Acceptans

Jag tänker acceptera den jag är, med allt som det innebär, alla egenhet och underligheter, alla konstiga tankar och själv destruktiva mönster som jag har, för alla dessa delar är jag. Att vara jag innebär dagar av ledsamhet, uppsluppenhet, magi och förundrande ögonblick. Dagar då jag inte vet vart jag hör hemma, dagar då allt jag säger och gör känns fel, dagar då jag känner mig vilsen, men även dagar då jag vet vart jag är och vem jag är och vad jag inte accepterar, inte gillar och dagar jag vet vart mina gränser går.

Tänker inte kriga med mig själv längre, för jag vet att det kommer dagar som är tyngre för mig då allt jag orkar göra är att hålla i mig så länge jag behöver, det tar på krafterna men det hjälper mig, hjälper mig igenom, för jag vet att det blir bättre, jag vet att det kommer att bli bra.

För en stund, sedan börjar det om igen, men jag vet att detta är jag, och jag vet att det jag arbetar med är att inte ta mig själv och allt jag gör på sådant livs - och död allvar. För jag är inte den värsta människan i världen, det är jag rätt säker på, jag har inte medvetet gjort någon illa, jag har inte utsatt någon för fara, allt destruktivt jag gör, gör jag mot mig själv.

Jag har funderat på vad lillsyrran skulle ha sagt om hon var här, eller vad hon säger om det jag gör där hon är nu. Hon skulle säkerligen skaka på sitt söta lilla huvud och ge mig en spark i baken, sagt att jag skulle sluta ta livet så hårt. Hon skulle skratta åt mig, på ett vänligt, älskvärt sätt, hon skulle locka fram skrattet inom mig.

Men, oavsett hur arbetsam jag känner att jag är, så är det en del av mig, det är många dagar som är bra, glatt surfande, men även vadande i knädjupt sörja. Jag klarar det, jag får tillåta mig det utrymmet som jag behöver, inte straffa mig för att vara mänsklig.

Här kommer dock ett erkännande - har nu levt en vecka och en dag utan en mikro och jag saknar den, jag använde den oftare än jag trodde, så det bli att spara till en ny mikro, för jag vill ha en, behöver kanske inte - klart jag överlever utan en, men jag vill ha en ok!

Yoghurt Hjärta och Lördagsfilm

Avslutade arbetsdagen med att gå runt i några affärer med Lisa för att till sist hamna på en Tapas restaurang med ett var sitt glas vin, jag halverade mitt och fyllde på med Sprite, jag hade läst att efter en Gastik Bypass kunde man reagera snabbt på alkohol och jag skulle ju ta mig hem också - så jag var vaksam.

Det var en härlig avslutning på dagen måste jag säga, hemresan gjordes med ett leende på läpparna. Bestämde mig för att hyra en film och gick så in i vår tobaks affär, hittade en film och medans jag stod och väntade på min tur, studerande jag killen som var framför mig i kön.

Han hade vackra klassiska svalor på baksidan av hans händer och jag kunde inte annat är att säga till honom att jag tyckte de var vackra, då visade han mig den andra på den andra handen och sedan dödskallen som han hade i handflatan.

Jag kunde inget annat än att falla pladask för denna man, boende här i mitt område, kanske får jag se honom igen i affären eller vid spårvagnshållplatsen.

Filmen jag hyrde var Fransk den heter: I Gryningens Timmar - min kära Jean Reno var med, den är oerhört vackert gjord, fast ämnet är, åter igen, en påminnelse om mänsklig grymhet. Den handlat om andra världskriget och hur ett bostads område med judar töms för att bli instängda i en sport arena och sedan transporterade till koncentrationsläger. Baserad på en verklig händelse.

Det sägs att historien skall lära oss så vi kan agera annorlunda i framtiden, men jag undrar om inte människans minne är kort och om vi inte är dömda att repetera dessa hemska handlingar i olika utklädnader om och om igen. Det känns i bland som om vi tror att vi ALDRIG skulle upprepa de handlingar som tog plats under andra världskriget, men jag lever inte under några sådana illusioner, allt jag hoppas på är att göra bättre i från mig, agera som jag känner är moraliskt rätt och erkänna när en rädsla klär ut sig till en fördömande attityd.

För under hemresan i går, efter ett glas vin med Lisa, tänkte jag ”hur skönt det är att delta i livet” och så vill jag fortsätta på bästa möjliga sätt.

Hjärnspöken från Mumbai

Jag läser en så underbar bok för tillfället, jag njuter för var sida jag vänder, för boken är tjock, så jag vet att det räcker till en sidvändning till. Den utspelar sig i Indien, Mumbai, och i går natt, innan jag släckte för att sova, läste jag ett kapitel som utspelade sig i Arthur Road jail, där en beskrivning av olika slags ohyra fick mig att klia mig över allt eftersom det kändes som det kröp över hela mig.

De känslan fortsatte genom natten och jag sov dåligt, när jag vaknade tog det en stund innan jag verkligen vaknade. De kliade fortfarande, jag bytte kläder ett par gånger innan jag beslöt mig för vad jag skulle ha på mig till jobbet.

Men, det fortsatte hela dagen och jag började bli smått vansinnig, så när jag kom hem tänkte jag att jag var övertrött så jag la mig för att vila ett slag - näpp, det hjälpte inte, så fanns det bara en sak kvar.

Jag hoppade in i duschen och stannade där länge, länge. Underbart, underbart.

Sedan passade jag på att byta lakan och påslakan i sängen för att eliminera alla hjärnspöken. Som tur är, är huvudkaraktären ute ur fängelset och dess odjurs kryp.

Nu har jag en hög av smuts kläder etc i hallen och det ger töserna massor av roliga gömmor så det gäller att passa vart jag sätter fötterna. Azalea var hjälpsam, i sin mening, när jag höll på att torka mig i badrummet, hon stängde badrumsdörren, jag öppnade den, fick ett gällt mjau, och så stängde hon dörren igen - underbara töser trots allt hår de fäller!

Klockan är strax efter sju och jag är så trött men skall hålla mig vaken ett tag till.

Snart

Ja, nu tycks förkylningen satt sig ovan och under mina ögon men så även nacken, finurlig förkylning och en förkylning som tycks gilla omväxling, ja, varför stanna på ett ställe i kroppen när man kan vandra runt?

Hade en intressant dialog med min terapeut i morse, och även fast jag vet att mycket sker endast i mitt huvud, är det en annan sak att lägga fram det och få det tillbaka. Jag lägger i så mycket mening och betydelse i saker som inte skett, jag tolkar om allt och det tar sig an en helt ny mening - inte till det bättre. Jag bygger upp och får för mig att det är perfekt att jag inte kan ta hand om mänskligheten som vi alla har.

Ingen är perfekt, för mig är det underligt, för jag har alltid trott, eller så länge jag minns, att alla andra är perfekta och det är endast jag som är bedrövlig - alltid. Fast vi tillhör alla mänskligheten och med den kommer misstag, fel, och mycket annat. Men mänskligheten kommer även en massa skönhet och nyfikenhet.

Som sista dag innan löning har det känts marigt, men jämfört med så mycket annat så har jag det super bra. Jag är inte fattig, utan snarare endast förutan, förutan saker jag åtrår men inte behöver.

Största lyxen för mig, i dag, vore att fylla hela mitt kök fullt av mat, bara packa in så mycket som möjligt.

Med tacksamheten till förkylningen kommer det att sakta ner mig för den första veckan efter lön.

Fredag: nästipps förkylning och vardags under!

Allt syns när solen skiner, mina fönster i vardagsrummet är som långsidan på ett växthus, det blir väldigt varmt därinne och allt blir tydligt, synligt och jag skäms. Var för är jag så dålig på att städa och hålla ordning här hemma, jag älskar mitt hem, jag har så mycket fina saker - men det känns på något sätt som en omöjlig uppgift, med allt damm som kommer in via ventilerna, allt katthår och kattsand - varför kommer all kattsand förr eller senare ut i resterande rum? Varför kan det inte hålla sig i lådan? Det är de där söta tofsarna under tösernas tassar - men jag kan inte få mig själv att klippa dem.

Nu när jag är så matt och förkyld blir det en fixering, att stirra på mina fina parkettgolv och se eländet, jag förundras över min oförmåga att sköta om mig och min omgivning, mitt hem. Men, inget som är livsavgörande, så bättre att jag gör så gott jag kan och accepterar att jag varken vill eller kan få det sterilt rent - gillar inte det där kliniskt rena mer än en minut eller så. Bättre lite smuts här och där och ett riktigt hem - än ett kliniskt rent hem där man knappt vågar röra sig.

Men jag skall allt ge mig på lite städning när som, just nu tar jag lite grann där jag ser, sedan får det bli lite mer armbågs puts.

Förkylningen har nu flyttat sig till nästippen, känner mig väldigt matt skall jag säga och har inte ork eller känsla för något egentligen. Kan inte ligga och läsa för det är svårt att fokusera. Men det positiva är att inga av mina normala destruktiva tankar får plats, så det är lugnt i min själ i dag och det är ett vardags under!

Onsdag arbetsdag tre med förkylning

Dagens välsignelse är ork, att jag orkade med dagen, att jag kunde fokusera och göra det jag skall och sett till att mina löften hölls. Jag är mycket stolt över mig själv och den styrka jag tillåter mig själv.

Men jag var trött, så trött att jag inte ens blev upprörd över att spårvagnen inte kunde köra via Masthuggstorget på grund av en olycka. Det var helt ok för mig, för jag orkade inte röra på mig och det var trevligt att se lite fräscha vyer på vägen hem.

Linnegatan utvecklas och har en annan känsla än mitt Majorna - Kungsladugård, ingen stor skillnad, det är något ungt och vitalt över denna stadsdel, lite mer konstnärligt och ekologiskt över vår stadsdel. Skall utforska Linnegatan lite närmre, ta mig en lite promenad.

Fick stå och vänta en stund på Marklandsgatan, det har blivit kyligare och det började skymma under tiden jag väntade. Jag stängde av ipoden och bara var. Kröp in i jackan, drog upp kragen, ner med händerna i vantarna, stampa, stampa med fötterna.

Väl hemma var det snabbt av med arbetskläderna och på med de underbara ”efter jobbet kläderna”, som är underbara för att de betyder att arbetsdagen var över. Ner i soffan och dra över fleecefiltarna för att värma mig.

Hade missat att Plura skulle komma till Marinplans bokhandel, det var lite tråkigt, hade funderingar på att åka ner och bara ställa mig utanför och läsa läppar genom skyltfönstret. Men det skulle vara klockan 19.00, och när det klockslaget kom var jag som bäst uppvärmd och alldeles, alldeles mosig och härlig.

Så nu boklägger jag denna dag och ger mig själv en guldstjärna och måste erkänna en sak, jag köpte en ny almanacka av märket Moleskin, den är så vacker och jag är lyrisk, använde mitt presentkort jag fick som julklapp från jobbet. Köpte även ”små skrivkort” som de heter, tycker de är perfekta för att skriva små kloka saker där på och andra visa saker, jag älskar kontorsmaterial.

Jag har haft en bra dag.

Om det fanns en gren i själv destruktivt beteende i OS så skulle jag ta guld, ja, jag skulle nog inte ha kvar guldet länge, endast så länge som det tar mig att gå till närmsta Pantbank för att belåna det, med övertygelsen att jag skall hämta ut det, men aldrig gör. Sedan skulle jag använda dem pengarna till ”luft varor” som, mat, kläder, dyr väska.

Maten äter jag upp allt på en gång för att få bot på ångesten som uppkom när jag pantsatte guldet, sedan skulle jag få ångest för att jag åt all den maten och annat skräp att jag skulle köpa den där exklusiva Mullberryväskan för 4200 kr samtidigt som jag har räkningar som åker obetalda till inkasso. För att stilla ångesten över inköp av denna dyrgrip till väska äter jag mer, som gör att jag köper kläder som jag inte kommer i, då äter jag för det osv.

Men det var inget OS guld som jag pantsatte, utan jag tog enkla lån, efter enkla lån efter enkla lån och re:member card x 2, krediter och några till lån för att ”rädda” ekonomin för att sedan göra om samma visa igen.

Så kommer den dag man fruktar, när ingen bank längre lånar ut pengar, när inga nya krediter ges, när kreditkorten är maxade och alla varor köpta av lånade pengar är sålda på Tradera. När man når bottens botten. Ca 650 000 kr i skulder, 25 % sjukskriven, kund hos Kronofogden så de drar från min lön, vikt över 110 kg, två katter, lever mest i min lägenhet.

Jag anar att jag är Göteborgs mest allena, glamorösa shoppoholic foodoholic painkilleroholic jag är helt enkelt Göteborgs ledsammaste varelse - så måste det vara! Sa jag det att jag även har två katter, om jag hade en tredje hade det varit ”galna-tanten-som-luktar-kattpiss” varning för min del, gillar att leva så där snudd på liksom, nästan, nästan en galenpanna liksom!

Så ”vad göra strategi” nr ett är att erkänna jäkla misslyckade liv jag lever till så många i min omgivning som möjligt, ok, det kanske inte var nödvändigt att delge mitt sorgliga liv till främmande man som satt bredvid mig på spårvagnen i kväll - men ”fånga dagen” och rikare liv + att ett av mina mål för 2011 är att kanske prova på ett förhållande igen, ja, efter 10 år som singel!

Men kanske var det inte helt rätt tillfälle att antasta denna man med kvittrande prat om surdegsbröd, hållbart leverne, Kronofogdeskuld och hand-på-låren mellan hållplatserna Grönsaks Torget och Haga kyrkan - kanske skulle jag ha en övningskörnings skylt på mig?

Men, efter att ha kört ALLT i botten kan jag börja om från grunden och kanske ställa till med ett fasligt trevligt liv. Jag är med i projektet ”Leva Livet” som har gett mig möjligheter att träna min ”sociala förmåga” samt att leva efter mina resurser, från där jag befinner mig, mer hållbart. För min ekonomi, för min kost, för min el - räkning men mest för mitt liv.

För jag hoppar av alla ”måste ha, och måste göra etc” och tänker leva utifrån mig. Känner mig själv inte helt - förutom att jag är ondast i hela världen och även ansvarig för alla fel etc, så om något gick fel för dig i morse hade nog jag handen där i!

Har gjort en Gastrick Bypass (som alla tycks ha gjort nu för tiden), arbetar med att städa till ekonomin, försöker hitta saker att engagera mig i utanför jobbet, försöka träffa nya kompisar - även fast det inte alltid är lätt när man är 40 och inte längre riktigt kan fråga om vi skall leka - hm, kanske skall jag pröva?!

När man sitter så här, nere i den sulfur stinkande gägg hålet och tittar upp, så kan man pröva allt, det är lika bra. Så när jag tänker efter så är jag hellre den där konstiga typen som sitter och pratar med min medresenär på spårvagnen och pratar om ovanliga saker som känslor och livet, öppnar upp min smutsiga buk och tillåter alla som vill att gotta sig och torka av sin egna smuts. För vem vet, kanske vill någon stanna ett slag en vacker dag?!

Huvudsaken för mig är att jag utvecklas och lär, utmanar och lever - det är det underbara, att leva med de resurser jag har, i stället för att slava för resurser som jag inte behöver.

Fast det är klart, det skulle vara roligt att vara etta i en gren på OS, få guldmedalj och ärosång på Arlanda för att vara världs bäst på själv destruktivt beteende.

Tror jag skall börja ett ”Upprop för ett Hållbart leverne”

Hälsningar

Marie

Da Mateo och stolthet

Det var en utmaning att ta mig genom denna tisdags arbetsdag, vaknade med förkylningen flyttad ett snäpp högre upp på näsbenet. Så otroligt trött att jag satt i sängen och väntade in att jag faktiskt skulle inse att jag var vaken. Kom i tid, och hängde kvar. Hade lovat att arbeta till 17.00 så min kollega kunde gå på handboll med sin äldsta dotter och så hade jag en läkartid vi 11.00.

Men när klockan var 14.00 började jag fundera, då började orken tryta och hostan ta över - jag berättar detta mest av syfte att skryta, för ”vanliga Marie” skulle ha kastat in handduken redan i söndags och inte varit på arbetet när jag mår så här. Men för MIG Marie var det en fråga om att ställa upp för mig, ställa upp på mig själv och mina löften.

Jag hade även en träff med ”Leva Livet” gänget klockan 18.00 så med alla tre inbokade och givna löften så reste jag mig ur sängen, tog ett par Alvedon, gjorde min frukost macka och tog med mig sopor och biologiskt avfall ner till soprummet.

Tusan vilken kanon början för Miss Me!

Träffen med ”Leva Livet” var mycket trevligt, det var på Da Mateos rosteri och bageri, fick det underbaraste brödet i världen, men god ost och fantastisk marmelad, ekologiskt. Jag hade glömt att bröd kan smaka så gott.

Fredrik Warberg höll i kvällen, det var en liten repris på en inspirationskväll de haft tidigare, som jag inte var med på, och ett par övningar som skulle ta oss vidare i vår resa till ett hållbart liv. Jag kände, att som vanligt, öppnar jag upp mig helt och hållet, men samtidigt så är det en del i min läkning känner jag. Hoppas bara inte att jag, ja, äcklade någon eller så. Erkände även min grovsoprums fetish.

Kom hem trött och nöjd med en gnutta stolthet, sjönk ner i min underbara röda soffa och tittade på ”Jakten på Lyckan” med Hanna H.

En bra tisdag säger en förkyld, men arbetande och stolt Marie - inte illa pinkat om jag får säga det själv!

Vackra Vinter Sandarna

Vardags Änglar

Det finns Änglar i vardagen och sanningen är nog den, att dessa vardags Änglar är bäst. Så lite, en sådan liten gest som kan betyda oerhört mycket. Birgitta heter en sådan vardags Ängel och jag är så tacksam för den hjälp hon ger mig. Det är svårt att beskriva vilken skillnad hennes vänliga handling har på min vardag.

Jag har en till vardags Ängel, hon heter Camilla och hon har hjälpt mig med mitt hår i snart 10 år och mitt hår har alltid varit välskött och vackert tonat. Hon fanns där när jag gick från blond till brunett, Hon var där när jag klippte av mig en bra bit och det mest fantastiska, hon var den som klippte av mig allt hår.

Camilla har gjort ett stort intryck på mig, jag tror inte hon anar vilken god känsla hon lämnar i min själ efter jag besökt henne. Det är som att gå och tanka på batterierna, synd bara att man inte kan göra det en gång i veckan typ!

Birgitta har alltid ett leende och ett uppmuntrande ord till övers när man kommer in i närbutiken. Att hon kommer i håg mitt namn, att hon kommer i håg mig validerar mig, eller bevisar för mig att jag finns, jag lever och är faktiskt i håg kommen, någon ”minns mig” som jag så önskade mig i går kväll.

Var och skulle börja mitt aktivare i livi dag efter jobbet, jag är förkyld och skulle inte aktivt börja aktivt - ja, du förstår, men jag var där för en visning och hade tänkt köpa ett kort. Men kände på en gång att jag inte gillade platsen, så i morgon skall jag gå till Friskis och Svettis på vägen till Da Mateo. Jag måste tycka om platsen, få bra energi från den, och det skedde inte på Nordic Club.

Men, det är ok, kom hem och handlade hos vardags Ängeln Birgitta och sedan hem till mina pälsiga älsklingar.

Trött, matt och känner mig inte allt för kry, men det är ok, minskar min aptit och det är bra för stunden.

Allt kommer att bli bra, står det på ett kort som jag köpte för ett bra tag sedan. Jag tyckte och tycker om den meningen, allt kommer att bli bra - för det är det jag håller i när saker börjar fall sönder runt mig. För tillfället vet jag ingenting, jag har inte en aning om vad som händer runt mig eller i mig. Jag försöker hålla uppe en fasad i min vardag, i min yrkesroll så ingen annan än jag vet.

Jag brukar berätta allt för alla men efter händelse innan jul har jag mist min tillit och mist känslan av absolut öppenhet inför någon annan än mig, och det är faktiskt inte något negativt, för mig är det något positivt.

Faller så pladask för människor i min omgivning, höjer dem till otroliga höjder tills, tills den dagen de bevisar att de är lika mänskliga som jag, att de liksom jag har drag som får mig att dra öronen till mig, som får mig att ta ett steg tillbaka och få en mer ”normal” förhållning till dem. Men det smärtar och kan ta tid innan jag står stabilt i deras närhet.

Har jag blivit svedd, svider det ett bra tag och jag börjar värdera och se hur mycket jag skall investera, kanske blir jag hård och kantig men för mig handlar det om försvar, för mig handlar det om att säkra upp min tillvaro. När jag säger detta börjar en del av mig att ifråga sätta vilken rätt jag har att avgöra hur mycket en annan person betyder, deras värde, men det kan jag faktiskt lätt svara på - all rätt i världen. Jag bestämmer vilken typ av människor jag vill omge mig med i min vardag, på min fritid.

Jag har psykologiska svagheter, jag har det svårt med mänskliga relationer, men något jag kommit fram till i all relationskaos är att jag har mod, mod att ifråga sätta mig själv och mitt agerande. Mod att inse att jag skapar många av mina negativa erfarenheter själv, mod att inse när det gått snett och min roll i det hela, äga händelser och skeenden och be om ursäkt för dem. Ett mod som många saknar och kanske helt enkelt saknar insikt i att de själva har en roll i hur livet ter sig för dem och hur de mänskliga relationerna utvecklas.

Blivit arg, riktigt ilsken många gånger när det gäller den senaste erfarenheten av en egen skapad negativ händelse, där jag erkänt min egen ”skuld” men ändå anser att de ofta sker en reaktion på ett agerande, i händelser som dessa föds dess längd av reaktioner likväl som på agerande utifrån dessa reaktioner. De jag försöker säga är att det är ofta fler än en individ involverande, annars skulle det inte bli något av det. Jag känner att även den andre partnern borde erkänna, att de reagerade på det som hände och hade så en roll i det hela.

Antar att jag blir arg på mig själv för att jag ställer till det, för det första, och för det andra alltid är så villig att erkänna mitt ”brott” ta på mig hela skulden fast min del inte är hela så att säga.

Mitt liv är ett sidenband fullt med knutar och det tycks som om när jag väl lyckats reda upp en kommer en till ganska snart. Jag är trött på alla dessa knutar och vill nu leva så enkelt som jag bara kan. Lättsamt, inte ställa till det eller bygga för många ”sandslotts relationer”.

Har två viktiga kvinnor i mitt liv, och det är orättvists att jag lagt så mycket vikt på dem. Men deras påverkan är djup och tyvärr orsaken till att jag börjat stöta bort dem. Jag är rädd för att jag har tröttat ut dem, att de sett igenom mig och insett att jag är ett svart geggigt sulfur luktande hål. Att de nu insett att jag inte är en lättsam, möjlighets människa utan snarare en domedags predikande elak person. Jag är vansinnigt rädd för att mista dem så jag har börjat dra mig undan, jag har börjat min självdestruktiva resa.

Även fast jag ser vad det är jag gör känns jag oförmögen att stoppa det. Min inre dialog fungerar som en masochisms mantra. Jag ser hur många vänner de har på facebook och kommer snabbt till slutsatsen att de inte behöver mig i sina liv. Det gör ont, för inom mig vet jag att jag önskar dem i mitt liv, jag önskar dessa otroliga kvinnor i mitt liv, men de har liv och inget behov av mig. Om jag försvann skulle det inte göra någon skillnad i deras liv.

Borde de det? Nej, kanske inte, men önskan är ju att lämna spår efter sig, intryck och en viss saknad. Men jag förlorar människor i stället, de flyttar, de dör, mest dör de och nu så här efter jul efter ännu en bortgång känner jag mig otroligt ensam och utan värde.

Jag vill vara någons val, jag vill bli vald. Jag vill betyda något för någon. Jag vill att man skall tänka på mig vid en speciell situation och slå mig en signal eller komma förbi, jag vill vara saknad. Jag är ingens val, jag är ingens minne eller önskan, så vill jag inte fortsätta leva. De är inte rättvisst den vikt, den betydelsen jag givit dessa två kvinnor som har partner, familj och många vänner. De vet inte vilken vikt de har för mig, vilken betydelse de har i mitt liv.

Jag väljer mig, och skall investera tid och list till att hitta kontakter utanför jobbet, utanför deras sfär, knyta nya bekantskaper och utvecklas, lära och vara öppen med min ”rädsla” och ”ovisshet” när det gäller mänskliga relationer. Inte bli tung, utan helt enkelt vara rak och ärlig om jag inte förstår, om jag tror mig ha missförstått. Mest av allt skall jag helt enkelt utsätta mig för livet!

Allt kommer att bli bra, jag skall lita på mig, ta stöd av mig och den vetgirigheten och bygga på fantasin och viljan att lära. Ta och bygga ut min sociala förmåga som finns där, min förmåga att ta kontakt en önskan att veta mer om andra. Jag har det jag behöver inombords.

Jag förlåter mig själv för att jag byggde upp dessa två kvinnor och för att jag blev så ledsen och fick ett brustet hjärta när jag insåg min betydelselöshet i deras liv. Jag förlåter mig för att jag så snabbt bygger upp andra och värderar dem så högt medans jag är så villig att förstöra och rasera allt som handlar om mig.

Men livet är ett lärande, jag sörjer dessa förlorade kvinnor, men jag är fortfarande här, och jag lär mig och jag ser vad som betyder mycket för mig i mig, det är inte illa och allt kommer att bli bra - skall du se!

Aj då!

Har ganska ont i halsen om jag får säga det själv, drömt underliga drömmar som jag brukar göra när jag är förkyld. Har sovit till och från för att det har känts som en bra ide. Lyssna på kroppen skall man göra, den vet oftast bäst.

Upptakt Majorna

Inte visste jag att soprum och grovsoprum kunde vara så fascinerande, återvinningskärl och kompost. Men DET ÄR intressant, för mig är det intressant att lära mig hur jag kan minska mitt avfall. Huvudtemat var förpackningar på den workshoppen som jag deltog i, i går. En workshop som är en del av "Upptakt Majorna: ett projekt för boende i Majorna/Kungsladugård där vi formar framtidens stadsdel med konkreta projekt så att vi kan leva hållbart på ett sätt som funkar för oss som bor här. Resultatet hänger på dig."

Det var många deltagare på workshoppen i går kväll. Unga som gamla och en härlig blandning individer. Riktiga karaktärer, speciellt tre herrar, de var nog involverade i det mesta skall jag tro. En reparerade trasiga elektriska saker och beklagade sig över att den nya elektroniken inte gick att laga eller plocka sönder, för att laga eller hämta reservdelar. En annan herre var aktiv i Hyresgästföreningen och var väldigt upprörd över lokaler som går förlorade.

Försökte styra den upprörda herren tillbaka till ämnet som gällde grovsoprum. Försökte säga att alla lokaler inte kan bli grovsoprum för det krävs en del av en lokal för att det skall ske. Just Majorna och Kungsladugår har inga grovsoprum, för att det inte finns plats för det.

Vi kom fram till att det fanns en önskan om en "Kretsloppspark" även i Majorna/Kungsladugård, många olika idéer kom fram och Kim från Myrorna och Lena från Familjebostäder berättade att ett sådant ställe diskuteras för tillfället, i en lokal där resturang Kreta tidigare varit, vid Kajskjul 49 invid Tysklands terminalen.

Denna idé utvecklas till en "miljöstation" med utbildnings möjligheter, och vidare, det fanns inga gränser på vad det kunde bli tillsits - förutom att det skulle bli ett väldigt uppskattat projekt/ställe.

Mitt fokus ligger på soprummet, första stället för soporna. Jag drömmer om att även vår gård skall få ett kompostkärl, där vi kan få nyttja den jord som blir, att få odla på vår lilla täppa, örter och kanske lite grönskaer - det skall jag fråga vår bovärd om.

När jag lämnade workshoppen var jag väldigt trött och mycket stolt över att jag fullföljt det jag anmält mig till, att jag inte struntade i det och åkte hem, så som jag brukar göra. Jag fick arbeta och utnyttja min hjärna på ett sätt som jag tycker om, utvecklasn och kom till inskit att jag klarar av att träffa nya människor och aktivt delta i grupparbete och diskussioner. Jag pratade mycket, mycket mer än jag anade att jag skulle, ingen blyghet mörkade min horisont, för att vara lite poetisk.

Jag träffade även på Lena och Maria som är projektledare för "Leva Livet" det kändes väldigt bra faktiskt.

Gudarnas vad duktig jag var!

Härlig varm och röd söndag

Har varit bort bjuden i dag och det var riktigt trevligt, det var skönt att lämna mitt hem, umgås med trevliga människor och sedan sakta och lugnt vandra hem genom mitt älskade Kungsladugård. Det gjorde inget att det var vassa isbitar i vinden. Tack vare mina broddar så kunde jag promenera hem utan att riskera benbrott, fortfarande väldigt nöjd med inköpet av broddarna.

När jag försökte ta mig ut fick jag återvända ett par gånger, och när jag till slut var på väg och började frysa om mina små händer plockade jag upp mina vantar - näpp, vante. Rotade i min stora och djupa väska men kunde inte hitta den andra. Kastade ett par blickar bakåt men såg inget svart på vägen bakom mig.

Så, jag satte på mig den vante jag hade och drog ner jackärmen över min kalla näve och vandrade vidare besluten att inte tro det ”värsta” att min nya underbara vante var borta - ”den ligger hemma i korgen skall du se” sa jag till mig själv upprepande gånger.

Men som kuf jag är vände jag in och ut på väskan när jag kom till Anna, men den andra vanten var inte där.

Hade det mycket trevligt ändå, för det var ju trots allt bara en vante (och den jag trodde jag tappat låg mycket riktigt i korgen) Trivs så bra i sällskap av min ”familj”, mina släktingar familjen Hamberg. Fick krama om och hålla om mitt lilla kusinbarn Elsa. Tankade på bebis kontot. Tankade på den ”goda Maries” sida.

I ”Leva Livet” andan gav jag Anna en present som jag gjort till henne, slog in det med återvunnet papper och en liten spetsduk. Tror hon tyckte om ramen, har förkärlek till starka färger och saker som glittrar.

Måste säga att det är fantastiskt att ha kommit hem efter en underbar eftermiddag och vara trött, gott trött.

Fasiken

Alltså nu får det vara nog, nu är jag så jäkla trött på mig själv och less på att vara uttråkad så nu får jag banne med hitta på någon aktivitet..bara inte nu, det regnar ju eller kanske?

"Never allow someone to be your priority while allowing yourself to be their option."

Alla andra har varit prioriterade för mig, för mig vill säga, det kanske inte tycks så för andra, men jag vet att jag är upptagen av andras mening om mig att jag tycks tappat bort att åsikten jag har om mig själv är den viktiga.

Jag önskar så vara någons förstahands val, att jag inte sett det mest uppenbara - att vara min egna "priority", mitt förstahands val är jag.

Något håller på att förändras inom mig, jag försöker mitt bästa att hålla mig kvar i invanda vanor men det är inte längre tillfredsställande. Jag ställer till det för jag är van med kaos, jag försöker somna men ingen sömn vill komma, jag försöker äta men inget smakar, jag försöker dricka min cola men den smakar inte som förr.

Ett nytt beteende, en ny vana men vad, vilken eller hur vet jag inte, vet inte hur den skall växa fram, vet inte vad jag skall ta mig till.

Jag är inte tillfreds med livet som det ser ut idag.

Det skaver och kliar som en ylletröja som krymt i ovarsam tvätt. Den är obehaglig och förvarm, men sitter som limmad på kroppen min, jag försöker få den av mig, försköker bli av med den. Men kanske är det vad som krävs av mig för att ta mig till nästa nivå, och eftersom jag själv varit så ovillig att våga hjälper fru ödet till med en välbehövlig spark i baken.

Så länge jag inte känner mig allt för bekväm kommer jag att göra små steg fram, i sökandet efter en ny metod, en ny väg, en väg till en sax och av med ylletröjan. Gamla vanor kan vara envetna vill jag lova - nu börjar jag få nog!

Men det känns faktiskt skrämmande, är rädd, känner misslyckade, olyckliga Marie så väl, vet inte riktigt hur jag hanterar min underbara varma Marie.

Men nu är det dags - och för lite lugn skall jag pussa Azaleas varma pälsmage oavsett hur mycket hon än protesterar!

Papperskorgar och andra tankar

Papperskorgar, det var vad som uppehöll mina tankar på vägen till jobbet i morse. Det började med att jag såg en husse ta upp bajs efter sin hund vid Sandarnas hållplats. Det förde tanken till papperskorgar och de personer som söker efter PET-flaskor i dessa papperskorgar.

Göteborgs stad har tagit fram en ny papperskorg där man kan sätta sin PET-flaska i en hållare på sidan om korgen, det tycker jag är genialiskt. Men har inte sett en enda PET-flaska i en sådan hållare - jag skall banne mig lägga dit en PET-flaska.

För, det måste vara trevligare för de som letar flaskor i papperskorgarna bland hundbajspåsar och bananskal och Gud vet vad som finns i papperskorgarna. Det är bra att de personerna finns, de som letar igenom papperskorgarna, de ser till att PET-flaskorna kommer till återvinningen, och samtidigt gör jag en liten, liten samhällstjänst genom att förse samlarna med en liten liten slant från PET-flaskan.

Undra vad annat de hittar där i papperskorgarna, undra vad vi slänger?! Vi slänger mycket och ibland måste saker följa med av ovaksamhet. Vantar, någon liten inköpt sak som hamnar längst ner i påsen som man kastar. Små, små skatter.

Skatter för mig i alla fall. Allt jag får som jag inte väntat mig, det är skatter för mig. Som mammas paket med härliga kökshandukar, en skatt för mig som endast ägen en själv. En liten vacker Itala skål som jag fått via en korsordstidning. Nya varma och vädervisa vantar, många små, små saker, små skatter som jag verkligen uppskattar.

Men jag vill inte, i alla fall inte just nu, leta i papperskorgarna. Jag lämnar det till de vana grå vargar som har tagit sig an denna syssla. Jag ser till att lämna en PET-flaska i papperskorgen då och då, min lilla, lilla gåva, men en gåva i alla fall!

Jag undrar hur mycket pengar de får ihop under en vecka? Jag undrar om de kan tillåta sig en liten vardagslyx med dessa pengar? Hur lever de? Har de ett hem, en dörr att stänga? Så långt vill jag inte tänka, för då börjar det knipa i hjärtat. Det har varit så kallt, det har varit så blåsigt och isigt.

Försöker sluta oroa mig för hundar, katter och papperskorgsletare, för det tynger mig och gör det jobbigt att andas. Jag skall fokusera på mig själv och min förmåga att utvecklas och utforska livet om mig. För det kommer att bli bra, även jag är en papperskorgsletare, fast i den papperskorg jag rotar i är min själ. Nu skall den rensas!

Kusiner kusinbarn och morbror och moster

Söndags kalas

Har haft en trevlig söndag tillsammans med familjen Hamberg. Det var kalas för Adara, min kusin Lisas dotter, hon firade sin sex års dag. Hon hade gjort sig så fin, Kari var också där med sina döttrar Sofia och Elsa. Fick skjuts med farbror Tommy.

Det var fullt med liv och glädje, som det är när barn är med, fick även träffa min kusin Annas minsta dotter Elsa, hon sov gott genom hela kalaset. Umgås allt för sällan med denna delen av familjen, lite lustigt när de bor så nära och när jag trivs så gott i deras sällskap.

Fick följa med hem på middag hos Tommy och Eva, tillsammans med Tomas, Anna, Elin och Elsa.

Här hemma har mina katt töser vågat sig in i vardagsrummet igen efter lördagens snöras från taken, försökte locka ut dem igår kväll men utan framgång. Tittade själv en extra gång innan jag gick in nu i kväll, fast det har blivit närmre minus grader

Så en mycket trevlig söndag.

Bevis på min flit

Jag känner mig faktiskt ganska tom i skallen idag. Här mest knallat omkring avstängd och det är helt ok med mig, jag måste få göra det ibland, när behovet finns. Drömde mig bort några timmar via filmen ”Phantom of The Opera” underbar musik och jag blir alldeles uppfylld av hela skapelsen. Satt och tänkte att denna film skulle ha kunnat bli ännu ännu underbarare om Baz Lhurman fått lusten att skapa - tänker mest på färgerna. Baz och jag är färgernas folk.

Temat för hela julledigheten för min del har handlat om att hitta tillbaka till magin, det det omöjligt möjliga. Som Alice pappa säger i filmen ”Alice i Underlandet” - ”försöka att komma upp med sex stycken omöjligt möjliga saker innan frukost” detta skulle även jag råda mina barn. Att inse att vi sätter våra egna begränsningar. Jag har satt mina. Nu skall de rivas, sten för sten.

Solen sken i dag och det var några plus grader, töserna satt på fönsterbrädet och njöt av solskenet. Så brakade det loss som bara den, snön som legat på vårt tak rasade ner och skrämde ett av liven hur deras nio respektive. Det hände någon gång runt 14.00, sedan dess har ingen av dem varit in i vardagsrummet. Nåja, Azalea har varit in en tveksam runda, men Olivia ligger kvar under sängen.

Kan förstå att det var en skrämmande upplevelse eftersom det lät som taket rasade in.

Själv har jag gjort en sida till i kalendern jag bestämt min för att göra själv istället för att köpa, nu undrar jag om det inte varit lika bra att köpa en, men gjort är gjort, det blir en unik kalender, som skall lysa, skina och sprida glädje under det kommande året.

Har börjat tröttna på att brodera änglarna, vill börja med mina ugglor, men har åtagit mig att göra tre till, de tar inte så lång tid att göra, det har bara börjat bli lite enformigt. Håller på så gott jag kan att sparka igång min skapande lust igen, har varit så svartvit en längre tid och det tycker jag inte om.

Annars inte mycket som hänt - men även det är bra.