Samtal

Bön är den närmaste vägen till Guds hjärta, den snabbaste och enklaste vägen till problemlösning, den bästa hjälpen vi kan ge andra, och den säkraste vägen till det goda livet.

Jag samtalar med ”Gud” de flesta kvällar innan jag somnar, mest för att det är ett sätt för mig att tömma huvudet, försöka stoppa att saker snurrar runt och runt och får mig så uppjagad av saker som faktiskt inte hänt och som jag inte har en aning om det kommer att hända.

Min terapi mellan tiderna hos min terapeut så är jag min egna terapeut. Jag talar då engelska, det är en meditation, en vila i oredan. I bland kan jag faktiskt lösa en del saker, andra saker inser jag plötsligt inte är lika viktiga eller farliga som jag först trodde, andra saker kan jag tacka adjö till och vara nöjd där jag sitter i sängen.

Nu hjälper dessa samtal inte andra, inte så att de andra märker det, för det kan lätta upp för mig så jag inte känner mig lika tyngd - det kommer till gagn för alla i min närhet. En lättare Marie är enklare att ha att göra med.

Det goda livet har jag inte riktigt fångat, men mest för att jag med stor framgång saboterat för mig själv, om jag kunde tjäna pengar på att vara sabotör för mig själv skulle jag ha bra med pengar i dag.

Men jag försöker, och jag vill fram, vill hjälpa mig själv ur det här så om mina samtal med ”Gud” kan hjälpa mig och andra på vägen fortsätter jag med det!

Gud och Kackerlackor

Idag läste jag ”tron är garantin för allt det goda som Gud har förberett för och lovat sina barn”.

Hm, människans ord, det som de säger att Gud menar - men vem vet det? Jag är av tron att ”Gud” bor i var och en av oss, vi är i en liten atom Gud. För det är bara att se sig ut i världen och närområdet så syns människan tolkning av vad ”Gud” säger, menar, avser och allt det andra.

Jag såg ett program på Kunskaps kanalen om två djupt troende män, i var sin religon, en Muslim, en Kristen, den ena från Irland den andra från USA. Det var ett mycket intressant program och förvånande också. För han som var kristen var den som var i mot att träffa han som var muslim för att föra ett samtal, men när de sedan väl hade ett samtal kom han som var kristen där i från med ett öppet hjärta.

Men han som var muslim satte hälarna ännu längre ner i marken.

Ironiskt är att han som var muslim gick över till den tron under tiden han satt i ett fängelse i Saudi Arabien. Uppvuxen som katolsk Irländare - nu djupt troende muslim. Han var mycket starkt i mot hur livet levdes i England, där han bodde, han ville flytta sin fru och son till ett muslimskt land.

Men det visade sig att de inte fanns någon plats för honom i Beirut, då åkte han till Pakistan, där kom han på kant med andra troende under tiden han satt och vänta på att få klippa håret. Så pass att en kund i affären ringde polisen och de blev utjagade från butiken. Då ansåg han att hos Tallibanerna skulle han vara välkommen med de idéer, den övertygelsen han hade.

Så han köpte lite vapen, åkte bil upp till bergen, fick lektioner i hur man skjuter med gevär, eller vad det nu var - stort var det i alla fall. Men Tallibanerna ville inte veta om honom. Hans ansökan om uppehålls tillstånd nekades.

Så till slut hamnade han tillbaka på Irland.

”Caught between heaven and earth” som ett kinesiskt ordspråk lyder. Eller ”between a rock and a hard place.”

Så jag tror, men jag benämner det som ”Gud” för att underlätta och korta vad det är jag menar, jag har någon slags övertygelse att Gud inte menade att vi skulle behöva göra ”tro” så komplicerat. Inte behövde vi bygga hus i hans namn, tjocka böcker i hans namn, skapa en massa regler i hans namn. Tror han menar att vi skall göra så gott vi kan med livet vi har, utifrån de förutsättningarna vi föds med, och se vart hän det slutar - är inte det meningen med livet? Under tiden skadar det inte att vara snäll mot våra medresenärer och lite förstående när rädslan greppar tag och underliga saker händer.

Men det är klart, så finns det de där rötäggen, men var art måste ju ha sina, till exempel insekternas kackerlackor! Huuuaaa. Kommer fortfarande i håg hur de låter när man trampar på dem blä! - Jag vet dåligt krama, jag känner det i hela kroppen, men det var antingen ett hus övertaget av kackerlackor eller en snabb, gift fri, död för the suckers!

Medresenärer

Resan genom livet kan upplevas som tröttsam och skumpig ibland, men gott sällskap kan göra färden mer njutbar. Sträck ut en vänskaplig hand till dina medresenärer.

De heter Olivia, Azalea, Knut, Doris, Tusse och Kroki plus en hel del talgoxar (tror jag de heter). Har mått dåligt sedan i lördags och nu börjar lägenheten kännas oerhört liten och mat har jag tunt av och inget orkar jag förströ tiden med eftersom det gör ont i ögonen. Ok, lite klarar jag nog - börjar bara tycka så infernaliskt synd om mig själv och det är så tråkigt att vara avskärmad från resten av världen.

Speciellt när jag går och lägger mig klockan 20.00, försöker hålla mig uppe vid 08.00 men är för trött för att vara vaken och för trött att somna och allt mitt i mellan.

Så vad gör man - jo, man = jag, börjar prata med katterna tills de somnar eller helt enkelt lämnar mig ensam i sängen. Pratar med Knut när han är här för att avlösa Doris en minut, men han bara kuttrar och försvinner in till sin familj. Pratar med Doris i en nano sekund - då hon som de flesta nyblivna mammor inte har tid för en ensamstående, barnlös väninna. Ja, en sådan som inte förstår hur ont om tid man har när man har man och barn, hm!

Då återstår en enda person, en som ALDRIG kan rymma för jag hänger alltid med - JAG, och OJOJ vad vi har pratat och täckt en hel del olika ämnen. Jordbävningen i älskade New Zealand, översvämningarna i älskade Australien, Bush fries och allt annat de fått stå ut med. Varför ingen mat smakar och hur det kommer sig att jag mår illa efter all mat.

Att bara tanken på ett kokt ägg, som lockade för en stund sedan, helt plötsligt framkallar hulkningar. Hur risgrynsgröt som brukar funka inte funkar alls, eller en smörgås med messmör får mig att näst intill springa till toaletten. En kyckling buljong soppa från ett par år sedan är det ända som åkt ner utan obehag.

Vill inte ens tänka på frukost, nu dricker jag mitt vatten och tar eventuellt en kiwi om det skulle locka lite senare.

Men jag har vänskapligt sträckt ut min hand till mina medresenärer och fått gott ressällskap. I alla fall bit vis och lite till.

Styrka och Kärlek

Guds kärlek kan förvandla ditt liv på ett mirakulöst sätt.

Jag vet! Nu är jag där igen med min ”Gud”, men som jag sagt tidigare, för enkelheten benämner jag DET som ”Gud” det blir lättare så. Det är styrkan, kraften som känns inom mig. Just nu känner jag inte mycket av det, det är som badhuset i Varberg som håller på att ramla ner i havet, så är min inre styrka för tillfället. Det glädjande är att det går att bygga upp, se till att stärka grunden, det tar bara lite tid i bland.

Har leget med ordentlig huvudvärk hela helgen, kände att jag desperat önskat borra hål i skallen och skaka ur det onda, det som gör ont. Förmodligen min otroliga intelligens som växer och växer och inte riktigt får plats där inom skallbenet.

Känner mig alltid så nedrig i dessa stunder, nedrig och så absolut ensam, absolut, absolut ensam. Hade inga huvudvärkstabletter hemma och inga pengar att köpa några för. Jag svor och svor och svor.

Så tvingade jag mig upp på vinden till den stora svarta sopsäcken full av PET - flaskor, plockade ut så det blev 50 kr, pantade dem och fick sedan hjälp att köpa huvudvärks tabletter, och jag har nu börjat andas ut, fast jag är inte riktigt där ännu. Jag beundrar att jag faktiskt gick upp till vinden och grävde fram alla dem flaskorna och gick ner och pantade dem - med ett snabbt stopp på toaletten i källarna och lite av frukosten upp.

Sedan var det vila, vila, vila.

Guds kärlek fick mig att göra det jag behövde för att hjälpa mig själv - när jag visade viljan förvandlade Gud den kärleken och hjälpte mig med resten.

Så tror jag - amen Allah, Buddah "all knowing"

Misslyckanden och framgång

Vi lär oss mer av misslyckanden än av framgång. Misslyckandet lär oss vishet och ödmjukhet - två skatter väl värda att söka efter.

Det är nog så, fast när man sitter mitt i sitt misslyckande känns det inte som jag lär mig om vishet och ödmjukhet. Är inte helt på det klara att jag vet vad ödmjukhet verkligen är. Det låter kanske alarmerande, men jag menar full ut, jag vet vad ordet betyder men meningen i den, handlingarna det innebär.

Vishet för min del är lite envisare att ta till mig av mina misslyckanden. Jag tycks behöva göra om mina misslyckanden om och om igen. I bland till och med köra mig helt i botten innan visheten börjar gro.

Men jag tänker att det få ta den tid det tar - tills, tills jag är framme.

För visst tar jag till mig av mina misslyckanden och visst njuter jag de gånger jag har framgång.

Hur jag hanterat operationen är en framgång, efter ett misslyckande, så gav de mig möjligheten att nå framgång.

Så är det nog.

Doris duvungar och tro

Gud vill att livet ska vara en njutning och inte en plikt. Om detta kommer som en nyhet för dig är det dags att tänka om.

Jag vet, mycket ”Gud” prat här på senaste tiden, men ”Gud” för mig handlar mest om styrka, tro, hur den tar sig form spelar inte mig någon roll, bara den leder till hopp, tro på dig själv, en inre kraft helt enkelt.

Det känns rätt, att livet skall vara en njutning, men för att man skall njuta av det så tror jag att det behövs lite lättsamt obehag. Som att komma upp riktigt tidigt på morgonen för att hinna med 06.00 tåget till Stockholm. Eller ta den där äckel päckliga medicinen för att bli bättre, det äckliga har något gott med sig - att må bättre.

Som tanken, för att känna glädje måste man först veta vad sorg är, om inte natt fanns skulle vi inte veta vad dag är, ja, du förstår tanken.

Så har vi sådana hårdskallar som mig, som gett sig attan på att njuta har jag inte rätt till. Fast jag gör det ändå, i hemlighet. Jag gör det när jag kommer hem från jobbet klockan 15.30 och är helt slut, så trött att jag måste tejpa ögonlocken för att hålla dem öppna (överdrift - jag tar mig skapande frihet) och jag tar min varma, varma kopp te, kryper ner i min underbara säng och lyssnar till någon podcast, somnar jag är det helt ok.

Så finns det vardags under som jag älskar, på min balkong, under det tält jag byggde åt Doris och hennes två ägg, fanns i dag två duniga, grå duvungar. Doris har blivit mamma, jag har blivit moster (mormor kändes liksom lite väl tidigt). Jag märkte det när jag la ut lite fågelmat till henne (jordnötter i sådant där nät) hon flög i väg, tror jag skrämde henne lite. Då passade jag på att titta in i boet. Där var de.

Pappa duva kom på besök när jag lagt fram mat - åpen karl - jag har döpt honom till Kurt, nu får Kurt komma lite oftare tycker jag eftersom Doris nog kommer att behöva hjälp. Hon kan inte lämna duvungarna ensamma länge med tanke på kylan. Doris gör ett mycket bra jobb, jag vill INTE att något skall hända dem. Lite orolig eftersom det blivit så kallt igen.

Men nu är det upp till naturen och Doris.

Jag njuter av att se detta lilla underverk och hoppas allt går väl, speciellt eftersom de kämpat så för att komma till.

Så Gud, kan vi hjälpa dem fram, allt vetande, Buddah, Allah, ja, alla ni krafter där ute. Låt oss hjälpa en liten duva som la sina ägg lite väl tidigt.

Hjärtat

Ingenting som hjärtat ger bort är förlorat; det lever vidare i andras hjärtan.

Det känner man i själen, när man gett av sin tid, lyssnat eller hittat något som man tycker passar just DEN personen, att den personen varit med i tanken, att just den personen gav en påminnelse i stunden.

De finaste gåvorna är de som en tanke ligger bakom, den där påsen med mat, när man har ont om pengar, den där boken skrivet på det föredragna språket - som innebar en större ansträngning än att ta den på svenska. Ett par varma sockor till ens kalla parkett golvet eller årets pyjamas - till en pyjamas tokig tjej som mig.

Möten är också gåvor från hjärtat, vi har säkerligen alla av oss mött människor som gjort ett djupt intryck, som vi minns långt efter våra vägar skilts åt.

Heidi som jag verkligen beundrade för hennes lugn, hennes klokhet och hennes pappa som var bagare. Heidi hade familjen som jag så önskade mig, den där tillhörigheten, stabiliteten. Tror mest hennes pappa, den korta stund jag träffade honom, gjorde intryck - har alltid varit en liten tjej som längtar efter min pappa. Kanske för att han så lätt släppte oss.

Birgitta och Sonja, två ”special lärarinnor” som jag hade i Svenska och matte, Birgitta i ettan och tvåan, en till Birgitta i trean till sexan och underbara Sonja på Hovåsskolan sjuan till nian - jag glömmer dem aldrig.

Janne Sorvari som fanns där när min älskade lilla syster dog, vi gick på promenader långt och länge, jag sörjer att jag aldrig fick sagt hur mycket han betytt för mig. Vet inte vart han befinner sig i dag, sist jag hörde så hade han flyttat till Finland - tack Janne!

Ingenting som hjärtat ger bort är förlorat, utan jag tror att det finns kvar med oss för evigt, det största vi kan göra är nog att dela med oss av oss själva, hur det än tar sig uttryck.

Nuet

Det förflutna är för alltid förlorat för dig, och framtiden är ännu inte din. Nuet är den enda tid du äger. Använd den väl.

Men det förflutna kan vara som kära saker du spar på det där speciella stället, där bara du vet att det finns. Små juveler i en sammetspåse, som man kan ta fram ibland och vända dem mellan fingrarna och njuta av minnena det frambringar.

Om man är en person som kan leva i ”motta” och olikt mig inte alltid behöver göra allt till det extrema. För då kan den där påsen helt plötsligt bli en tung, tung vikt runt halsen som drar en djupare och djupare ner i kärret.

Lagom, det är inte ett så dåligt ord egentligen, jag gillar nog ordet lagom bestämmer jag mig för. Minnas lagom, känna lagom inte alltid gå upp till den högsta bergs toppen och den djupaste dalen - helst 100 mil under jordens yta. Utan helt enkelt sätta mig på bryggan och dingla med benen och känna sommarvinden smeka min nacke. Det tycker jag låter som en plan.

När jag inte är för upptagen med att minnas, minnas vad som sades av vem, var, och hur, snurr, snurr - vad menades egentligen - varför sa hon så till mig, varför gör de så mot mig och vad är det egentligen som krävs av mig.

Easy - picey dalring - andas ut och var du!

Japp, det var den där otroligt goa, härliga och flörtiga ”goa - Marie” som sa det, hon är inte så dum hon skall ni veta.

Så, jag vill fortsätta lära och utvecklas och i den andan kunde jag inte motstå att köpa Mikael Dahléns bok ”Nextopia” missade de tåget när drevet var i median, men jag tycker han är helt underbar och sedan jag öppnade boken och bara skulle ögna igenom den lite blev jag fast.

Det är ok, jag har en ”sova snart bok”, en spårvagns bok och en bok som känns bra i handen. Så jag kan läsa flera böcker samtidigt eftersom de får egna ”rum”. Så förbrukade jag de sista 100 kr på det presentkortet jag fick hos Stadsmissionen av ”Leva Livet” projektet.

Men det är klart att det som har varit, har varit och jag kan inget göra för att ändra det, i många fall känns det rätt skönt. Det är skönt att jag slipper åka till pappa varannan helg, fast store syrran stannar hemma med lille syrran. Det är skönt att min tid i arbetslöshet är över och att jag bor där jag bor.

I all ärlighet är det rätt gott att vara jag - även när jag är en stollig tok!

Det finns händelser i det förflutna som är skönt att ha bakom sig, och framtiden vet jag faktiskt inget om, därför är det nog skönast att njuta av de stunder jag har nu och nu och nu och nu....

Beslut

Beslut borde grundas på vad som är rätt, inte vad det kanske kommer att kosta oss att göra det rätta.

Det här är inte så lätt som det låter. Beslut som rör mig själv kan vara svåra att ta och göra vad som är rätt, av rädsla, av ovana, av att inte känna att jag förtjänar det som kan vara det rätta.

Även om det endast är en dusch, en härlig body lotion, extra god mat eller att helt enkelt inte lyssna på onödigt runt omkring. Onödigt som jag suger in och låter ta över, så det skadar mig.

I dag bestämde jag mig för att lämna jobbet när det var tid för det, och INTE ta med mig det i tanken på vägen hem. Det var många ”push-and-shuve” drag som jag fick syssla med i det tysta där jag satt på spårvagnen. Ungefär som när man snabb städar och stuvar in allt i garderoben och får liksom häva igen dörrarna och vila mot dem ett tag för att vara säker på att låset tagit, så inte allt väller ut.

Nä, jag klarade det inte hela vägen, eller jag kom hem, men mitt i ost mackan öppnades först den ena dörren och sedan fullkomligt östes jag av elaka tanka om mig av och från mig själv.

Jag försökte få mig själv att förlåta mig, melankoli, depression, en diagnos har jag fått, ”vila i diagnosen Marie” klappar jag mig på axeln och säger med huvudet så där sympatiskt snett på lut. ”Håll käften j’’’a k’’’g, för den diagnosen har ju fröfan inget värde i samhället idag, jag är tametusan inte UTBRÄND, VIDBRÄND eller något annat nytt påhittat ord, jag är fanemej endast så-jävla-deprimerad-att-jag-knappt-kommer-ur-sängen, och kom inte och säg till mig ”vem är inte nere ibland, vem känner inte sorg i bland”.

Hur skall jag ta det? Är jag en svag person som inte kan ”ta det på kinden” som alla andra? Är jag mindre värd (som jag själv ändå fruktar) Varför säger man så till en person som man vet - om man kan ta sig tiden att komma i håg - tar sådana kommentarer så hårt?

Det är en kamp att ta mig ut i livet de flesta morgnar, vissa mer så än andra, och ibland går det bra. Men jag menar, att bokstavligen sätta fötterna på golvet och resa mig upp, se mig själv i spegeln , göra mig i ordning och öppna dörren. Från det läget där jag ligger i sängen vill jag helst bara skrika, skrika så högt att det rungar mellan väggarna.

”Varför är du deprimerad?” HALLOOOOO - inte fan vet jag, inte alltid, glimtar här och där, vad vill ni ha för svar på den frågan, kanske kan ni fråga pappa som ändå inte ville ha mig - kanske har han svaret. Men jag är vuxen nu, jag har slösat bort tio år av mitt liv och kört det totalt i botten. Ekonomin - fy fan, självdestruktiva beteenden som går på rundgång och vad jag önskar som fan att jag kunde ha stoppat i mig en hel ICA affär i kväll, en hel ICA affär rubb och stubb - skit i att öppna förpackningarna, eller om det är varor som man inte skall äta låt mig avverka dem en efter en och i bland kanske två åt gången.

Mitt beslut att inte bry mig om vad andra tycker och tänker om mig är vacklande, mitt beslut att inte vara beroende av någon annan gör ont. Det gör ont att få höra att man inte vill ta sig besväret, att man inte en gång kan plocka upp telefonen för att höra om man vill med - speciellt när det är en delad ”älskad” aktivitet.

Mest känner jag mig så jävla dum, så dum att jag inbillade mig att någon ville spendera tid med mig, att jag kan existera i någons tanke när jag inte är fysiskt närvarande och att man ibland kunde anstränga sig och tänka efter före, innan man säger saker, innan man får en attityd av ”vad löjlig du är som har tid att bry dig om sådant”. Speciellt, när det i andra änden bryr sig om just sådant i annan tolkning.

Jag försöker vara en människa som jag vill vara, försöker ta rätta beslut för mig och när det blir fel lära mig av det och vandra vidare. Men det är en utmaning som tär och nu de sista två månaderna har jag knappt orkat fram.

Jag vill ha hjälp, hjälp att komma i håg, jag vill märkas, synas och när jag inte är där lämna ett spår av min frånvaro. Jag vill, jag vill räknas, vara prioriterad i bland, respekterad - men för det att ske måste jag först respektera mig själv.

Så ett beslut om att respektera mig själv väljs för att det är rätt och är det rätta att göra.

Är arg, ledsen, trött, sorgsen, och full av ”jädrans-anamma!”

Alla Hjärtans Dag - kärlek och omtanke

Kärleken är inte blind. Den har ett andligt öga som ser allt det goda som är omöjligt för andra att se. Men andlighet kan representera många olika saker och som kärlek beror det på den som är mottagaren eller avsändaren, vi lägger mycket av oss själva i vad vi anser kärlek vara.

Så Alla Hjärtans Dag för mig som är singel kan betyda en gåva i form av en påse med mat varor som jag själv inte har råd att köpa, färsk lax, torsk, ett stort packet bregott och en ost. För mig innebär det kärlek, för mig betyder de nästan mer än någon annan form av kärlek, det är gåvan, gåvan av omtanke och omsorg, tanken att skämma bort mig med sådant jag själv sällan kan köpa mig.

Kärleken till mig själv är rejält kantstött och för tillfället har jag det svårt att bära mig själv uppe. Men jag vill inte lägga av, jag försöker fokusera på mina små projekt, vissa av dem kräver en lösning, lösa hur något skall byggas upp för att jag skall få det som jag önskar, som med min ”notice board”.

Jag försöker tänka på att jag skall få mitt sovrum omtapetserat, hur skall jag sedan ta hand om rummet, kan jag ställa sängen på ett annat sätt - tror inte det, skall jag sätta upp tavellisterna igen - japp, lilla hyllan - näpp. Små saker att fokusera på, små planer av möjligheter.

Det finns en önskan om att en dag få uppleva kärleken igen, inte som en tillflykts ort utan som en ny erfarenhet - ny gammal, har ju faktiskt varit i relationer tidigare, fast det var 10 år sedan sist.

Men i dag har jag fått kärlek och omtanke, värme och omsorg och det tackar jag dig för mamma.

Work in Progress- skall bli en anteckningstavla

Andras perspektiv

När vi är omgivna av människor som förefaller svåra eller rentav omöjliga att samarbeta med borde vi be Gud hjälpa oss att se saker och ting ur deras perspektiv; det kan förändra hela situationen.

Men tanken är att jag ÄR den svåra eller rentav omöjliga att samarbeta med, kanske skulle jag be” Gud” om hjälp att se hur mitt beteende, som kommer från en grund av lågt självförtroende, påverkar mina medmänniskor.

Det är svårt, för jag lever i mig själv och har det svårt att sätta mig i den andres situation som ”mottagare” av mitt beteende. Fast jag är inte alls så illa som jag får det att låta här. För jag tror att jag tror att det alltid är värre än vad det verkligen är.

Tror att jag landar i att be om hjälp från ”tron”, från ”det” att stabilisera mig, säkra min grund så jag inte tvivlar på mig själv och min förmåga. Jag kan mer än jag tror, jag kan mer än jag låter mig själv utföra om ni förstår vad jag menar.

Jag får inte vara bra på något - fast jag så desperat VILL vara bra på något, på många något om jag skall vara riktigt ärlig.

När jag är omgiven av människor som förefaller svåra eller rentav omöjliga att samarbeta med borde jag ta ett steg tillbaka, tänka efter och välja om det är värt det, vad det än är. Att se hur ens egna agerande påverkar andra är nyttigt - tror i alla fall jag.

Denna vecka skall jag försöka släppa taget om mig, tillåta mig själv bara vara i stunden, försöka blocklera lullulet. Vara i stunden och försöka lära mig att inte påverkas FÖR mycket av andra, lita på min inre förmåga och kunskap.

Vila i jag.

Tro

Utan tro kan även den minsta uppgift kännas skrämmande. Med tro känns allting möjligt - och är det också. Det behöver inte vara en ”Guds tro” utan tro på sig själv och sin förmåga räcker lång väg, det gör allt möjligt. När jag säger allt så vet jag att det finns begränsningar där, men egentligen är de skapade av en själv. Kanske handlar det om att inget är omöjligt om viljan finns där, om man verkligen, verkligen vill.

Tron på mig själv måste jag arbeta med, för det är min akilles häl, där lägger jag oftast krokben på mig själv. Det och rädslan att faktiskt nå framgång då mitt normala utgångsläge är misstro och melankoli. Tvivel på min egna förmåga även fast många handlingar borde visa för mig att jag faktiskt kan, för jag har redan gjort en hel del.

Något jag inte gjorde av ”o - tro” var att hålla alla från mig under tiden jag bearbetade cancern, fast det handlade mest om att utöver sjukhuset ville jag inte att någon annan skulle veta, för på det viset i min logik så kunde jag inte vara sjuk - huvudet i sanden - det lämnade mig ensam, men ensamheten var lättare att hantera än andras ”sorg” eller ”svårighet” att bearbeta ”min” sjukdom, för jag kunde inte, ville inte ta hand om andras känslor efter jag hade nog med mig själv. Men jag skulle behövt mer hjälp än jag erkände, mer hjälp med de vardagliga saker som blev tunga.

Tror även att jag hade lättare att tro på min förmåga att komma igenom det när jag var ensam efter som jag endast slogs för mig och inte behövde ta in andra i min omgivning. Nä, jag ångrar faktiskt inte hur jag tog hand om det. Jag utgick från vad som passade mig bäst och därifrån tror jag det sällan blir fel.

Men tro, om det är i en Gud, i en själv, framtiden eller ödet - så tror jag det viktigaste är att ha en tro, en tro på något bär dig fram, det är vad jag tror.

Besök

Har haft min kusin Arne hans sambo Kari och deras barn Sofia och Elsa på besök, full rulle, barn har så mycket energi och Olivia och Azalea fick träna, springa lite hit och dit. Men efter ett tag kom Olivia fram och vad med oss.

Vi fikade, åt lite äppelkaka och Sofia och Elsa fick måla med papper och kritor på golvet, där jag lagt en vaxduk så det kunde fokusera på skapande utan att bry sig om, om det kommer färg på golvet - så som jag har det själv när jag målar.

Hade dammsugit innan eftersom jag ville minska katthåret, men när de lämnat mig hade jag massor av kaksmulor över hela lilla lägenheten, men det gjord inget, det är inte ofta jag träffar några som är lika duktiga som jag att lämna spår på golvet - så det var bara uppmuntrande - därför har man dammsugare, lika bra att den får användas och tjäna in sin kostnad!

Måste erkänna att jag var lite trött - god trötthet - när det lämnade mig, jag följde med till bilen - kan inte motstå när Sofia ber mig så snällt. Med en avvikare upp på en gård där vi dansade runt ett träd, Kari kunde en så bra sång till det så det blev lite sång och rörelser till.

Så vi har haft det bra, la mig tillrätta och läste ett kapitel av min underbara bok och drar nöjt slutsatsen att jag haft en kanon dag.

Ooohhhh internet

När man inte har det märker man - i alla fall jag - hur mycket jag saknar det. Men nu kan jag gå ut lite med mobilen och det är mycket tacksamt. Snart kommer kusin Arne med sambo Kari och barnen Sofia och Elsa, fick hasta mig med lite städning igen och desperat springa ner till bageriet och köpa en kaka - hade egentligen inte råd, men kände att jag ville bjuda på något.

Bra att jag har kaffe och te i alla fall.

Var ute på en morgon promenad och ojoj vad kallt det var.

Byggde ett tält till Doris igår, trodde jag dödat fågelungarna då Doris inte vågade sig ner på väldigt länge, men tillsist vågade hos sig in, allt slutade väl. Hennes man vågade sig inte riktigt ner till henne, men som tur är har Doris mat kvar på balkonggolvet efter ned fallna talgbollar.

Hoppas allt går bra.

God natt

Azalea fröken monster säger god natt!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Lång dag mot natt

Det har varit en tuff dag och kväll, nu ser jag fram mot att krypa till kojs!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Mycket Händer

Det händer mycket nu, en "Turkduva" har byggt bo och lagt två ägg i en vrå på min balkong, jag har döpt duvan till Doris. Hon har byggt ett fantastiskt bo måste jag berätta, av små, små kvistar hon plockat från hängbjörken. Tänkte på henne i går i regnet och blåsten, hon har inget tak, funderar på om jag skall bygga henne ett i kväll.

Pratat med en kille som föder upp brevduvor, har fått lite tips, han tycker att det var lite väl tidigt för duvorna att lägga ägg, han sa att det kan hända att de små äggen inte klarar sig om det blir en köldknäpp till. Det får bara bli denna gång, sedan städar jag rent på balkongen så inga fler duvor flyttar in.

Har lite svårt att öppna balkongdörren för att titta, men skall prova i kväll och ta lite kort på Doris barn.

Sedan hade jag trevligt besök av en fotograf och en kille från en reklambyrå som heter Tre Art, fotograf Lars och reklamare Mikael, de arbetar fram kretsloppstidningen som har information om farliga avfallsbilen på baksidan, den vi får i lådan lite då och då. Det var trevligt att ha en pratstund med dem och töserna tyckte det var toppen med dessa nya intryck. Olivia la sig tillrätta i fotografens väska. Azalea och Olivia fick vara med på några bilder - dock högst motvilligt.

Själv tycker jag att det är jobbigt själsligt att ta kort, det tär på mitt redan kantstödda självförtoende. Jag blir inte bra på bild och det är inte något som jag bara säger - utan så är det. Tre hakor, små, små grisögon. Vi får se hur det blir till slut, de skickar artiklen innan de presslägger den (se vilket nytt språk jag slänger med!).

Efter att jag svurit över att ännu ETT mobilt bredband INTE fungerar, suttit i dessa köer och väntat på min tur, så blev jag lite paff att det faktiskt var MITT FEL - 471 kr skall betalas innan jag får internet igen. De räkningar som kommit trodde jag hörde till den dator som någon beställt med mitt namn. Känner en viss tveksamhet till dessa fakturor så jag skall ta med dem till jobbet i morgon och reda ut det under lunchen - tycker att det är mycket mer pengar än de sagt att det skulle bli.

Sedan är jag en envis åsna som ännu inte, två veckor senare, kommit över att min mikro inte längre fungerar. Vad var det som hände? Varför ville den inte längre? Den var endast sex år gammal? Jag saknar mikron, jag saknar smidigheten den skänker mitt mat liv - enkelheten. Inte tillagar jag min mat i mikron men jag värmer upp mina matrester, jag ångar mina grönsaker till en perfekthet som tilltalar mig. (Perfekthet - är det ett ord?).

Tänk vad snabbt man vänjer sig, nu förtiden kan jag tycka att MacDonalds tar lång tid om jag måste vänta tre minuter. Att vänta 20 - 40 min känns som en evighet. Jag vet att med bra planering behöver man säkerligen ingen mikro, men jag är inte bra på planering och framförhållning. Jag vill att de tekniska saker jag har hemma skall fungera och vara lätt använda, vill inte hålla på att arbeta och kämpa för mycket med det.

Jag önskar att jag hade vanligt bredband med comhem, jag skulle aldrig bytt, jag önskar att jag tagit bättre hand om min mikro (fast jag tyckte att jag gjorde det). Jag skall ta bättre hand om mig, mina saker, mitt hem och givetvis mina underbara töser.

Och Doris så klart!

Fan j***a Mobila Bredband...jaha, oj då

Jag blev så arg att jag fick huvudvärk, det darrade i hela kroppen, jävlars, ett till mobilt bredband som inte fungerar. Aldrig vill jag ut så mycket på nätet när jag inte kan det. Blev argare och argare, installera om det, starta om datorn inget hjälpte.

Så jag förberedde mig mentalt, nu skulle Telenor får veta vart skåpet skall stå. Jag väntade i telefon kön, det började ryka ur mina öron.

Det tog honom en minut att hitta felet. Obetald räkning, 471 kr som jag skulle ha betalat men missat. "Ok då sa jag skamset, då förstår jag" Utan mikro utan internet hur skall jag klara mig voy, voy.

Tänka sig att det var jag som var fel med bredbandet.

Städning och Besök

Jaha, då kommer det två killar hem till mig som skall göra ett reportage för "Kretslopps tidningen". Inför starten av Leva Livet projektet hade jag tre olika besök och inför var städade jag som en galning - nu är det dags igen. Nu skall jag banne mig damma, dammsuga, skura och polera, har inte skam nog i kroppen att släppa in någon i mitt hem så som det ser ut idag.

I hallen möst jag av ett tvättberg, där ligger överkast och sängkläder från bytet från helgen som var. I badrummet står två tvättsäckar som har tvätt hängande ur sig och kattsand, kattsand och grus utifrån, som knastrar under fötterna.

Vardagsrummet har blivit min ateljé, där står målardukar mitt i skapande, broderisaker över hela soffbordet och aidaväv som ligger i korgen och lockar. På golvet vid soffan står mina pärmar fulla med mönster och under skrivbordet en vagn full av stuvbitar som jag köpt på second hand, allt för de tavlor jag planerat i mitt huvud.

I sovrummet är det relativt städat, min filosofi är att om det är oreda i sovrummet sover jag sämre, så håller jag undan sover jag bättre. På sängbordet står mina älskade saker, en grön lampa med galsfot, en vacker krukväxt, min älskade iHome klockradio. Bilder som inspirerar, böcker jag älskar och pennor, pennor och papper om en ide hälsar på mitt i natten. Sovrummet är en fri zon. I mitt sovrum laddar jag på med energi, i sovrummet är jag trygg och ett ställe där jag alltid finner ro.

Min nemesis eller de är två, är köket och badrummet, jag tycks sakna kunskapen eller förmågan att hålla undan i dessa utrymmen. Dessa utrymmen som verkligen behöver vara hygieniska, rena, jag äcklas själv av mitt badrum och kök. Skulle behöva ställa mig på mina knän och verkligen skura golven om och om igen, verkligen anstänga mig för att få det rent.

Det skulle underlätta om inga möbler fanns i rummen, i badrummet finns endast en hylla, så det är inte så ansträngande att ta undan, i köket är det lite mer, men inte en omöjlighet. Ok, köksbordet är tungt, väldigt tungt.

Saken är den att jag älskar mitt hem, verkligen älskar det och jag vill ta hand om det på bästa sätt. Men mitt hem är kanske en förlängning av mig själv, och därför knutet till min underliga ide att jag inte får ta hand om mig själv. Men jag har kommit till punkten när jag tycker att det är en arbetsam inställning, det är faktiskt lite roligt att ta hand om mig, ta hand om mitt hem och de mina. Så med medvetna val att ta hand om mig och mitt hem kommer jag förr eller senare överkomma min underliga inställning till omvårdnad.

På vägen till jobbet fick jag titta in i min grannes lägenhet, min granne som bor under mig, hon får sin hall omtapetserad, tyckte dock att hennes val av tapet var lite "svår", vi har turen att lägenheten har stora hallar, men det finns inga fönster till hallen, hon har valt en mycket vacker tapet, men den är svart med träd i guld. Känns som att det kommer att bli väldigt mörkt där inne. Själv valde jag en vit tapet, nackdelen med den är att allt syns och om jag får en fläck är det svårt att få borten - har försökt!

Så i eftermiddag har jag att göra för i morgon kommer de, i morgon klockan 17:00 - svettigt!