Ok, jag erkänner

Det är inte jag som målar, jag utnyttjar barnarbetare i lurvig päls, jag kunde inte hålla det för mig själv längre, rätt skall vara rätt oavsett....

Jag hade inte hjärta att flytta på pyret, hon tycktes ligga så gott där, så, mina målarplaner fick dröja en stund, och jag tappade bort vad det var jag hade önskat måla - men det var väl meningen för det blev början på tapet - från - torbjörn - tavlan som jag just nu sitter och beundrar, kanske ingen "Masterpiece" men jag tycker mycket om effekten mot min "cappucino" färgade vägg, det är grått - vinrött - lite svart - och tegel rött + vanligt röd färg i tapeterna på tavlan och de komplementerar varandra - hoppas jag stavade rätt där!!!

Tur att jag har hjälp!

I veckan

Jag fick detta brev tidigare i veckan, då känndes det extra skönt att veta att om fem veckor skall jag opereras, och när de 18 månaderna gått har jag förhoppningsvis gjort framsteg så ett möte med kirurgmottagningen inte är nödvändigt.

Tyckte vänte tiden på 18 månader var intressant och jag tackar Sophiahemmet för att de tar mot mig och opererar mig den 7 april.

Har bokat rum på Hotel Hansson som ligger nära Sophiahemmet, det var förvånatsvärt svårt att hitta lediga rum även över en månad innan, tror det har med Påsken att göra.

Är faktiskt lite rädd, men har läst allt jag kan komma över, även de negativa saker som kan hända men känner att det fortfarande är rätt beslut - mitt beslut.

18 månader -

Hettan dallrade i luften

Där satt jag, luften doftandes av jasmin och kaprifol, fåglarna kvittrar bland träden och gräshopporna sjunger sin jämna lugnande sång, jag sträckte på mig och fyllde på mitt glas med kall lemonad, viftar bort envis fluga med handen men hotar med min piska som just nu befinner sig lutandes mot min korgstol, allt för varmt att rida, allt för varmt för att göra något överhuvudtaget.

Arbetarna har dragit sig tillbaka från eftermiddags hettan och efter en lätt lunch lagt sig till rätta för en vila, barnen ligger nakna under myggnäten och deras mammor diskar undan efter lunchen och tar hand om dagens tvätt, många står redan i floden med vattnet upp till knäna - det tycks vara ett tillfälle för informations utbyte, en lättsam stämning av skratt och stoj bärs av den tunga luften till verandan där jag sitter, jag finner allt väldigt sömngivande så jag lägger mig tillrätta i hängmattan, sveper myggnätet över mig och ligger och lyssnar till livet runt mig.

Likt att finna sig liggande på botten av en båt med det kluckande ljudet som vaggvisa finner jag mig sakta sjunka ner i sömnens dvala.

När jag vaknar fryser jag, jag känner att jag svettats och benen är intrasslade i mygg...men vänta, jag är hemma, hemma i min lägenhet, det är kallt, rått, jag fryser, och klockan är endast 07.30. Värmen, lugnet och de ljuva dofterna försvinner, skingrar sig som röken efter eld - men det var skönt så länge det vara.

Spöken

Jag vaknade tidigt, ja, då menar jag tidigt för min del, vilket är vid 09.00, jag gick upp, satte på vattenkokaren för en kopp te och gjorde mig några smörgåsar. Satte mig tillrätta i min älskade säng och lyssnade på en P3 dokumentär om operation cobra tror jag det hette, om hur Rikspolisen blev indragen i ett utpressnings mål, hur utpressarna använde sig av högste man inom polisen, men som en rysare avbröts programmet innan jag fick veta VEM som låg bakom detta. Jag försökte igen, men programmet bröts vid olika ställen. Jag gav upp och satte mig för att skriva ner alla mina konstiga ideér om rättvisa, "min" rättvisa och de där oskrivna reglerna som råder socialt, de som jag alltid tycks missa och skapa lite problem för mig själv. Det kändes bra att ha det nerskrivet, först tänkte jag använda det här men ingen idée att brodera ut allt inom mig, kanske hur mitt innersta, innersta fungerar, inte för att jag tycks ha några begränsningar när det gäller att dela med mig.

Började plocka och sortera i alla de korgar som jag hade överallt, hittade massor med fina grejer som jag undrat vart de tagit vägen, men inte min älskade ipod, jag undrar vart du är?!

I bland kunde vi höra ett "wousch" "plonk" ljud, stora bitar av den snö som legat på taken gled av och landade i hög på marken, vi reagerade alla, det var ett sådant speciellt ljud.

Så, sådär efter lunch, flickorna hade fått sitt lördagsgodis bestående av burk tonfisk och jag höll på med min sista korg - då hördes ett "plonk" som om en tavla eller någon åkt in i garderoben. Jag trodde att Olivia och Azalea hade skojat runt och någon ramlat in i garderoben. Men det var tyst, inget spår av Olivia och Azalea satt i dörröppningen till sovrummet och tycktes lyssna intensivt.

Jag gick för att söka efter Olivia och hittade henne under sängen, det verkade som hon blivit skrämd, hon ryggade lite och hukade sig när hon smög in till storarummet. Jag satte mig på golvet och NÅGOT hade hänt, något hade skrämt dem, det verkade som de trodde att det som skrämde dem var kvar i lägenheten, de gick försiktigt runt och tittade.

Det tog en lång stund innan de lugnade ner sig, jag la mig tillrätta i soffan för en liten vilostund och fick sedan sällskap av Olivia och Azalea. Vi låg alla tre och andades ut.

Vad var det? Vad var det som hände - kan hända har vi ett spöke - nä - högst troligt är att det var snö från taket som rasa ner på min nätinklädda balkong - men vem vet!

Klagar jag alltid?

Jag vet inte om du har tänkt på det, men det är sällan tyst nu för tiden? Jag måste ha tid av tystnad annars "blöder mina öron" för att överdriva. Nu lever vi i en värld av tillgänglighet, även jag känner mig naken utan min iphone, kanske mest för allt annat jag har i den, för den ringer inte ofta. Men det gör ingenting.

När jag var liten, si så där 9-10år, bodde vi i ett nybyggt bostadsområde lite utanför Gälvle som heter Bomhus - Runstensgatan - ett bra bostadområde för familjer, en gård som var byggd som en fyrkant med kedjehus, lekplats i mitten, dörrarna kunde stå öppna och barnen hade möjlighet att springa in och ut som det behaga.

Vid utkanten av bostadsområdet fanns en skog, med en slalombacke, liten variant, och en skogsdunge. I mitten av denna skogsdunge fanns en öppning, en öppning med en stor sten med grön och grå mossa, dit brukade jag gå, klättra upp på stenen och sitta och lyssna på tallarna som knakade i vinden och trädtopparnas underbara meditativa brus.

Ibland fick jag sällskap av en pojke som bodde på området, Uno, men han brukade inte stanna så länge eftersom jag mest ville sitta tyst och bara lyssna - en lugn stund, ett ögonblick av harmoni innan det var dags att återgå till verkligheten.

Det var länge sedan jag hade den totala tystnaden, totala friden, och jag längtar HEM, hemlängtan. Det är svårt att förklara, jag är ju "hemma" som det är nu, men jag längtar hem, det är själva känslan.

Tystnad är min beluga kaviar och Champange, tystnad är min sportbil, lyxbil, eller vad du vill, den är dyrbar för mig, som en fin diamant, när tillfällena kommer, en söndag, eller under en promenad, tar jag mot det med öppet hjärta, och gör det mesta av den, försöker tömma min brusande hjärna, ta semester.

Tystnad är underbart, inte hela tiden, men eftersom vardagen är så fylld av ljud får jag aktivt ta beslut om att "ta tystnad". Boende i flerfamiljhus kan det vara en utmaning men det går - inget är omöjligt!

Kanske är det så att jag klagar för mycket - livet är som livet är, vissa saker kan jag påverka, andra saker får jag förhandla med mig själv om det är värt att bråka över, det som jag inte kan rå på är det lika bra att släppa.

"Befria Samtalet" jag, Plura och Morgan

http://www.befriasamtalet.se/vara-reklamfilmer

http://www.befriasamtalet.se/vara-reklamfilmer

Så var det dags

Jag hade skutit det i framtiden, det blir så traumatiskt för Olivia inbillar jag mig, fast tror att det är jag som lider mest. Det blir alltid en kamp om vem som är starkast, och den lilla buddhan som nästan ALDRIG ger ett pip av sig mjauade och jag började mitt mantra - det är för hennes bästa, det är för hennes bästa, det är för hennes bästa! Men hennes kropp är spänd och hon använder varje muskel, jag gör som Pia lärt mig, visa vem som bestämmer, men med Olivia har jag ALLTID varit så försiktig.

Okej, jag låtsas att Pia tittar ner och ler, "vad var det jag sa Marie, visa vem som bestämmer" jag pussar Olivia på hjässan och säger att det snart är över, det skulle gå snabbare om hon hjälpte mig lite genom att slappna av. Men Olivia gör vad hon kan för att komma fri.

ÄNTLIGEN är sista klon klippt och jag släpper Olivia som försvinner som ett skott, kvar på sängen är jag och Azalea, Azalea är bara intresserad av kattgodiset som var menat till Olivia, men Olivia var INTE intresserad.

Skuldkännslorna var enorma, jag smög mig runt för att leta efter Olivia och fann henne i badrummet, sittande på duschmattan, jag satte mig i dörren och förklarade för henne att det behövs klippas klor för annars kan hon få problem, hon vet inte vad det innebär eftersom matte varit så ducktig med att klippa hennes klor.

Vi tittade på varandra, jag sträcker fram min hand och till min stora glädje fick jag ett par slick och tillåtelse att klappa henne - himmlans vad skönt, hon har förlåtit mig även denna gång, tur att jag inte är lika stjåpig med Azalea, men hon är en liten dununge som alltid piper åt allt.

Olivia och jag är fortfarande vänner

Hamna rätt

Jag börjar känna igen mig själv, känna igen mig inombords och det är skönt, när inget känns rätt, och ovetande om vad det är som känns fel, är det svårt att hjälpa mig själv till rätta, då är det bästa jag kan göra att låta mig vara tills. Kan jag vara i fred tills är det en bonus. Det har jag nu varit i två dagar och det är en välsignelse.

Alla borde ta en stund för att hinna i kapp sig själv. Det är så lätt att fastna i rusnings tempot som livet tycks ha för de flesta, jag är medveten om att vi har olika förutsättningar, jag har inte en egen familj, mina kära katter uppskattar mitt sällskap som jag gör deras men de har sin mat, jag gör ren deras låda, men inget av de behövs göras vid en speciell tid. Jag har ingen som väntar hemma, ingen som förväntar sig något, ni andra som har partner, familj, barn, har andra förutsättningar, men jag önskar er verkligen en stund att komma tillbaka till dig själv.

När jag tappar bort mig, går vilse i vardagen börjar saker rasa i hop, jag klarar mindre, har svårare att sortera och hamnar lätt i dumma och destruktiva situationer.

Nu har jag målat, skrivit, lyssnat på dokumentär, vilat, plockat, suttit i tystnad och tittat på min tavla som än inte är färdig, mediterat, klistrat, rivit silkespapper rena balsamet för själen.

I morgon skall jag tillbaka till jobbet och åter igen försöka stanna i stunden, inte gå bak eller fram utan vara just nu. Det som har hänt har hänt, inget jag kan göra åt det, i morogn är inte här ännu så varför oroa mig för det, utan fokusera på just nu, för min skull, för min skull.

Det gäller att hamna rätt

Operations datum

Det landade med ett ”dunk” posten, ett reklambrev får Ellos, vilket förvånar mig eftersom jag är skyldig dem ganska mycket pengar, och ett från Sophiahemmet, jag satte mig vid köksbordet och tanken flög förbi att något kommit upp under provtagningen som gör att det inte är möjligt att genomföra en operation. Men varför sitta och måla f-n på väggen, lika bra att öppna brevet och se vad det innehåller.

Kallelse till operation den 7 april, kallelse och operationsinformation, läste igenom brevet och satte det bredvid min kallelse till kirurgmottagningen på Sahlgrenska där det stod att jag har min tid för första möte hos dem inom 18 månader. Jag drog en suck av lättnad att jag är överflyttad till Sophiahemmet. Vid tiden för mitt möte på Sahlgrenska har jag förhoppningsvis kommit en bit på min resa.

Har blivit väldigt ”skyddande” runt denna procedur, den är MIN förstår du, något som jag har arbetat för, tagit reda på och skött alldeles själv.

Vill inte prata om den, inte ännu i alla fall, jag vill inte dela med mig oralt utan håller mig till det minimala, för jag förstår att jag kan inte vara en öppen bok med detta för att sedan sluta mig som en mussla, det är svårt för andra att förstå. Men det är som en dyrbar diamant, en dyrbar skatt som jag håller nära mitt hjärta.

Känner ett behov av att sköta detta själv utan ”käcka” råd från andra rörande bantningsmetoder och pulver för de tre kilon jag måste gå ner under sex veckor, jag vill inte ta del av andras fantastiska metoder och idéer och underkurer. Jag gör det på mitt vis, med en metod som fungerar för mig, jag gör detta för mig själv, där av vikten att hålla det nära hjärtat så ingen kan komma att ta det från mig - det är så det känns.

Vi inte släppa detta ifrån mig, för jag upplever det som andra bra saker jag gjort i mitt liv, som jag är stolt över har tagits i från mig, även fast personen varit negativt inställd till det, när det är genomfört med viss framgång är den personen helt plötsligt den som inspirerat , stöttat och hejat på mig - och på det viset tagit det från mig.

Jag har gjort många bra saker, saker som jag kanske inte riktigt visste att jag skulle klara men lyckats med, de spar jag nu som de berlocker som jag har runt mitt hjärta, mina vackra, goda och underbara minnen.

Detta är en investering i min framtid, jag har skött allt själv tagit mig fram genom lite tips med utan min handling hade jag inte kommit så lång som jag kommit i dag. Jag är så stolt över mig själv och även om jag är en liten aning rädd - kommer det att bli bra!

Jaha - det är du

Funderade länge, men kom fram till att oavsett den arbetsamma person jag gör mig till när orken inte räcker till, så vill jag inte vara någon annan, jag hade funderingar ett tag då jag ansåg att vara en person som inte brydde sig hade det bra och var idealet, men det skulle fattas mig, djupet, svårigheterna jag skapar för mig själv och den tunga ledsamheten som sjunker över mig – öppnar upp dörren till fantasier, möjligheter, färger, former och ger mig prismor, prismor som är en del av min själv.
Det är jobbigt, det är slitsamt och tar mycket energi, men efter Pias bortgång känns mina tankar som lyx problem – om problem överhuvudtaget. Samtidigt kan jag ge mig själv förlåtelse att sörja, att efter alla andra tunga besked så blir det till sist för mycket och jag orkar inte hålla upp taket, jag låter det rasa ner, och gömmer mig där under, tills jag känner förnimmelsen av lugn.
Att fungera optimalt på jobbet dessa dagar är en utmaning och vissa situationer måste jag undvika, jag vet vad som utmanar min 3 – åring och för min själsliga ro håller jag tag i hennes fötter medans hon håller sig fast i dörrkarmen och skriker om orättvisor, men det tär på tålamodet och min hud är tunn som såpbubblor. Om hon bara kunde ta en stund och tänka efter, om hon bara kunde sluta att skrika och lyssna på mig.
Jag känner 3 – åringens ilska vibrera genom armarna och ner över ryggen och benen, det blir nästan för mycket, allt fokus måste riktas på att klara dagen, klara dagen utan att göra någon illa, klara dagen utan att förstöra för mig själv.
Det jag har utvecklat genom åren är en otroligt fin förmåga att skapa kaos för mig själv, att förstöra det jag tycker är positivt. Jag vill stäva det beteende eftersom jag vill arbeta positivt med mig själv inför och efter operationen, jag ska fokusera på mig själv och mitt mål om sex veckor, nu hör jag att hon reagerar, ”ta hand om mig”, jag måste tillåta mig att ta hand om mig själv på bästa sätt och lyssna och följa mig själv eftersom jag är den som bäst vet vad jag behöver.
Jag är så ledsen bara, ensam och ledsen, men jag kommer att få min 3 – åring att lyssna, jag skall vänta ut henne, låta henne lugna sig själv och sedan sätta mig tillsammans med henne och föra en dialog.

Det kommer att bli bra, i dag är bara en sådan där jobbig dag.

Torsdag känns långt borta så här en söndags kväll, jag hade tur för min resa, dock lång, tog mig i alla fall hem igen, innan snön tog över Sverige.

Jag vågar inte tänka sex veckor framöver, jag försöker att inte tänka på det för mycket, jag tror inte riktigt på det som jag sagt, men en viss planering krävs av mig eftersom jag behöver gå ner tre till fyra kilo tills den 7:e april.

Men jag skall arbeta med viktnedgång med fokuserad blick, inte tänka runt för mycket, just nu känns det som konstigt väder inombords.

Försöker att inte tänka för mycket, men med en tänkare som mig själv, som analyserar allt som sägs och inte sägs är det en utmaning - så jag tog mig själv i kragen och fortsatte med mitt frihandsbroderi, lite sländor, blommor och en liten sjö, det är mitt "prov", innan jag tar mig ann ett annat projekt, blev inspirerad efter jag gjort denna tavlan efter en "Tilda" design, det ledde tanken in på att jag kunde göra mina egna motiv.

Har sålt fyra motiv jag broderat på Tradera, priset var endast 25 kr, men jag är nöjd med min 15 kr förtjänst. Att skapa i vilken form som helst är underbart och hjälper mig att fokusera på en sak, tänka ut design och vart jag önskar ta det här näst. Det är spännande, och möjligheterna är ändlösa.

Sitter i tittar stadiet med en annan tavla för ögonblicket, broderiet ligger och vilar, det är ofta så här lite senare på kvällen som inspirationen kommer, men det är söndag och en "skolkväll" så det är bara att packa lunchen, snart borsta tänderna och krypa till sängs, med förhoppning om en bättre fungerande kollektivtrafik.

Snö

Behövde gå ut och sträcka på mig lite idag, solen sken och det var massor med snö. Äntligen fick jag klart höra vad för meddelande som gått ut varje kvart, jag hör pep, pep ljudet i från min lägenhet men det är inte alltid jag hör meddelandet.

Det var endast ett fåtal spårvagnar som gick och det var minst 25 min väntetid mellan varje tur. Jag bestämde mig för att gå ner till Maria Livs för att hämta de paket som kommit till mig.

Beslöt att gå på trottoaren bredvid Västra Kyrkogården och det gick bra en stund, sedan var det inte snöröjd mer, inga problem tänkte jag och fortsatte kliva igenom snön, tills - feeehw - mina ben blev uppslukade av snön, jag blev så förvånad att det var inget att göra än att skratta. Solen i ansiktet och svetten rinnande längst ryggen - oh, med feber är jag ute skall tilläggas.

Det blev en utmanande promenad, och det var lite spännande, speciellt när jag var tvungen att byta sida när trottoaren inte fanns längre, jag gick ner på vägen, gled över till en halvmeter hög snödriva, över den och ner på spårvagnsspåren och det slog mig först när jag var vid den andra snödrivan att jag inte hade tittat efter om en spårvagn var på väg.

Men jag klarade mig med snö under byxorna, svettig rygg och immiga glasögon.

Pia Vedbrandt - Olivia och Azaleas första matte

Jag hade försökt nå Pia i veckor, sökt henne via hennes hemsida som inte tycktes fungera, jag ringde, mailade och väntade på svar - men inget kom, tyckte det var konstigt eftersom vi vanligtvis brukar höras några gånger i månaden.

Pia ringer jag så snart någon av mina töser har ett ljud för sig som jag inte känner igen, om det är något jag undrar över eller bara för att prata en stund - hon var den som skulle ta hand om mina töser om något skulle hända mig.

Så i går, tittade jag ordentligt i den gästbok som är den ända som finns kvar av Pias sida och ser, fast jag inte vill förstå, att någonting måste hänt Pia, och att hon inte längre finns bland oss. Jag kontaktar en annan uppfödare som arbetat med Pia och som har Olivias syster, undrade om något hänt Pia, vart var hon?

Så fick jag det svar jag inte ville ha, Pia gick bort i stroke den 16 november, hon hade varit död i tre månader, under den tid jag sökt henne men trott att hon haft för mycket att göra med jobb och distanskurs.

Blev mycket ledsen, Pia försåg mig med det jag håller så kärt av, mitt sällskap Olivia och Azalea, jag brukade ringa och reta henne lite om Azalea, att hon var mer en apa än en katt med allt hoppande som hon har för sig och kunde jag få byta henne - bara skoj. Jag är så glad att Pia visste hur mycket jag älskar dessa katter och att de är väl omhändetagna, och kommer så alltid att vara.

Jag är så glad att jag upprepade gånger sa hur mycket dessa katt töser betyder och hur tacksam jag är för Pias hjälp och på att hon fanns där, att jag är tacksam för allt hon gör.

Tack Pia, för två underbara katter, för ditt tålamod och din styrka, för att du tolererade mina känsloyttringar utan anmärkningar eller kommentarer för att du lovade att finnas där för Olivia och Azalea om något skulle hända mig.

Ledsen att jag inte fick ge tillbaka av den hjälp du gav mig, ha det bra och krama om din kungliga skogskatt där uppe, killen som kom och hälsade på mig i dörren första gången vi träffades - det är så konstigt att du är borta, har svårt att acceptera det.

Väntan

Sedan spenderade jag de längsta två och en halv timme på Stockholms Central, det var massor med människor, inställda och försenade tåg och en desperat önskan att inget hände det tåg jag skall med klockan 19:10.

Tittade på avgångstavlan då och då, med hjärtat i halsgropen, tåg efter tåg blev sent, tåg efter tåg blev inställt, tåg efter tåg fick ett nytt spår - så blev det vår tur, jag stod med hjärtat i halsgropen på den iskalla perrongen - och där kom det, som en ängel ur mörkret och jag sket i signal fel och förseningar för allt jag ville var att komma hem.

Vi anlände till Göteborgs central 45 min sen, gjort ett extra stopp i Falköping. Nu var det slut spurten, när jag stod vid övergångsstället vid Drottning Torget såg jag 9:an komma och jag sprang, hela 107 kg av mig, med min tunga väska, precis en arm från spårvagnen åkte den ---- J-----r-----, evighet till nästa, så jag väntade på 3:an och tänkte att om jag har tur kan jag pricka in 11:an på Marinplan, det gick långsamt, snöröjning, men jag lyckades pricka in 11 och de sista metern hem var de tyngsta, de svåraste, när jag kom in genom min dörr efter midnatt var den näst intill kolapps, men jag är oerhört stolt över mig och det jag lyckats med.

Lång dag för en dröm - men det var väl värt det.

Väntan

Så vi skildes åt, jag hämtade ut pengar och gick sedan till ”Panda Sushi och Dumpling” åt Wokad Scampi med broccoli och vitlökssås, men en cola fight, det var så gott, mat smakar extra gott efter att man inte ätit sedan morgonen. Jag var otroligt matt, åt långsamt och njöt av var tugga.

Lång väntan

Hon var en orolig själ - säger en annan - men jämfört med henne var jag oerhört lugn och trygg. Hon frågade hur många gånger som helst om ”detta var den rätta vägen” och ”taxi chauffören sa....” undrade varför hon frågat om hjälp om hon redan visste vart hon skulle?!

Visade henne att hon kunde köpa biljett till tunnelbanan i SL-butiken, och hon frågade mannen om vart vi skulle åka - jag hade också gjort det, men ändå när jag tog henne ner till spår två fortsatte hon att fråga om detta verkligen var rätt, vi skulle till plattform två, är detta det? Går detta till Centralen etc etc.

Jag svarade att detta var rätt plattform, rätt tåg om och om igen, det var lärorikt för mig eftersom det visade att jag kan, att jag är tryggare och inte lika rädd för nya saker och ställen, kanske alla dessa år av resande lämnat en grundtrygghet och visst, vi var faktiskt i Stockholm, inte i Paris, men jag var imponerad av mig själv.

Det var skönt att lämna av henne på centralen, hon skulle ta flygbussen, hennes flyg gick inte fröns 23:00, mitt tåg inte fröns 19:00 och klockan var runt 16:00, hon sa något om ”vad skall man göra tills” men jag svarade inte, låtsades att det var en hypotetisk fråga, inte någon som krävde ett svar, för jag ville ha lugn och ro, jag ville bara ansvara för mig.

Information - tillbaka till mottagningen

Måste erkänna att jag fortfarande inte tror att det kommer att hända, fast jag nu varit på Sophiahemmet, lämnat prover och fått en operationstid, den 7 april, om sex veckor, men fortfarande tror jag inte att det är sant. När jag satt på informationsträffen tittade jag mig runt i rummet på de som också skall opereras. Det var en olustig energi i rummet men jag var bestämd att ignorera den och fokusera på att få ut det mesta av mötet.

Fick tillfälle att ställa några av de frågor jag sparat på mig, men glömde fråga hälften av dem, fick i alla fall reda på hur magsaften kommer till den mat jag ätit. Det var kopplat på ett sätt jag inte såg på bilden tills han visade.

Fick sedan ett enskilt möte med läkaren och vi gick igenom min hälsodeklaration och de punkter jag lämnat tomma. Han var - ja, lite reserverad tror jag, inte lätt att läsa av, men har märkt att bra kirurger är lite annorlunda, han hade till och med det där vita, skorpliknande i mungipan, detta ser jag som ett tecken på skicklighet, för så har det varit tidigare, de tycks ha svårt med ögonkontakt, men denna läkaren gav mig i alla fall hans ögon tillfälligt, flyktigt, frågade honom om det var han som kommer att operera mig och han sa att sannolikheten var stor.

Efter mötet med läkaren fick jag min operationstid, till den 7 april 08:00 på morgonen. Det betyder att jag behöver åka upp dagen innan, så jag blir antagligen borta från hemmet i tre dagar, måste se till att jag hittar bra passning av tjejerna medans jag är borta.

Hade lovat en av de andra tjejerna att jag skulle vänta på hennes så vi kunde ta sällskap till Centralen, hon visste inte vart hon skulle och kände sig väldigt osäker. Men jag ångrade mig, det blev en lång väntan, men jag hade tiden för mig så jag kunde lika gärna hjälpa henne rätt.

Blodprov

Denna gång glömde jag sätta på mig tossorna, inställd på en lång väntan satte jag mig tillrätta och började fylla i alla formulär, röker du? Dricker du? etc.

Där satt personer med hosta som inte lät vackert, olika stadier av harcklingar och snyfflingar, jag vände på papperet och fortsatte att svara på frågorna, psykisksjukdom, hm, väntar med den frågan, har du blivit opererad förut, hm, väntar med den också.

Så blev det min tur och min teknik för att klara mig genom blodprov är att acceptera att det kommer att sticka till, men snabbt är över, det blev sex rör, ketanin, natrium etc tror jag och det var inte så farligt, förutom att min arm gav den Biomedicinska Analytikern lite extra blod så hon fick plåstra om mitt armveck med extra bomull och tepe.

Var nästan på väg och fråga om hon var med i Vårdförbudet, men....

Rätt hus?

Skulle jag in här? Det står ingenting om Karolinska? Men, det är den ända dörren som tycks möjlig, så jag knallar in, det finns säkert någon som vet vart jag skall om detta är fel.

Men det visade sig vara rätt!

Väl framme

Fick ta på mig dessa blå tossor som jag kan förstå användningen av men som jag inte gillar, jag möttes av en tufft tapetserad vägg, orangesoffa med bruna kuddar och ett runt kaffebord.

Blev väl bemött av en mycket vänlig sjuksköterska, blev inskriven och fick en massa formulär att fylla i plus en remiss till labb. Med dessa i hand blev jag hänvisad till hus H för att ta dessa.

Väl nere i lobbyn igen försökte jag komma i håg bokstaven på byggnaden hon skickat mig till och hur jag skulle komma dit, detta kom komiskt nog just efter att jag klappat mig själv på ryggen över hur duktig jag var på att hitta och att jag inte varit nervös.

Vad var det för bokstav? Upp för en backe sa hon, där är en backe jag tar den.

Så börjar resan

Jag vaknade innan väckarklockan, så jag tog det med ro, ingen brådska, gick upp, åt frukost och gjorde mig i ordning. Hade packat min väska med bok, block och korsord, visste att jag hade många timmar av väntan fram för mig.

Som det visade sig hade jag klarat att gjort en bra tidsplanering och hann köpa en yoghurt och dricka innan jag gick på tåget. Hade en "gång plats" i den tysta avdelningen.

Jag var trött och somnade till då och så, en sådan sömn son nästan är omärkbar. Min chef sms:ade undrade om jag var sjuk, men meddelade att jag var frisk och på väg till Stockholm, hon hade godkänt min semesteransökan men hon kan ha glömt. Hon meddelade att hon också var på väg till Stockholm och att jag hade förseningar att vänta mig då det var signal fel vid Södertälje, men "mitt" tåg skulle gå förbi Felmmingsberg så jag tänkte att vi skulle klara oss.

Men, det blev sänkt fart eftersom vi fick åka på pendeltågens banor, vi blev 20 min sen, men det var inte så farligt tycker jag, jag hade som tur var en bra tidsmarginal och behövde inte känna mig stressad, det var skönt.

Fann min väg till tunnelbanan, stannade vad SL's informationsställe och frågade hur jag skulle bäst ta mig till Kungliga Tekniska Högskolan och köpa biljetter. Det blev 60 kr och den röda linjen till Mörby Centrum. Tog mig ner till rätt hållplats och det blev ingen väntetid. Det var tre hållplatser till KTH och när jag gick av följde jag instruktioner jag fått, "vänster, vänster".

Det var kallt i Stockholm, så på med vantar, huva över huvudet - hm, vart skall jag nu, jag gick in i en blomsteraffär och frågade hur jag kommer till Sophiahemmet och blev hänvisad rakt fram i ca 10 min.

Jag är glad att jag frågade då jag var påväg åt fel håll.

Svängde in vid grindstugan och möttes av enorma istappar, fascinerande, kunde inte motstå att ta kort på det, det låg tjock med snö på taket och dessa tappar hängde ner vid stuprören.

Tog hjälp av områdeskartan för att ta mig till hus O och den mycket långsamma hissen upp till 4:e våningen.

Dröm

För ett par år sedan började jag fundera på min vikt och min hälsa, först var det rent kosmetiskt, att ingen finner mig attraktiv när jag vägen 110 kg, inte många som kan se förbi dubbel hakor, hängande melon bröst, fullt utspänd mage med en valk, det är knappt man hittar vitala delar där under. Lår som gnider samman när jag går, svettningarna, att ofta vara andfådd och måste vila längst vägen.

Jag brukar utmana mig själv, pressa på, inte stanna för att hämta andan utan låtsas att jag klarar allt. Inte stanna för att hämta andan i trappen, utan gå upp för alla och komma in i lägenheten och mår så illa och har svårt att lugna mig så det blir lättare att andas, jag håller ”undan” min ansträngda andning för andra fast jag håller på att brista inom bords, men jag vill inte att andra skall höra hur andfådd jag är, i en situation där de inte ens får ansträngd andning.

Jag är så stor nu att jag har svårt att torka baken – ursäkta rakheten – kommer ihåg när jag såg något sensations program tå TV 3 och jag hörde en stor person berätta att de inte kunde knyta skorna, torka sig i baken etc. Kunde för mitt liv inte förstå hur de kan tillåta det bli så, så är jag där själv. Jag har inga problem att sköta min hygien, kan knyta mina skor fast det är ansträngande. Som jag sa tidigare – trappen - jag undviker den eftersom det tar, jag tar hissen i grannuppgången och går över vinden.

Mina fötter värker, det gör ont och det tar ett tag innan jag kommer i gång efter jag sovit eller suttit ett tag. Nu de senaste månaderna har hjärtat klappat extra i min bröstkorg – som jag uppfattat det, mitt blodtryck har gått upp och nu behövs medicin för det, men jag har undvikit att gå tillbaka till Vårdcentralen, vill inte ha mer medicin.

En dag för ett par veckor sedan ställde jag mig framför spegeln, naken och verkligen titta på mig själv, varje fett valk, varje blemma. Jag slöt ”fred” med min mage, det är inte produktivt att gå runt och vara arg på magen – magen har inget gjort, det är jag som fört mat till mun.

För två år sedan tog jag ett lån för att göra en Gastrik Bypass på Carlenderska i Göteborg, hade tom beställt tid. Men ekonomin höll inte, operationen skulle kosta 220 000 kr, det var en stund av sorg när jag insåg att det inte gick ihop, jag åt ännu mer, tappa totalt taget innan jag fick tag på mig själv igen, jag la allt på hyllan.

Så ett par veckor innan jul gick jag till min Vårdcentral och talade med läkaren, han gick med, efter ett par test, att skriva en remiss till Kirurgi mottagningen på Sahlgrenska och till en Dietist. Efter någon vecka fick jag ett brev om en tid i februari hos en Dietist, men jag hörde inget från Sahlgrenska.

Jag började undersöka detta med Vårdgaranti, först ringde jag Kirurgi avdelningen på Sahlgrenska och fick prata med en väldigt bra person där, hon sa att remissen inkommit till Sahlgrenska 2009-12-16, hon berättade att det kunde ta ganska lång tid innan jag blev kallad och när jag frågade om jag kunde göra operationen någon annanstans sa hon att det var möjligt, jag fick tipset att ringa Vårdgaranti och Valfrihet.

Hade förberett mig på en kamp med olika instanser, på problem och hinder i var törn, men jag fick snabbt svar på mitt mail att det var möjligt att flytta remissen och att jag kunde få en betalningsförbindelse.

Det tog ungefär tre veckor tills jag fick brevet att allt är ok för operation, betalningen är godkänd. Nu var det upp till Sophiahemmet i Stockholm.

I morgon åker jag till Sophiahemmet för informationsträff, undersökning, provtagning och möte med läkare/ kirurg, min förhoppning är att det blir tidbokning för operation vid detta tillfälle.

Har min tågbiljett, resebeskrivning till Sophiahemmet och förståelsen för att morgon dagen kan bli en dag lång av väntan – men för mig något steg närmre min dröm – om en Gastrik Bypass.





Bild av M.leunig

Bitar tapet

I dag fick jag tapet som suttit på väggarna på de äldre hus min arbetskamrat Torbjörn renoverar, jag såg ett foto på deras Blogg och kände genast att jag gärna tog hand om de tapet bitar de dragit ner, i dag fick jag en plastficka full av små tapetbitar och hjärnan börjar arbeta, hur skall jag sätta samman det? Hur kan jag göra en tavla av det? Hur skall det bli – men jag låter bitarna ligga på soffbordet tills de berättar hur det önskar ha det.

Det är som arbetet men en annan tavla, som jag nu hängt upp på väggen bakom soffan, tanken har kommit att ändra de rosa bitarna till grönt och turkost. Det är en vacker lyster i tavlan och den är tilltalande, men med en förändrig tror jag att det kommer att kännas bättre. Det är det som är givande med att hålla på med färg, jag älskar dess levnads kraft, färg kan påverka humör, ge kraft och lugn.

Söndagen ägnade jag åt att titta, vandra runt i lägenheten, och tittat lite mer, haft lugna stunder i soffan med mina kattöser och njutit, jag kunde känna ett större lugn inombords även fast ljudet fortfarande var där, de brusar, susar och låter som massor av människor pratar, pratar i munnen på varandra – inte olikt hur det låter på fikarasterna på jobbet. Jag ogillar att ha det i huvudet, får svårt att fokusera, minnas och orka med, ljudet stör, oroar och jag önskar tystnad, jag önskar ro.

Titta på söndagsdokumentären på SVT 2 i går kväll, det handlade om Lobotomi, ”Det vita snittet”, kan om jag verkligen kniper ihop ögon och hjärna förstå grundtanken med denna process, men samtidigt är det svårt att förstå hur de vågade gå in i en människas hjärna och ”röra om”, att gå från paranoida och ”störande” beteenden till avdomning, när jag skriver den meningen inser jag ironin, för det är just det jag försöker åstadkomma med mina Treo:n , avdomning – ett tillstånd då inget spelar någon roll.

Jag vill inte stanna i det tillståndet, och jag vill gärna veta hur de som fått en lobotomi upplever sig själva och världen i dag, kommer de ihåg hur de var innan? Kan det känna överhuvudtaget? Nej, jag vill allt ha min eget skapade krångliga hjärna än att känna ingenting. Det är jag som krånglar till min vardag, det är jag som analyserar varje ord, varje nyans tills inget återstår. Tills livets innehåll ser ut som min ur ”snuttande” snuttefilt, massor med små hål, och skört så skört.

Men när jag ”skapar” skriver, målar eller jobbar med pärlor eller broderar finner jag att jag kan fokusera på det som är precis framför mig, tanken är engagerad på anat håll, den funderar på nästa steg med penseln, nålen eller pennan. Att skapa är min oas, att skapa är att andas ut efter länge hållit andan, känna hur musklerna slappnar av för en stund.

De äldre bitar av tapet skall vävas in i ett motiv, vart den tar mig vet jag inte, här behöver jag ingen kontroll, här släpper jag taget och bara glider fram, hur jag önskar det blir det utan ansträngning.

Jinxar

När det finns något jag verkligen vill göra, önskar intensivt och det börjar se möjligt ut, då blir jag alltid skrockfull, jag får inte berätta för någon, hoppsan jag berättade för en, ok, men jag får inte berätta för någon annan, och innan jag vet ordet av har jag berättat för fler än jag tänkt mig och då börjar rädslan sätta in.

Har jag nu ”jinxat det” kommer det nu att förstöras för att jag inte kunde hålla tyst?! Sedan är det där med, om du redan ser dig själv som en person som fått det hon önskar så hjälper universum till, ok, jag tänker positivt och självklart kommer det att gå bra, sedan börjar tvivlet liksom komma in för att utmana mig, och så sitter jag där och krånglar in mig i för mycket tänkande igen. Till slut vet jag inte vilken energi som universum plockar upp, tvivel, självklarhet, rädslan etc. Jag är expert på att krångla till saker.

Jag tänker för mycket, känner av för mycket, analyserar allt som sägs och görs och allt mitt i mellan.

Nu gör jag så att jag tänker varsamt, jag har min tid inbokat för att gå på ett informations möte, ett steg närmare min dröm, jag skall åka upp till Stockholm, hålla tiden, jag skall göra mitt bästa med att tänka positivt.

Att sluta tänka på så mycket, och att visualisera två lådor, en för sådant jag inte kan lösa, en för sådant jag kan åtgärda. Problem som jag inte äger och inte ens behöver ägna en tanke på. Lättare sagt en gjort men jag skall försöka, jag skall försöka tills.

Den 18 februari skall jag åka till Stockholm och innan dess hoppas jag att jag kan vila lite säkrare i mina förhoppningar. En chans, en ny chans till en ny början, åh nej, visst kommer mitt huvud och själ vara den samma, jag menar mer fysiskt, möjlighet att vara med i livet på ett annat sätt. Jag har varit duktig med att hålla mig lugn, räknat dagar, bitit på köttet brevdi naglarna, undrat, hoppats och hoppas fortfarande.

Nej, jag tänker inte skriva ut min önskan än!

Lördags njutning

Vi har haft det gott idag, jag och töserna, Azalea har varit lite rastlös, men annars har vi mest läst och haft det bra, och jag har haft äran att ha Olivia hos mig, liggandes njutande på mitt ben.

Det var ett kritiskt ögonblick här tidigare i eftermiddag då jag var i behov av toaletten, men eftersom jag hade Olivia precis vid knävecket och Azalea vid mina fötter ville jag ogärna flytta på mig, det händer inte så ofta så när det väl händer vill jag verkligen njuta av det.

Nu har de fått sitt lördags godis, tonfisk, och de ligger och vilar som slagna kämpar.

Själv har jag målat, lyssnat på en föreläsning och läst, tittat på TV och bara varit, helgerna är de stunder då jag tankar på eftersom veckorna tar på krafterna.

Tavlor

Angel, M. Leunig

Mina Tavlor - några alster

Tiden är nu - eller hur

I morse blev "tagen på sängen" för de sätet jag brukar välja på morgonen var upptaget, jag tittade bak och fram i vagnen och hade för någon sekund svårt att bestämma mig för vart jag skulle sitta. Det var inte ont om säten, men det måste vara rätt och vid fönstret. Jag lyckades besluta mig för att sätta mig på platsen framför där jag vanligtvis sitter - inget hemskt hände!

Inte för att jag trodde det heller, men jag tyckte jag var rolig, jag visste inte att jag var en sådan vane människa. Jag tog fram min käre vän iphone och valde musik på Spotify, men, av någon underlig anledning har jag haft problem att få det att fungera när spårvagnen svänger, det tycks som någonting stör, detta händer bara på de nya vagnarna - så jag kopplade på ipod och valde Adele.

Jag lutade mig mot fönstret och sjönk in i musiken och dagdrömde mig bort, jag var Adele, det var min underbara, starka röst och innan jag visste ordet av var vi framme vid Brunnsparken, jag tror de var fler som var borta bakom sina hörlurar, för det var fler som förvånat hoppade upp ur sätet för att hinna ut i tid.

Det var kallt i dag, jag borrade ner hakan bakom sjalen och drog upp dragkedjan lite till och gick mot jobbet, jag behövde gå till Apoteket innan jobbet och var glatt överraskad när det inte var någon kö, Cola Light och tillsist jobbet!!

Jag tar alltid hissen och det jag tycker är lite roligt är när det är fler än jag som åker upp, hissen är inte stor, men jag är stor, och de jag åker med brukar majoriteten av gångerna, flytta sig in i hissen, så långt in i hissen som möjligt, i bland känns det som att beröring av jacktextil kan vara oerhört smärtsamt eller att fethet smittar, för även om vi endast är två försvinner oftast min med passagerare in i väggen. Ja, jag vet, det behöver inte ha med min vikt att göra alls, men eftersom det är en känslig punkt hos mig, drar jag den slutsatsen.

Så börjar jag min morgon rutin, öppna fönstret och vädra, fel på värmen i mitt rum så det är alldeles för varmt i mitt kontorsrum, te, och starta datorn.

För ett ögonblick sluter jag ögonen, telefonernas i härdiga ringade försvinner, lugnet infinner sig, ögonlocken blir tyngre, ögonen torrare, hakan slinter ner mot bröstkorgen och med ett ryck är jag tillbaka igen. Jag är inte med på morgonfika eftersom det dels skalades citrus (får världens huvudvärk av lukten) och, jag är ingen morgon människa, jag behöver en stund för att vakna till liv.

Vad finns det att säga om en fredag, det känns oftast som de mesta av arbetet läggs ner efter lunch och fokusen läggs på klockans armar som sniglar sig fram, jag gör det jag skall, jag gör det jag bör, men längtar hem.

På vägen hem, efter ännu en lyckad plan att får ett bra säte lyckats, blev jag överraskad av en gammal arbetskamrat som steg på vid Vagnhallen Majorna, jag var så trött, jag ville inte anstränga mig och vara trevlig så jag gjorde den klassiska "undvika manövern" , dykning ner i väskan. Den fungerade tills jag skulle av, för ansikte mot ansikte kunde jag inte undvika att hälsa, även fast jag övervägde det, men en trasig bakdörr satte stopp för det - Gud ville lära mig att vara artig och anstränga mig lite!

Det visade sig dock trevligt att talas vid, han skulle på en herrmiddag, med hänvisning till det klirrande ljudet i systemkassen, själv var det inhandling av frukostmat, och massor med onödiga grejer som chips och mina älskade "Maltesers" och en stor flaska Cola Light, som just nu har effekten av att lyfta upp min feta mage nästan hela vägen till näsan, just nu ligger den och guppar vid hakan - inte illa!

Har fortsatt mitt arbete med min tavla som jag nu arbetar med, och den nya tekniken som jag nu använt har givit mig ett underbart resultat, den har nu torkat, nu skall den hängas upp för betänkande, för det är tavlorna som säger till när de är färdig målade, det har jag lärt mig under dessa näringsberikande år, svåra, kalla karga år, men nu börjar mitt träd att gro, växa sig starkare, med rötterna sökande efter stadigt stöd, en rot runt en sten, en runt en näst intill förmultnade fura, den tredje djupt, djupt ner till tiden innan.

Mitt liv har jag gjort svårt, nu arbetar jag på att göra det lättare och mer funtionsvänligt.