Depression

Det är svårt att förklara vad som händer, eller varför det händer. Det finns ingen orsak till att det likt dimman sänker sig över mig och även fast jag ser vad som händer kan jag inget göra åt det, jag faller bort, handlingslöst står jag där. Fast jag tror att jag är misslyckad, att jag KAN göra något åt det fast jag saknar viljan, att jag tycker om att sitta där och tycka synd om mig själv.

Fast det är inte frågan om att tycka synd om mig själv, för i stunder som den jag nu befinner mig i, känner jag inget annat än en intensiv rädsla och allt runt mig är ett enda kaos.Jag grips av starka händer som sluts runt halsen och allt jag kan fokusera på är att andas.

Jag kan inte ta hand om relationer, jag kan inte ta hand om min vardag, så upplever jag det. Jag drar mig undan och vill helst inte vara någonstans där jag ”syns”. Det är svårt att förklara. Men så avslutas min vecka, och det känns som om jag glider längre och längre ner. Visst jag vet att det kommer att gå över, men just nu är jag i panik och känner en rädsla och uppgivenhet över min situation.

Rollerna i ”förhållanden” förändras och jag känner en sorg för att jag hamnat på den sidan, men så är det i livet, en del av livets gång. Men denna gång tänker jag inte göra något åt det, denna gång tänker jag låta det vara. För jag tror inte det blir bättre om jag slåss för det, nitar eller biter mig fast - tror det endast försvårar.

Just nu, just nu är jag deprimerad, deprimerad och liv rädd. Men jag låter mig vara, jag får läka ut. Tänker inte streta emot eller bli arg över situationen, kämpa och böja och förställa mig till någon som jag inte är. Saknar en medicin som jag skall hämta nästa vecka och jag tror att det gör att effekten av denna period känns vassare men tror att det helt enkelt var dags.

Rösterna inom min skalle drar om scenarier från veckan som varit, fokuserar på stunder där jag anser mig misslyckats totalt, scener där jag hör ord från min mun, ord från andras munnar som gör ont. Jag ser kroppsspråk, jag känner av och jag vet vart jag hamnat och känner ett enormt hat för att jag hamnat där. Men jag tänker inte göra något denna gång, jag låter det vara.

Denna gång får det vara nog, men jag känner mig besviken, besviken på henne och mig själv.

Allt kommer att bli bra!