I dag var det ett uppvaknande på terapin, blev riktigt rädd, för att komma vidare måste jag agera och det finner jag mycket skrämmande. De är små saker, men för mig känns de evinnerligt stort. Röra på mig mer, sluta sätta mig i en offer roll, mogna till, växa till mig. Sluta med Treo:n, min allra bästa vän, att släppa taget där, på min näst sista last känns oerhört skrämmande.
För tänk om jag lyckas? Vem är jag då? Hur skall jag förhålla mig till en Marie som lyckas, som är ”framgångsrik”. Hur skall jag förhålla mig till en Marie som gör bra i från sig. För att vara sämst, att vara riktigt urusel det är jag van vid, det känns som gammal nötta kläder som är mjuka och goa.
Men nu begärs det saker av mig, jag är den som begär ett ändrat förhållningssätt till mig själv.
Jag började i eftermiddags med att hålla i mig, att inte ta till mig saker som inte har med mig att göra, att inte ta till mig av illa formulerade meningar utslängda utan tanke. Det har inte med mig att göra. Men jag kände den där besvikelsen igen. Jag kände tillit ebba ur mig - men det är för stunden, det blir bättre igen, får ta semester och ta det som det kommer när jag är åter.
Tog mig en liten promenad, njöt av rörelsen, att andas in luften som har en kant av kyla, gick bara från Stigbergstorget till Kaptensgatan. Tycktes känna att jag kunde ha fortsatt, men kände en viss brådska att komma hem och laga middag innan jag blev för ”trött” för att anstränga mig.
Men nu har jag lagat kyckling i ugn och skall koka couscous och woka lite grönsaker.
Det är svårt utan pengar och nu är mjölken slut och ja, jag tycker synd om mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar