Det var väl själva fan, allt jag önskade var att underlätta återvinningen, några stora omvälvande förändringar var det inte frågan om, och vem är det som säger att EN eller TVÅ personer endast skall få bestämma hur saker skall vara - och VEM utsåg dem till allsmäktiga?
Ilskan kom från tårna och jag svor, jag har fan:e mig fått nog, gillar det inte, sättet, hur jag tilltalas, den utan ursäkt självklarhet i deras egenhets rätt till att bestämma vad som är bäst på vår arbetsplats. Det gäller en oskyldig flytt av blommor, vridning av adventsljusstake på receptionist bänken. En flytt av en fruktskål, dragning av en duk, flytt av en samling skrifter.
Är det verkligen nödvändigt med ett jävla APT innan ett så banalt beslut kan tas?
Det var kulmen av små saker som stormade ur mig och jag drog den där jävla återvinnings soptunnan bakom mig och morrade - så jävla trött på den här arbetsplatsen och dess jävla trög gång och tillrättavisade jävla ”rektorer” som bakom ryggen eller framför en tillrätta visar och i de flesta fall inte ens ger en en chans att förklara tanken bakom en förändring. Måste allt vara som det alltid varit? Är det så skrämmande med en förändring - verkligen?!
Men bättre ut än in, även fast jag är säker på att det rök från mina öron där jag satt på spårvagnen. För jag satt där och svor åt alla inombords. Det var skönt, det var skönt att få tömma ur frustrationen så den inte fortsätter byggas på.
Allt jag ville, allt jag ville var att underlätta sorteringen av papper, jag vill att vår avdelning skall bli den ledande i miljöarbetet, jag vill att vi skall ”klå” det nationella kansliet, men om jag hela tiden måste slås för förändringar blir resan så tung, för tung.
Är det värt att engagera sig? Även fast det inspirerar, även fast jag hittat något som triggar mig positivt, något som jag känner att jag kan, något som ”Leva Livet” hjälpt mig med. Jag vill sätta dess kunskap till nytta, jag vill föra oss framåt.
Fast kommer jag att ge upp, skita i det hela - det tror jag inte, jag är som en viss känd litterär figur som slogs mot de där väderkvarnar eller ”stånga dig blodig” låter familjärt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar