Cancer - jag valde ensamhet och isolering, för mitt tänk var att om ingen annan än jag vet, så är det inte sant, så länge ingen annan vet och säger det existerar det inte. Om jag blundar, biter ihop och drar mig igenom det utan att någon i min omgivning vet om det är det inte sant, då finns det inte, det är inte så.
Har kvar denna inställning, och varje gång jag går på en kontroll känner jag igen känslan, jag stänger av. Under den veckan så finns inget i stunden, jag existerar i ett vakuum. Kan inte förklara det på ett sätt så det blir lättare att förstå - låt mig likna det med en struts och huvudet i sanden. Jag tar ett djupt andetag och släpper det inte fröns resultatet är inne.
Jag har dragit till med lögner, skapat andra ursäkter för att komma undan, för att om jag använder andra ursäkter kan jag undvika det reella.
Nu har en vän, en tjej jag träffade under en del av min behandling och som hade en underbar inställning till livet borta. Hon klarade sig inte en gång till. Metastaser i levern, skelettet och hjärnan, ja, stort sett i hela kroppen. Jag fick ett samtal en undran om jag kunde komma och det kunde jag givetvis.
Hon hade ett liv, ett riktigt liv, fullt med liv och rörelse. Hon hade ett verkligt värde och jag känner en sådan skam att jag fortfarande är här när hon är borta. Blir också arg, arg att alla underbara människor lämnar mig - klart, de hade inget val. Vi pratade lite, fick krama om henne och hennes lilla dotter. I natt stjärnklar natt hade motståndet hon satt upp, ebbat ur och hon försvinner vidare ut i oändligheten.
Vi träffades inte ofta, men vi sms:ade, mailade, hördes av, med henne kunde jag prata om sådant jag inte ville att någon annan skulle nämna, hos henne var det ok.
Du lämnar spår, och jag skall göra mitt bästa att fullfölja mitt löfte till dig, jag sänder all värme till din man och dotter, till din familj som är kvar.
Ha det väl ta hand om henne systra mi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar