Var tyst nu, vi kom överens i morse att jag skulle vara tyst under detta möte, jag skulle lyssna in, låta de andra prata. Ett löfte med goda ambitioner men trots allt planerande så kan jag inte hålla tyst. Jag sitter där med den inre dialogen tyst, tyst, tyst.
Blubb, säger det och jag har börjat prata innan jag riktigt hinner inse att jag faktiskt pratar, hur man nu gör det, pratar utan att inse det menar jag. Jag funderar, vill veta hur det fungerar, varför fungerar det på det viset, varför gör man inte på det här viset.
Tänka, tänka, tänka, prat, prat, prat men hallå Marie, nu pratar du igen. Det ger så mycket att prata. Det ger en helt ny dialog, inre dialog. Som om jag satt på knäna i snön och piskade mig om ryggen med en näve björk kvistar - UTAN att springa in i bastun sedan, utan jag står kvar där tills jag är fast frusen i marken. Även när jag känner att det börjar svida till.
Men samtidigt, varför skall jag mana mig själv att förställa mig till någon jag INTE är, givetvis skall jag dra åt tömmarna lite, till exempel inte föra någon annans talan, utan att jag ens blivit ombedd om att föra fram andras mening. Jag tar på mig saker som jag inte behöver ta itu med. Jag skall fokusera på min egna yrkesroll och vila i det. Det räcker gott och väl.
Blev trött, trött på mig själv och hur min hjärna snurrar ut i vida världen, där jag själv tröttar ut mig av mig själv, jag blir trött på mig. Så jag sa till Lisa att jag inte följer med och tittar på vår stad i ljus, jag vill hem, hem och gräva ner huvudet i sanden.
Jag tjurade på mig själv, jag satt mig själv i skamvrån, skam, skam på dig själv din jobbiga DU!!!
Men som vanligt när det gäller min egna arbetssamhet ändrade jag mig till slut och Lisa och jag vandrade sakta upp mot Götaplatsen. Vacker julbelysning, musik, brasor och glögg. Vacker sagolikt jullandskap.
Det var iskallt, nästippen var som en isbit, det bet i kinderna och kunde ha gjorts sig bra med en till mössa - jackluvan fick duga.
Efter ljusföreställningen gick Lisa och jag in på biblioteket för att låna ”Doktor Glas”, men det fanns inte en enda kopia inne, på stora biblioteket?! Vad gör vi nu, vi frågade vad bibliotekarien hade för förslag på en Svensk klassiker som vi kunde läsa under julen. Vilhem Moberg - NEJ! August Strindbergs ”Röda Rummet”, nej tack, vi tackade honom för hjälpen.
Vi funderade vidare och kom fram till ”Selma Lagerlöfs Löwensköldska Ringen och Charlotte Löwensköld” - detta är vår utmaning under julen.
Efter detta framgångsrika litteratur val gick vi till foajé baren på Stadsteatern och Lisa bjöd mig på en Cola Fight och mycket trevligt samtal.
Så tack Lisa för ditt underbara tålamod och förståelse - tack för en trevlig onsdags eftermiddag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar