Tårar, det har varit små tårar tassandes på ögonkanten. Jag är överkänslig, och tack vare Mia Skäringer kan jag i kväll säga det med en viss stolthet. Men jag tycker att det är tungt nu och jag vet inte riktigt hur jag skall räcka ända fram. Fram till vad, vet jag inte riktigt. Men något vet jag, och det är att jag hann fram till ”Dygnkåt och hur helig om helst” med min kära, underbara Mia Skäringer.
Hennes föreställning var underbar, även där tassade tårar på ögonkanten, och nog drog det lite i snuvnäsan, blandat med alla magskratt, ni vet det där skrattet som gör så man kiknar efter andan. Att bära en föreställningen själv i nästan två och en halvtimme, det kräver sin kvinna. Jag vet inte riktigt hur hon orkar då hon även haft inspelningar av en annan säsong av ”Solsidan”.
Det som förvånade mig är, vilken fin sångröst Mia har, lita på mig Mia, jag kommer att köpa din CD när den kommer ut - det kan du lita på!
Jag var som vem som helst på konserthuset, fast inte, för jag satt i mitt säte och förundrades över att det fanns utrymme i sätet, jag kunde vagga fram och tillbaka, det fanns liksom utrymme till det. Eftersom jag kom fem minuter sent och de hade släckt ner, satte jag mig i gången under första akten. Det slog mig, när jag ställt mig upp i pausen, var att jag kunde ta mig upp från golv till stående utan att klänga mig fast vid en stol och liksom häva mig upp. Jag bara ställde mig upp! Fantastiskt!
När jag promenerade nerför Avenyn visste jag ett part saker mer än när jag gick upp för Avenyn. Jag vet att det är ok att vara JAG, och jag vill faktiskt inte vara någon annan. Jag vet att min mycket praktiska HellyHansen jacka inte är JAG, får ha en fleece under min andra kappa som nu är för stor. Det är viktigt för mig att det känns rätt och ger klang av min själ.
Och så satt jag där igen, på spårvagnen, och undrade, skall jag raka av mig håret, håret som just nu håller på att driva mig till vansinne. Det kliar, det känns otäckt när det glider av mig i stora tofsar, det äcklar mig när jag ser det ligga över hela sängen, golvet, soffan, när det dyker upp på de mest oönskade ställen - som i maten. Om jag rakar av mig det kan jag ta hand om min hårbotten, hjälpa den läka, hjälpa mitt nya hår växa fram. Suget efter att snagga mig växer sig starkare - alla säger NEJ. Men, det är inte ofta jag lyssnar på andra och till synves och sist växer håret ut igen - kanske jag får vara ful i ett år, förr vaktade fettet mig, kanske får det samma effekt om jag snaggar mig?!
Det kan även bli så att jag rakar av mig allt hår och så glider jag ner djupare i en depression än vad jag är nu. Klart, det kan vara den nya medicinen som gör att det känns värre, för så står det på den - att det kan kännas värre innan det känns bättre!
Men Mia och jag ett överkänsligt par, det känns inte så illa när hon finns där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar