag kunde vi välja andra sätt förutom när det gällde löparskor och kommunikation. Det blev ett tydligt sätt över hur olika val har olika påverkan på vår värld.

Jag är prylgalen, men på grund av min ekonomiska situation har jag fått begränsningar. Det är nyttigt för mig, men det tar tid, för nu sitter jag här med endast 50 kr kvar tills lön, och det känns kämpigt.

Därför är våran nya utmaning som gäller avfall, passande för mig, för genoma att konsumera mindre, har jag även minskat på mina utsläpp och avfall. För kommande månad är åter en kurs i hushållning och jag har förhoppningar att göra bättre i från mig - det MÅSTE jag, jag vill bli stolt över mitt lärande.

Vi fick se en liten film om överkonsumtion, den var passande för mig, sådan har jag varit, och levt över mina tillgångar en längre tid. Jag har inte haft en tanke på vilken effekt det har på miljön. Slit och släng levernet lockar mig inte längre, jag vill leva med öppna ögon och kloka val. Att det finns medmänniskor som byter bohag efter modet, känns så "slarvigt" gicohförsig innebär det att andra kan få köpa fina bohag till en billigare peng.

Samtidigt är det en fördel för personer i min situation som har en begränsad ekonomi, då kan vi köpa fin Secon Hand. Tradera fyller en bra funktion i ledet att "återvinna" där kan man hitta många fina saker, och i stället för att köpa nytt, köper saker som ser nya ut Second Hand genom Tradera. Jag tycker att det känns bra, det känns bra ända in i själen.

Nu skall jag i alla fall, inspirerad av i går kväll, göra en Quinoasallad med Halouimi ost, Quinoa har jag hemma.

Det som var fantastikst i går var även att vi alla fick ett presentkort på 700 kr att använda på Stadsmissionen, 700 kr en hel förmögenhet. Jag blev väldigt rörd!

Man lär så länge man lever!

Oh, jag åt för fort, kanske åt jag lite för mycket, men mest tror jag att jag åt för fort och nu mår jag illa, illa, och den där dumpnings tröttheten kommer över mig som en betongfilt. Oh, varför gjorde jag så här? Varför så bråttom, det var gott, ville ha mer, men ho, jag borde stannat ett par skedar innan. Nu får detta passera och större eftertanke vid nästa matintag i morgon. Oh vad det spänner och det känns äckligt, bläää!

Det kommer sig i bland, att jag glömmer bort vikten av att äta långsamt och inte äta mer än jag bör, mäta, mäta och inte ta mer även fast jag tror att jag kan.

Jag glömmer bort det jag lärt mig, så då är det bara att påminna mig själv igen och börja på en ny kula.

Har haft en bra erfarenhet av Telenor i dag, mycket hjälpsamma och förhoppningsvis går returen av PC:n som jag inte beställt, jag har gjort det de önskade av mig så vi får hålla tummarna.

Bra jobbat!

Hade fått hem brev om två försenade böcker till biblioteket, jag skämdes så för jag brukar vara så noga med att lämna tillbaka i tid, det bli 120 kr i försenad avgift att betala, det känns som onödiga pengar, men nu kommer jag inte upprepa detta, kommer att vara noggrann att spara det där kvittot som jag får när jag lånar böcker.

När jag kom ut från biblioteket ställde jag min telefon och började min promenad hemåt. Det var mörkt ute, klockan var lite efter 17.00 och kylan bet lite i kinder och näsan. Tycker att det är mysigt att vara ute och gå när det är mörkt ute, för då kan man titta in genom upplysta fönster. Jag blir alltid inspirerad av andra människors inredning och då väcks den där känslan av att jag själv önskar ha de så stil rent, så väl organiserat.

Jag känner att jag har så mycket saker, men jag vill gärna ha det hemtrevligt, mysigt, ombonat utan för klottrigt, hemma hos mig ligger ett par olika projekt i olika stadier, tavlor, broderi och tyger. Jag behöver ha det framme för jag behöver titta på det, genom att jag tittar på det så väcks inspirationen.

Jag älskar att bo här där jag bor, när jag promenerade hem förundrades jag igen över att jag bor här. Mina älskade Landshövdingehus, Funkishusen - som jag själv bor i, människorna, mina grannar och affärs innehavarna, alla gör det att det är trivsamt att bo här. Jag utmanade mig själv lite i kväll, jag gick även där det var mörkt, brukar vara en sådan mes när det gäller det - men nu tänkte jag så skall jag inte låta rädslan att vinna. Två vägar jag tog var mörka och lite lummiga, men jag kommer igenom det och jag kom hem.

Som bonus, som extra stolthet till mig själv, tog jag trappen upp till min lägenhet, när jag steg in i hallen spred sig leendet på mitt ansikte - Gudarnas vad stolt jag är att jag promenerade hem.

När jag tog upp telefonen såg jag att jag gått knappt 2 km, 1,68 km för att vara exakt. Lite besviken var jag allt, ville gärna att det skulle vara lite längre - men nästa gång, det kan bara bli längre. Utmanar mig själv.

Nu är böckerna återlämnade, jag fick en välbehövd promenad och jag har skickat åter packet som jag inte beställt och informationen till Försäkringskassan inskickat - en bra dag!

Tycker dock vansinnigt illa om den jackan jag har - passar mig inte alls.

Jag borde...men äh!

Har spenderat helgen med att rensa bland alla papper som jag har, för allt behöver jag inte spara på. Men så blir det som det brukar, något verkar intressant och jag fastnar, för att fastna vid något annat och så vidare. Så jag tog mig i kragen och bestämde att det skall kastas, speciellt när vissa papper har legat orörda i år. Så det har snart blivit en hel svart soppåse.

Fick även lite inspiration så jag har förberett två olika dukar för eventuella tavlor, det får står ett tag och ”gotta” till sig, låta inspirationen komma när den kommer. Det som är roligt är när jag kan prova olika material, jag kan få så fina färgnyanser med hjälp av förberedelser av dukarna, de får på så vis bestämma vad det blir.

När jag började plocka och rensa bland mina papper hittade jag torkade löv som jag varit och letat efter i affärerna. Dels vita som jag ville ha, men även en del i vinrött. Skelettbland heter de, inte hela löv utan som - ett skelett. De ger en härlig struktur som jag ville ha, de står nu och torkar.

Har gått här i min lilla kokong och haft det bra, inte fått någon sovmorgon eftersom jag vaknat tidigt av mig själv, typiskt när man kom sova som sagt. Just nu råder det ett lugn, töserna ligger och sover, jag har ätit middag och broderiet är undan plockat för i kväll, fick tvinga mig att lägga undan det eftersom det är beroende framkallande, bara ett stygn till, bara ett stygn till!

Första veckan av november av kalrad, ingen dammsugning denna helg heller även fast solen gjorde sitt bästa att framkalla den handlingen av mig, men jag klarade mig en liten stund till innan jag drunknar i dammtussar!

Hm

Det är skönt att en långhelg kom när jag den inte anat, blev förvånad och glatt överraskad. Tänkte hur skönt det skulle bli med en sovmorgon extra, så vad händer inte som sig brukar när man kan sova hur länge man önskar? Ja, jag vaknade vid 08.00 på morgonen, varför? Varför är det så när möjligheten finns där, att ta igen sig, vila, ligga och dra sig i sin underbara säng.

Så jag har ätit frukosten i sängen, lärt mig lite om kärnkraftverk och läst ut den underbara bok jag försökt förlänga så långt som möjligt.

Men, jag undrar om en förkylning inte är på väg för jag känner mig konstig. Varm kall, varm kall, näsan rinner och huden sticker och kliar, tror inte jag orkar vara uppe mycket länge till heller. Som pricken över i:et vill inte min magkatarr riktigt ge med sig.

Annars mår jag bra och är glad över att det är långhelg!

Yviig

Jag känner mig vilsen, jag har ingen aning om vart jag befinner mig, jag vet inte vad jag vill eller vilken plats som jag har. Det känns som om jag håller på att drunkna. Jag känner mig yvig, som om alla mina delar är överallt fast ingenstans. Jag försöker dra in mig, men styrkan finns inte där, jag drar och drar i alla delar där ute - men tillsist ger jag mig och släpper taget och låter det pågå tills det tar slut av sig självt, så får jag börja om igen, från där jag hamnar.

Det gör mig bara så jävla arg. För inom mig finns en klokhet, en alert, rolig och livsbejakande individ. Denna individ har sådana positiva sidor och en styrka att jag önskar att jag kunde ta fram henne oftare, att jag låter henne få stå där framme. Men just nu är jag så hemma i det negativa att jag inte har kraften som behövs för att ta mig in igen. Men jag skall göra som jag lärde mig i Australien.

I Australien lärde jag mig att om den starka underströmmen får tag i dig skall man inte simma mot strömmen utan låta strömmen ta en dit den skall och sedan simma runt den. Eller rättare sagt, följa med understömmen tills den är framme och vänta på badvakterna.

Så jag släpper lite ynkligt taget och hoppas att det kommer att gå bra!