Apoteket

Sedan vissa Apotek privatiserades försvann förmånen för mig, med krediten jag tidigare haft, de erbjuder kredit, men för det krävs en ny kreditprövning och jag klarar inte en kreditprövning. Jag har pratat med Medstop och de sa nej, de kunde inte hjälpa mig.

Alla mediciner kostade 1200 kr, och jag behövde alla, då det tagit slut och eftersom jag inte hade pengarna riktigt, så slutade jag ta viss medicin när den tog slut, eftersom jag inte hade råd att hämta ut ny. Det gick bra nästan en vecka sedan började jag märka av effekten av att jag inte tagit medicinen.

Så idag blev jag tvungen att hämta ut alla mediciner 1200 kr - där försvann det, budgeten sprucken med råge - hur gör personer som jag som behöver de mediciner de blivit tillskrivna, men som kostar mycket, som inte får kredit. Vad gör man?

Här måste jag säga att jag tycker det blivit kallt i Sverige, tuffare ekonomi kräver tuffa åtgärder, men vissa saker borde vara undantag, på vissa områden känner jag att en mer förstående natur behövs. Har man skött den tidigare krediten hos Apoteket borde inte det vara en indikation att man skulle sköta den igen - om de ger mig ett förtroende, klart jag vill se till att ta mitt ansvar och visa att jag förtjänar det förtroendet!

Det har blivit kyligt!

Måla

Jag har inte målat på månader, det känns tomt, men när jag försöker känner jag en vilsenhet, inget kommer ut. Nu har jag bestämt mig för att prova, jag vill fråga Camilla om jag kan få ställa ut i hennes salong i november. Om det går, om det är möjligt, då har jag någont att arbeta fram till, något som sporrar mig. Djupt inom mig finns bilder, visioner om vad jag önskar producera, prova mig fram, våga. Om det inte fungerar kan jag måla över det, jag skall prova, prova och se vad som händer.

Har funderat på detta med att jag upplever att i Sverige, i dag, har man endast ett mänskligt värde om man jobbar 120 %. Det är så jag upplever vardagen i Sverige, de vardagliga värderna i Sverige idag. Alla är stressade, stressade hit och dit, men de måste tycka om det, för annars tror jag att man ändrar på det, för att dra ner på stressen - när man hela tiden säger att man är stressad så låter det för mig som det är ett problem, och för mig är problem till för att lösas - om möjlighet finns.

När jag tänkte på arbetstid, tid i allmänhet, i går kväll, så bestämde jag mig för att hoppa av prestationståget, för jag kommer aldrig komma fram, jag kan inte leva för att vara stressad och överarbetad. Så jag hoppar av och skall kämpa för att påminna mig om att det är okej, jag bestämmer över hur jag vill leva och vad som är viktigt för mig. Men jag har haft dessa tankar, idéer och jämfört mig med andra under största delen av mitt liv - så motstånd kommer jag att möta, motstånd från mig själv.

I dag är första dagen i att inte jämföra mig med andra, i dag är första dagen att guidas av min inre röst, mina inre värderingar.

Jag vacklar, har varit på gränsen flera gånger, på gränsen att falla dit. Jag är uppväxt i en miljö där jobbet är det primära, det viktigaste, att göra bra i från sig är ett måste. Jag hör min negativa Marie säga "Den kollegan hon tycks ha mycket att göra och hon säger att hon är stressad, varför är inte jag stressad? Är jag inte en bra anställd om jag inte är stressad? Hon är nog viktigare, mer anförtrodd med viktiga uppdrag än jag, hon har ett värde för hon är stressad, medans jag har det jämt, arbetsuppgifterna är jämna i sin ström. Men jag har nog bara enkla arbetsuppgifter eftersom jag INTE är stressad - där med är jag mindre värd och givetvis dum!"

Ni förstår, vem blir inte trött med ett sådant resonemang rullandes bakom pannbenet?!

Men jag skall nu leva mitt stressfria liv, blir det känslomässigt stressigt skall jag ta den tid jag behöver för att återkomma, tanka energi och urkraft av alla de slag. Jag ser ingen anledning att stressa. Jag gör mitt arbete, men fokuset skall ligga på livet utanför arbetet. Sköta arbetet så bra som möjligt och sedan släppa det för att skapa det livet i rött som jag önskar!

Det skall jag fokusera på, med glädje!

Storm och förhoppningar

Jag har förhoppningar när det kommer till mitt liv. Jag har mina utmaningar och svårigheter när det kommer till mitt känsloliv, men jag har förhoppningar att jag kommer att hitta lösningar så jag får en lösning på mitt liv i vardagen, en lösning som fungerar i mitt arbetsliv och privat. Just nu är det tungt, det har varit tungt och jag har känt mig splitrad sedan 1 september, dagen då det brast. Jag kom under attack och kunde inte hantera det, hjärnan och själen frös för att försvara mig, jag sitter fortfarande kvar där, tills viss del. Men även i det svåra ögonblicket kom kloka ord ur min mun, jag satte upp en viss gräns - mitt i stormen.

Sedan den dagen har jag lappat mig med tejp där det började brista, en liten spricka där, en reva där, men jag brast i alla fall, orken rann ur mig och jag sjönk ihop. Vissa dagar kommer jag inte ur sängen, har ingen kraft, ingen ork i kroppen. Så är det nu, jag lappar ihop mig, och så spricker jag, får vila och tejpa och vidare går det. Jag hänger fast i tron att för att vara normal MÅSTE man orka med livet till 120 % och lite till. Men, jag tror inte jag gör det - vad händer om jag hoppar av och lever efter vad jag själv känner känns rätt?!

Men sanningen är att jag skall leva livet för min skull ingen annans, det är saninngen för dagen. Den som måste övertygas är jag själv, för det är jag som bestämmer över min tid - utöver den tid jag måste arbeta för att klara mitt uppehälle!

Så mitt upp i allt kan jag finna något som glimtar till och glittrar. Att jag hittar en bok som jag sökt efter i bokaffären och biblioteket, men som har varit slut i tryck eller inte inköpt - hittar den för 15 kr på Stadsmissionen "Ebbes hörna", men att det var den boken, att ett under skett fattade jag inte riktigt tills jag satt hemma i soffan under filtar och tittade över de böcker jag har på vänt. Jag tappade nästan hakan när jag satte samman allt - helt fantastiskt eftersom jag tagit den boken mest som en eftertanke!

Att jag även har en kyl full med mat, och en frys full av produkter till den grad att det är svårt att stänga dörren. Det hade jag roligt åt i går. I kväll skall jag laga en köttfärs - och zucchinigratäng, efter ide från min syrras fästman Pelle. En gratäng som kommer att ge fina matlådor, matlådor som skall direkt in i frysen så jag inte slarvar och till slut kastar dom. Inget mer slöseri när det kommer till maten. Okej, jag vet, det är kött, inget bra miljöval, men jag behöver mat med mycket näring eftersom jag äter så lite, och jag kör inte bil, och flyger nästan aldrig - är det inte okej då? Jag får vara en miljöbov idag - jag har i alla fall duschat under fem minuter denna vecka!

Små, små framsteg.

Men jag har kommit långt, jag är glad för de förändringar som skett, även fast jag inte alltid kommer ihåg dem, speciellt inte när jag sitter här mitt i stormen och försöker hålla ihop mig med hjälp av alla dessa tejpbitar.

(Bilden lånad från Konserthusets hemsida - sorry)

Söndags kväll

Det blåser och viner runt knutarna, fått stänga de öppnade fönstrerna eftersom det blivit kyligt. Värmen har inte Familjebostäder satt på ännu, tror det dröjer tills oktober om jag minns det bovärd Anders sa sist när jag såg honom. Väntar på att han skall höra av sig så jag får höra om han tycker det är ok att göra om sovrummet lite nu färg på väggarna.

Har blivit avstängd från Familjebostäders omflyttningssida då jag sa nej till den sista lägenheten, lika bra det, därav har omdekaration av sovrummet blivit mitt fokus, förändring, jag vill ha en liten förändring av något slag.

Lyckades blunda för det uppenbara, det mitt intellekt visste men som jag inte villa se. Jag åt upp resterna av den yoghurt/lakris som jag hade kvar - hur slutade det, behövs det frågas? Jag blev illa mående - big time! Så jag sköt upp middags maten ett par timmar, men har nu ätit min favorit för tillfället pasta med tonfisksås. Tog paus efter var tugga, försökte sakta ner, tänka på hur jag äter. Det gick bra.

Har vilat, lyssnat på vacker musik, så vacker att jag faktiskt fällde en tår eller tillochmed två. Sörjt att jag nu läst ur Isabel Allendes senaste bok - Island Beneath the Sea - den är underbart vacker, underbart, underbar. Språket, människorna, färgerna, bilderna som kommer upp i mitt huvud. Nu har jag börjat läsa en fakta bok om Mary Magdalene. Fakta och fakta, du förstår!

Älskar att läsa!

Illamående och mat - en riktig utmaning

I dag har jag bestämt mig för att jag skall ha superkoll på vad jag äter, jag tänker inte må illa idag. I går lyckades jag med bedriften att må illa efter var gång jag ätit. Det är fortfarande en utmaning att äta långsamt, att tänka på vad för mat jag gör ordning.

Operationen har förändrat mitt liv och även om det är jobbig i mellan åt, är jag så tacksam för den hjälp som jag har fått. Mycket av det som får mig att må dåligt är på grund av mina handlingar, så det är upp till mig att tänka efter och göra förändringar till min förhållning till mat och hur jag äter den.

Det är alltid lika underbart, underbart att helt plötsligt passa i kläder som jag inte har kunnat ha på flera år, tre eller fyra år. Favoriter som legat undan packade i hopp om att jag en dag skall kunna använda dem igen, men inte riktigt trott att den dagen skulle komma. Var gång jag provar en skjorta som legat undan packad och den passar sprider sig ett brett leende på mina läppar och glädjen känns ända ner i magen.

Jag vill skrika av glädje och vill visa alla, visa alla det under som skett! Jag är så tacksam att jag sparade alla dessa kläder.

Illamåendet kommer från att jag ätit för fort, druckit för fort, inte väntat 15 min efter måltid tills jag dricker, det är svårt att äta långsamt när jag äter med andra, jag liksom hänger på deras fart utan att tänka på vad jag gör. Nu får jag ta tag i det, eftersom illamåendet är arbetsamt och orsakar olust inför ätandet.

I går kastade jag massor av mat igen, tänker på mina miljömål och ”huar” inför slöseriet med mat. Tanken är alltid att jag skall äta upp det, men ofta blir mat kvar tills jag inte vet när jag öppnade ett packet eller när jag lagade maten. Tror att jag skall skriva tillagnings datum på lådorna - för att undvika att jag kastar mat i onödan.

Har tittat lite på vad jag kan göra med maten, med allt som har med mat att göra för att justera mitt slöseri och med mitt illamående - men det är verkligen en utmaning, en utmaningen jag tänker anta med gusto!

Fasen

Jag hade sett fram emot ikväll, att gå på föreläsningen anordnad av projektet "Leva Livet", verkligen sett fram emot en energigivande sammankomst som ger mig så mycket.

Vad händer, jag vaknar och kan inte röra på mig, allt i kroppen bara skriker IGEN, jag var dålig alldeles nyss - varför iGEN. ARG blir jag, mycket arg.

Börjar känna mig mer stabil, men jag lever med eftereffekter hela tiden, jag tar ett steg och så känns det som om kroppen kommer till mig i efterskott, sumsum, liksom, 3-d effekt eller vad jag kan kalla det. Ostadig, totalt slut, och vek som en jag vet inte vad.

Känner mig besviken, ville gå och ville delta utan undantag, men jag antar att kroppen säger till av en orsak som jag inte förstår just nu.

Jag skall vila, se till att få näring i mig och vila igen och hoppas allt känns bättre i morgon. För i morgon är det dags för föreläsning med Björn Ranelid på Carl Johans kyrkan klockan 19.00, vi får se.

Varför?

Tisdag den 21 september

Vädret är lugnare idag, med en underström av het magma redo att brista ut så snart trycket blir för starkt, jag hoppas att hålla det tillbaka tills jag kommer hem, hemma kan magman bara bubbla ur mig med massor av ljud och gurglande läten. Hemma är jag säker, där gör det inget att jag brister - för där kan jag hjälpa mig själv tillrätta igen. Om jag är någon annanstans kan det ställa till problem, jag kan förlora delar av mig själv i sprickor och håligheter och aldrig få mig själv hel igen.

Drömde mardröm efter mardröm i går natt, död, massor av död och människor som kom ifrån varandra och mitt förtvivlande sökande efter säkerhet. Har haft fler sådana mardrömsnätter på sistone. I går natt var jag ute och reste, hoppade av en båt som var en buss som åkte på en kanal precis när en stor grupp glada ungdommar hoppade på bussen. Bussen blev full av människor och hade precis girat en sväng när den blev påkörd där i det leriga vattnet i kanalen.

Det var bara jag där, jag var den enda som såg vad som hände. Jag vågade inte hoppa i eftersom jag var rädd att jag skulle dras ner, jag sprang och ringde på varje dörr längst kanalen. Det tog ett tag innan någon svarade i porttelefonerna, jag försökte säga att de skulle ringa larmcentralen, fick inte ur orden, men tillsist gick det. Dörren öppnades och en grupp av gamla vänner kom ut. De ringde efter hjälp, men då var det för sent, alla var döda. Jag stod och tittade på under tiden de bärgade bussen, jag kände en sådan maktlöshet, ett ansvar för vad som hänt. Hjälplös och en skam över min feghet, att jag inte vågat hoppa i för att försöka rädda någon utav passagerarna.

Drömmen fortsatte med mina försök att komma "hem" eller till en säker hamn, drömmen var kantad av "glömda" barn, barn som lämnades av föräldrar som prioriterade sig själva. Jag fick fråga vart jag skulle hoppa av spårvagnen för det var svårt att se. Vagnen var full av människor från alla världens länder. Efter en kamp kom jag tillsist hem till mina morföräldrar.

Att det var min destination i min jakt efter "trygghet/säkerhet" förvånade mig, har inte känt att de representerar säkerhet för mig. Den tryggheten, den känslan av säkerhet är mer knuten till min farmor Karin.

Jag antar, i min amatör psykologi, att mitt undermedvetna var fast i min negativitet och försökte så gott den kunde finna en lösning, komma till rätta i själen igen. Ilska, hat, det är kraftiga känslor och kan ge enorm styrka, kraft ett tag, men förr eller senare pyser det ut - denna gång tar det lite tid. Denna gång var känslorna starkare.

Har faktiskt ont i skelettet efter all spänning jag utsatte den för i måndags, så nu försöker jag sträcka på fingrarna och benen för att räta ut mig!

Arg som ett Bi!!!

Om jag hade varit en tecknad figur idag, hade jag vandrat runt med ett grått åskmoln ovanför mitt huvud, ett grått åskmoln med en bländade vit blixt med små sprakande stjärnor runt om i den svarta bakgrunden. Om jag hade varit ett väder idag hade jag varit en orkan följt av två tromber, om jag varit en naturkatastrof hade jag varit stormen Gudrun, med hagel, om jag hade varit ett vägunderlag hade jag varit små sten med ”varning för stenskott” skyltar längs vägen som saknar belysning, när du kör där på natten.

Jag tror faktiskt jag var allt det idag, och lite till, det satte sig i kroppen, bultande huvudvärk bakom pannan, sura uppstötningar och ont i min högra sida. Hjärtat slår som bara den och jag spänner mig.

Arg som ett bi sägs det.

Inte ens min stund hos terapeuten hjälpte mig, blev ännu mer uppeldad när jag tänkte på olika ord, snabbt kastade påståenden och löjlighets förklarande. Jag kände mig kränkt men kan inte riktigt förklara varför, jag kände mig överkörd och inte lyssnad på, jag kände mig förnedrad. Om det är förankrat i verkligheten vet jag inte, men det spelar ingen roll eftersom det är hur JAG upplever det, i stunden, som orsakar reaktionen inom mig.

Men i denna långa resa tills morgondagen känner jag mig förlöjligad och till viss del förnedrad även om det endast är ett uns, men ett uns grus i skon är fortfarande irriterande och har en påverkan på humöret.

Jag var sammanbiten, jag kunde känna hur mina käkar låste sig och nästan höra hur tänderna började spricka. Kroppen var en spänd fiolsträng och huvudet kokade. Bara hon inte kommer in och petar och ”japp” visst kom hon in och petar, då skjuter allt inom mig i höjden - VAD ROLIGT SÄGER DU - JAG TYCKER TA ME FAN INTE ATT DET ÄR NÅGOT JÄVLA SKOJ HÖR DU DET!!!!! Allt sägs inom mig givetvis och med det ökade trycket.

Ville inte godta något av alla de fina råd och tips om hur jag kan vända min tanke, och medans de verkligen försöker hjälpa mig står jag där och inventerar mitt medicinskåp om jag har några lugnande tabletter hemma - så jag inte spricker och går sönder i tusen bitari morgon eftermiddag.

Jag kan se mig själv utifrån och finner mig skakandes på huvudet. Här var vi tre stycken som fyllde 40 år i somras och arbetskamraterna har kommit samman för ett gemensamt firande. Fyfarao vad HEMSKA de är! Att de bara har make till att fira MIG Marie, att de tycker att det är bra om jag är med, fy skäms på dem för deras otänksamhet och urusla beteenden! Tänka sig att de har gått samman och samlat in en peng till en födelsedagspresent till MIG - vilka nesliga människor!!!! Jag är CHOKAD att människor kan bete sig så FRUKTANSVÄRT! (Sagt drypande av ironi)

Ja, även fast den kloka kan se att det är en bagatell som jag strider om, så vet jag samtidigt att det har en annan innebörd för mig. Det är annat som jag är otroligt arg och sårad över. Känslorna som jag har som magma inom mig är genuina och jag har all rätt att känna. Jag anser fortfarande att två personer har bemött mig på ett sätt som varit förlöjligande och haft en mycket negativ effekt för mig samt slutat med att jag inte känner någon glädje inför det stundande firande, och min tillit till de ledande har försvunnit.

Det finns alltid saker i ens vuxna liv som man inte alltid vill göra, så är det, och denna otroliga känslosamma oreda inom mig kommer att försvinna så småningom , men just nu är det nästan lite mer än jag klarar att ta hand om! Just nu känner jag mig hänsynsfullt överkörd.

Jag är faktiskt jävligt arg!

Veckan som varit

Azalea ligger här bredvid mig under fleece filten, jag ser hennes små framtassar sticka fram och en liten knöl till kropp bubblar upp filten, hon värmer mig, det behövs för jag fryser igen, igen och igen. Känns som jag fryser mest hela tiden, skall hoppa in och ta mig en varm dusch så att mina ben värms, mina kotor och alla andra saker som glider omring där inom mig - jag skall bli varm så är det.

Är inne på slutspurten till löning, jag hade 80 kroner på kontot och 20 kronor i plånboken - nog ansåg jag att klara mig till torsdag - behöver endast köpa lite bröd, smör och ägg, PLING kom det ett sms, då har det dragits 49 konor från mitt konto, vilket lämnar mig med 39 kronor, jag har sagt upp denna tjänst för länge sedan det är tredje gången de drar fast jag sagt till. Nu har jag fått nog så nu skall jag ta till med extra hårda nypor! Men jag borde klara mig, det borde jag.

Veckan som kommer innehåller många aktiviteter för att vara jag, föreläsning, föreläsning en musikupplevelse och eventuell barnpassning och födelsedags firande. Får hoppas att den vila jag fått sedan torsdags, i min sjuksäng, bär mig till nästa helg!

Har haft en loop av konversationer i mitt huvud, runt och runt går det och det börjar tära, skall förska rätta till det jag kan, släppa det som jag inte kan påverka och stoppa tillbaka det som jag inte kan göra något åt just nu, i en liten låda, tills en annan gång!

Nu skall jag fortsätta vila!

Ode Till Min Efva Attlings Ring

Ode Till Min Älskade Efva Attling Ring

Vi har varit tillsammans genom svåra tider, jag har tagit styrka från din form och strålande energi. Vi har varit tillsammans under glädjande tider, du var med mig i Stockholm, min största dag sedan min födelse - en återfödelse.

Min ekonomi är körd till botten och efter fyra dåligt hanterande "löner" var det dags för oss att säga adjö.

Fast jag tveka länge, fast jag hoppades att ingen skulle vilja ha dig, så jag fick ha dig kvar, fast pengarna behövdes, pengar till mat.

Du såldes för 600 kr, jag behöll dig en extra dag, jag vägde dig på mitt finger, du hade vuxit stor, din lyster värmer hjärtat, din tyngd är trygg i min hand, du har varit med mig i stormiga vatten och lugna vikar.

Jag funderade på att behålla dig och pengarna, låtsas att du kommit bort i posten, men jag är glad att informera att jag ingen bedragare är.

Så nu skall jag spara lite kronor då och då och hoppas att jag en syster till dig kan köpa en dag, de säger att saker INTE kan ge en lycka - men min Efva Attling ring gav mig styrka.

Farväll min ÄLSKADE älskade ring, det gör ont, men nöden har ingen lag, så jag gjorde vad jag behövde för att få bröd idag.

OK

Ok, besvikelse, har inte fått ett erbjudande om att titta på lägenheten på Ärlegatan 7B, hoppet lever kvar tills sista minuten, tills det är helt klart att jag INTE har en chans. Jag trodde i min naivitet att jag skulle få erbjudande om att titta på lägenheten om jag använde mig av positivt tänkande. Jag VILLE HA DEN, JAG VILLE FLYTTA, nu börjar jag undra om det är någon ide att ens söka lägenheter - men visst kommer jag att fortsätta söka även fast jag ofta blir besviken. Det är en lärande skola att lära sig hantera besvikelse helt enkelt. Fast, besvikelser är en del av livet och som jag så klokt har sagt tidigare "What is meant for you will not pass you by". Det är bara att låta känslan rinna genom mig.

Men, vad sorgligt, jag som ville så mycket. Jag som tänkte att jag var värd den lägenheten, jag som trodde att UNIVERSUM skulle hjälpa mig. Men det var väl inte meningen. Jag kan inte få ALLT jag vill, så är det, besvikelsen går att hantera.

I morse besökte jag vårdcentralen, och hamnade mitt i en filminspelning, de spelade in en scen med två skådelspelare i en vacker veteranbil, två kända Göteborgs skådespelare, så pass kända att jag inte ens kommer i håg deras namn. Men de har medverkat i "Saltön". Jag fick vänta lite innan jag gick över gatan till vårdcentralen. Det var spännande tycker jag, inte visste jag att det var så många människor involverade. Bilen hade de på ett släp med kameraman och regissör. Undra vad det kommer att bli, en äldre man hade frågat, hörde honom berätta för sin fru att den hette "Snabba Cash", men det är andrahands information från en äldre man vars nyfikenhet var vassare än min den dagen.

Jag var på vårdcentralen för att se varför jag blir så matt när jag är ute och rör på mig. Läkaren sa att kanske är det för att jag inte har rört mig på ett tag, i längre stunder, och att om jag pressar mig fram blir det bättre. Blev lite förvånad, för jag känner ju i benen att de blir som spagetti, hela kroppen blir som spagetti, det kan inte vara "otränad" känsla endast. Tror nog att jag vet hur det känns. Men vi skall nu ta prover i morgon, behöver vara fri från mina mediciner i 24 timmar innan jag tar proverna. Vi skall även ta ett EKG.

Lyssnade på Kathy Perry på vägen till jobbet, tycker att hon är super bra, det var en behaglig resa, inte så många passagerare, satt så skönt och det var en generell harmonisk känsla på spårvagnen. Hade med mig mina biblioteksböcker, passande eftersom jag fick en påminnelse från biblioteket att det var sista dagen, vilken tur jag har - fantastiskt, eftersom de legat vid dörren i veckor - se UNIVERSUM hjälper mig!

Skall inte klaga för jag har fått mycket hjälp genom åren och jag bör vara mer tacksam och ge tillbaka mer än jag gör. Inte bara ta,ta,ta och förvänta mig allt. Är jag kanske otacksam slyngel med förväntningar om stordåd då förutsättningarna är mig emot, jag menar att kanske är mina drömmar = förväntningar för stora, över mitt värde. Så har jag levt under de senaste tio åren. Jag har levt över mina tillgångar, så nu MÅSTE jag bli mer ödmjuk inför min ekonomi och leva efter de förutsättningarna jag har. Tids nog kanske mina förutsättningar förbättras, men jag trodde jag var mer värd, vad sorgligt att jag är så naiv.

Adjö drömmen om Ärlegatan 7B - Även fast jag inte kan släppa drömmen om...

Det var underligt!

Det var underligt, underligt för jag föll pladask ner i sjön depression och kunde inte ta mig upp till ytan, så där var jag och höll andan tills lungorna värkte, med intensiv tanke om förståelse för vad som hände, vad var det som gjorde att jag föll? Men mest att det är OK, mina känslor är OK.

Jag hade bestämt mig för att jag inte ville vara deprimerad mer, jag skulle inte påverkas av min omgivning på ett sådant sätt att all min energi försvinner, jag skulle liksom flyta med som svansen på en flygande drake - lite orientaliskt elegant. Släppa taget på alla "måsten" som jag har tvingat in mig i, hur jag tror att jag MÅSTE VARA och helt enkelt bara vara och låta mig utvecklas fritt, obehindrat, utan "så skall det vara" mer fri vilja, fri tanke!

Knäppt egentligen, jag har haft närheten till den där sjön i majoriteten av mina levnads år, vad får mig att tro att jag bara kunde blåsa bort det? Handlar mer om att lära mig leva i närheten av en sjö med ett ortoligt sug, att acceptera det som en del av mig och en process som jag behöver gå igenom för att komma fram till kloka slutsatser och nytt skapande. Måndagens dopp varade tills jag kunde stänga av hemma - jag välkomnade lugnet, och lugnet kom dragandes med de mjuka, hemma, trygghetskänslor och möjligheten till ett skyggt leende.

Blev en stropp i måndags eftermiddag, satt och dömde ut konversations ämnen på fikarasten och hur vissa tar över, pratar över andra och klipper av pågående konversationer, andra som tar plats, kan inte förklara hur, det känns, känns i kroppen. Men jag reagerade på diskussioner om mångfald, om att vara "dem ända", jag hade totalt glömt av att det kan vara bekräftelse som de är ute efter - allt jag hör är "stackars mig - och en annan känsla", irritationen växte och tillslut gick jag - jag borde ha gått tidigare - men ibland gillar jag att bli irriterad - hm!

Sedan var det bara full fart ner till botten, lika bra det, då har jag mer luft i lugorna!

När jag hade landat där hemma var det dags att väga min återvinning, det blev inte mer än två kilo, det är mest papper, kartonger och wellpapp. Hade missat att ge viss information rörande min återvinning så jag fick ta mig en extra funderare.

Visar sig att jag måste tänka efter lite när jag skall sortera, jag har en bild av soprummet utanför huset, i min hjärna och försöker sortera efter den planen - behöver bli bättre på att sortera och detta med fönsterkuvert och självhäftande kuvert visste inte jag - inte till pappersåtervinning! Återvinningen/sorteringen matchar det arbetet som jag håller på med inom mig, själsligt, fysiskt. Hela jag och mitt hem får sig en översyn - det är jag välvärd - det är på tiden tycker jag!

Inom mig är det mer omstrukturering, ändring, justera och att göra så det inte skaver utan passar bättre.

Så ser jag på hela projektet "Leva Livet", omstruktuering efter ett sätt att tänka och leva som behöver ses över, inre, yttre och själsligt. Tills jag lever ett liv i rött!

Undran

Helt plötsligt märkte jag att några av mina tånaglar vuxit som ogräs, på en vecka har de växt ca fem milimeter, betyder detta att Silican hjälper mig? Även med mitt hår? För min hårbotten är röd och det kliar något vansinnigt. Känns som det kryper över hela kroppen, mest i hårbotten och ansiktet. Ansiktet känns spänt och underligt, jag säger underligt för jag kan inte hitta ett annat ord, som om huden är svullen och spänd underifrån. Jag tappar fortfarande massor av hår och enligt kirurgen kan det pågå sex till sju månader.

Men om mina tånaglar vuxit fortare än vanligt tar jag det som ett positivt tecken.

Har svurit lite över detta med återbäring. Inte nöjd med de "påsar/lådor" om jag har till förfogande att sortera i, vill även jag köpa ordentliga kärl på Ikea så det blir lättare att hantera, men jag skall göra detta utifrån mina förutsättningar. Mina förutsättningar är att fortsätta använda mina påsar. Precis varit nere med katong, wellpapp och plast. Mjukplast på ett ställe och hårdplats på ett annat.

Men så undrar jag, clingwrap/plast - det skall i mjukplast givetvis, kuvert med fönster, de måste i den "allmänna" högen, speciellt om de har den där självhäftande förslutningen, det klistrert är inte bra för återvinningsmaskinerna. Det tänker jag ta upp på jobbet. Där använder vi självhäftande kuvert. Tänker även införa vaksammare användning av papper.

Min största utmaning är maten, ser att jag återigen kommer att behöva kasta en hel del mat. Kycklinglever tillexempel, köpte hem det för att prova, det innehåller massor med järn - men det var äckligt, jag tvingade mig att äta ett par bitar, men de växte i munnen.

Sedan är det skinka, förpackningar som är öppnade men jag inte kommer ihåg datumet jag köpte dem och det börjar lukta suspekt, grönsaker, frukt - saker som jag känner mig inspirerad att äta när jag köper det men det blir inget av det!

Nu skall jag utmana mig själv med att ändra på allt svinn, och även spara på vatten.

Om jag ändå hade.... Japp, shoppandet måste skäras ner ordentligt!

Det växer, tror jag

Hets och stress nej tack!

Helt plötsligt fick jag NOG, jag väljer att INTE stressa eller "dras" med i stress och hets, jag vill inte vara med längre, för det gör mig "nåjig". Det skapar en onämnbar oro inom mig, en känsla som jag inte kan föstå eller göra något åt. När jag gick där inne i Nordstan för att komma till Hemköp kändes det som om jag bars fram av folket, att jag själv inte styrde mina steg. Jag tittade ner för att fokusera på något annat än människorna som for förbi mig - men inget att ta efter, tycktes bli en mänsklig "BOBCAR" stötte mot var och varannan.

Jag drogs med i den stressiga känslan i Nordstan, kände att jag ökade takten, tänkte ut hur jag skulle parera de som kom mot mig, inte alltid vika undan för den som kommer mot mig utan "ta för mig" - de andra får också vika undan, gör ingen det får det bli en liten "krock". När jag väl kommer ner till Hemköp tänkte jag ta det lugnt, men nog för att känslan var lugnare där nere i Nordstans källare, kände jag att det krävdes en viss rörelse, ett dansande mellan hyllorna, människor skulle förbi, från olika håll var gång, med varierande tålamod - jag vill andas ut, men jag fann att jag sög in luft och höll andan - tills...

Promenaden tillbaka till kontoret fortsatte i "dra in andan och hålla den tills..."allt jag fokuserade på var att komma ut, ut på Norra Hamngatan. Men det dröjde till jag sitter i min kontorsstol och samlar mig någon eller några minuter, innan lugnet landade igen.

Att alltid vara "på" gillar inte jag. Alltid vara tillgänglig, alla ljud, alla "störande intryck", jag har svårare att tolerera det i dag. Jag reagerar på medmänniskor som går med sina "Hands-free" och pratar och pratar, under en hel shopping tur, under en hel tåg resa till Stockholm, under en hel resa på spårvagnen, alltid, alltid prata, prata!!Det som verkligen äter upp min hud i irritation är de som pratar i sina mobiler högt och länge, de pratar om ingenting, allting, även om privata saker, saker som kanske jag inte skulle behöva höra.

Det tycks som om vi alltid måste vara "på", jag väljer nu att selektivt stänga ner - jag vill inte vara med mer, jag väljer min egen väg, en väg där jag kan gå i sakta mak, njuta av susande trädkronor, olika dofter eller rasslande spårvagnar. Jag tänker inte springa efter "er" längre, jag tänker gå efter min egna känsla, jag vill inte ha stress eller hets i mitt liv - så nu väljer jag bort det, nu väljer jag något annat!

Universum sa

men så börjar jag tveka...tänk om Universum inte sa något och detta bara är ett annat sätt för mig att hoppas. Ja, på sätt och vis är det det, men samtidigt har jag "trott på Universums visdom" länge nu. Jag har liksom litat på att det som är menat för mig inte kommer att gå mig förbi, jag kan önska en sak, men det är inte alltid den saken är bra för mig.

Men samtidigt är det en viss rädsla förknippat med denna "tro", för jag ville mycket gärna ha lägenheten på Ärlegatan 2, nu fick jag inte den, och visst, det skulle varit svårt att få någon som skulle kunna hjälpa mig att flytta, men inte omöjligt, klart det är skönt att slippa grovstäda, bära, springa upp och ner.

Men samtidigt känns det att jag blev mycket besviken - och varför skulle jag inte få bli besviken? En sak vore om jag som förr grävde ner mig i denna besvikelsen, men nu kunde jag hantera den relativt snabbt. Jag kan inte få allt här i livet, men även fast det är sanningen, så får jag känna vad jag känner.

Nu har jag skrivit ner vad det är jag önskar av en ny lägenhet, och skal utgå från dem önskemålen, sedan har jag ingen brådska.

Jag lever för drömmar, hopp, tro, Universum, en stor del av den jag är, så jag kommer att tillåta mig själv att vara den jag är, att ta vara på det som tillför mig energi och glädje och inte bry mig så mycket om logik och verkligheter.

För visst vet jag vad som är vad, och vad som krävs av mig som människa. Men jag vet även mina rättigheter. Jag vet vad som kan förväntas av mig som anställd, men jag vet även att efter jobbet och mig som privat person, äger endast jag!

Ingen och inget skall få göra mig så ledsen och illa som skedde i onsdags, fel gör vi alla, men att utpekas som den ENDA som gjort fel när jag VET att jag inte var ensam, det anser jag vara en helt annan sak. Min ilska, min upprördhet, ledsamhet, glädje, iver, depression etc, allt som har med känslor att göra äger jag det är mitt!

Jag är stolt över den Marie jag är idag, att jag fast jag blev så besviken och tog illa vid mig, kunde se saker med ett kallt huvud och återkomma dagen efter med huvudet högt. Jag har ett val, alltid ett val!

Och jag kommnicerar bätrre

Berg - och dalbana

Det var som att åka berg - och dalbana, snabba svängar och backar hit och dit. Nu har jag landat i att jag inte fick lägenheten på Ärlegatan, kom fram till att jag sätter mig ner och skriver vad jag önskar i en ny lägenhet och i fortsättningen endast söker på sådana objekt. Det är mer i yta som jag är ute efter och närhet till Mariaplan.

Sedan, om jag tänker efter, var det skönt att slippa koppla ur bänkdiskmaskinen för att flytta på den och sedan hitta någon som kan koppla in den ordentligt igen.

Blev fotograferad igår inför presentationen av deltagarna i projektet "Leva Livet", jag blir inte bra på kort, och det är inget jag bara säger, det är sanning. Men vi gick ut, då han ville ha med husen i bakgrunden, fick ställa mig i en backe och vrida och vända på kroppen och sedan i solen och försöka undvika kisa. Han tipsade om att jag skulle försöka titta på hans blåa tröja. Försökte le så gott jag kunde - vi får se.

Fick se en lite söt igelkott i buskaget utanför mitt hus, kunde komma ganska nära och titta på den - blev lite orolig, för igelkotten, hade den vänner? Vart bodde den? Är den säker där mitt i bostadsområdet? Lugnade mig med att igenkotten såg väl närd ut!

Efter fotograferingen satte jag mig tillrätta i soffan och fick sällskap av Azalea som kom och la sig tillrätta på mina ben, vi låg där i lugn och ro och hade det alldeles utmärkt, tills mina ben började värka, men jag ville inte röra mig, det var så gott att ha Azalea där - tillsist blev det ohållbart och jag var tvungen att räta på mina ben - ajajaj, men gott hade vi det!

Berg - och dalbanturen har tagit mycket kraft från mig, behöver ladda om på alla sätt jag kan finna, broderade lite, åt gott, lyssnade på intressanta program. Nu har "vagnen" kommit in och jag kan stiga av för denna gång - det blir fler turer så är det. Men just nu tänker jag njuta av att jag är framme.

Jag är stolt över:

Att jag gick till jobbet i torsdags fast det varit en mycket jobbig dag på onsdag och gjorde det med glittrande stil!

Att jag höll mötena jag hade i veckan, speciellt att jag gick och tittade på lägenheten klockan 19.00 när det är näst intill omöjligt att få mig ut genom dörren när jag väl kommit hem, att jag inte avbokade fotografen!

Att jag återhämtade mig efter de besvikelser som kommit denna vecka, mycket snabbare än tidigare, och att jag kunde resonera mig tillrätta! Underbart!

Nu stundar en helg med tvättid och städning av vindsförråd IGEN, leta reda på ett par älsklingssaker och kasta trasiga saker och sortera en kartong för loppis. Njuta och vara lite äventyrlig med att prova en ny maträtt - kycklinglever!