Skriv kramp / Writers block

Att skriva är för mig en viktig del av den person som jag är, om jag inte kan skriva känns det som något saknas, min själ känns torr som en öken. Så har det känts de sista veckorna och det kanske inte är konstigt, eftersom mycket har hänt, saker som skakar om ordentligt och speglar åter vikten av att vara närvarande i livet här och nu. Inte vara kvar i gårdagen, eller för långt fram i framtiden, utan försöka vara medveten i stunden. För det är den enda stund som jag har, den jag har nu, för vem vet vad som händer sedan?

Sedan känner jag att jag inte kan gå runt och leva som om jag skulle dö i morgon, för det skulle kräva en hel del energi och säkerligen ge mig prestations ångest. Jag vill ha kvar medvetandet i att jag lever och försöka vara snällare med mig själv och i den vardag som jag befinner mig i.

Det finns händelser i mitt liv, bakåt, som ärrat mig och skapat ett visst försvars beteende, ett försvar som åker upp när jag känner mig pressad, när jag känner mig avvisad, nonchalerad. Så är det, det som har hänt, vissa saker, de stannar kvar och är en del av den jag är, men nu när jag har tydligtgjort det, hjälper det mig att sortera ut vad som hänt, vad som händer och välja hur jag skall ta hand om det, hjälper mig att sortera ut det som hänt, vad jag reagerar på. Framtiden "oroar" jag mig inte så mycket för, mina problem är med en för tung ryggsäck, har inga problem med en för tung magväska.

Att påminna mig att stanna i denna stund, skulle hjälpa mig att nå mitt mål, som är att skapa ett lugn inombords, så jag kan hänga upp min hängmatta där i min själ, vaja fram och tillbaka med benen över kanten och sommarvinden smekandes mellan mina tår. Bästa vägen dit är att stanna i nuet så mycket som möjligt.

Jag kämpar med oron som följer detta enorma "ha-begär" som jag har, det är svårt att förklara hur stark denna känsla är, har misslyckats om och om igen, även när jag haft de bästa förutsättningarna så har det brakat i hop. Min flyckt väg, den ända jag har kvar. Men jag vill förändra detta beteende, för min skull, för miljön, men mest för min skull.

Micael Dahléns bok "Nextopia" tycker jag är så bra, aldrig nöjd, nästa sak är nog bättre. Men jag vill faktiskt hoppa av det tåget, jag vill tänka efter ett par gånger över de val jag gör. För miljön, min plåmbok och världen, i en liten skala, på min nivå.

Just nu är mitt mål att hämta ut alla mina saker från Pantbanken - mitt stora mål!

Skrivlusten, skapandet det kommer förhoppningsvis tillbaka.

Den här veckan, den här arbetsveckan hade endast fyra dagar, jag arbetade bara fyra dagar som kändes som om den var flera veckor lång. Dagarna var tunga, långa och obehagliga, kände ett stort obehag i hela kroppen. Som en irriterande stickad gammal tröja i ylle, varm, kliar som tusan och för trång för att få av.

När jag vaknade på morgonen kändes det inte som jag sovit överhuvudtaget. Att ta mig till arbetet var en ren kraft ansträngning och ingen tycks förstå hur enormt tungt det är, vilken utmaning cg framgång när jag kommer till min arbetsplats. Ingen förstår och ingen har något intresse av det heller - så är denna verklighet som jag lever i.

Samtidigt är jag inte speciellt omhändertagande om min omgivning. I torsdags nästan sprang jag till spårvagnen efter jobbet, jag ville bara hem, hem och kasta av mig kläderna som skav på min kropp, duscha av mig denna irritation. När jag kom till hörnet av Hotell Opera råkar jag på en tjej som grät, hon hukade sig ner mot trottoaren och skrek ut, grät så det skar i mitt hjärta.

Först blev jag chockad och lite rädd, lite rädd för att hon kanske skulle begära något från mig, när dessa tankar virvlade runt hade jag redan lämnat henne bakom mig och var närmre spårvagnen. Men jag skämdes, jag skäms att jag inte stannade till och frågade henne om hon ville ha någon hjälp, om jag kunde hjälpa henne med något. Jag ville inte fråga för jag var rädd att hon skulle önska min hjälp, en hjälp jag inte kunde ge mig själv denna vecka.

Men mitt hjärta värker av det svek jag gjorde mig skyldig till, svek mot medmänskligheten som jag önskar mer av, jag levde inte upp till den själv, allt jag ville var att komma hem, hem till min säkerhet, min frid, min oas, hem och duscha av dagens obehag, jag ville inte hjälpa en annan sorglig medresenär.

För det ber jag om förlåtelse.

Nu är det helg och jag skall ta var tillfälle och njuta av var timme, var timme av egen tid, min helg frid.

Ny duschad och påklädd i mjuka mysiga kläder och det känns inte illa alls. Håret har varit en utmaning och fortsätter att vara så, men det växer och blir tjockare vilket är positivt. Det är små, vardagliga sakerna som gör det, men som så lätt glöms i allt det andra.

Att på det ha fin sällskap av Azalea som sussar sött i sin elementsäng med tassarna hängandes över kanten och Olivia vilande i sovrummet så känns det rätt harmoniskt just i denna stund.

Lördag kväll

Vänta inte på att vänskapen ska komma och knacka på din dörr. Gå själv ut och knacka.

De senaste två veckorna har varit enormt tuffa, jag vet vad det är som utmanar mig men när orken tunnas ut, rivs murarna ner och försvaret går, ironiskt nog, upp. Jag glömmer allt jag lärt mig och kastar lätt in handduken i tron att allt jag byggt upp är förlorat och orkar knappt bry mig.

Men jag bryr mig, jag bryr mig mer än någon kan ana.

För mig har det varit ett par veckor i kris, nu utgår jag från mig, jag tar INTE in det som hänt i vår omvärld, för det kan jag inte krävas att sätta allt i relation till. Även fast man har det hur bra som helst, kan själen och hjärtat vara sargat, för att vara lite poetisk.

Jag är rädd för att bli jämförd med andra och andra saker ute i världen, för jag vet inte om jag skulle klara skammen, hur dum jag skulle känna mig. Jag jämför mig alltid ändå, det är en del av min problematik. Bättre att jag jämför mig med mig själv, det räcker väl.

Dessa veckor har jag känt mig väldigt ledsen, väldigt ensam, utan stöd, ingen i ”mitt hörn” ingen som backar mig, klappar mig på ryggen och säger att det kommer att bli bra skall du se. Jag står ensam, tur att jag har mina katter.

Jag vill inte att någon annan skall lösa mina problem, det är inte det jag säger, vill inte vara beroende av en annan människa för mitt väl mående, men ett stöd kan ta många former, vänskap är ett, en kärleks relation en annan. Men jag vill inte förlita mig på en annan person, en man, för att jag skall känna glädje, lycka. Det vill jag uppleva en då, bara dela den känslan med en annan, i bland, men inte att lyckan är beroende av en person, en man.

Jag vill vara relativt hel - när en annan möter upp mig.

Vänskap har varit onödigt komplicerat för mig, för jag duger inte som jag är, är min tro. Det sätter mig i ett underläge jag själv skapat, och eftersom det inte överensstämmer med mitt ”sanna jag” ställer det alltid till problem. Så jag skall fokusera på att lära mig vara mer vilande i mig själv.

Jag ser gärna ett socialt ”nätverk”, jag ser gärna att jag fortsätter att lära, växa och utvecklas, det är livet.

Men jag ser även att jag slutar nedvärdera mig själv, förminska mig, utan helt enkelt står för den jag är. Med hull och hår.

Liten tuva

Stora män och kvinnor går inte till historien för att de aldrig gör några misstag eller aldrig misslyckas, utan för att de inte låter misstagen hindra dem. De fortsätter tills de lyckas.

I dag kändes som ett misslyckande, fast det som stjälpte mig skedde inte för ens vid slutet av min arbetsdag. Jag försöker lära mig, utvecklas, fortsätta för min skull, jag vill hjälpa mig, vara i ro inom mig själv oavsett vad dagen rullar min väg.

Jag förstår inte alltid och blir lite rädd, då menar jag för det ”sociala” i en arbetsplats. Jag känner mig ganska isolerad, som om jag inte lyckas läsa av min omgivning och lyckas tyda det som sägs ”under” de ord de använder.

För mig är det: problem= förslag på lösning = gå vidare, men så är det oftast inte, det vill säga, det är inte en lösning som man är ute efter utan bara att få lufta sina tankar, där saknar jag tålamod, speciellt när det pågår och pågår och pågår.

I dag gick jag hem i tårar. Jag är skörare, bekanta i min omgivning en efter en går bort i sin cancer, en ligger just nu inte så bra till och min moster kämpar för sitt liv och jag känner en desperation, en handfallenhet och rädsla. Så mitt tålamod för min omgivnings diskussioner som bara är för att ”lufta sig” är kort.

Jag upplever det som att jag har inte tid, inte tid att filosofera om fryst bröd eller inte, men samtidigt har inte jag rätt att ta den rätten från mina kolleger. Jag kan se att jag kunde agerat på ett annat sätt, men jag orkar inte sortera inom mig. Har inga gränser innan orden är utanför min mun - och jag blev så ledsen, så ledsen av att bli tillsagd, att bli skarpt tillsagd, för jag skämdes, skämdes att jag yppat mig, att jag åter igen föll på min okunskap i att låta mina medmänniskor få lufta sina ord.

Min chef ringde mig, frågade vad som hänt eftersom hon fått till sig att jag gått hem 30 min tidigare eftersom jag var så ledsen. Jag skämdes när jag försökte förklara, nu känner min chef mig väl, men jag vill så gärna ha kommit längre än jag har under dessa tre åren. Jag vill så gärna vara perfekt!

Efter alla år av att önska dö vill jag nu förtjäna att leva.

Men jag har svårt att lämna rädslan för att dö bakom mig, ”Tänk på Döden”, den finns där varje dag. Genom det förankrar jag min önskan om att leva var morgon, var natt. Jag är en av de förskonade, jag tillfrisknade, men det finns kvar i själen.

Hur förklarar man rädslan? Hur förklarar man desperationen som finns inom mig att jag är här när andra inte får vara kvar, lämnar oss tidigare än önskat? Men jag är kvar? Har jag gjort mig förtjänt av livet?

Så roten, där min själ bottnar, är att jag inte känner mig förtjänt av att vara i livet, att min underbara kropp tagit så väl hand om min fysiska form där jag har misshandlat och försökt ruinera den. Genom en hård och tröttsam strid, till en operation som ger mig ett nytt liv, kroppen fanns där för mig, där själen tagit stryk.

Jag är min värsta fiende, den som dagligen misshandlar mig, den som försätter mig i ohållbara situationer för att jag inte förtjänar bättre, nu med 100 kr kvar fast jag planerat min budget och min besvikelse är total. Jag är så vansinnigt ledsen just nu, jag vill inte att Linda skall dö, jag vill inte att moster Barbro skall dö. Jag orkar inte med mer död just nu - självisk som jag är.

Jag är så ledsen för att jag är så elak mot mig själv, att jag låter ett futtigt möte på jobbet stjälpa mig så totalt. Jag orkar inte bekräfta mig själv, så jag orkar definitivt INTE bekräfta mina kollegor.

Jag borde förlåta mig själv för att jag blev så himla ledsen idag, jag skall inte se det som ett misslyckande utan veta att min ork är tunn, just nu är rädslan ofantligt stor. Jag orkar inte bekräfta eller finna styrkan att förklara, be om ursäkt.

Vem finns där för att bekräfta mig när jag behöver det?

Vem finns där för stöd när rädslan totalt slukar mig?

Vem finns där att hjälpa mig bära när det blir för tungt?

Vem finns där för att reta mig till ett leende när jag hellre vill gråta eller skrika?

Jag finns där!

Just nu är jag trött, just nu orkar jag inte bekräfta någon annan, just nu är mitt mål att se till att förbättra det som JAG gör för att fälla mig, bli bättre på att tillåta mig, bära mig och försäkra mig om den trygghet som jag KAN ge mig själv! Jag utmanar mig själv att bli bättre på att ta hand om mig.

Jag skall fortsätta tills jag lyckas.

Förändring

Det är aldrig försent att förändra en relation till det bättre.

Men i bland tar det mycket arbete och kraft, en kraft som saknas vissa dagar. Jag har mina utmaningar med jobb relationerna, kanske för att de relationerna är jag omringad av mest var dag. Sätter mig själv i ett underläge på jobbet som gör mig arg, och den jag är arg på är mig själv, men hur jag skall ta mig ifrån det beteendet som har mig beredd att gå i strid var dag vet jag inte, och vad händer med mig om jag inte alltid är beredd att gå i strid på jobbet?

Värt att utforska.

En gång i halvåret gör jag och min terapeut en vårdplan, och den har innehållit samma mål sedan början, vissa ageranden och reaktioner har jag blivit bättre på att hantera, medan andra utmaningar kvarstår.

Men jag inser att detta beteende att duga i andras ögon ALDRIG kommer att leda till tillfredsställelse. Jag kommer aldrig att uppnå det, det viktigaste är att duga i mina ögon. Det tänkte jag på när jag klippte sönder ett påbörjat projekt, en kudde, broderad, i form av en uggla. Jag hade räknat fel så det blev fel form, försökte korrigera det men blev inte nöjd - så jag klippte sönder det och skall börja om i morgon - för jag vet att jag kan göra bättre ifrån mig.

I den kunskapen vilar jag, jag kan bättre och vill sträva efter att prestera det - för min skull, ingen annans.

Vilar lite tryggare i att det är ok att jag känner mig under stimulerad på jobbet och att det är en öppning på sätt och vis, en öppning att fokusera på mitt skapande och de möjligheter som kan utvecklas där. Det är en förmån att ha ett sådant jobb. Och efter att jag sett en dokumentär om oljearbetare i Ryssland kände jag en ödmjukhet inför hur lyxigt jag har det jämfört med andra.

Sedan är det så att det är ok att tycka att sin situation är trist och önska mer utmaningar, för jag kan endast utgå från mig själv och den ”verklighet” jag befinner mig i.

Som i dag, i dag önskade jag att jag haft en peng över så jag kunde köpt ett fång tulpaner till mitt vackra hem, men jag kan i alla fall äta mig mätt, vilket inte alla kan, och tulpaner är en liten lyx, en liten lyx jag kan ge mig vid nästa löning, något att se fram mot.

Jag arbetar med mig själv i relationerna på jobbet, men i dag var jag trött på det, hade ingen kraft kvar till det och ville bara knäppa upp byxorna och låta magen pösa över. I bland undrar jag om det är värt det, men det är värt ett försök för min skull, för min utvecklings skull - så är det i alla fall.

Jag är värd att investeras i!

Det är så mycket hemskt som händer ute i världen att jag har valt att stänga av, jag vill inte veta något mer, jag vill inte för jag tror inte jag klarar det. Översvämningar i älskade Queensland, jordbävning i Christchurch, jordbävning och tsunami i Japan. Alla dessa människor, all dess elände, svårmod och saknad och sorg. Är jag kall om jag stänger av?

På det, har vi alla konflikter ute i världen, är maktutövning, förändringar hos människor som kommer till en makt position, inte lika lätt att hålla fast vid sina ideal när makten ges dig. Jag vet inte om jag skulle klara att stå mot maktens berusning. Jag är ingen stark individ och är lätt att påverka - tyvärr.

Men en sanning önskar jag hålla i mitt hjärta, Gandhi, icke-våld, men olikt honom kan jag inte känna kärlek för mina motståndare, tyvärr kommer det fula monstret upp inom mig. Missunnsam, jag vill ställa till, stjälpa, men resultatet blir negativt för mig. De goda vinner alltid, även när de förlorar.

All den sorg, all den smärta jag känner inom mig inför allt som hänt den senaste tiden gör att jag mår illa. Jag blir rädd och vill inte vara med, huvudet ner i sanden eller upp bland de rosa molnen, det är vad jag väljer.

Jag har en intensiv önskan om att jag är en god människa, men det är jag inte, men jag har svårt att förlika mig med det. Det smärtar och gör så fasligt ont. Jag vill vara god, ha ett gott hjärta, en kärleksfull själ. Men så är det inte.

Jag kan bli rasande, jag kan känna en sådan aggressivitet mot människor runt mig att det skrämmer även mig. Jag stänger av, vänder ryggen och ignorerar totalt. Om du sviker mig har jag oerhört svårt att lita på dig igen, jag har inga förväntningar på dig längre. Ironiskt nog är det räddningen av vänskap i bland - att jag inte förväntar mig något.

För jag har svårt att tro att någon skulle välja mig. Jag känner inte att jag någonsin varit någons prioritering. Genom denna baskänsla kan jag stjälpa många relationer. Den gör mig rädd, misstänksam och elak i försvar.

Min tro att jag inte är god och att inget gott kommer att ske för mig på grund av det, bottnar lite i min första relation med en man. Hans svek, hans otro, hans ord som inte var sanna ristades in i min själ och pryder dess väggar än i dag. Han var min första och största kärlek, han var min första i allt som hade med en intim relation med en man att göra.

Så får jag veta, efter en nästan två år sambo relation, att han har under de sista nio månaderna varit med en annan kvinna, och under de senaste 12 månaderna försökt få mig att förstå att relationen var över - utan att säga ett ord.

Mitt motto har varit frihet, frihet i att jag kan inte styra över en vuxen person. Jag måste lita på att den personen är ärlig och rak, kommunicerar. Men det var endast jag som hade den överenskommelsen i vår relation. Att han som punkten över i:te hade fräckheten att anklaga mig för att ha smittat honom och hans nya sambo med kondylom, var det som knuffade mig in på en tillfrisknads väg. Speciellt när det visar sig att jag inte hade det.

Men det tog en lång tid och en resa till en annan kontinent. Även en acceptens att han var min första kärlek, min passion och han var en god lärare och jag ångrar inte relationen eller hur den slutade - för den har lärt mig om mig själv, format en del av mina egna tankar om relationer.

Att aldrig ge mig själv helt till en annan, att överge den jag egentligen är för att tillfredsställa en annan. Se till att jag är stark i den jag är, i min egna person att en annan person endast bidrar med positiva och lärande kvalitéer. Att jag är stark nog i mig själv att inte förlora mig i en annan. Behålla självständigheten samtidigt som jag kan dela mig med en annan.

Det är viktigt för mig i dag. Jag har mycket känslor, jag är en känslig individ och det kan jag i dag säga utan att skämmas. Under en lång tid tog jag det som en svaghet eftersom de i mina närmsta krets fick mig att känna det som om det är något mycket fult, känslighet och lathet, två ord som får mig att må fysiskt illa.

Jag vill inte att världen skall gå i bitar, jag vill inte att så många skall förlora nära och kära och jag skäms att säga att jordbävningen i Christchurch hade en större effekt på mig än den på Haiti. Kanske för att jag lättare identifierade mig med Nya Zeeländarna. Ovädret i Queensland påverkade mig för det är mitt själsliga hem, sedan har jag fysiskt bott där under ett par år, och har vänner där, på det viset finns det nära till hands, kanske är det även så med Japan fast jag aldrig varit där.

Men i dag stänger jag av, jag vill inte veta, jag böjer mitt huvud och fortsätter brodera min uggla och lyssnar på lättsamma ämnen i reklam kanaler.

Kan det inte bli ro nu i världen?

Lördag kväll

Jag har börjat med lördags utflykter, jag tar spårvagnen någonstans, i bland för att uträtta ett ärende, och känner mig då som en helt vanlig människa. Blir ofta förvånad över hur lång dagen blir, hur många som faktiskt är ute även i det ruggiga vädret vi hade idag.

Men jag är fortfarande väldigt trött, skör själ som jag har där inom mig, det plus att jag fortfarande inte tycks komma i håg att jag behöver äta med två timmar mellan var måltid. Annars blir det som det blev i dag - lite svår hanterligt.

Jag har kommit fram till att jag bör äta med två timmars mellanrum, sju måltider om dagen, många små helt enkelt, frukt, i bland ett glas yoghurt.

Tittade på programmet ”Kalla Fakta” som tv 4 gjort, gick i torsdags kväll, och känner att det är det sensationella som man är ute efter. Alla operationer har sina komplikationer och nog blir det så att vissa far väldigt illa. Men det gäller alla operationer för det är ett fysiskt ingrepp, de tar bort eller frikopplar din matsäck. Det är inte ett litet ingrepp, det är en bukoperation.

Jag tycker dock att det skall vara krav på vilka som kan genom gå dessa operationer. Jag hade ett BMI på över 40, högt blodtryck, lever påverkan och diabetes i familjen. Det som var mot mig var min depression. Jag tar över tre mediciner för att hjälpa mig mot ångest och hjälpa mig att balansera min depression så gott det går.

Jag har även en beroendeproblematik, men tur i oturen hade jag redan kört allt i botten, vem vet vad jag annars skall ha tagit till. Nu har jag värktabletterna och jag känner mig motvillig att lämna dem. För det känns som en gammal, trygg vän, en beskyddare. Falsk sådan.

Det som jag hade, som de som de pratade med på Kalla Fakta saknade, är stöd inom psykiatrin. Jag var redan inne i de rullarna och har fått prata om, resonera kring den fysiska förändringen och den inre. För det är inte alltid som huvudet följer med. Jag ser mitt ansikte, och är än i dag fascinerad över mina kindben, att jag kan se dem.

För mig har det gått mycket bra, jag har mina utmaningar men jag blir bättre för var dag.

Skulle jag rekommendera någon annan en Gastrik Bypass, det jag skulle göra är att berätta att jag ångrar mig inte, känner inte att något gott har tagits från mig, utan nya smaker och upplevelser har infunnit sig. Även de dagar jag mår illa, även de dagar jag går och pruttar ljudligt utan att jag har något större kontroll över det - ok, sluta dricka saker med kolsyra. Jag tar allt det negativa för det har gett mig så mycket positivt.

Det blev lika mycket kaos inom mig som det var runt mig denna vecka. I söndags packade jag ihop för att flytta till vardagsrummet under tiden som mitt sovrum renoverades. Jag menar, jag befann mig hemma i mitt hem, med mina saker runt mig, i en säng, med madrasser på golvet, som även prinsessan på ärten skulle ha somnat på.

Men jag kom inte till ro, söndag till måndag, inte måndag till tisdag, tisdag till onsdag och vid den tiden var jag i upplösnings tillstånd. Var så trött, genom trött att tillochmed jag hade svårta att hantera mig själv, FAST jag brukar vara tålmodig med mig själv.

Natten onsdag till torsdag fick jag sova i mitt sovrum som är så vackert, målaren hade hållt det han lovat och satt ihop sänggaveln åt mig, med den ilska som jag sparat på mig lyckades jag få på alla madrasser (tre) bädda och få in alla andra möbler, och efter en stunds vila hade jag fått upp det jag önskade på väggarna.

Jag sov gott den natten, även fast jag inte var utsövd när jag vaknade på torsdagsmorgon. Så började jag må underligt, kanske för att synen av ett barn projektilspy på spårvagnen var allt annat än mysigt, kanske för att tröttheten finns kvar. Men ju mer tiden gick, ju underligare mådde jag och så: japp, hela natten, hela morgonen och nu har jag inget mer kvar. Glaset jag drack för en stund sedan får stanna tycks det.

Men mitt sovrum är färdigt, jag har mitt sovrum tillbaka.

Ordningen återställd

Renoverat sovrum

Söndag med en övertrött Marie

Är helt slut, och när jag är helt slut har jag tendensen att bli väldigt ledsen. Just nu är jag väldigt ledsen. Ledsen och less för mitt hem är en enda röra. Försöket att få isär sänggaveln lyckades inte, inte ens med den utmärkta hjälpen från min kusin Lisa. Jag har slagit med hammare, dragit,vi försökte lyfta ut den ur sovrummet, lyfte till och med av sovrumsdörren då vi var så nära, så nära - men vi lyckades inte.

Jag är missnöjd över hur min lägenhet nu ser ut, jag kampar i mitt vardagsrum, det är saker precis över allt och jag måste fortsätta ta bort hyllor, gardinstångsfästen och många, många spikar som sitter i väggarna. Oredan kommer förmodligen vara så tills torsdag. Det tog två dagar att göra i ordning hallen.

Så känner jag missnöje för att jag eventuellt måste stänga in katterna i köket under tiden målaren är här, eftersom jag är orolig att han inte skall komma i håg att ha uppsikt över dem när han öppnar dörren för att bära in sina saker. Blir inte så roligt att sitta inne i köket under dagen.

Men jag vill ha omtapetserat, få det i ordning gjort, för det kommer säkerligen att bli väldigt fint. Men just nu när jag är så trött, då är inget bra, inget passar och allt är piss - men det går över, tala om lyxproblem!

Så luktar min lägenhet stekos, det gillar jag inte heller - blä!

Det kommer att bli bättre!

Nu är ena delen av anslagstavlan färdig - dags att montera

Prismor

Samma ljusstrimma kan belysa två föremål och framkalla två olika effekter beroende på hur mycket ljus varje föremål absorberar och reflekterar. På samma sätt kan en viss upplevelse påverka två människors liv på helt olika sätt.

Försöker komma i håg detta i mitt liv dagligen, försöker se hur en annan person kan uppfatta det som upprör mig, för att hindra mig bli utåt agerande, för att vidga mitt perspektiv. Kanske även för att jag inte vill förlora mig själv i mitt egna virr varr snabbt spinnande hjärna, alla tankar, alla snabba slutsatser till det negativa som jag drar, att ge mig möjligheten att komma till en annan slutsats.

För när jag ”pratar” med mig själv, efteråt, hemma på min kammare kan jag ”bena” ut det som skett, kan ta bort min känslomässiga reaktion, ta bort udden och rädslan. Se hur jag kan ta det annorlunda, sortera det som skett på sin verkliga plats. ”Verkliga” plats som jag ser det.

Jag anser att jag har blivit väldigt framgångsrik på att ta i mot kritik, åsikter om mitt arbete och hur jag åtgärdar de uppgifter som ligger framför mig. Jag lyssnar och ger tillbaka till den som framför kritiken för att han/hon skall veta att jag uppfattat vad de sagt. Men detta skall inte blandas samman med att jag accepterar det som förs fram som dagens sanning. Jag tar till mig det som jag själv anser att jag skall förbättra och när tillfälle ges, om nödvändigt i fråga sätter jag det jag inte förstår eller håller med om.

Men lyhördhet, säger jag till mig själv, är inte samma sak som total acceptens, det är att vinna tid, det är att utvecklas och fortsätta läras. Att fortsätta att lära mig nya saker, datan och tillvägagångssätt ser jag som ett privilegium och rättighet/skyldighet.

Människan är kanske som en prisma som reflekterar ljus i många riktningar och förundrande vackert.