Överkänslig - det är jag det!

Tårar, det har varit små tårar tassandes på ögonkanten. Jag är överkänslig, och tack vare Mia Skäringer kan jag i kväll säga det med en viss stolthet. Men jag tycker att det är tungt nu och jag vet inte riktigt hur jag skall räcka ända fram. Fram till vad, vet jag inte riktigt. Men något vet jag, och det är att jag hann fram till ”Dygnkåt och hur helig om helst” med min kära, underbara Mia Skäringer.

Hennes föreställning var underbar, även där tassade tårar på ögonkanten, och nog drog det lite i snuvnäsan, blandat med alla magskratt, ni vet det där skrattet som gör så man kiknar efter andan. Att bära en föreställningen själv i nästan två och en halvtimme, det kräver sin kvinna. Jag vet inte riktigt hur hon orkar då hon även haft inspelningar av en annan säsong av ”Solsidan”.

Det som förvånade mig är, vilken fin sångröst Mia har, lita på mig Mia, jag kommer att köpa din CD när den kommer ut - det kan du lita på!

Jag var som vem som helst på konserthuset, fast inte, för jag satt i mitt säte och förundrades över att det fanns utrymme i sätet, jag kunde vagga fram och tillbaka, det fanns liksom utrymme till det. Eftersom jag kom fem minuter sent och de hade släckt ner, satte jag mig i gången under första akten. Det slog mig, när jag ställt mig upp i pausen, var att jag kunde ta mig upp från golv till stående utan att klänga mig fast vid en stol och liksom häva mig upp. Jag bara ställde mig upp! Fantastiskt!

När jag promenerade nerför Avenyn visste jag ett part saker mer än när jag gick upp för Avenyn. Jag vet att det är ok att vara JAG, och jag vill faktiskt inte vara någon annan. Jag vet att min mycket praktiska HellyHansen jacka inte är JAG, får ha en fleece under min andra kappa som nu är för stor. Det är viktigt för mig att det känns rätt och ger klang av min själ.

Och så satt jag där igen, på spårvagnen, och undrade, skall jag raka av mig håret, håret som just nu håller på att driva mig till vansinne. Det kliar, det känns otäckt när det glider av mig i stora tofsar, det äcklar mig när jag ser det ligga över hela sängen, golvet, soffan, när det dyker upp på de mest oönskade ställen - som i maten. Om jag rakar av mig det kan jag ta hand om min hårbotten, hjälpa den läka, hjälpa mitt nya hår växa fram. Suget efter att snagga mig växer sig starkare - alla säger NEJ. Men, det är inte ofta jag lyssnar på andra och till synves och sist växer håret ut igen - kanske jag får vara ful i ett år, förr vaktade fettet mig, kanske får det samma effekt om jag snaggar mig?!

Det kan även bli så att jag rakar av mig allt hår och så glider jag ner djupare i en depression än vad jag är nu. Klart, det kan vara den nya medicinen som gör att det känns värre, för så står det på den - att det kan kännas värre innan det känns bättre!

Men Mia och jag ett överkänsligt par, det känns inte så illa när hon finns där.

Hårbotten

Jag är trött på att tappa håret, inte så att jag skulle välja tillbaka mina förlorade kilon för att få tillbaka håret, utan mer att jag önskar att det fanns något som jag kunde göra för att få det sluta ramla av. Men det slutar av sig självt har jag blivit tillsagd. Hud, hår och naglar, det tycker min kropp är onödigt för tillfälligt.

Men min hårbotten gör ont, kvalitén på mitt hår är arbetsamt och det blir som tagel dagen efter jag tvättat det. Varför skall jag klaga så på det här? För att det är så påtagligt. Kanske för att det är så påtagligt är det lättare att hantera.

Jag skall fortsätta ta vitaminerna, se till att jag får min sömn och lugn, att jag gör det möjligt för mig att få de bästa förutsättningarna som jag kan ge mig själv.

Mitt mål är fortsatt viktnedgång och en fortsatt resa fram, ge mig själv ett bra liv med de förutsättningarna som jag har. Även fast det känns som jag håller på att drunkna just nu, så skall jag inte ge upp utan trampa vatten tills. Tills mina fötter når botten och jag kan vada in till land igen.

För mig är det just nu kaos inombords och runt omkring. Jag förstår inte allt, jag förstår inte alla, men det förstår jag är en del av livet, det är ingen fara, men jag tycker inte om människor som använder mig mot mig - det kommer jag inte att acceptera längre, så är det med det!

Men just nu är jag irriterad på mitt hår, och det är ju bra att jag har hår att bli irriterad på!

Klokheten Segrade

När jag känner att det stormat, och det är en enda oreda inom mig finner jag ro och lugn i min säng. Jag slår liksom in mig i ett omsorgs paket, gosar in mig ordentligt och öppnar min underbara bok. Där lämnar jag verkligheten och tar mig till New York under 1800 - talets början - magiskt underbart. Blir det så att jag somnar är det helt ok, det får bli som det blir, jag tar hand om stunden där jag befinner mig.

Så vaknar jag till, där i sängen bredvid mina små lurviga vänner, vi har haft det gott alla tre och under tiden Olivia och Azalea sover vidare, vandrar jag in till vardagsrummet för att prova PC:n som jag lånat hem - men det är försent, jag är en fullblodad Mac person, det går inte att gå tillbaka.

Jag är en pryl fantast, men i dag har jag tagit ett stort steg. Blev stoppad av en ung vacker kille i Nordstan - ”vad har du för mobil...” det slutade med att han ville sälja in en uppdaterad iPhone 4 för endast 300 kr mer under ett år. Jag var nära att falla, jag stod där vickandes på kanten, men så plötsligt - ”vänta lite nu, du menar att det är en bra dela att jag tillsist sitter och betalar 900 kr i månaden då jag idag betalar runt 400 kr”

Han gav sig inte, jag fick ringa gratis, nej sa jag, det kommer att kosta mig 600 kr mer för äran, han förstod inte vad jag menade, med det hjälpte han mig att säga - ”Nej tack, det låter inte som en bra dela för mig!”

När jag gick där i från spred sig ett leende på mina läppar, jag förvånades av mig själv och att en klokhet hade gjort det möjligt att förhindra en idiot affär. Bra jobbat Marie - och genom det började sig en dålig smak sätta sig i min mun, över att handla när jag inte behöver, att handla onödigheter, nu hoppas jag det tar - så jag kan leva lite lyckligare i mina dar!

Undra om hon har lite panik ångest? Kvinnan som satt framför mig på spårvagnen var så ryckig, tyckte att jag kunde se hennes hjärta slå där bak på ryggen. Hon drog fram sitt långa hår mot kinderna, en ridå, där bakom hennes ansikte göms, kanske känner hon en trygghet där.

Själv satt jag och droppade regnvatten på stolens rygg, jag var rätt belåten över att jag fick slå mig ner på en ensam sits. Hade givit upp mot vädrets makter, kände att det lilla reklam paraplyet aldrig skulle hålla i vinden, det var som att få en dusch, vinden är som den är.

En dam var vänlig nog ho ropade in en tonårstjej som glömt sin mobil på sätet. Först skulle tonåringen skita i det tycktes det som, sedan ändrade hon sig ho kastade sig in grabba tag i telefonen och sa inte ens tack till damen som sagt till - jag har bestämt mig för att dra slut satsen att hon nog var i chock.

Jag fortsatte att studera kvinnan som satt där framför mig. När jag hade gått förbi henne, och jag försökte hålla paraplyet så jag inte skvätte ner dem jag gick förbi, när jag kom till henne nästan försvann hon mot kanten. Hon ser ut som vem som helst - men jag tänkte att hon är kanske lite egen som jag?

Kvinnan blev även rädd när en passagerare kom in med en hund, hon tittade över axeln på damen med hunden och man kan se hur illa hon tycker om det i hennes ansikte. Hon satt kvar när det var dags för mig att hoppa av och få en till dusch på väg mot min ytterdörr.

Iakttagelser på spårvagnen.

OBS - Jag fixade det jäkla mobila bredband som höll på att driva mig till vansinne i går kväll.

Magknip och ångest

Nej! Jag känner hur hela kroppen stelnar och benen låser sig spikraka, nej, nej, jag försöker fokusera på andningen och säger lugnande till mig själv att det finns en toalett på Ahlströms, jag klarar mig till Ahlströms. Öka inte takten för Guds skull, slappna av, ingen fara, allt kommer att gå bra. "Det kommer inte att gå bra fattar du väl, det är katastrof läge, jag kommer att skita på mig "fattarö väl" "Hur skämmigt det skulle vara, jag skulle bara dö, slappna av, du är snart där!"

De sista stegen fram till Ahlströms dörr, jag knep ihop benen så hårt att jag liskom vaggade fram. Må toaletten vara ledig. Jag försökte fokusera på andningen, in och ut, långsamt, det kommer att bli bra. Jag öppnade dörren, första toaletten var upptagen - hjälp - andra dörren LEDIG, jag slet upp dörren, kastade av mig ytterkläderna och äntligen!

Jag klarade mig utan att skita på mig, nu sitter jag här tills. Jag fortsatte prata med mig själv lugnande, jag klarade mig, ingen brådska, jag kan ta min tid på toaletten. Sitta tills det känns tryggare. Inte bli stressad av att det kanske är människor som väntar på ledig toalett. Så kom det in väntande toalett människor - det blev svårt att slappna av, så jag gjorde mig i ordning och lämnade badrummet, ut på bakgården till Ahlströms.

Ingen fara, sa jag till mig själv, jag kan hålla mig runt gården en stund för att se hur det känns, tills det känns tryggare. Jag gick in till Balders Hage och tittar, hittar en fin och praktisk förstabandslåda och en ask för mediciner, med bättre fack än dosetten som jag har hemma. När jag skulle betala kom det igen, magknipet - fasen, fan, skit, skit! "Sluta snattra, fokusera på mig, ta betalt snabbare!" Jag undrar om jag skall springa därifrån mitt i betalningen, lämna varor och kort. Lugn, lugn, fokusera på andningen, det kommer att gå bra, det kommer att gå över! Det börjar lätta upp, magmusklerna slappnar av.

Skall jag försöka ta mig hem? Skall jag ge mig av från tryggheten av Ahlströms bakgård? Jag tänkte genom resan hem, vart det fanns toaletter. Åhléns på Kungsgatan, universitetet på Grönskastorget, Hagakyrkan - bäst att knipa, Järntorget - Folkets Hus och Järnhälsan, Masthuggstorget - Röda Korset om de har öppet, Stigbergstorget - knip, knip. Kaptensgatan - fortsätt att knipa, Chapmanstorg - Biblioteket och kina resturangen, Jagersdorfsplatsen - Preem, vagnhallen Majorna och framåt gäller att fokusera och hålla benen i kors tre hållplatser fram

När jag kom hem andades jag ut, men jag tillät mig inte att gå på toaletten, jag ville träna på att "hålla mig", se hur bra kontroll jag har över tarmarna. Men vetskapen om att jag är hemma i min trygga lya var nog orsaken till min framgång. Det är lätt att möta sin rädsla när man befinner sig i trygghet.

Det fanns en tid då denna känsla var en del i min vardag, denna gång handlade det om dumpning, inte panik ångest, även fast knipen framkallade ångesten - ångesten att skita på mig. Jag vet att jag skulle överleva att skita på mig, men förnedringen, skammen - jag vill verkligen undvika den.

Jag har haft kriser där jag fått springa in bakom en buske och sätta mig med rumpan bar mot all värld att se. Det fanns inget alternativ då jag inte ville skita ner mig. Jag har klarat mig från en olycka i byxorna - tack Gode Gud!

Har sedan min panik ångest dagarna lärt mig vart alla toaletter finns i mitt "när område". Toaletter som är gratis, toaletter som kostar och hur mycket de kostar, alltid sett till att ha rätt växel i plånboken. Men det har varit lugnt med magen i över ett år, så jag har "glömt" rädslan, tills den påminde mig i går.

Men allt gick bra, jag klarade mig, det är över, det tillhör historien, i dag är en ny dag.

Nu skall jag skämma bort min ömma mage, ge den all kärlek den förtjänar och mer!

Samtidigt som jag vet att när den där skräcken återkommer och paniken sätter in - så har jag bättre koll än jag tror, och det kommer att gå bra!

Ja...

Det är underligt hur snabbt tiden går, den tycks öka ju äldre jag blir. Därför var det en förmån att träffa den person, som betytt mest under en mycket lång tid, igen, under lugna och trygga förhållanden. Ja, det jag menar är att jag var på rätt ställe inom mig, där JAG känner mig trygg.

Att träffa Axel efter sex år var en gåva. Vet inte hur jag skall förklara det, när jag träffade honom sist, 2004, mådde jag inte bra. Min resa nerför, till underjorden, hade börjat men jag trodde då att om jag sprang tillräckligt fort skulle jag ”klara” mig. Så när jag träffade Axel då, 2004, var jag på rymmen och allmänt yvig och ur balans.

Så ses vi igen efter sex år och tiden är rätt. Vi kan prata som vi gjort tidigare, som om åren i mellan inte skett fast det har skett i alla fall. För mig var Axel en tror del av min trygghet i Australien, han drog i hop mig när jag yvade. Det är en förmån att ha en sådan person i sitt liv och jag är glad att han är där även efter allt jag utsatt honom för.

Jag var inte elak, utan jag betedde mig bara oförståeligt.

I går kväll fick jag komma hem igen, fick ta del av händelser och information som betyder mycket för mig. Det var att få transportera mig till det land som gav mig min själ lyster, där jag började andas själv. Vardagliga saker som renovationerna av Axel och Anns’ hus. Hur de slet för att få bort den krypande bambun. Hur de skall riva garaget och bygga en ateljé till Ann bakom huset - och att när jag kommer och hälsar på har jag någonstans att bo!

Drömmar - för till Australien vet jag inte om jag kommer igen, efter jag så framgångsrikt förstört min ekonomi. Jag är tacksam att mamma hjälpte mig när hon absolut inte borde behöva - genom hennes hjälp, hjälpte hon mig få ett avslut och en början på ett gammalt och nytt kapitel. Något jag behövt göra men inte kunnat. Men nu med hjälp är jag på väg igen - på väg till jag vet inte var.

Men Axel och jag kommer att hålla kontakten, jag vet att han finns där, han jobbar hårt och jag vet att det i bland kan ta tid innan vi hörs, men han finns där!

Så tiden går snabbt, även fast jag inte vill det, men inget jag kan göra åt det så lika bra att sluta streta emot och ta och njuta och arbeta med att ha det bra den tid jag har.

Som i går - fast det gått flera år

I kväll träffade jag Axel, första gången på över 6 år, det var underbart att träffa honom, att få prata och få en del av Australien tillbaka. Nu skall vi hålla kontakten, Axel har mycket att stå i, mycket med universitetet, men jag vet att han finns där och det spelar ingen roll hur ofta vi hörs utan att vi gör det.

Han skall ha en cermoni med sin Anne den 5 december, på stranden i Noosa. Peregin Beach.

Vi pratade om allt möjligt, vi kan prata om allt vilket är så skönt. Han är super intelligent och man kan lära sig en massa, samtidigt som man får vara med på ett hörn och dela med sig av erfarenheter som man kan ha plockat med sig längst vägen.

Vi åt middag på en resturang som heter Meze, sedan kaffe på kafet brevid.

Det har varit en trevlig kväll.

På Resande Fot

Jag hade sett kassarna med böcker stå i hallen över en vecka

och det störde mig att de var där. Jag nästan

snubblade över dem var gång jag skulle ut.

Nu skulle jag ta dem till Stadsmissionen för att dela med mig

så andra kan få glädje av böckerna.

Kassarna var tunga och min balans är inte vad den borde, men ner kom jag.

Fick vänta på spårvagnen men det var skönt, det var skönt

att stå ute i höst solen. Det luktade gott, det var lite kallt, jag fick

sätta på mig mina vantar.

Nu är böckerna återvunna och jag hittade en vacker äldre ram till min

samling. Jag tycker det är så vackert med äldre ramar. Kunde motstå andra inköp.

I morgon kväll skall jag nämligen träffa min goda vän Axel, Axel som jag var konstig mot

sist jag träffade honom. Han är nu gift och är i Göteborg för att han blivit inbjuden för att

föreläsa på Göteborgs Universitet. Axel Bruns är ett geni!

Har sparat lite av de pengar mamma hjälpt mig med så jag kan gå ut och äta med honom.

Det finns en turkisk returang med billiga Meze rätter som passar mig bra och större rätter för Axel.

Mår just nu väldigt underligt, tror att de har med den nya medicinen att göra

läst bi-packs sedeln som beskrev några av de symptomer som jag har. Skall inte ta en i kväll se om jag känner mig bättre i morgon - gillar inte denna känslan. Eller håller jag på att bli förkyld eftersom näsan rinner - vem vet!

Nu är böckerna borta i alla fall, och jag har tagit ner lite nya kläder från mitt förråd på vinden tänk...tänk om något passar!

Utmaning mat

Utmaningen från Leva Livet är att ta bättre hand om maten. Det är passande för mig eftersom jag har kastar mycket mat. Rester som jag inte längre kommer ihåg när de lagades och på grund av tveksamhet kastar jag den. Men nu skall jag vara sparsam och verkligen tänka efter innan jag handlar och vad jag kan göra med matresterna. Egentligen handlar det om att handla det jag behöver och vet att jag kommer att använda.

I den bok vi fått så får jag bra förslag på vad jag kan göra, vad jag skall tänka på, hur jag kan ta hand om de rester som eventuellt blir över vid matlagningen.

Jag måste ha kastat massor av pengar, jag har stor handlat och det slutar med att en fjärde del kastas om inte mer. Men arbetet till förändring har påbörjats, jag tänker efter före och försöker inte handla mer än jag vet att jag kommer att använda den dagen eller de närmsta dagarna.

Denna utmaning går bra ihop med hur jag måste ta hand om mig rent generellt, jag måste hålla mina mat tider och äta mellanmål.

Ser fram emot denna utmaning då jag tror att jag kan lära mig en massa nyttiga och hjälpsamma saker.

Problem

Jag vet att det finns många miljoner som har det jobbigare än mig, att mina problem är "inga-problem" i deras ögon, eller rätt ut, problem de gärna tar, om de slipper sina egna. Men jag kan inte jämföra mig eller förminska det jag känner för att det finns de som har det värre, för det hjälper inte mig och det hjälper inte de andra - även fast det får mig att känna mig dum ibland - men problemen är problematiska för mig och jag önskar arbeta mig fram till en hållbar lösning.

När jag nu skall bygga ett nytt liv, ett hållbart liv, gäller det att grunden jag bygger är hållbar, stabil, det måste bära så om en olycka är framme och en vägg rasar in, så är det bara för mig att kavla upp ärmarna och sätta i gång med att bygga upp väggen igen - det kan blåsa kallt men det finns något att bygga på, så det är bara en fråga om tid och tålamod.

Mitt hus har vinda väggar och otäta fönster, det droppar ur kökskran. Golven lutar och knarrar när som. Men det är ombonat, det är varmt runt kakelugnen och den luft som kommer in genom fönstret, och biter till i sin kyla, ett hastigt ögonblick, värms snart upp. Det är mitt hem, mina skavanker, mitt knarrande golv, vackra gamla fönster med saknad pyts och droppande kökskran. Här inne är det varmt, en extra filt ligger i soffan om det skulle dra kallt, fårskinnstofflorna står i givakt i hallen.

På morgonen kommer grannens kaffe insmygande på luften genom de otäta fönstren, den sprider en trygg känsla och gör det inte lika jobbigt att komma upp ur sängen, jag kan sitta dinglandes med benen över sängkanten med mina raggsocksklädda fötter, till Azaleas förtjusning, hon sitter där under sängen och bidar på sin tid att attacker de underliga regnbågsfärgade jaktbyten som lockar. I mitt hus, i mitt hus fullt av skavanker vet jag, där jag sitter på sängkanten, att jag är "säker", där är jag trygg - min oas.

Mina problem bor inom min hjärna, mina hjärnspöken, de är orättvist många anser jag och de tröttar ut mig så inte mycket återstår. De gör mig arg, jag anser att de tar för mycket från mig, de tar sådant som jag kan använda till roligare saker, till mer givande och näringsrikare aktiviteter som föder andra idéer som driver mig framåt och utmanar min nyfikenhet.

Så kände jag i går kväll att, jag kan göra det jag kan, för att "förvåna" mig själv, tillsätta litter glitter i vardagen, tillsätta lite färg och därmed en "glimt i ögat" känslan för att underlätta och utmana mig framåt.

Det är klart att jämfört med de problem som finns ute i världen, så är mina mindre än en luslort, men för en lus är det tillräckligt. Att konstant gå runt med en konversation i huvudet, en konversation som aldrig kommer att förankras i verkligheten. Att hela tiden ha en domare, försvarare och åklagare i huvudet som dömer ALLT jag tänker, känner, säger och gör, vad det än är, det driver mig till oförnuft. Det får mig att känna mig urlakad, orkeslös och matt i allt jag behöver företar mig. Inget blir så som det har potential att bli eftersom jag blöder den väl behövda energin, som den kalla luften som smyger sig in genom mina otäta fönster.

Hjälpredor

Det är så skönt att inte vara ensam i sitt hushållsarbete, att få hjälp med de där trista men nödvändiga hushållssysslorna. För oss var det dags med tvätt, som lyhörd matte lyssnade jag INTE på deras protester om att de inte bär kläder - men JAG påminnde om alla rullar full av deras katthår.

Så det vara bara för dem att pallra sig upp på varsinn hylla i garderoben och börja vika och lägga till rätta.

Det blev bra tillslut.

Vi fick massor gjort och i kväll kom den utlovade tonfisken.

Det har varit en bra helg, trotts glömd medicin och illa måeende hela söndag - men vi har haft det gott.

Det luktar gott

Det var en intensiv arbetsdag i dag för det var representantskap för avdelningen Västra Götaland. Jag hade tillsammans med en kollega blivit tilldelad arbetsuppgiften att sälja profilprodukter, och det var som att lägga ut kött till asgamar, eller som flugor runt en komocka, men det är positivt att vi lyckades sälja så mycket, även fast det inte slår förra årets rekord.

Jag klarade sorlet bra, fram tills det var ca en timme kvar tills jag kunde gå hem, du kände jag hur nerverna drog ihop sig och jag blev snabbt irriterad, snäste till och med till.

Kerstin Bäck hade hand om början av dagen och fram till lunch, det var intressant att lyssna på henne, om hennes arbetsliv i en helt annan värld, i ett stålverk i bruks staden Borlänge.

När jag lämnade arbetet i eftermiddags kom jag ut i ett underbart höstväder, solen sken den luften var klar och promenerade mot Linnegatan via Allén. Det luktade så gott, det var så skönt att röra på benen, svänga med armarna och försöka få hjärnan att stanna i stunden, inte vara någon annanstans än där jag fysiskt var.

Hämtade ut min nya medicin, tog mig en tur på stadens gator och sedan den sista vägen hem, det slutade med en underbar promenad på 45 min.

Var så trött att jag somnade en stund, det var så gott där i soffan, varmt inlindad i filtar och med lugnet runt mig, en stund att landa, en stund att komma igen.

Nu är det helg och dags att tvätta för nu är det brist på kläder. Har tagit mig på allvar och försökt knuffa fram mig lite, på ett annat sätt.

Paulo Coelho - vackra ord med mening för mig

One always has to know when a stage comes to and end. If we insist on staying longer than the necessary time, we lose the happiness and the meaning of the other stages we have to go through.

Closing cycles, shutting doors, ending chapters - whatever name we give it, what matters is to leave in the past the moments of life that have finished.

Did you lose your job? Has a loving relationship come to an end? Did you leave your parents’ house? Gone to live abroad? Has a long-lasting friendship ended all of a sudden?

You can spend a long time wondering why this has happened.

You can tell yourself you won’t take another step until you find out why certain things that were so important and so solid in your life have turned into dust, just like that. But such an attitude will be awfully stressing for everyone involved: your parents, your husband or wife, your friends, your children, your sister, everyone will be seeing you at a standstill.

Things pass, and the best we can do is to let them really go away.

That is why it is important (however painful it may be) to destroy souvenirs, move, give lots of things away to orphanages, sell or donate the books you have at home. Everything in this visible world is a manifestation of the invisible world, of what is going on in our heart - and getting rid of certain memories also means making some room for other memories to take their place.

Let things go. Release them. Detach yourself from them.

Nobody plays this life with marked cards, so sometimes we win and sometimes we lose. Do not expect anything in return, do not expect your efforts to be appreciated, your genius to be discovered, your love to be understood.

Stop turning on your emotional television to watch the same program over and over again, the one that shows how much you suffered from a certain loss: that is only poisoning you, nothing else.

Nothing is more dangerous than not accepting love relationship that are broken off, work that is promised but there is no starting date, decisions that are always put off waiting for the ”ideal moment.”

Before a new chapter is begun, the old one has to be finished: tell yourself that what has passed will never come back. Remember that there was a time when you could live without that thing or that person - nothing is irreplaceable, a habit is not a need. This may sound so obvious, it may even be difficult, but it is very important.

Closing cycles. Not because of pride, incapacity or arrogance, but simply because that no longer fits your life.

Shut the door, change the record, clean the house, shake off the dust.

Stop being who you were, and change into who you are.

En Stund av Bliss

Det finns stunder av ”bliss” stunder som bär mig vidare, där jag inte känner någon oro, ingen ångest, inget tvång, jag är fri, en fritt tänkande individ som tryggt vilar i min egna klokhet. De är för få, nu har jag fått en möjlighet att göra vad som behövs för att förlänga dessa underbara stunder.

Inom mitt huvud är det aldrig tyst, och om jag inte använde Theralen för att somna skulle det pågå i 24 timmar, sju dagar i veckan, det skulle vara ohållbart. Nu är det endast på natten som det är tyst, i sömnens dvala, det skulle vara befriande om jag kunde förlänga tystnaden. Jag förväntar mig inte en helt kompakt tystnad, jag förväntar mig inte tysthet alls, men bara stunder, luftfickor av återhämtning är allt jag vill ha.

Är det för mycket att begära? Är det för mycket att begära lite hjälp på vägen, klart jag kan vara flexible, ge och ta, att inte ens få en chans att medverka i något som berör mig, får mig att känna maktlös, som om jag inte räknas.

Kanske är det inte så och innan jag springer och dömer ut allt och alla så kan jag ge min omgivning en chans, även fast det är svårt, det förgångna hänger kvar med sina bilder av misstro, men låt se om jag inte kan gå igenom denna känsla, för om det blir som jag fruktar, kan jag alltid be om hjälp från ett annat håll.

Möjligheterna är inte två, de har inget slutnummer, möjligheterna är tills.

Så nu är det kväller och dags för mig att ta Theralen för att underlätta sömn, för väl behövd återhämtning i min älskade säng!

Det är ju bra

Det har varit en underbar höstdag idag, jag tog på mig en varmare jacka och under tiden jag väntade på spårvagnen önskade jag att jag hade tagit ett par vantar med mig. Men luften var ”crisp” och det luktade höst, löven dalade ner från trädkronorna, underbart vackert.

Promenaden längst kanalen mitt i mot Trädgårds Föreningen gav mig massor av vackra vyer, det är verkligen en oas mitt i centrum, när man kommer in och flanerar längst stigarna hör man knappt trafiken som susar förbi runt omkring.

Jag är i stort behov av dessa små andningshål, det balanserar det andra på ett bra sätt.

Utanför mitt lägenhetshus har de gjort det väldigt fint i vår rabatt, lite vildvuxen på ett planerat sätt, och i dag har de målat om räckena vid trapporna. Det är små saker som kan göra stor skillnad.

Har tröttnat lite på mig själv, allt negativa, majoriteten av det sägs aldrig, skrivs aldrig ner men det går i en konstant loop inne i huvudet. Jag är värdelös är väl budskapet, urusel och kass. Men nu är jag väldigt trött på allt det mörka och arbetsamma och skulle önska en stund av lugn - nu skall jag få lite hjälp med det. Avslappning, meditation, lugn och ”Mindfullness”.

Har även plockat fram min Dalai Lama och refererar till hans klokhet med jämna mellanrum, Dalai Lama och Paolo Coehlo och Mr Micheal Leuing - bättre sällskap kan jag inte ha.

Så har jag Olivia och Azalea, dem behöver jag ta hand om, de behöver mig och de ger mig så mycket glädje. Senast i kväll när jag stod och diskade så såg jag Azalea springa som bara den mellan sov - och vardagsrum, svansen var som ett streck efter henne. Jag kunde inte annat än att skratta, till och med Olivia satte sig i hallen och följde Azaleas spurt mellan rummen.

Att komma hem till dem sittande i hallen, sällskap vart jag än är, och som varma goa sängsällskap, vilken tur jag har, och vilken tur jag har som bor här - för Gud skall veta att det kunde vara mycket, mycket värre.

Nu är jag snart på väg igen.

Jag tycker att gå ner i vikt

Jag tycker om att gå ner i vikt, jag tycker väldigt mycket om att gå ner i vikt. Jag tycker om hur det känns när jag provar kläder som inte passat på väldigt länge, speciellt när jag provade ett par byxor en vecka och de är för små men som passar två veckor senare. Jag älskar känslan när kläder är för stora, när jag får gå och dra upp byxor och till och med köpa ett skärp.När mina fötter passar i älsklings skor och ringar passar mina fingrar som inte ens passade på lill fingret tidigare.

Men nu är det dags för en kraft ansträngning, ansträngning för att hjälpa mig vidare. Längre promenader, mer kontroll över tiderna jag äter, måste sätta klockan, vet inte varför jag har så svårt att komma i håg att sätta klockan. JAG måste komma ihåg att sätta klockan.

Håret är kortare nu, och det känns som en lättnad, för i duschen i kväll tappade jag inte lika mycket hår, och en annan positiv sida är att jag inte kommer att använda lika mycket schampoo som tidigare.

Struktur behöver jag i mitt liv, men jag tycks ha svårt att bygga upp den, men första steget blir att komma ihåg att sätta klockan, sedan skriva ner vad och hur mycket jag äter, se till att jag får i mig det jag behöver och kommer ihåg att ta mina vitaminer.

Har jag sagt det? Jag tycker om att gå ner i vikt och vet du, jag är glad över att jag är jag!

Mitt Livs Största Utmaning

Min största utmaning är att lära mig hantera min ekonomi, har sagt det varje månad att jag skall förbättra mig "nästa månad", men ingen förändring sker, jag bränner ljuset i båda ändar och det brinner fort ner - varför gör jag så här mot mig själv? Nu har jag inget mer att sälja, nu har jag inget mer att pantsätta, nu har jag verkligen nått bottens botten.

Vill jag ha det så här? Nej, jag vill klara mig själv, jag vill känna en trygghet i att jag kommer att klara mig med dessa begränsade ekonomiska medel månaden ut - en stor utmaning, den känns näst intill omöjlig och jag är oerhört rädd. Jag skäms, skäms över att min älskade mamma får hoppa in, för att hennes vuxna dotter är oansvarlig med pengar. Frågat pappa om hjälp denna månad men han sa blankt nej, om någon, skulle han egentligen hjälpa till mer - jag menar att han har inte varit där för oss, Monica och mig så... Jag vet att jag skapat denna situation själv så ingen har skyldighet eller behöver ens hjälpa mig.

Hur kommer det sig att jag ofta hamnar i dunkel och den "lyxiga" melankolin? Hur kommer det sig att den självdestruktiva delen av mig själv är så stark? Varför vill jag mig själv så illa? Varför tvivlar jag på min egen förmåga att ändra det som behövs? Det som behövs arbetas med som självdestruktiviteten, tron på mig själv, kraften jag har och den otroliga handlingskraften som kommer med nyfikenheten.

För saken är den, materiellt behöver jag ingenting, jag har snarare för mycket saker. Varför köper jag mer? Vad är det som driver mig? Jag har så jag klarar mig, men visst är det roligt att köpa, känna att, jag vet inte vad det är jag vill känna?

Kläder har jag, och det finns mer kläder i varierande storlekar på vänt, vackra kläder. Skor har jag, en del kanske inte så snygga men fullt funktionerliga och varma. Vantar, sjalar, mössor, tjocka tröjor och det enda som är en bristvara är en vinterjacka, strumpor och trosor.

"Prylar" finns det nog av hemma, massor med roliga kluriga saker, så det räcker. Jag har broderitråd, aidaväv så jag kan fortsätta brodera. Jag har stuvbitar om jag vill sy, saknar en del akrylfärger men även här klarar jag mig en stund.

Sedan saknar jag till exempel Body lotion, mascara, bomulls rondeller, så här rekommenderar jag mig själv att skriva ner en prioriteringslista och utgå från den. Jag behöver gå till tandläkaren, skall till specialist läkare på tisdag (som jag får ta på faktura) 300 kr, och så skall jobbet till Köpenhamn den 21-22 oktober - tänk om jag sparat pengar, då hade jag kunat köpa min drömjacka. Men så är inte verkligheten - mitt fel!

Jag skall bena ut varför shoppandet har ett sådant sug för mig, vad är det för kraft och vad är det som jag fösöker tillfredställa genom shoppingen?

Nu blir jag ganska upprörd på mig själv, arg, varför gör jag så här? Tänk vad roligt om jag hade haft lite extra pengar till sociala saker. Nu har jag hittat en del intressanta aktiviteter via Svenska Kyrkan, föreläsningar, meditation, och genom projektet "Leva Livet" får jag inspiration och energi, en aktivitet utanför jobbet med andra medmänniskor.

Det finns en del saker man kan göra som är gratis - jag vill ut och leva livet, träffa människor och kanske även göra nya bekantskaper.

Vardagsunder

Vardagsunder, vardagsunder - det har fyllt min dag och jag är så tacksam. Sådana här dagar gör gott för själen. Hade en härlig tid med underbara Camilla, hon ordnade mitt hår så det blev lättare och inte lika synligt, när håren faller av, inte lika långa strån, samt eftersom jag klippt av mig en stor del ser det ut som håret är tjockare än vad det är.

Ett lugn inom mig och det är skönt att bara vara, sovit gott, vaknat lugnt, inte jäktat för fem öre. Det har fått ta den tid det tar.

I morgon är det fredag igen, skall på på en föreläsning på lördag, ”mitt liv” med Lars Magnus Larsson tror jag han hette, det är på Kungsladugårdskyrkan, så inte långt i från mitt hem, blir en trevlig liten promenad ner dit. Det har varit så vackert höst väder så fortsätter det in på helgen kanske jag tar den längre promenaden.

Försöker att inte väga mig varje dag, eftersom jag nu stått still i vikt ett par veckor gör det mig bara besviken, bättre att jag fokuserar på att röra mig mer, och ha koll på maten och vitaminerna. Har gett upp mina försök att få hjälp av dietisten på Sophiahemmet Marie Olsson tror jag hon heter, så jag skall sätta mig ner och försöka mig på ett eget förslag på hur en mat vecka kan se ut, speciellt när det gäller frukost.

Har haft en bra dag!

Pappa - så där på sidan

Jag är 40 år nu, jag trodde att det skulle vara över, denna desperata längtan efter bekräftelse från min pappa, en bekräftelse på att pappa vet att jag lever, att han ser och hör mig. Jag har provat olika metoder men inget har fått fäste. Pappa nappade inte på några av mina desperata försök att få honom att älska mig - som han måste ha gjort en gång, som på detta foto.

Sorgen kommer och går pappa, det kan gå många månader utan att jag tänker så mycket på det som varit, men när mina försvar är låga slinker tankarna i väg. Jag önskade så innerligt att DU ville HA MIG pappa. Jag ville bli vald först någon gång i ditt liv. Pappa, jag vill att du skulle älska mig som din dotter, vara intresserad av mitt liv och önskar träffa mig när tillfälle ges.

Så får jag veta att du varit i Göteborg men inte ringt, så får jag reda på att du sagt till Monica att om han var tvungen att välja mellan oss, sina barn eller Bettan sin sambo så skulle han välja sin sambo. Pappa, då sa du att vi, dina biologiska döttrar inte spelar roll för sig, vi betyder inget för dig. Hur tror du att det känns? Att bli bortvald av sin far, att ens far säger att han inte vill ha dig?!

För mig var det ingen nyhet, jag har vetat sedan 1977 att jag ALDRIG kommer att vara ditt första eller andra eller tredje val. Jag har inte levt i någon illusion att jag skulle bli vald av dig pappa. Dina handlingar har visat detta sedan länge. Men saken är den pappa, Monica och jag skulle ALDRIG ställa dig inför det valet, varför du tror det vet jag inte, borde inte du förstått detta efter alla dessa år?

Vi är vuxna nu pappa, den relationen vi hade förhoppningar om var en lättsam relation, inget annat, lite avstämning då och då, det var allt.

Du valde bort oss dagen du började ditt nya liv med sambo och två söner. Du prioriterade bort oss långt in i ett hörn och glömde av oss. Jag har skrikigt, skrivit, svurit, varit förbannad och så arg att du avvisade mig, och avvisar mig om och om igen pappa.

Du vill inte ha mig - men mitt hjärta skriker efter din kärlek pappa, att få komma in i din famn, en kram och lugnade ord att det kommer att bli bra - det är allt jag önskat mig.

Men du gjorde ditt val 1977, det blev ett kallt faktum 1983 och du försvann helt 1988.

Om jag dog i dag skulle du inte veta det, din värld skulle inte ändras, ditt liv skulle gå på som vanligt - mitt liv är betydelselöst för dig, i din vardag finns inte jag, på min födelsedag går din dag vidare som gårdagen utan något speciellt skall göras. Om Monica och jag dog skulle du förlora dina barn, dina biologiska barn, men din vardag skulle vandra vidare utan att någon förändring sker - våra liv har inget med dig att göra, vi har ingen plats i ditt hjärta.

Att veta att jag inte har något värde för dig är en sorg att bära. Att bli avvisad, ratad av sin far river upp sår var gång tankarna hamnar hos dig. För jag har bestämt mig många gånger att släppa taget om dig, låta dig bli fri - men kraften av önskan att bli älskad av dig pappa, den är så svidande stark.

Du vill inte ha mig pappa, vet du hur ont det gör?

Jag såg dig som stabiliteten jag sökte, lugnet - med det är en lögn, en illusion, inte den pappan du är, utan en pappa som övergiver sina barn, vänder dem ryggen som om de inte finns.

Men det är ändå svårt att lämna dig, släppa dig, sluta låta dig få makten att pressa mitt hjärta så hårt - den sorgen vill jag slippa.

Allt jag önskat är att du skall se mig pappa, att jag skulle spela roll för dig, men för dig är jag meningslös.

Vad betyder det för mig?

Om du INTE vill ha mig - VEM skulle vilja HA mig då?

Fattar ni?! Vem är HON i orange topp?

Hej då - min lilla vän

Har nu lagt in min dator för försäljning, tillsammans med en skrivare, lite äldre är de, i dator världen tre år är som jag förstått det last gammal, men jag hoppas på att någon där ute önskar en fullt duglig och mycket bra extra dator.

Vilat mest i dag, en av de nya medicinerna ger mig en ordentlig huvudvärk, en värk som skall avta har jag blivit lovat, men det kan ta sin lilla tid, veckan har varit en utmaning därför, och var rätt trött. Men det är ju det som är bra med helgerna, de där långa sovmorgona.

Jag blev så glad när min svåger Janne ville hjälpa mig till Ikea för att hämta hem en malm byrå, jag åkte till Bäckebol och han kom och hämta mig precis när jag kommit ut. Det var en utmaning att få ut paketet från hyllan, tänkte ta en låda som inte hade ett hål i sig, men kunde inte rubba de andra. Fick med all kraft jag hade dra ner lådan på vagnen.

Tagit i så att jag hade träningsvärk i ljumskarna. Kom på hur härligt det är på Ikea när jag var där, men nu fick jag det jag skulle ha, med lite hjälp av mamma, och Janne gjorde en stor insats då stackarn fick ta den största bördan. Jag försökte hjälpa till och klarade det med något steg, men sedan var det stopp.

Efter ha fått tips från en mer organiserad människa än mig, packade jag upp paketet, la upp alla delar (som det var många av) och läste igenom instruktionerna, det tog mig fyra och en halv timme - med matrast - att sätta ihop den. Men jag är så glad att jag inte gav upp, att jag inte lyssnade på rösten i huvudet som sa att jag inte skulle klara det. Jag tog min tid och fick ändra om ett par gånger - men min hjärna uppskattade uppgiften, att klura och fundera om.

Nu är den färdig och smyckena på plats, så även kläder, jag kommer säkerligen rumstrera om ett par gånger, men det är det roliga. Har mer utrymme, mer lådor, förvaring - var flickas dröm.

Har fått en äldre stol med en broderad (rosor) sits av min granne, som fick en matta av mig - vi liksom bytte grejer med varandra, hur bra som helst. Nu sitter jag mjukt och gott vid mitt skrivbord.

Jag har haft en härlig dag, huvudvärken är envis, men så är även jag, funderar på att baka kanelbullar och bjuda på på måndag. Lagade en mycket god middag även i dag - lyxade till det med trattkantareller min favorit svamp. En svamp som vi brukade gå ut och plocka när jag var liten.

Nu skall jag fortsätta att njuta!

Resor i vardagen

Spårvagnsresan till jobbet på morgonen är lugn, man kan mäta vilken dag det är beroende på vilken tid man tar vagnen. Måndagar börjar oftast med att många av mina grannar tar vagnen som kommer 07.50. Vi är piggare, lite mer alerta och allt efter som veckan går märks hur längtan efter fredag ökar. Det är fler grannar som tar en senare vagn tills vi landar på fredag då den största skaran väntar på spårvagnen som går 08.20.

Fredagsvagnen var tyst i morse, vi var alla insjunkna i vår egen värld, via musik, tidning eller annat, satt vi i oss själva. Fredag. det var svårare att komma igång i morse, det tog mer kraft, och mina medresenärer på väntplatsen såg lika trötta ut.

Jag sätter på Spotify och väljer spellista, sedan sätter jag mig tillbaka i sätet och tittar ut genom fönstret under tiden musiken sköljer över mig, Judy Garland, The Proms, Stefan Sundström - avslappnad hoppar jag motvilligt av vid Brunnsparken och tar mig mot början av min arbetsdag.

Det känns solidariskt att stå med mina grannar vid spårvagnshållplatsen på morgonen, nästan en förmån. Om man varit arbetslös vet man hur viktigt dessa vardagliga aktiviteter är. Att vara "med" i arbetsvardagen, att kunna säga hur man längtar till fedagen, hur trött man är på morgonen. Det är en förmån faktiskt, det tycker i alla fall jag. Glömmer dock den tacksamheten när jag mycket trött vaknar på morgonen en fredag.