Det blev sämre

Magkatarr - det blir inte bättre, det blev inte bättre med illamåendet fast jag ätit väldigt, väldigt långsamt. Medvetet långsamt eftersom jag inte vill må illa.

Tugga länge, tänka efter om jag tuggat länge nog, tugga igen, nja, och en extra tugg för att vara på säkra sidan.

Jag VET ni behöver inte tycka synd om mig, men JAG tycker synd om MIG som landet ligger nu. För magkatarren påverkar hela mig. Har rådfrågat och fått sagt till mig att jag kan dricka proteindricker under några dagar - fast helst inte - men jag försöker med ledsamhet och uppgivenhet berätta att jag inte vill äta, äter jag mår jag illa.

Jag tycker synd om mig själv, för även om jag mår illa upplever jag det som om jag är konstant hungrig. Drömmer om en oxfile, potatis och grönsak. Helst lagad av någon annan, mat upplevs alltid som godare om någon annan lagat den.

Men nu skall jag försöka låta min mage vila, känner mig påverkad av det, hela jag, hela min kropp. Insidan och utsidan, trött, lätt irriterad. En relativt vanlig biverkning av operationen men det brukar lätta upp ju mer tid går från operationen.

Kan fortfarande bli sittande i förundran att jag fått denna operation, att jag haft modet att genom gått den och att jag skötte den arbetssamma flytande kosten efter operationen. Jag är oerhört stolt över mig själv, så pass att mina små felsteg förlåter jag mig för.

Tänkte på detta under lunchen idag, när jag var ute och gick, kom förbi Indiska och fick en önskan om att ringa och berätta för mamma om undret, undret att förra året vid denna tiden hade jag gått in på Indiska för jag ville köpa en tunika - men ingen passade mig, inte ens i XL. Nu kan jag ha L och tillochmed en M. Jag blev så salig för jag visste att mamma skulle förstå, för hon har sett min uppgivenhet när inget passar. Hade glömt mobilen på jobbet, när jag kom tillbaka till jobbet hade jag glömt allt - kallar det magkatarr glömska.

Det fanns en tid mamma "svor" för jag lånade kläder ur hennes garderob (utan att hänga upp det jag lånat fint igen) och för ett tag sedan gick jag genom en påse med lite kläder som jag skulle sälja åt mamma. Jag kunde ha en vit kofta - en favorit just nu (eftersom jag alltid fryser, även det ett nytt fenomen), och en beige T-shirt, mjuk och underbart vacker om jag får säga det själv - den har till och med blivit lite stor nu.

På arbetets julbord skall jag ha en manchesterkjol jag fått av mamma, sist jag hade den på mig var fem år sedan, känner mig mycket stolt och det är så roligt.

Men i dag var jag uppsluppen och olycklig över magkatarren och den obehagliga känsla som är i min kropp, men jag fick medicin utskriven av kirurgen på Sophiahemmet och det skulle lugna sig om några dagar.

Vi har även julfest med Leva Livet gänget denna vecka.

Skall prova med lite mjölk - protein måste jag få i mig kanske en till omeprazol fast de endast säger en tablett per gång - jag är desperat! Måste släcka denna eld i halsen och glöden i magsäcken - lite dramatisk måste jag få vara : )