Tugga

Inte visste jag att det var så svårt att låta det ta 20 min att äta min mat. Jag kan berätta att maten hinner bli kall innan jag är färdig. Jag tuggar, tuggar och tuggar för att inte svälja för stora bitar, stora bitar som min mage inte tycker om.

Jag satt och tittade på klockan, det skall ta 20 min, varje tugga smakar inte längre lika gott som i början - smaksätt din mat ordentligt - sa dietisten i dag när jag ringde och berättade att jag mår illa bara jag ser mat. Efter en stund kom vi fram till att det var nog så att jag äcklades av mat som jag varit tvungen att äta under de fyra sista veckorna. Jag äcklas av potatismos, fiskgratäng, yoghurt, och spenat och lax - jag HATAR lax!!

Klockan tycks ticka fram sakta, ingen brådska, jag tuggar, sväljer och låter gaffeln vila en stund, in med den andra tuggan, tugga efter sekund visaren, tick, tock.

När jag ätit färdig är jag fyra minuter för tidig, men så är det, jag prickade i alla fall in lunchen rätt, den tog exakt 20 min - jag avslutade lunchen med ett stort leende.

Illamåendet är arbetsamt för jag måste laga mat som gör att jag kommer över illamående gränsen, och det är att hålla maten så ”ren” som möjligt, undvika krämiga såser och hålla det rent, Sweet Chili Sauce är min bästa vän sedan tidigare och hjälper med illamående - om jag har det på maten kan jag NÄSTAN äta vad som helst.

Maten är viktig i mitt liv - men det är inte mitt allt, ätandet är inte på det vis som det var innan operationen, det visar sig när jag ser hur mycket tid det finns - när jag inte är så upptagen av att stoppa något i min mun, fylla magen över bristningsgränsen.

Nu är jag nöjd med de 2 dl jag äter, även om det kan kännas lite mycket i bland, jag äter tills magen säger i från, eller när det känns som magen säger till, men inte över 2 dl.

Håller fortfarande på att lära mig att dricka, en klunk - vänta - en till klunk - vänta, har haft lite spänningar i magen som har varit jobbig, det är i samband med att jag dricker, men dietisten sa att även det är normalt eftersom kroppen och allt det som ändrats om inom mig behöver tid att vänja sig.

När jag inte är hemma, utan ute och rör på mig, missar jag ofta ett mellanmål eller lunchen, behöver planera det lite bättre, ta med mig en frukt eller något liknande, har inga bra idéer just nu.

Mycket att lära, planering på en annan nivå, men livet handlar ju, anser jag, om lärande!

Måndag

Det är 9 kg ner, och idag höll jag på att tappa mina jeans, idag kunde jag kliva ur mina jeans UTAN att knäppa upp knappen och dra ner dragkedjan.

Jag är ganska stolt över det, och hade det ganska roligt i affären och sedan i hissen eftersom jag hela tiden trampa på mina jeans och fick dra upp dem - skall leta efter skärpet.

Känner inte av det - eller rättare sagt jag kan inte riktigt se på mig själv att jag gått ner i vikt, men det har jag!

Prommenderade i stan i dag efter jag varit på mitt möte, det var varmt och skönt, hämtade upp mina lampor som jag lämnade på reperation för evigheter sedan - kostade mig över 400 kr eftersom jag även köpte en fin glödlampa som råkade kosta 99 kr - hoppas den håller längre än andra.

Fick ett brev från Sahlgrenska ang. att eftersom jag valt att gå genom vårdgarantin och fått vård på ett annat skjukhus kan inte Sahlgrenska hjälpa till med efter vården och Sophiahemmet är ansvariga för denna. Vilket jag är medveten om, samt jag har meddelat Sahlgrenska att jag flyttat min remiss för evigheter sedan. Men nu vet jag - fast jag redan visste - de är lite långsamma med sin information Sahlgrenska.

Har fortfarande illamåendet, det är lite ansträngande när det gäller att välja vad jag skall äta till lunch och middag, äter ändå, fast det är inte ett nöje. På onsdag, som sagt, kan jag börja äta som vanligt - om jag vågar.

Det känns som jag gjorde detta i rätt tid, att våren ligger framför mig, då är det roligare att vara ute och gå, lättare att ta sig fram, jag har verkligen haft tur.

Snart börjar jag arbeta igen, då är det nya rutiner jag får vänja mig vid, ta med mig bra mat och mellanmål.

Tänkande

Det har blivit uppenbart för mig att jag tidigare spenderat mycket tid på att äta, snacks, dricka, nu när jag inte kan göra det är det ett tomrum som uppkommit. Låter säkerligen som "nothing much" men vad skall jag göra med den överblivna tiden.

Jag målar, virkar, broderar, löser korsord, går,går, går.

Under mina vandringar flyter mina tankar ut och så plötsligt pangar det till - även om jag blir smal kommer ingen man att önska ha med mig att göra för jag är djupt skuldsatt så pass att Kronofogden drar från min lön - ett självdestruktivt mönster i linje med maten.

Det finns inte mycket jag kan göra åt min ekonomiska situation, jag vill göra rätt för mig, städa till den oredan jag skapat, den otroliga kraft jag hade när det gäller att sabbotera mitt liv - jag har lyckats rätt bra - men nu slår jag tillbaka - för sanningen är att jag vill leva, jag vill ge mig själv en ärlig chans att få ett liv jag tycker om och lära mig nya saker om mig själv och mina förmågor som jag hoppas skall komma fram under all denna fetma jag bär. Jag gör det jag kan - vilket är mycket, mycket mer än vad jag gjorde tidigare.

Så jag kom överens om att jag får ta det när och om det kommer, det är inte så att killar ramlar vid mina fötter och jag inbillar mig inte att de kommer att göra det senare heller. Det jag gör nu, denna resan handlar om att ta hand om mig själv och värna om min hälsa.

Så när vågen visade 98 kg i morse var jag mycket glad, att vara under 100 kg är ett år sedan om inte mer. Men jag litar inte riktigt på att jag kommer att gå ner, jag litar inte på vågen, jag litar inte på att det äntligen efter sex år skall fungera.

Jag försöker att inte tänka på det, men var gång jag skall äta, inser jag att det som jag nu har problem att få i mig - var inte ens en förrätt för mig tidigare, jag äter mina måltider från en assiett, men det känns som en vanlig tallrik - jag glömmer, blir rädd att jag äter för mycket och slutar med att jag äter för lite - om alls, vilket gör det jobbigare att promenera.

På onsdag kan jag sluta med mos och äta vanlig mat och tugga massor av gånger - om jag vågar!

98 KG inte illa!

Livsnjutaren Azalea

Några av mina smaskiga måltider!

Små förändringar

Dagarna går och jag lever nu efter klockan. Inte så farligt som det låter för för mig är det viktigt med rutin. Jag har saknat rutin i mitt liv så detta är en positiv förändring. När jag inte satt klockan att meddela mig att jag skulle äta - nu efter operationen - hade jag ingen riktig koll på vart jag befann mig matmässigt - jag kom inte ihåg vad jag nyss ätit, om det var en måltid eller ett mellanmål?!

Nu har jag satt min telefon att säga till mig. Jag följer den med positiv anda och känner en trygghet med det.

När det gäller maten så går det upp och ner. I bland vill jag bara lägga mig ner på golvet och skita i att äta. Skita i att äta för min fantasi när det gäller mat har torkat ut. Mosad mat är egentligen vanlig mat, fast jag mosar den med gaffeln eller med stavmixer.

Det finns aspekter av en Gastrick Bypass som ingen berättar om. Ingen berättar om att man kan köra fast. Att vissa dagar är mat äckligt och inte roligt alls. Att man kan bli less och lite håglös. Men hur skall de kunna berätta om det - det är tillsist mina personliga erfarenheter. De som inte har genomgått en sådan operation kan inte ge en blivande patient all information.

Men majoriteten är av goda förändringar, för mig har det inneburit att jag verkligen måste ta hand om mig själv och lyssna på min mage. Jag har haft tillfällen när jag druckit för fort och fått ont i magen, att jag ätit för mycket och fått dumpnings känningar, men det är positivt för det lär mig vart gränsen går.

Tröttheten kommer överraskande i bland. Men den är en annan trötthet än från innan operationen. Jag kunde i går gå upp för trappan till min dörr, alla 70 trappsteg utan att vara död när jag kom upp, helt slut och kämpande efter luft. Jag andades tungt men det var inte problematiskt för mig.

Jag märker av små skillnader, de kommer smygande, lika roligt var gång.

Sorgen kom en stund i dag

Blev lite ledsen i dag, sorgsen är det rätta ordet och över en sådan sak att min vän i Australien, Axel skall gifta sig, det är en sorg över att hans liv seglar fram på mojnande hav och jag sitter kvar mitt ute på oceanen i en storm som håller mig på plats. Håret flaxar och snärtar mina kinder och stormen lockar fram tårar i mina ögon av kölden - jag försöker att le fast den kalla vinden isar mina tänder.

Men jag är genuint glad över att Axel har träffat den kvinnan han sök så länge, att han nu skall gifta sig och arbetar med det han är bra på och älskar och bor i paradiset - jag missunnar honom inte - INTE ALLS, men egoist som jag är sörjer jag att jag kastat bort så mycket tid.

I dag vet jag varför jag är lite melankolisk så skall inte ägna för mycket tid åt denna sorg, men den finns inom mig alltid, men jag lyckas hålla den på ett hanteringsbart läge, det sprack lite i dag, men sådana dagar kommer och går, går.

De flesta tycks ha någon i sitt liv, mitt är lite tomt men i vardagen brukar det inte beröra mig så mycket - men i bland blir jag påmind om läget, blir lite sorgsen men går vidare igenom tills det går över.

Sedan operationen har jag varit så fokuserad på min operation och se till att jag sköter mig, inte mycket annat har fått rum, men det finns ögonblick av tystnad och då kan sorgen falla över mig som en tunn skir slöja. Jag ifrågasätter mig själv och min förmåga, just nu gäller det det jag målar, jag anser att det inte är bra nog, att jag inte skall ställa ut eftersom jag ändå inte kan skapa - under dessa förutsättningar kan jag inte tillåta mig att måla - ingen av den negativa energi får komma in.

Kanske är det dags för lite ”Solsidan” eller ”Mia och Klara” för att lyfta mig?!

Jag vet att det kommer att gå över, det gäller bara att ta mig upp till toppen och och ner för backen i skuttande skutt.

Så synd

Det står visst över 3000 personer i kö för Gastric Bypass och de opererar ca 1500 i hela Sverige i den öppna vården - vet de inte om Vårdgarantin? Tur för mig för då gick det relativt snabbt och lätt för mig, men synd on de som inte får det gjort som verkligen behöver det.

Tankar

Snart är det två veckor sedan jag opererades, tiden går framåt med rasande fart, jag mår bra. Det är skönt att vara hemma under denna första tid, att komma in i nya rutiner, eller rutiner, i lugn och ro. Jag behöver rutiner men har slarvat med det tidigare, jag har slarvat med hela mig tidigare. Att få vara hemma och ta tid över att vad jag skall äta och komma i håg att dricka och se till att jag är uppe och rör på mig, men samtidigt ha möjligheten att vila när det behövs, det är ett privilegium att få den möjligheten att vara hemma en period.

Jag har varit nedstämd ett par gånger, ofta när jag kört ner i en lergrop gällande att komma på vad det är jag kan och skall äta, enkelheten med att hämta snabbmat är borta, det är klart att jag kan gå och köpa det - men då får jag endast sitta och titta på maten, inte äta - och det är ju verkligen att kasta pengarna i sjön, inget jag skulle göra.

När jag kommer på det så känns det lite lättare, det känns också lättare efter jag bollat med någon annan och fått lite tips om god mosad mat jag kan prova.

Att ha någon att bolla med är viktigt, jag är tacksam för att jag har det, någon att fråga om något konstigt dyker upp, någon att skratta med när man berättar om sitt tjuriga beteende när man inte kan gå in och köpa en kebab, få höra att de också varit där men att det går över.

Fakta är att jag håller på att lägga om ett par kablar i hjärnan, ett nytt tänkandet och en ny relation till maten.

Jag ångrar inte mitt beslut - men det är en rätt ansträngande resa för en matoman!

My whis for you

This is my wish for you, comfort on difficut days, smiles when sadness intrudes, rainbows to follow the clouds, laughter to kiss your lips, sunsets to warm your heart, hugs when spirits sag, beauty for your heart to see, friendships to brighten your being, faith so that you can believe, confidence for when you doubt, courage to know yourself, patience to accept the truth, love to complete your life.

Vanlig portion

Stygn borttagna

I förmiddags var jag och tog bort stygn från min mage, jag som är en riktig mes hade en viss oro inför detta, stressade upp mig så pass att jag glömde remissen jag fått från Sophiahemmet, som jag skulle ge till Vårdcentralen.

Men det var skönt, det kliade lite sköt när hon tog bort dem 2 x 5, fem hål men två stygn per hål, det var nästan lite tråkigt när hon var färdig eftersom det var så skönt.

Pratade med henne om sprutan som var för att undvika blodproppar och efter lite bollande bestämmde jag att jag skulle ta en spruta i morgon och en i dag.

Handlade lite mer yoghurt och en avokado, pratade med Birgitta lite och slogs åter igen av hur underbart det är att bo här.

När jag kom hem tittade jag till min mage och inspekterade korsen, de sitter bra och jag fick med mig några remsor att ha som utbyte efter dusch om det behövs. Sedan förvånade jag mig själv - jag tog sprutan själv, utan att mesa mig och oja mig, snabbt in, nålen hela vägen och så trykte jag till - fantastiskt!

Som en bonus gjorde jag mig en smoothie som är tillåten 1 dl av underbara bär och yoghurt. I dag är jag trött, väldigt trött, det skilljer sig åt från dag till dag, men jag är stolt över min förmåga och att äta lite mosad mat är så gott, så lite gör stor skillnad. Inte stora portioner, ca 1 dl så jag använder mina assietter för att få det att se ut som lite mer.

Solen skiner, det var varmt ute, mina tjejer ligger tillsammans i korgen och gosar - livet är gott!

Torsdag

Kost - jag tror inte jag tänkt så mycket på mat och vad jag skall äta sedan operationen, planerade illdåd mot pulvertillverkare och intalningar om att det jag dricker är något HELT annat, talanger jag inte anade. I går åt jag ett kokt ägg med kalles kaviar och det var underbart, i dag har jag ätit äggröra av ett ägg. Min hela måltid, jag har mitt förråd, favoriterna har sinat så nu får jag ta mig i örat och använda mig av det som finns tillgängligt.

Men, överraskningen är störst av min förmåga, min förmåga att följa instruktionerna eller hänvisningar som jag fått, jag känner mig i bland lite nere, INTE deprimerad men påverkad av restriktioner och har börjat bli fixerad på att jag inte gått ner något sedan dagen innan, jag undrar om jag skall äta mindre när jag redan äter procentuellt mycket mindre än vad jag tidigare gjort.

Men när vågen sa, 101,9 kg i stället som dagen innan 101,1kg blev jag nojig jag hade gått upp - varför? Vad skall jag göra nu? Äta mindre? Och jag ligger nära till att äta mindre så jag får verkligen mana mig själv att äta, att det kommer att gå bra, att jag kommer att gå ner.

Jag ringde Sophiahemmet idag eftersom jag hade en fråga ang de sprutor jag hämtade ut i går, blodförtunnande, sjuksköterskan berättade att jag skulle tagit dem from dag ett av min hemkomst - men det var ingen som visade mig hur eller sa att det var viktigt att jag tog dem när jag kom hem. Blodförtunnande för att undvika blodpropp.

"Ja, men du lever ju, och det har gått nästan 10 dagar så det ser ut som du överlevde, men det är viktigt att du fortsätter att röra på dig" Du lever ju, jag satt där med telefon i handen och blev hur rädd som helst, kan jag få en blodpropp nu? Är risken över? Fortsätt rör på dig var svaret. Skall prata med dem på Vårdcentralen i morgon eftersom oron sitter i. Men jag är rätt glad att jag inget visste om meningen med sprutorna, fick en spruta på torsdagskväll, kanske räckte den? Lite besviken på att de missade att informera mig mer om hur de mediciner jag fått skall tas och att jag på det viset missade sputan. Lite mer genomgång och eventuellt ett papper med instruktioner med sig hem.

De pratade med mig lite innan, men jag var inte helt där så det var svårt att ta till sig all informtion - och kanske är det så att eftersom det blev en sådan kris med den patient som opererades efter mig - glömdes jag lite eftersom jag mådde bra. Sådant händer och är förståligt. Klart bra att jag inte åkt på en blodpropp hittills!

I dag har jag varit inne hela dagen - tittat ut i verkligheten genom mitt fönster, helt slut, helt ok att ta det lungt - i morgon skall jag prova gå ut igen bättre förberedd!

Onsdag - en vecka senare

Det har varit en utmanande dag, jag tog mig ner till Apoteket och hämtade ut de mediciner som blivit tillskrivna mig, det var mer än jag trott. Tog spårvagnen ner, köpte en majblomma av en pojke vid hållplatsen, det tycks som de började i dag, jag blev liksom så rörd att jag inte kunde gå förbi utan att köpa en - sedan tycker jag om majbloms traditionen.

Solen sken, det var varmt i vinden och ingen kö på Apoteket, så det kändes som allt skulle gå bra. Var så glad att jag gick och köpte mig ett fånge vackra exklusiva rosa tulpaner för hundra kronor, de är så vackra, hoppas de står sig länge. Gick från blomsteraffären vid Mariaplan till Marias Livs för att posta brev till de som vunnit mina aktioner på Tradera samt ett stort tjockt brev till sjukreseenheten. Det gick bra att promenera i lugn takt och njuta av den friska luften. Vid detta tillfälle infann sig en otrolig längtan efter ett kokt ägg med kaviar - det var allt jag kunde tänka på, på vägen hem.

Började känna mig väldigt matt, köpte mina ägg och superstora bindor eftersom jag blöder som aldrig förr, och tog mig hem, väl hemma föll jag i hop i soffan, fanns inte mycket krafter kvar.

Jag ringde Sophiahemmet för att höra om det var OK för mig att äta ett kokt ägg med kaviar efter som det endast är en vecka sedan operationen, dietisten sa att om jag mår bra och inte haft några problem så var det OK. Så på med vattnet och i med ägget, blev nästan en religös upplevelse att äta detta ägg.

Men har nu åkt på en mini dumping eller om det endast är min mens, brukar ha problem med magen under mensen, men anar att boven i dramat kan ha varit den 3,5% yoghurten, så jag kommer att avstå från den. Magen kniper, men det kan också vara mens relaterat - svårt att veta.

Skall även lära mig att ta en spruta själv...

Det var gott att komma ute en sväng men jag borde haft vatten eller något med mig, har väl järnbrist av all blödning som också göra att orken inte riktigt är på topp.

Men nu skall jag snart gå och lägga mig och hoppas magen får vila lite med mig under natten.

Min Lunch

Om någon nämt, för ett år sedan, att detta en dag skulle vara min lunch och att jag skulle ha problem att äta/dricka upp det hade jag skrattat dem rakt upp i ansiktet. Men så är sanningen, köttsoppa - endast buljongen, allt annat ligger i vasken, och 1 dl mellan mjölk. Det tog mig över 30 min att bli färdig.

Varje gång jag dricker nu för tiden, äter (vilket är dricker nu för tiden) kommer ett brummande ljud, rummlande ljud, det kommer visst så vara ett tag framöver, tur att jag inget lunchbesök hade - har skrämt både mig själv och mina älskade katter med detta ljud.

Har också svårt att få i mig all min vätska, och eftersom jag mitt i allt fått min mens tror jag att mattheten hör dit - skall hämta ut mina mediciner och vitamintillskott i morgon - hoppas jag.

Lyckades ta mig ner till närbutiken i morse, var stolt som ett barn, så gott med solen, luften i ansiktet.

Det tar verkligen tid att lära sig - och jag är inte alltid den lättaste eleven - jag skulle säga nättjämt att jag är en tjurig bortskämp wipersnippa!

Lite borta

Är inte riktigt helt samman än, känner mig rätt yvig och kommer inte iväg till Apoteket för att hämta min medicin - home delivery - det tycker jag de kan börja med.

Ni får ursäkta mitt skrivade och dess konstigheter, lite svårt att samla skallen!

Operations

När jag lämnade Göteborg och mitt hem upplevde jag det som om jag inte skulle komma tillbaka igen, jag gjorde ordning mitt hem, stängde en dörr.

När jag var in-checkad på hotell Hansson duschade och skrubbade mig noga med tvålen jag köpt och hela kroppen klia - jag blev så torr. Hotellet var underbart - Hotel Hansson - lugnt och stiligt, mycket trevlig personal och en familjär känsla - en räksmörgås blev min sista måltid för kvällen.

Jag skulle infinna mig på Sophiahemmet, andra våningen, klockan 8:30, jag var dock vaken tidigt, 07.00 och kunde inte komma till ro, så jag gjorde mig i ordning och checkade ut, avbokade min 07.30 väckning. Frågade hur jag skulle ta mig till Sophiahemmet och fick fråga tre gånger, för så snart jag tagit in informationen var den ur mitt huvud. Tittade på de som satt och åt frukost, lukten av rostat bröd i näsan stegade jag ut ur porten till Hotel Hansson.

Receptionisten på Hotellet sa att det var en ca 10 min promenad till Sophiahemmet, men det måste vara som ”normal viktig” för mig tog det över 30 min och jag var genom svettig när jag kom fram.

Blev väl mottagen av en sjuksköterska som tog hand om min väska och skickade mig till labb för provtagning. Sedan traskade jag tillbaka genom Sophiahemmet korridorer, de har så vackra tapeter, så vackra saker, stannade till och tittade och tog några foton - för jag hade tiden.

När jag kom tillbaka möttes jag av en sjuksköterskeelev som visade mig till rummet där jag skulle ”bo” under min tid där. Det låg två patienter på avdelningen/rummet när jag kom, jag kunde inte tro att de varit där för samma operation som jag, de var liksom redan så fina.

Det visade sig att de opererat halsmandlarna.

Jag blev visad de kläder som jag skulle byta om till, långa sockor, riktiga mormors trosor och en ”särk”, det blev en dusch till, tvätta hår och allt, på med kläderna och sitta ner till ett inskrivningssamtal.

Diana satte in nål i handen som spänned och gav mig medicin som var i förebyggande syfte och för smärta och lugnande. Sedan var det bara att vänta tills min stund var kommen.

Väntan kändes lång, och jag tappade liksom koll på tiden - men runt 10.00 togs jag ner till operations avdelningen och fick träffa den person som skulle få mig att somna - förhoppningsvis.

Fyra dagar efter

Känner mig otroligt trött på allt som heter soppor, men inget för det, att skala och sedan tugga en morrot för att sedan spotta ut det var inte en bra idé. Gjorde lite "välling" av risgrynsgröten i dag och det var gudomligt.

Svettas som bara den för att helt plötsligt frysa, jag tror jag har ork för att sedan märka att jag ingen energi har kvar. Men jag har diskat undan (i maskin) glasen och teskedarna jag använt, tycker oerhört illa om lukten av dessa näringspulver.

Jag luktar inte gott, har en äcklig andedräkt, konstig lukt, har mardrömmar och konstiga upplevelser.

Men för var dag känns det lite bättre och för var dag blir jag lite tuffare när det gäller såren på magen och vad magen klarar. Har fortfarande svårt att få i mig all vätska, men har nu gjort is, det är lite som godis - har beställt mat från Hemmalivs och får i morgon hem mer varierande drickbar mat. Jag tycker inte m soppor längre, jag HATAR näringspulver, des grynighet fastnar liksom i halsen och retas.

Men i allt detta påminner jag mig själv om vilken tur jag har haft jämfört med den patient som låg bredvid mig på salen och det som hände henne - ett trauma som jag aldrig kommer att glömma och hennes resare är så mycket tuffare än mig - så jag skäms när jag är retlig över maten - över drycker etc.

Tröttheten är överraskande.

Äntligen hemma

Det är underbart att vara hemma, känner mig väldigt trött och har haft svårt att komma överens med dessa mjölninga äckliga soppor - tror jag byter till buljon.

Känner mig inte helt bra

Foto

Min morgon i väntan


- Posted using BlogPress from my iPhone

Väntans tider

Jag väntar nu fått dropp och en hel del mediciner. Känner mig trött- och nervös.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Natt i Stockholm - Dags för Descutan 4% dusch nr 1

Då sitter jag här - i rum 223 - Hotell Hansson, och är mycket trött, stressade liksom upp mig för ingenting och var svettig när jag väl var på tåget.

Sedan satt jag bara, blev datorvakt åt en medresenärs dator och eftersom jag satt på tåget var det så glasklart att jag inget mer kan göta - just nu - så det var att bara vara - fast jag satte och spännde mig lite - så var det växelfel innan Gnesta....

Tog faktiskt en Taxi från centralen, och välkomnades verkligen med öppna armar när jag steg in på Hotel Hansson - jag blev så rörd, jag kände mig avslappnad, och säker.

Nu har jag ätit lite, drukit min sista cola light och skall nu läsa igenom instruktionerna för tvålen och ta mig an tvagningen, och sedan in i min nya PJ!

God Natt - skakig Marie

Hotell Hansson Surbrunnsgatan 38

It is only

It is only when we have the courage to face things exactly as they are, without any self-deception or illusions, that a light will develop out of events, by which the path to success may be recognized.

I Ching

Dagar kvar ca två

Inte är det vackert, har tagit bort lite skavanker men det mesta kvarstår, har även mätt mig i dag:

Mage: 122 cm

Hals: 41 cm

Överarm: 31 cm

Nedrearm: 19 cm

Övrelår: 65 cm

Vad: 43 1/2 cm

Byst: 122 cm

Vikt: 105 Kg

Har tagit det lugnt i dag, bar ner väskan, börjat packa och plockat i ordning hemma, vet inte varför det känns som om jag skall vara borta längre än eventuellt två till tre dagar - det är inte länge. Har inte gjort någon storstädning, men har i alla fall plockat upp och satt undan de 100 projekt som jag har på gång.

Packningen vill jag göra så minimal som möjligt - ett problem inga PJ byxor, tofflor hittade jag ett par jag glömt att jag hade, och har i-mellan-kläder och tänker resa hem i de kläder som jag reser upp med. För mycket mer än så behöver jag inte.

Rädslan har skjölt över mig vågvis, kommit och gått, kommit och gått. Fast i morgon är en vanlig dag, förutom att åka hem åker jag till Stockholm. Skall ringa och höra när jag skall vara på plats, tidigt på morgonen är det i alla fall.

Får lämna över mig i deras kompetenta händer och sedan är det upp till mig.

Känner mig ensam dock - men det går över det också.

Klockan är nio på kvällen och jag skall ta mig en dusch och sedan se över packningen igen och göra en sista överblick över mitt hem - städat är det kanske inte, men bättre ordning än vanligt!

Middag blev kokt torsk med äggsås.

Bland annat stekt sparris

Birgitta på Tempo i Sannabacken berättade för mig att hon brukade steka sin sparris, sparris en favorit för oss båda. Jag svarade att jag brukade "ånga" den.

Så till middagen bestämmde jag mig för att prova Birgittas metod och stekte sparrisen - himmel och pannkaka vad gott det blev, underbart, så jag känns ner till tårna.

Men sparris tillhör en av de saker som jag bör undvika efter min operation, eftersom det är trådigt, sparris, tomat, rabarber. Men Marie, dietisten sa att OM jag tuggade ordentligt kunde jag äta topparna av sparrisen - om jag tuggade ordentligt.

Tror dock att jag skulle klara mig utan sparris - även fast det är himmelskt gott.

Det är söndag och tre dagar var till operationen - inte nio längre, det har försvunnit lite dagar - de där envisa dagarna som alltid gav mig nio hur jag än räknade och även fast jag vet att en dag passerat. Underliga är att jag befinner mig kvar i, idag, och där tänker jag stanna, finns ingen anledning att skynda förbi eller sätta huvudet i en annan dag medans resten av kroppen är kvar i själva dagen så att säga.

Har köpt tvålen jag skall använda kvällen innan, den kostade 151 kr, skall även tvätta håret med det och av minne från forna dagar så minns jag mina tovor - men det går att reda ut. Har införskaffat ett förråd av Alvedon och Panodil Zapp så jag slipper be om hjälp - det är det värsta jag vet att be om hjälp. Jag vilar även lugnt i vetskapen att jag kan beställa min mat hem till dörren så även där kan jag klara mig själv.

Åker upp själv, geomgår operationen själv, tar mig hem för egen maskin, och upp i lägenheten och sjukskrivningen själv - det är nog bra, lära mig att förlita mig på mig själv.

Anki och Anette har erbjudit sig att hjälpa mig med katterna, jag känner tacksamhet inför det - att hjälp kan komma från oanade håll, ingen annan kunde, ingen familjemedlem eller vän, så denna hjäp betyder mycket för mig - denna hjälp är mycket värd för mig.

Och med det i tanke skall jag försöka städa lite här hemma, har försökt att få i hop tavlor som jag kan ha hos min frisör, som utställning igen, behöver dock något spektakulärt känner jag - en damm och katthårsfri lägenhet är spektakulärt anser jag - ursäkta stavfel.

Livet handlar om förändring - om du vill eller inte

Jag såg det hända som i ”slow motion”, jag hade min iPhone i handen och frös, kanske kunde jag ha räddat honom. Kanske. Han var en av de detaljer jag var oerhört stolt över, det ironiska är att jag precis flyttat honom från ena till andra sidan av linneskåpet.

Det var Azalea som satte i gång händelsen. Nu är hon försiktig och säkerligen lite öm efter sitt fall.

Azalea tycker mycket om att sitta högst uppe på ”Lack” hyllan, hennes plats, där kan hon övervaka sitt kungarike och sina sotar.

Jag hade satt på min dator för att sätta mig ner och skriva en stund, jag tittade bara i telefon för att se när ett program som jag önskar se börjar. Jag såg Azalea ta sats, sedan - i ”slow motion” hur hon kanar av hyllan, försöker få grepp och hänga kvar i sidan, för att rasa ner mot linneskåpet och sedan bakom skåpet - ansiktet av min Thailänska Buddah föll, kanske hade jag kunnat fånga upp det, kanske. Men jag var frusen med min iPhone i handen.

Hjärtat var i halsgropen, chockad, innan jag ser att Azalea är oskadd, innan jag vet att det lilla livet andas - står jag fortfarande frusen.

Men där kommer hennes nos fram under skåpet och snart följer hela hon med ut, hon går skamset bort till dörren, sätter sig och tittar liksom på mig ”under lugg.” Min minsta bebis är ok, om något omskakad.

Då följer min blick smulorna av Buddah som ligger på golvet - viktigast är att Azalea är ok, viktigast är att Azalea är ok!! Jag tvingar tanken runt i huvudet, runt mitt hjärta. Men, min thailändska Buddah som varit med mig så länge - som jag riktat mina ord av ångest, sorg och glädje mot - min terrakotta vän - han är nu borta, jag försöker att INTE känna ilska, jag FÖRSÖKER inte känna sorg, ledsamhet - han var av terrakotta, han var från Thailand, han har varit med mig länge.

Det är/var dock en SAK, även fast den hade speciell mening för mig - jag kan inte kasta bitarna, jag kan inte kasta bitarna - vill att han skall fortsätta vara med mig - om så även i bitar. Jag skall lägga hans bitar i krukorna med mina växter, jag skall lägga en del i fönstret - nu har en anonym Panduro Buddah fått ta HANS plats - det är inte samma känsla - men livet är förändring och utmaningen är att följa med så gott man kan i svängarna.

Azalea är chocka men hel, hoppas jag, insidan vet jag inget om, men hon ser chockad ut, jag har hållit om henne, vi har nospussats, vi har sett till att vi vet att det är ok - huvudsaken är att hon är ok.