Vad sjutton är hon, tyckte jag hörde en gäspning men hittar ingen gäspningen kunde tillhöra. Hon var inte i bokhyllan, inte på sitsen till stolen, fåtöljen, vart är hon? Letande fortsatte, Olivia ligger gått på sängen, inlindad i täcket, men den där lilla, busiga underbara Azalea, vart är hon.
Tillslut, där ligger hon söt som socker, på sin elementsäng, jag kan inte motstå att pussa på henne, hon är så där underbart ”sov” varm. Jag plockar upp henne och kramar om henne. Hon är liksom en underbar liten person, med sina egenheter, precis som jag. Det slog mig igen i dag, att jag är mycket glad att jag har dem båda.
Även de har fått vara med i ”Leva Livet” projektet, men det är svårt att hitta bra miljö märkta produkter till dem, kattsanden jag använder är den bästa, jag vet inte vad den gör för miljön då jag faktiskt inte vet hur den är framtagen, det jag tar bort hamnar i den generella soppåsen och förbränns skulle jag tro. Kattmaten har ingen miljö kvalificering heller - det finns sådan mat, men hittills är den dels dyrare och har orsakat problem med Olivia och Azaleas magar. Så det får bli Royal Canin och Ever Clear som jag fortsätter med.
Har kastat lite mat i dag, två ägg, rökt lax, skäms, tycker att det var slarvigt av mig, men gjort är gjort.
Har skött maten bra, tittade på ”Big Medicin” i dag och den fungerade som en påminnelse om min operation, för jag glömmer av det. Nu har jag kommit till stadiet då det krävs fysiska ansträngningar av mig. Så jag har bestämt att jag skall promenera så långt jag orkar, att jag går från jobbet tills jag inte orkar och tar spårvagnen resten av vägen. Lite tävling för mig då jag mäter min väg, kan se hur många kilometrar jag gått - det är något som eggar mig vidare.
Jag har en vikt jag önskar arbeta mig ner till, nu har jag fått en stor gåva, en nedgång på 26 kg, resten får jag arbeta mig ner till, upp till mig och jag skall bli mycket nogrann - ge mig själv denna gåva.
Har det svårt att införa den struktur som jag behöver. Det är så att jag måste tvinga mig själv fram. Sätta klockan vid måltider, ta trapporna, gå där jag kan, där det är möjligt.
Jag jobbar med mig själv var dag, det finns saker inom mig som är bra, starka och underbara delar. Sedan kommer tveksamheten, oron, att inte veta hur jag skall göra för att bli ”normal”. Fast måste jag vara normal? Allt jag vill vara är mig, vem hon nu är. Men jag arbetar med det varje dag, med mina laster var dag och jag kan ärligt säga att det är jävligt tufft och svårt att förklara för omgivningen.
Men jag vill, jag skall och jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar