Som det är

Cancer - jag valde ensamhet och isolering, för mitt tänk var att om ingen annan än jag vet, så är det inte sant, så länge ingen annan vet och säger det existerar det inte. Om jag blundar, biter ihop och drar mig igenom det utan att någon i min omgivning vet om det är det inte sant, då finns det inte, det är inte så.

Har kvar denna inställning, och varje gång jag går på en kontroll känner jag igen känslan, jag stänger av. Under den veckan så finns inget i stunden, jag existerar i ett vakuum. Kan inte förklara det på ett sätt så det blir lättare att förstå - låt mig likna det med en struts och huvudet i sanden. Jag tar ett djupt andetag och släpper det inte fröns resultatet är inne.

Jag har dragit till med lögner, skapat andra ursäkter för att komma undan, för att om jag använder andra ursäkter kan jag undvika det reella.

Nu har en vän, en tjej jag träffade under en del av min behandling och som hade en underbar inställning till livet borta. Hon klarade sig inte en gång till. Metastaser i levern, skelettet och hjärnan, ja, stort sett i hela kroppen. Jag fick ett samtal en undran om jag kunde komma och det kunde jag givetvis.

Hon hade ett liv, ett riktigt liv, fullt med liv och rörelse. Hon hade ett verkligt värde och jag känner en sådan skam att jag fortfarande är här när hon är borta. Blir också arg, arg att alla underbara människor lämnar mig - klart, de hade inget val. Vi pratade lite, fick krama om henne och hennes lilla dotter. I natt stjärnklar natt hade motståndet hon satt upp, ebbat ur och hon försvinner vidare ut i oändligheten.

Vi träffades inte ofta, men vi sms:ade, mailade, hördes av, med henne kunde jag prata om sådant jag inte ville att någon annan skulle nämna, hos henne var det ok.

Du lämnar spår, och jag skall göra mitt bästa att fullfölja mitt löfte till dig, jag sänder all värme till din man och dotter, till din familj som är kvar.

Ha det väl ta hand om henne systra mi!

Tillbaka till film åter en bit av mig

Jag älskade filmer, drömmarna bakom dem, möjligheterna var oändliga och magiska, det var så jag ville leva mitt liv, ett liv med oändliga möjligheter fullt av magi. Men någonstans längs vägen tappade jag tron på det omöjliga, ögonblicket var när jag lämnade Australien, då slutade jag tro på det omöjliga som möjligt, om jag bara ville, om jag bara bestämde mig. Jag slutade drömma, jag slutade tro på magi, jag slutade tro.

Jag gav upp på möjligheten att jag är någon speciell, magisk individ som skulle skapa ett underbart liv. Men saker blev tagna från mig, jag förlorade och saknade orken att lyfta mig själv från overksamheten. Den förlamande oförmågan att tro på mig själv, att förlåta mig själv för de oförrätten som jag gjort mot mig själv.

I dag tog jag ett steg fram för min skull, jag tittade på en favorit från förr, en film så vacker, så sagolik men baserad på en verklig händelse, för några timmar försvann jag in i familjära trakter, den utspelar sig i Venedig, en stad uppbyggd på omöjliga grunder. En stad med en magisk historia, den var som manna från himlen för min särgade själ. Filmen heter ”Dangerous Beauty” med underbart vackra Catherine McCormack och lika underbart vackra Rufus Sewell .

Nog vet jag att livet inte är som på film. Det är inte den magin som jag pratar om. Magi för mig är som när jag åkte till Verona och tillsammans med en grupp vänner åkte till Lido De Jesolo och satt och prata och tittade ut över sjön tills gryningen. Då gick vi till bageriets bakdörr och köpte varmt färskt bröd som vi delade på. Det är magi.

Magi betyder olika saker för oss alla, lika så, underverk och härligheter. För vi har alla individuella smaker.

Men för mig är det mitt livs blod, jag måste tro på magi, hopp och kärlek, att det omöjliga är möjligt för utan det är jag som idag - tom och kall, utan innehåll, elak, ond och ogin. Inte konstigt att jag inga pengar har, eller någon framgång.

Goda saker händer endast goda människor - och så skall det vara, så känns det i alla fall.

Gör jag saker från ett elakt, ont ställe kan det endast resultera i otur, ogint bemötande och en vardag utan pengar - ”you reap what you sow”. Du skördar det du sår - så självklar, så själv klart.

Jag vill komma tillbaka till mitt drömmande, min fantasi, magin och tron på underverk. Tillbaka till en god, varm generös Marie. Det finns hopp, för jag är inte genomrutten. Om jag inte får leva på hoppet, drömmen, fantasin, magin och kärleken, vad skulle jag önska leva för då - under sker, jag utvecklas för jag lever i alla fall, hur mycket jag än försöker streta emot mig själv - jag är min största fiende men även min starkaste allierade, med viljan att sträva efter bättre, bättre för mig.

Så det är inte omöjligt

Eldorado

När jag var tonåring fanns det ett radioprogram som hette ”Eldorado”, det gick sent på kvällen, men kommer inte ihåg vilken dag i veckan det var, tror att det måste varit under helgen eftersom det gick så sent.

Jag brukade sitta vid mitt skrivbord som var vid fönstret, med min dagbok och ta in vart ord han sa, om jag bara kom i håg vad programledaren hette, det gick i alla fall på P3. Att skriva har varit väldigt viktigt för mig, jag måste ha ett block med mig så jag kan skriva upp något som ”kommit till mig” under dagen, att vara utan penna och papper är som att ha svårt att andas.

Har skrivit ner mina inre dialoger, för att reda ut vad som pågår i mitt huvud, i bland kommer det ur väldigt kloka saker, det finns tillfällen som det jag skrivit haft stor effekt på mig. Det är i bland som om någon annan hade skrivit det TILL mig.

Som ämnet att jag inte kommer att få några egna barn. Det ämnet är återkommande, att få äran att ta hand om ett barn, mitt barn skulle vara underbart. Inte trodde jag för 10 år sedan att jag inte skulle få några barn. Så jag tar varje tillfälle som kommer min väg att hålla, krama, lukta och gosa med bebisar. Men den sista uppmuntran jag försöker ge mig själv är att jag bidrar till miljön. Genom att inte få barn så bidrar jag faktiskt, även fast det bidraget kommer med en viss bitterhet.

Älskar barn, deras underbara nyfikenhet och öppenhet, något som jag delar med dem. Att få höra deras resonemang av olika ämnen och hur de ser på sin värld är underbart. Jag kan erkänna att det finns dagar då jag sitter på spårvagnen och barn skriker i sina vagnar, ja, då tycker jag det är ganska gott att ha ett tyst hem att komma till. Men att ha ett barn skulle betytt mycket, men livet är som livet är!

För det var det jag gjorde under min lyssning till Eldorado, skrev om hur jag önskade mitt liv, nu blev det inte som jag hade tänkt det, men blir det någonsin så. Det intressanta är att livet gör som det gör, och det är för mig att hänga med och justera, det är det som är meningen med livet - tycker jag.

Jag saknar Eldorado, jag skriver fortfarande i mina dagböcker och resonerar med mig själv för att komma över åsen, genom dimman och ut i klarare väder - men GUD jag önskade barn.

Miljö och sådant

Jag har gett bort ”miljömedvetna” julklappar, jag har själv gjort de flesta och de som jag själv inte har gjort har jag införskaffat på Stadsmissionen eller Myrorna. När det gäller julmaten så köpte jag i dag en jultallrik från Sofinas och all mat där i från är underbar, så den kommer jag att äta upp. På det viset är det inget matsvinn - kan jag kalla det att jag lever en mer miljömedveten jul?

När det gäller mitt avfall, när jag delar upp det, separerar, det är så underligt att det minskar, det har också blivit en sport, att minska mitt avfall att se hur jag kan undvika avfall. Jag tar med en egen påse, försöker köpa saker som inte har förpackningar, det vill säga, varor som inte är inslagna i så mycket papper och plast. Jag är mycket noggrann när jag återvinner och har blivit mycket duktig på detta - det är jag stolt över.

Jag duschar fortfarande för länge, men eftersom jag inte duschar varje dag tänker jag att det inte blir så farligt, jag duschar kanske 10 min varannan dag, slår jag ut det på en vecka så håller jag mig under åtta minuter i alla fall. När det gäller rengöringsprodukter för hemmet använder jag endast såpa, Grön såpa, och ättika. Hittat många bra metoder i den litteratur som vi fått via ”Leva Livet” projektet.

Av uppenbara anledningar är maten det primära för mig, att vara sparsam och använda det jag har och göra om rester till annan mat. Har nu en hel hög av bra kokböcker och fick en till som Julklapp av ”Leva Livet”. Jag köper endast grönsaker efter säsong, syndar med tomaterna tyvärr, håller mig till säsongs frukt, jag får anstränga mig lite men med tiden lär jag mig - och det viktigaste är att jag tycker att det är roligt.

Att leva mer resurssmart är min paroll (heter det så?) att hjälpa mig vidare i detta spännande liv, för visst är det spännande fast jag är deppig ibland, ganska ofta.

Nu skall jag fira jul på mitt vis och det betyder lugn och ro - himmelskt.

Berg och skulder

Azalea utslagen efter att följt efter mig i min städning, sortering, huvudklining.

Att vara skyldig pengar är det tråkigaste som finns, jag tänkte inte på konsekvenserna, jag sket i att ens tänka på dem, jag tutade och körde. Så sitter jag här i dag och vill göra allt jag kan för att inte förlora det jag lämnade in till Pantbanken, mitt sista kapital, men även smycken som är oersättliga.

Jag har gjort en plan, jag skall följa den, men så dyker något annat upp, något tredje och jag är nära att kasta in handduken, dra täcket över huvudet och skita i allt. Men det tänker jag inte göra även fast det är frestande. Tänker fortsätta med min plan och tids nog kommer jag över åsen och kan börja räkna ner, det skulle vara värt mycket för min självkänsla.

Så här dagarna innan jul känner jag en viss trötthet inför besök till stan, men kanske är det då bra att jag fysiskt inte mår så bra, för jag har ingen lust att göra mer än jag måste, det vill säga hämta julmaten från Sofina och betala av lite av skulden hos Pantbanken sedan snabbt hem. Att vara på stan dagen före jul är ingen höjdare.

Samtidigt som jag försöker reda ut de skulder jag ackumulerat, dock små i jämförelse med tidigare, men stora nog med tanke på min ekonomi, försöker jag ställa i ordning mitt hem. Har hållit på med denna syssla under denna månad. Vill ha mitt ”skapar material” lätt till hands, men samtidigt funderar jag på allt det andra som finns runt mig. Jag vet bara inte vad jag skall göra med det, vill inget kasta av det jag nu har, eller göra mig av med det - för de fyller en funktion.

Ett projekt som fortgår.

Utmaning - städa upp ekonomin, strama upp den, ”lätta” upp mitt underbara hem. Skall få om tapetserat i sovrummet efter januari och i mars får jag börja söka lägenheter igen, söker efter en lägenhet med mer kvadratmeter, annars är inget fel med min lägenhet. Ja, ok, om jag inte hade så mycket saker så... Men skapandet, att kunna lämna ett projekt tills jag vill arbeta med det igen, det kräver lite mer svängrum. Mardrömmen skulle vara att bli en packråtta, eller en sådan där person som har små gångar i lägenheten, så full av saker är den, och katt lik under tidningshögar hua!

Ingen fara där!

Så i morgon till Pantbanken och Sofinas, prova på mina nya broddar och sedan hem igen!

Hm

Tror minsann jag håller på att bli förkyld, det vill inte jag. Jag har julmat att hämta från Sofinas på torsdag, och ett pressande ärende som jag behöver göra innan jul och sjuk vill jag inte bli. Speciellt inte en ”huvudförkylning”. För jag känner av en aning av en huvudförkylning. Men, nu skall jag utöva lite kraft, ta hand om mig idag och i morgon, försöka ringa Siffrans och se om jag kan komma och hämta maten tidigare - skjuta fram allt under dagen, grunda för succé!

Men, än inga men här, det skall gå bra, det ordnar sig. Känner mig dock underlig, och häri ligger kanske svaret till varför jag upplevt mig som nedstämd under förra veckan och i går - kanske är det så enkelt att orken tröt eftersom jag håller på att bli sjuk - det är en lättnad - men nu får det gärna gå över!

Har pysslat med en tavla idag som jag skall ge bort, har format den och fått den att arta sig, har arbete kvar att göra, har dock till efter helgerna innan den behöver vara färdig.

Nu skall jag dock vila - blev trött

Det kommer att bli bra

Det är lugnt här hemma hos mig, min huvudvärk har börjat ge sig, mina töser sover och mina fötter är varma Jag sitter i min soffa med en fleece filt över mina ben. Tv:n är på, mest som sällskap, och nej jag tycker inte det är sorgligt, för jag vet vad ett av mina mål för 2011 är, så jag njuter, njuter och försöker lära mig hantera mig själv.

Jag är oerhört hård mot mig själv, mina regler för mig själv är hårda och det finns för det mesta inga undantag eller sätt för mig att komma runt dem. Befinner mig fortfarande mitt i depressionen, men för den har jag förlåtit mig själv, för den är en del av mig och jag vill inte längre hata delar av mig själv.

För jag tycker mycket om hur min hjärna fungerar, även när jag slår krokben på mig själv. För jag lär mig, jag vill utvecklas och ta steg framåt, även fast jag upplever det som jag stått still under en längre period. Men jag gör framsteg, de kan vara näst intill osynligt små, men de existerar. Jag tycker faktiskt om mig själv så pass att jag vet att jag inte skulle vilja vara någon annan!

Har spenderat helgen med att bara vara, försöka tanka på med energi, göra saker som genererar en god känsla inom mig.

Jag fick en bok av min mamma för något år sedan, en bok som jag läser om med jämna mellanrum, ”Shoot the Black Dog” av Sally Brampton. En väldigt bra bok, och en bok som är som en läkande salva på mina själsliga sår. En bok av stor betydelse för mig och om mamma inte gett mig den skulle jag missat den. Titeln är en kvot från Winston Churchill, han ”led” också av depression.

Det finns viss magi med känslan, för i mörkret finns det något som glittrar, det håller hoppet vid liv, och får mig att luta mig tillbaka för jag vet att det kommer att gå över, det kommer att bli bra.

I helgen har min ”stora städning” tagit ett till steg, nästan färdig med att sortera ut allt onödigt i köket, hallen har åter igen blivit förvaringsplats, men endast för ett kort tillfälle. Har kommit i gång med ett par tavlor och broderar till mina kusinbarn.

Just nu känner jag mig trygg.

Depression

Det är svårt att förklara vad som händer, eller varför det händer. Det finns ingen orsak till att det likt dimman sänker sig över mig och även fast jag ser vad som händer kan jag inget göra åt det, jag faller bort, handlingslöst står jag där. Fast jag tror att jag är misslyckad, att jag KAN göra något åt det fast jag saknar viljan, att jag tycker om att sitta där och tycka synd om mig själv.

Fast det är inte frågan om att tycka synd om mig själv, för i stunder som den jag nu befinner mig i, känner jag inget annat än en intensiv rädsla och allt runt mig är ett enda kaos.Jag grips av starka händer som sluts runt halsen och allt jag kan fokusera på är att andas.

Jag kan inte ta hand om relationer, jag kan inte ta hand om min vardag, så upplever jag det. Jag drar mig undan och vill helst inte vara någonstans där jag ”syns”. Det är svårt att förklara. Men så avslutas min vecka, och det känns som om jag glider längre och längre ner. Visst jag vet att det kommer att gå över, men just nu är jag i panik och känner en rädsla och uppgivenhet över min situation.

Rollerna i ”förhållanden” förändras och jag känner en sorg för att jag hamnat på den sidan, men så är det i livet, en del av livets gång. Men denna gång tänker jag inte göra något åt det, denna gång tänker jag låta det vara. För jag tror inte det blir bättre om jag slåss för det, nitar eller biter mig fast - tror det endast försvårar.

Just nu, just nu är jag deprimerad, deprimerad och liv rädd. Men jag låter mig vara, jag får läka ut. Tänker inte streta emot eller bli arg över situationen, kämpa och böja och förställa mig till någon som jag inte är. Saknar en medicin som jag skall hämta nästa vecka och jag tror att det gör att effekten av denna period känns vassare men tror att det helt enkelt var dags.

Rösterna inom min skalle drar om scenarier från veckan som varit, fokuserar på stunder där jag anser mig misslyckats totalt, scener där jag hör ord från min mun, ord från andras munnar som gör ont. Jag ser kroppsspråk, jag känner av och jag vet vart jag hamnat och känner ett enormt hat för att jag hamnat där. Men jag tänker inte göra något denna gång, jag låter det vara.

Denna gång får det vara nog, men jag känner mig besviken, besviken på henne och mig själv.

Allt kommer att bli bra!

Är detta jag - härligt att se

Temprament - i miljöns namn

Det var väl själva fan, allt jag önskade var att underlätta återvinningen, några stora omvälvande förändringar var det inte frågan om, och vem är det som säger att EN eller TVÅ personer endast skall få bestämma hur saker skall vara - och VEM utsåg dem till allsmäktiga?

Ilskan kom från tårna och jag svor, jag har fan:e mig fått nog, gillar det inte, sättet, hur jag tilltalas, den utan ursäkt självklarhet i deras egenhets rätt till att bestämma vad som är bäst på vår arbetsplats. Det gäller en oskyldig flytt av blommor, vridning av adventsljusstake på receptionist bänken. En flytt av en fruktskål, dragning av en duk, flytt av en samling skrifter.

Är det verkligen nödvändigt med ett jävla APT innan ett så banalt beslut kan tas?

Det var kulmen av små saker som stormade ur mig och jag drog den där jävla återvinnings soptunnan bakom mig och morrade - så jävla trött på den här arbetsplatsen och dess jävla trög gång och tillrättavisade jävla ”rektorer” som bakom ryggen eller framför en tillrätta visar och i de flesta fall inte ens ger en en chans att förklara tanken bakom en förändring. Måste allt vara som det alltid varit? Är det så skrämmande med en förändring - verkligen?!

Men bättre ut än in, även fast jag är säker på att det rök från mina öron där jag satt på spårvagnen. För jag satt där och svor åt alla inombords. Det var skönt, det var skönt att få tömma ur frustrationen så den inte fortsätter byggas på.

Allt jag ville, allt jag ville var att underlätta sorteringen av papper, jag vill att vår avdelning skall bli den ledande i miljöarbetet, jag vill att vi skall ”klå” det nationella kansliet, men om jag hela tiden måste slås för förändringar blir resan så tung, för tung.

Är det värt att engagera sig? Även fast det inspirerar, även fast jag hittat något som triggar mig positivt, något som jag känner att jag kan, något som ”Leva Livet” hjälpt mig med. Jag vill sätta dess kunskap till nytta, jag vill föra oss framåt.

Fast kommer jag att ge upp, skita i det hela - det tror jag inte, jag är som en viss känd litterär figur som slogs mot de där väderkvarnar eller ”stånga dig blodig” låter familjärt!

Bra miljö julklapp

Nu har jag klurat ut DET, en miljövänlig, eller till och med ett par, miljövänliga julklappar, nu kan jag inte dela med mig av det här, än, men om jag får säga det själv, som jag får, är jag INTE dum i mina kloka ideér som tycks komma precis när jag skall somna!

Har mat "sparhet" på hjärnan också, har lärt mig hur man gör brös "färskt igen", hur man kollar att äggen går att använda utan att endast gå på datumet på asken och utan att "knäcka" ägget. Det är boken jag beställde för 35 kr från Lantmännen, den är superbra. Har haft den med mig var dag sedan jag fick den.

Fast ett ställe går jag nog bet på, jag KAN stänga av min TV:v via skarvsladden, men eftersom DVD spelaren är kopplad på samma dosa, och om den blir strömlös över en natt, måste jag ställa om klockan . och DET ÄR JOBBIGT! Jag borde skämmas. En annan synd jag måste bekänna är att jag tar långa, varma, näst intill heta dushar varannan kväll, så varma att jag har en dimma i hela min lägenhet när jag är färdig - alla de stora 46 kvm.

Hm, undra om jag kan vara lite ful och nyttja den nya kontakten med Familjebostäder för att byta till sig en större lägenhet? Eftersom jag inte får börja söka igen tills slutet av mars - nej, det är ju bara tre månader och så ful kan jag inte vara - det känns inte rätt - eller...

På arbetet vill jag förs fram möjligheten att få vår avdelning miljöertifierad - tror jag det heter, vi får se. Har blivit super sorterare på jobbet, kollar också hur mycket papper vi skriver ut men inte hämtar - det är även en kostnad.

Leva Livet har gett mig nya ögon - även fast det är lite arbetsamt att vara så miljötänkande hela tiden - men jag känner mig förbenat duktig!!

Onsdag med Marie af vrång

Var tyst nu, vi kom överens i morse att jag skulle vara tyst under detta möte, jag skulle lyssna in, låta de andra prata. Ett löfte med goda ambitioner men trots allt planerande så kan jag inte hålla tyst. Jag sitter där med den inre dialogen tyst, tyst, tyst.

Blubb, säger det och jag har börjat prata innan jag riktigt hinner inse att jag faktiskt pratar, hur man nu gör det, pratar utan att inse det menar jag. Jag funderar, vill veta hur det fungerar, varför fungerar det på det viset, varför gör man inte på det här viset.

Tänka, tänka, tänka, prat, prat, prat men hallå Marie, nu pratar du igen. Det ger så mycket att prata. Det ger en helt ny dialog, inre dialog. Som om jag satt på knäna i snön och piskade mig om ryggen med en näve björk kvistar - UTAN att springa in i bastun sedan, utan jag står kvar där tills jag är fast frusen i marken. Även när jag känner att det börjar svida till.

Men samtidigt, varför skall jag mana mig själv att förställa mig till någon jag INTE är, givetvis skall jag dra åt tömmarna lite, till exempel inte föra någon annans talan, utan att jag ens blivit ombedd om att föra fram andras mening. Jag tar på mig saker som jag inte behöver ta itu med. Jag skall fokusera på min egna yrkesroll och vila i det. Det räcker gott och väl.

Blev trött, trött på mig själv och hur min hjärna snurrar ut i vida världen, där jag själv tröttar ut mig av mig själv, jag blir trött på mig. Så jag sa till Lisa att jag inte följer med och tittar på vår stad i ljus, jag vill hem, hem och gräva ner huvudet i sanden.

Jag tjurade på mig själv, jag satt mig själv i skamvrån, skam, skam på dig själv din jobbiga DU!!!

Men som vanligt när det gäller min egna arbetssamhet ändrade jag mig till slut och Lisa och jag vandrade sakta upp mot Götaplatsen. Vacker julbelysning, musik, brasor och glögg. Vacker sagolikt jullandskap.

Det var iskallt, nästippen var som en isbit, det bet i kinderna och kunde ha gjorts sig bra med en till mössa - jackluvan fick duga.

Efter ljusföreställningen gick Lisa och jag in på biblioteket för att låna ”Doktor Glas”, men det fanns inte en enda kopia inne, på stora biblioteket?! Vad gör vi nu, vi frågade vad bibliotekarien hade för förslag på en Svensk klassiker som vi kunde läsa under julen. Vilhem Moberg - NEJ! August Strindbergs ”Röda Rummet”, nej tack, vi tackade honom för hjälpen.

Vi funderade vidare och kom fram till ”Selma Lagerlöfs Löwensköldska Ringen och Charlotte Löwensköld” - detta är vår utmaning under julen.

Efter detta framgångsrika litteratur val gick vi till foajé baren på Stadsteatern och Lisa bjöd mig på en Cola Fight och mycket trevligt samtal.

Så tack Lisa för ditt underbara tålamod och förståelse - tack för en trevlig onsdags eftermiddag!

En vandring med gupp på vägen

Har haft en guppig väg i några veckor, men tids nog så vet jag hur jag bäst undviker de där förargliga groparna. De handlar om mat - vad annars? Men skam den som ger sig, nu stramas det åt igen, men det handlar om den där extra utmaningen med smalare ekonomi. Lättheten i början av månaden är att lönen just kommit och jag har ett litet utrymme att köpa mat, "snabbare" mat, maten som hjälper mig mer än halva vägen.

Nu måste jag anstränga mig och min svaghet är "mellanmålen" oh "snacksen" som inte på något sätt är stora, men de får inte ersätta måltiderna. Så där skall jag rycka upp mig och tänka efter före, som har blivit mitt favorit talessätt.

Har åter igen en dumpning av eget verk, illa mår jag rätt åt mig, ett gupp i min färdväg, men bäyyre kan jag lita på det - speciellt efter ett utmärkt bra skött julbord!

Men just nu snörvlar jag och mår illa, funderar på om jag kanske skulle köpa en jultallrik från Sofinas - beror på hur mycket det kostar - det blir mat som räcker lite längre än i vanliga fall.

Vi får se med det!

Lördags lugn

Haft en lugn och härlig lördag, fått min hall tillbaka, men tog i från mina töser deras ”kartong lekhus”. Men det blev ohållbart att snubbla över den var dag. Har en stor hall för en sådan liten lägenhet. Har även ”säkrat” parketten mot allt jag drar med mig in i detta vinter väder. Har nästan ett grusberg på hallmattan, det skall dammsugas bort.

Varit nere med den stora svarta illaluktande soppåsen och återvinningen skall ner i morgon. Hade för plan att baka lusskatter men hade inte råd att köpa saffran, får bli ett julbak i stället.

Det gick bra med julbordet, fast, som vanligt, var jag orolig att jag ätit för mycket, svårt att veta om jag slutar äta för tidigt, eller om jag kanske äter för mycket. Men jag tror nog att jag slutade i tid, åt inte upp hälften av det jag hade på tallriken och jag tog på mig 45 min att äta - så det gav jag mig en klapp på ryggen för.

Att komma hem var skönt, var så trött. Hemma vilade jag en stund sedan pysslade jag, tittade på en film, broderade lite och bara var.

Har lärt mig en del denna vecka, jag har suttit med på de flesta fikapauser och mot slutet lärde jag mig att vara lite neutral, tystare, inte fråga så mycket. Det var min utmaning förra veckan, den fortsätter nästa vecka och jag skall försöka vara tyst och bara lyssna under de stunderna.

Jag vet, underliga utmaningar jag har, men alla har vi våra saker och vi hanterar dem olika. Jag vill gärna utmana mig själv och utvecklas vidare. Jag vill inte att en rädsla skall stoppa mig - utan jag vill arbeta mig igenom den och växa med styrkan av att överkomma rädslan, inget får handikappa mig.

Men det är tröttsamt, speciellt när jag har så många konstiga saker för mig, men det går framåt, och framåt vill jag, framåt ut i livet. Men just nu har jag det bra.

Här är det lugnt, hör musik från grannarna, Olivia och Azalea sover.

Jag fortsätter med min lilla tavla.

En önskelista

Salt
Hel svart - och vitpeppar
Kryddor (t ex timjan, rosmarin, oregano. Lagerblad, paprikapulver, cayennepeppar, curry och spiskummin. Kanel och kardemumma.)
Bönor
Linser
Mjöl
Gryn (t ex mathavre, matkorn, korngryn, bulgur, couscous)
Pasta
Ris
Havregryn
Knäckebröd
Tomater på burk/ tetra
Färska tomater
Oliver
Buljong
Rapsolja
Olivolja
Vinäger
Honung
Socker
Torrjäst
Frön ( t ex pumpakärnor, solrosfrön och linfrön)
Nötter (t ex hasselnötter, valnöt och mandel)
Senap
Tomatpuré
Citron och lime
Färsk chili (spansk peppar)
Lök ( gul, röd, purjo)
Vitlök
Paprika
Färska böner
Potatis
Morot
Selleri
Palsternacka
Färsk frukt (t ex äpplen och apelsin)
Yoghurt
Grädde
Créme Fraiche
Ost
Smör
Ägg
Ärter - frysta
Haricotts verts - frysta
Bladspenat - frysta
Örter (basilika, dill, persilja) - frysta
Bär - frysta
Kyckling - fryst
Fisk - fryst
Köttfärs
räkor
Musli
Haloumiost
Fetaost
Soltorkade tomater

Julutmaning med Leva Livet

Nu är jag redo för att ta mig an julutmaningen, tänka lite längre, lite vidare. Har mina planer på julklappar och med tanke på mina ekonomiska möjligheter har det blivit en sport att komma på nya sätt, nytt förhållningssätt.

Vi fick se resultatet av avfalls utmaningen, jag skall börja om, börja en ny två veckors period. De flesta hade fått en markant förändring till det bättre. Har fått god mat, som vanligt, de bjuder alltid på god mat tycker jag, kanske blir den ännu godare för att den delas med trevliga människor.

Sedan fick vi se en clown/trollkarl, underbart att se barnen, de levde sig in och skrattade och ville delta. Vi fick oss alla härliga magskratt, för min del var det ett tag sedan sist, hade ett så brett leende att det kändes i kinderna.

Jag vann inte tävlingen, skäms för att säga det men, jag ÄLSKAR att vinna, ett litet pris, jag hade inte turen med utlottningen av matkassen, och jag vann inte denna tävling. Men de som vann var väl värda det, speciellt eftersom två av dem var härliga barn.

Fick hålla bebis, för mig var det den stora höjdpunkten, det är så helande att hålla en liten bebis, Daphne gav mig den gåvan - en stor varm underbar lycka inom mig gav hon. Skall brodera henne en ängel som tack!

När vi kom ut på Postgatan föll stora härliga flingor ner, det var som ett sagolandskap där ute, när jag väl kom hem såg jag ut som en snögumma - en väldigt vacker snögumma ; ) härlig kväll, härliga människor.

Tack!

Det blev sämre

Magkatarr - det blir inte bättre, det blev inte bättre med illamåendet fast jag ätit väldigt, väldigt långsamt. Medvetet långsamt eftersom jag inte vill må illa.

Tugga länge, tänka efter om jag tuggat länge nog, tugga igen, nja, och en extra tugg för att vara på säkra sidan.

Jag VET ni behöver inte tycka synd om mig, men JAG tycker synd om MIG som landet ligger nu. För magkatarren påverkar hela mig. Har rådfrågat och fått sagt till mig att jag kan dricka proteindricker under några dagar - fast helst inte - men jag försöker med ledsamhet och uppgivenhet berätta att jag inte vill äta, äter jag mår jag illa.

Jag tycker synd om mig själv, för även om jag mår illa upplever jag det som om jag är konstant hungrig. Drömmer om en oxfile, potatis och grönsak. Helst lagad av någon annan, mat upplevs alltid som godare om någon annan lagat den.

Men nu skall jag försöka låta min mage vila, känner mig påverkad av det, hela jag, hela min kropp. Insidan och utsidan, trött, lätt irriterad. En relativt vanlig biverkning av operationen men det brukar lätta upp ju mer tid går från operationen.

Kan fortfarande bli sittande i förundran att jag fått denna operation, att jag haft modet att genom gått den och att jag skötte den arbetssamma flytande kosten efter operationen. Jag är oerhört stolt över mig själv, så pass att mina små felsteg förlåter jag mig för.

Tänkte på detta under lunchen idag, när jag var ute och gick, kom förbi Indiska och fick en önskan om att ringa och berätta för mamma om undret, undret att förra året vid denna tiden hade jag gått in på Indiska för jag ville köpa en tunika - men ingen passade mig, inte ens i XL. Nu kan jag ha L och tillochmed en M. Jag blev så salig för jag visste att mamma skulle förstå, för hon har sett min uppgivenhet när inget passar. Hade glömt mobilen på jobbet, när jag kom tillbaka till jobbet hade jag glömt allt - kallar det magkatarr glömska.

Det fanns en tid mamma "svor" för jag lånade kläder ur hennes garderob (utan att hänga upp det jag lånat fint igen) och för ett tag sedan gick jag genom en påse med lite kläder som jag skulle sälja åt mamma. Jag kunde ha en vit kofta - en favorit just nu (eftersom jag alltid fryser, även det ett nytt fenomen), och en beige T-shirt, mjuk och underbart vacker om jag får säga det själv - den har till och med blivit lite stor nu.

På arbetets julbord skall jag ha en manchesterkjol jag fått av mamma, sist jag hade den på mig var fem år sedan, känner mig mycket stolt och det är så roligt.

Men i dag var jag uppsluppen och olycklig över magkatarren och den obehagliga känsla som är i min kropp, men jag fick medicin utskriven av kirurgen på Sophiahemmet och det skulle lugna sig om några dagar.

Vi har även julfest med Leva Livet gänget denna vecka.

Skall prova med lite mjölk - protein måste jag få i mig kanske en till omeprazol fast de endast säger en tablett per gång - jag är desperat! Måste släcka denna eld i halsen och glöden i magsäcken - lite dramatisk måste jag få vara : )

Snö i Sandarna - På min balkong

Illa igen - efter en påse skumtomtar, inte underligt!

För att försäkra mig om att så verkligen var fallet åt jag en hel påse med skumtomtar, och låt mig informera om att - Nej, som Gastrik Bypass opererad kan jag INTE komma undan med en hel påse skumtomtar. Nu mår jag super illa, lärt mig av erfarenheten och kommer INTE att upprepade mer denna månad. Fy farao vad illa jag mår av detta.

Jag tänker inte äta mer denna kväll, bara mina tankar kommer i doft avstånd från mat mår jag illa, mer illa är just nu. Jag kan upprepa mig om och om igen, för även fast det är självskapat så kan jag inte låta bli att oja mig, ojojoj vad jag mår illa, vill igen inte äta igen, någonsin, i alla fall inte tills i morgon.

Min mage känns som en uppblåst ballong, en ballong med för mycket luft i sig att den stretar mot plasten. Ojojojoj. Illa är det.

Men jag har varit ner med min återvinning, hade en hel del matrester, papper och tetra förpackningar. Det var lite äckligt nere i soprummet, men där stod en hissgardin i fina färger och en bit vackert tyg. Tog det inte, vet inte varför, men har beslutat att om det finns kvar där i morgon skall jag allt plocka med mig det - återvinning.

När det är så här i min mage känns magen som ett smutsigt soprum, jag känner mig oren, så oren och äcklig. Har annars varit oerhört duktig med maten i dag, så en påse felsteg får jag allt förlåta.

Andra advent, utan att jag tänt några ljus, men jag har inget för jul, vill inte fira jul, gillar inte jul över huvudtaget, så är det nu, det behöver inte vara så alltid, men för nu är det så och det är ok, jag behöver inte fira jul.

För just nu skall jag fokusera på att rensa och sanera mitt inre soprum, se till att komma i häg det som är gjort och göra klokare val i framtiden. Leva och lära det är mitt motto. Jag kommer säkerligen göra samma misstag igen - men kanske blir det mer tid i mellan!

Illa jag mår illa

I dag har inte varit en bra dag när det gäller mat, har bara mått illa hela tiden. Bäst mår jag när jag inte äter. I morgon skall jag vara extra vaksam och se till att jag får i mig den näring jag behöver.
Jagar jag inte min medicin och hjälp av läkare så mår jag illa - känner en viss tröttsammhet i att behöva kämpa för mig själv ensam mest hela tiden.
Fast det är så jag önskat det - lättsammare så. Nu skall jag lägga mig och sova sova.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Shopping terapi

I går gick jag genom affären Chili och tittade, jag lyfte på saker, klämde lite och funderade på att köpa, men jag lade tillbaka slickepotten, potatisskalaren och bunken med lock. Ställde tillbaka blockljuset, ljusstaken och lämnade sakerna och affären bakom mig med ett leende. Inget av det jag lyfte på behövde jag, med undantag för den härliga pottisskalaren, fast den jag har hemma räcker säkerligen ett tag till.

Jag fortsatte min lilla lunch promenad och förutom lussekatt och Coca cola kom jag tillbaka till kontoret utan att ha köpt en enda sak! Mycket bra jobbat anser jag!

Det är svårt att träna bort "köp begäret" det sitter djupt i kroppen, som en del av min ryggrad, med det nya är att jag tänker efter före, det är viktigare att INTE handla idag än att handla. Det har blivit en utmaning, en tävling med mig själv. Mellan den goda och den onda Marie. Men en annan förändring är att jag har INGEN debatt i huvudet, det är tyst, en nyhet, en effekt av den nya medicinen och jag är lättad, det känns förunderligt skönt.

Att slippa domstolen som pågår hela tiden är skönt, en förändring som skett under de sista dagarna. Nu vill jag behålla den känslan, den effekten, jag vill att det skall förbli tyst.

I eftermiddag börjar min helg, jag är ledig på fredag eftersom jag skall arbeta i mellan dagarna, så imorgon skall jag ta mig an mitt tvättberg som finns i min hall, där skall jag sortera det i olika prioriterings högar och min förhoppning är att jag även kan använda tvättiden efter min, tänkte att det kanske går eftersom det är vardag. Att tvätta är som att få nya kläder, och när de är rena skall jag sortera allt så det är lättare att få en överblick av det jag har.

Efter den senaste utmaningen med "Leva Livet" har jag minskat mitt avfall, ökat min återvinning och även insett att jag inte behöver köpa nytt, började min inventering över vad jag har och insåg (igen) att jag har det jag behöver (förutom en vass potatisskalare). Jag har det så fint hemma (när tvättberget i hallen är borta) och nu kom jag på hur jag kan förändra i köket så jag inte snubblar över återvinningen - härligt!

Så med bedriften av ingen shopping i går, går förändringsarbetet vidare idag, i morgon och vidare, dag för dag, steg för steg!