Ut och Njut

I dag har jag varit på träff med ”Leva Livet” och fått den sjunde utmaningen ”Ut och Njut” det skall handla om att ta tillvara de gröna närområden som vi har i Göteborg. Fick massor av information om olika ställen väl värt besök.

Vi satt i den Japanska trädgården inne på Trädgårdsföreningen, det mulnade på men vi klarade oss utan regn.

Skall sätta mig ner i helgen och titta igenom det material som jag fått, vi skall minst varit på ett av de föreslagna naturområdena innan midsommar. Min utmaning, för ovanlighetens skull är tid, för vi skall lämna in vårat resultat innan midsommar - och jag har fullt upp med flytten fram tills dess.

Förhoppningen är att Slottskogen kvalificerar in sig som ”natur” och att jag kan använda det som exempel, några längre utflykter är jag tveksam till att det blir av.

Har annars klarat av ett till av mina ”mål” meddelat Göteborgs Energi att jag kommer att flytta den 23 juni, fick svar att det var åtgärdat men då gav de fel bokstav efter numret så skall kolla upp det i morgon så det blir rätt.

Har även ordnat så jag får låna flyttkartonger och tror jag skall ta mig i kragen och fråga den fruktade frågan om de kunder som sa att de ville köpa tre tavlor verkligen gjorde det och kom och betala, känner en oro, som sagt, att det fallit och att de inte längre vill köpa tavlorna. Så, lika bra att höra mig för så att jag vet och kan arbeta utifrån det.

Är även stolt över att jag stoppade mig själv från att göra en sak i dag, en impuls som jag faktiskt hann stoppa, det ser jag som framgång och lägger jag ihop det med min framgång i går så blir jag mycket stolt över mig själv.

Tyckte om att ta spårvagnen hem vid 19:00, det var en sådan där sommarkväll med oväder hängandes men inte riktigt över oss ännu, ett sådant otroligt vackert sken. Satt och njöt av utsikten på vägen hem, och bestämde att inte bry mig om att en av ”ledarna” för ”Leva Livet” som också bor i Majorna och som var på samma spårvagn hem som jag, ignorerade mig - det var bara skönt eftersom jag ville sitta i min lilla värld och bara lyssna på musik och titta ut genom fönstret.

I morgon jobbar vi halvdag, lediga på torsdag, jag jobbar fredag - allena på kansliet, och sedan ledig helgen och måndag inte illa. Kanske, kanske får jag ett ögonblick att vara ute och njuta av naturen - vem vet!

Begär och så vidare

Jag älskar väskor, jag kan inte förklara varför jag älskar väskor, det är bara så. Min smak är exakt, jag känner inombords om väskan är ”min” vi har en ”koppling” om du förstår vad jag menar.

Jag äger faktiskt min dröm väska, en mörkblå messenger bag från Mullberry. Jag kan sitta och bara lukta på lädret, krama den och sitta och titta på den, så kär är den att jag knappt vågar använda den, fast väskan är sådan att den åldras vackert och får mer karaktär om den används.

Det finns alltid en annan väska där ute och hade jag inkomsten skulle det inte förvåna mig om jag skulle köpa en väska i månaden - när skulle jag använda alla det vet jag inte, men jag skulle njuta av vetskapen att jag äger dem.

En del av mig är materialistisk, jag tycker om kvalitets saker, saker med hög kvalitet, det skall vara en speciell bomull, jag kallar den ”Polarn och Pyret” bomull, enligt mig har de och Esprit den bästa bomullen.

Samma är det med sängkläder, lakan skall vara av mjuk, mjuk bomull och för att få det jag är ute efter köper jag mina sängkläder på second hand, samma gäller frottén, hittar bättre handdukar på second hand.

Så i dag när jag var ute och promenera såg jag en vacker canvas väska i en väskbutik i Nordstan, 699 kr, nu har jag en snarlik som jag köpte på H&M för 99 kr, men suget kom, väskan lockade mig, skickade mig frestelser. Men jag kan stolt meddela att jag gick vidare, lämnade den bakom mig. Likaså väskan jag såg hos Gina, lämnade även den bakom mig - det kallar jag framgång.

För nu ligger mitt fokus på att spara pengar till flytten:

1350 kr för flyttstäd

Ca 500 kr till släp + bensin kostnader tillkommer

Bjuda på lätt lunch - tänkte en pasta sallad, matig sådan borde gå bra.

Har fått i hop till flyttstädet om de som köpt tre av mina tavlor kommer in till salongen och betalar dem, är så rädd att de skall ha ångrat sig, har liksom räknat med dem pengarna.

Med detta i mitt medvetande känner jag en enorm stolthet i att jag lyckas hämna mina impulser. För shopping är min drog, som mat som över konsumtion generellt.

Kanske är det de två nya medicinerna för ”min bipolära” älskade hjärna som har hjälpt att stabilisera mig och hjälper mig att fokusera på ett helt annat sätt än jag tidigare kunnat. Det är som någon tagit bort en slöja jag haft för mina ögon och jag kan se klarare för första gångren på sju år. Jag hoppas det stannar, men jag tar det med tillförsikt, men kan inte annat än hoppas.

Så jag har mål, jag arbetar fram till dem, jag vill stå på egna fötter, vill inte belasta min mor mer, hon skall ha rätten att njuta av sitt liv och inte behöva oroa sig för mig, hennes vuxna 40 - åriga dotter måste ta ansvar för sitt liv.

Jag vill stå stark i den jag är!

Lite oro inför flytten och kostnaderna, jag ligger i sängen innan jag somnar och räknar om och om igen för att se att det kommer att fungera.

Har avklarat två av de mål jag satt mig själv och skall nu ta mig an mål tre som är flytten.

Det är klart, att även fast mig ekonomi är kärv så är det inget som hindrar mig från att spara några slantar var månad (blir inga stora summor) och i bland skämma bort mig med något totalt onödigt - bara för att jag är värd det!

Min Morsdags present skall bli att inte belasta min mor, men det stannar mellan mig och flickorna!

Familjen Duva

Det har sannerligen varit ett privilegium att få följa familjen Duva, Knut och Doris som av någon underlig anledning valde just min balkong i mitten av februari för att lägga sitt ägg, i sitt välbyggda bo.

Eftersom det fortfarande var kallt blev jag orolig att det skulle sluta illa, så efter kontakt med en man på brevduveföreningen byggde jag ett litet skydd åt Doris och Knut.

Det som jag tycker är underligt är att Doris lagt ett ägg, men det blev två fågelungar, båda gångerna som hon lagt ägg. Tvillingar, första kullen gav oss Kroki och Tusse. Jag kan skilja på dem på grund av teckningen på deras fjäderdräkt.

Kroki har en stor vit fläck under hennes högra vinge, Tusse har en beige/grå färg med en vacker bred vit krage.

Att följa Kroki och Tusses utveckling har varit roligt. Till exempel att Doris och Knut hjälpte sina barn att lära sig flyga, Doris och Knut tar sin vinge under sitt barns och liksom puttar ut från balkongen. Först tränar de flyga från räcke till räcke.

Doris och Knut turades om, med passning och matning av barnen, en slags mjölk har jag läst. Det tog inte långt tid innan Doris lagt ett ägg till och åter igen fann jag mig i en situation där jag inte kände att jag hade rätten att ta liv. Några veckor senare kom åter igen två fågelungar från ett ägg, Duni och Mumin.

Kanske är det så när man får kull två, men jag var inte lika försiktig med Duni och Mumin, jag öppnade balkongdörren tittat till dem, böt några ord och lät de växa och utvecklas efter sin egna klocka. Bättre föräldrar, mer tålmodiga föräldrar kan dessa barn inte fått, uppvuxna i en trygg miljö.

De är duktiga på att försvara min/vår balkong, jag har en familj, en duvfamilj på sex stycken underbara individer.

Jag har följt de råd jag fick av brevduvemannen, städade rent balkongen, tog in alla krukor så de inte har någonstans att bygga ett bo. Sedan knöt jag plastpåseremsor för att ha en avskärmmande funktion. Men det bet inte på mina duvor, de är gjorda av tuffare material.

Så hände det, Kroki la ett ägg direkt på betongplattan, ett halvbyggt bo, några kvistar på betongen. Men jag tog det, som jag tog Doris tredje ägg som hon hann lägga i det gamla boet innan jag tog bort boet.

Det känns lite jobbigt, men de kan inte fortsätta att bo på balkongen, snart kommer en ny hyresgäst och hon kanske inte är lika road av duvorna som jag!

Men de har starka personligheter, jag, Doris och Knut har ju känt varandra i fyra månader, vi snackas vid på balkongen, de sitter med huvuna på sne och tittar på mig. De sitter kvar, de tittar på mig och kuttrar.

Jag bor kvar här i ca fem veckor, kanske har de hittat ett trevligare bo än balkongen tils dess.

Tänk vilken tur jag haft, vilken ära och vad de har lärt mig en massa, samt, jag har alltid undrat hur duvungar ser ut - nu vet jag.

Tänk vilken tur jag har!

Onsdag i maj

Jag frågade tjejen som har den nya lägenheten om jag kan flytta in den 23 juni i stället för den 30:e juni. Fick till svar ”Hej, ja, vi har inte städat ur den ännu + har lite saker kvar på vinden, men ska försöka lösa det så snabbt som möjligt, så du kan flytta in den 23/6” Bra tänkte jag och började ringa in hjälp, de mesta var klart och passade bra i tid och så kom ett nytt sms från henne, ett par timmar senare: ” Hej, pratade med min sambo, kommer inte hinna tills 23/6, då får vi komma överens om att den inte är helt grund städad i så fall?”

Jag svarade att det var ok med städningen för min del.

Kände att jag ville ha en bekräftelse på att allt nu var ok, för jag kände att jag inte kunde ringa runt igen, efter att jag redan ändrat det en gång. Så jag hoppas detta håller, det är ändå lite över en månad kvar tills det är dags. Sa även att de kunde hämta sakerna på vinden senare och fram till den 30 juni utan problem.

Denna menings växling skedde i eftermiddag, nu är klockan lite över 22:00 och jag har inte fått någon återkoppling, fast jag bett om det, men min vana när det gäller henne är att det kan ta tid innan jag får svar. Jag tänker anta att det är ok, eftersom jag gick med på att de inte behövde göra någon grov städning, det kan jag ta mig an efter flytten och uppackningen är över.

Men så satt jag där i min vackra röda soffa och fick plötsligt besök av min trogna vän ångest. ”Jag skiter i att flytta”, började få lite panik, tänker att nu har jag som vanligt ställt till det med byte av flyttid om allt fallera - för att jag är för otålig. Men allt jag vill är att korta ner den tiden fram till flytten, eftersom jag vet, och redan erfar hur mina själ finner sig illa till mods och hur jag inte klarar av mer än vad som är. Fast faktum är att jag klarar mycket mer än jag tror, så är det.

Så skall försöka låta det vila lite, denna jakt på en bekräftelse att flytten den 23 juni är ok med hon som har den lägenheten, för hon har i alla fall inte svarat tillbaka att det inte går.

Jag vet att det är min ångest som arbetar för full maskin för tillfället. Därför blir jag manisk inför var detalj, allt som jag kan påverka, försöker jag påverka tills...Men i bland är det bäst att släppa det krampaktiga taget och luta sig tillbaka, men det är svårt.

Så utöver fixeringen på bristande svar på min sista fråga från den lägenhets innehavaren har jag broderat, hittade ett komplicerat mönster som krävde att jag verkligen fokuserade, och det har jag gjort i sex timmar - så pass att jag glömde att äta en ordentlig middag. Men det är snart färdigt har bara en liten del kvar, det krävde lite övertalning över mig själv för att få mig att släppa taget, lägga ner det för kvällen, då det nu är dags att sova!

Utmaningar med mera

Jag kan inte påstå att jag är en tålmodig person, speciellt inte när jag har bestämt mig för något, då vill jag bara tuta och köra, inte vänta och vänta, värst är det när jag måste vänta på någon annans svar innan jag vet hur det blir - plåga, speciellt när deras svar dröjer.

Nu väntar jag på svar på en fråga om inflyttnings datum från tjejen som har min nya lägenhet. Jag vet av tidigare erfarenhet att svar kan dröja.

När jag väl biter mig fast sitter jag där, som en envis pitbull.

Har gett mig något att fokusera på, svaret som dröjer, snart kan jag säkert börja irritera mig på det också, arg och vred - jag kan nog få in hela mitt känsloregister innan jag fått svar. Förhoppningar, desperation, hopp och besvikelse och hopp igen, upp och ner, upp och ner! Berg - och dalbanan Marie.

Men nu är jag medveten, så jag spänner fast mig och släpper taget, det blir som det blir.

I morgon har jag satt mig en utmaning, jag skall ringa eller gå förbi min morbror för att höra om han har möjlighet att hjälpa mig transportera ner mina kartonger och klädstång till plaskis på söndag. Jag som har det så svårt att be om hjälp, känner mig så dum - för vem är jag? Är jag värd att hjälpa?.

Utmaningar är till för att antas - jag antar denna utmaning, för jag klarade av dagens utmaningar - det var tre stycken, så jag var duktig! Jag är duktig.

Underbart litet kusin barn Elsa

Hel ur det här!

Oooh, vad trött jag är på mig själv, och för att hjälpa mig fram till en bra dag satte jag mig tillrätta på spårvagnen och slog på Petter på Spotify. Bara för att den slutade spela när telefonen slocknade ner, jag provade igen med samma resultat och då började irritationen. Men jag pratade mig tillrätta och lyssnade på musiken jag har ner sparad på iPod:en. Men det var inte Petter och det var honom eller Timbuktu som jag behövde - på hög volym.

Under samtalet med min terapeut kände jag att jag landade lite, blev lite stadigare på benen och gick mot jobbet med en klar plan. Sedan tog det inte lång tid tills den planen inte följdes. Oavsett hur mycket jag försökte prata med mig själv, ville inte min obstinata sida lyssna.

Dagen blev bara tyngre och tyngre för var timme som gick, tårarna kom, jag pressade undan dem, de kom tillbaka och så höll jag på, jag var min egna lilla slussvakt. Jag är väldigt duktig på att analysera, prata och stödja mig själv - stundvis, men just nu är jag fladdrande i vinden och det är marigt att vara jag.

Att klara av att hålla ”skenet uppe” är något jag aldrig lärt mig, men jag försöker att inte dra in några andra i mitt svårmod, men det blir tyvärr så att de blir svedda i mellan åt, inte med mening, mer av en olyckshändelse.

Ångesten är på topp, den där akuta rädslan som är ologisk och näst intill förlamande, känslan av isolering och av att vara missförstådd ökar. Ensamheten är svidande.

Men som Peter Lemarc sagt före mig - ”jag skall gå hel ur det här”.

Jag vet varför jag är en enda stor röra, jag vet att det kommer att vara så ett tag framöver, och djupt inom mig vet jag även att jag kommer att överleva, komma ut på andra sidan, hel.

Men jag skulle inte säga nej till ett par snälla ord, en bok, en varm axel och tillåtelsen att vara precis som jag är - med hull och hår. För även under dessa av svåraste stunder skulle jag inte välja att vara någon annan än den jag är född till, jag arbetar mycket hellre utifrån där jag befinner mig, ger mig möjligheterna till att utvecklas och lära nytt. Även fast jag har dessa svåra, cement tons tunga dagar.

Det går inte att förklara för någon annan hur det känns, säg inte att ”vi är alla nere”, för där är inte jag. Jag gör ett medvetet val att andas, så känns det, jag gör ett medvetet val att slå upp ögonen, jag gör ett medvetet val att leva var dag, med mer motstånd vissa än andra. Missförstå mig inte, jag vill INTE dö, jag vill bara inte leva vissa dagar.

Förstår någon vilken otrolig kraftansträngning det är för mig att gå upp varje morgon och har varit i över två månader? Jag är oerhört stolt över mig själv för vad jag klarat, men nu är jag så trött, så hopplöst ledsen och ändå full av förväntan inför stundande Loppis och flytt.

Klart jag kommer att klara detta, en månad och lite till, bara att komma i håg att andas, men mest av allt - att förlåta mig själv!

Det Kommer att bli bra

Även fast jag är fullt medveten om roten till varför jag mår dåligt, hanterar och reagerar på livet på ett arbetsamt sätt, ännu mer nu än vanligt, gör det inte det lättare att ta hand om. Det behöver inte vara någon stor grej som gör så jag hakar upp mig, som stjälper mig, liten tuva och du vet. Hela veckan på jobbet har varit fullt med tuvor, tänk med vilken kraft jag har försökt att hålla mig uppe, så mycket energi det har tagit, så trött jag vart när jag kommit hem - men inte ens hemma har jag haft möjligheten att fylla på med kraft.

Jag känner mig så pass väl att jag visste att tiden fram till flytten kommer att vara orolig, men jag trodde inte att den skulle vara utan respit. Jag trodde jag skulle ha möjligheten att hämta andan när jag väl var hemma. Men jag vet att detta inte kommer att vara mitt hem så länge till, så min separation till detta hem har börjat.

Det är som ett sorgearbete.

Jag är tacksam för att jag stannar i mitt älskade Kungsladugård, att jag kommer till en större och välplanerad lägenhet. En lägenhet vars bakgård vetter åt vagnhallen Majorna och som jag alltid nämner och ber om ursäkt för - varför ? För att förekomma andras kommentarer om eventuell utsikt. För jag antar att de flesta skulle se det som ett negativt drag hos denna lägenhet. Medans jag fokuserar på att jag genom mitt köksfönster ser en del av Älvsborgsbron. Det fokuserar jag på.

Oron och ångesten är tung och tar mycket från mig. Försöker fokusera på ”Mega Loppisen” om lite över två veckor, packar om, stuvar om för att göra det lätt att transportera, men att fokusera är en utmaning. Tankarna fladdrar i väg till oro över katterna under flytten - hur jag skall få ner dem till den andra lägenheten, en eller två burar, kommer den ena buren som gått sönder som vid ett tidigare tillfälle? Kan jag lita på den?

Kan inte skriva ner all den oro jag har för en sak leder till en annan och så fortgår det. Tror att inte mycket av det jag oroar mig över kommer att vara ett framtida problem, men nu när jag tagit död på en duvunge känner jag att jag kanske får dålig krama - oresonligt rädd för det faktiskt!

Orolig, fylls av ångest och oförståligt rädd, på det, ett totalt kaos i mitt huvud över hur jag relaterar till mina arbetskamrater, just nu har jag fått för mig att jag inte är ”med i gänget” eftersom jag är så arbetsam och så drar vi karusellen i gång på ytterligare varv.

Allt jag kan göra är att påminna mig om grunden till alla dessa känslor, att det kommer att gå över, ok att jag känner det men mest av allt - att jag förlåter mig själv!

Förlåt!

I går anade jag att Doris lagt ett till ägg, eftersom hon stannade så länge på redet, Duni och Mumin fick sitta bredvid redet men inte med mamma Doris. Så jag tog det svåra beslutet att ta bort den ”koja” jag gjorde till Doris i vintras.

Det var steg ett i - min saneringsplan - för balkongen. Jag gjorde det till förfärande små pip från Duni och Mumin, Doris tittade snett upp mot mig och - ja, jag kände mig som en bov. Jag fick konstaterat att hon låg och ruvade på ett ägg. Kände hur jag fick ångest, för jag kunde inte ha en period av två till tre månader med duvungar igen, med balkongen som den ser ut nu.

Så i förmiddags tog jag beslutet och agerade snabbt därefter. Med bestämdhet öppnade jag balkongdörren, tog redet och la det direkt i en papperspåse och täckte över mitt rov, efter att jag känt lite på ägget och bett om förlåtelse.

Sedan kastade jag redet och allt i soprummet.

Full av ångest, kluven och lite i desperat behov av förlåtelse, men kunde inte finna i mitt hjärta att förlåta mig själv.

Så när jag kommer hem idag, i det härliga regnet, slår det mig att jag har tagit duvornas tak från dem. Duni och Mumin sitter i ett hörn på balkongen och trycker. Doris och Knut plus Tusse sitter på balkongräcket, ihop ruggade och tror mig, fy farao vad jag skämdes. De såg så kalla och blöta ut, Duni och Mumin förvirrade och Doris, älskade Doris, undrar om hon saknar ägget?!

Jag vill inte och känner inte att jag har någon rätt att sätta mig över någon annan. Jag vet att i naturen händer det att rovdjur tar andra arters barn etc. Men jag är människa, och jag tog det ägget av det enda skälet att jag måste städa i ordning balkongen till nästa hyresgäst. Fast även om jag skulle bott kvar skulle jag behövt städa balkongen och åter erövra den.

Jag ber moder jord och far fauna om ursäkt, hoppas ni vet där inom er att jag inte gjorde det i ondo, fast resultatet blir det samma som om jag gjort det med ont uppsåt.

Blev lika stissig och stollig i sensommars när jag upptäckte att en igelkott bodde i vår rabatt utanför huset, blev orolig över hur den skulle klara sig, tänk om den går över gatan, blir påkörd, är det inte bättre att den bodde på kyrkogården? Det tog ett par veckor innan jag kunde släppa det.

Det är lättare att fixera på de små sakerna runt mig, små saker som jag gör oerhört stora och betydelsefulla. Men jag kan inte rädda alla djur, och jag tror moder jord och far fauna vet det.

Så Doris och Knut, det har och är en ära att få följa er och era barns utveckling och jag är tacksam för att ni ville bo på min balkong. Men snart är det dags för oss alla att söka nya vrån att göra till våra hem, och jag hoppas ni förstår att jag inte vill er illa och att det gjorde ont att ta ert ägg i dag!

Förlåt!

Jag mår illa, jag mår illa!!

Jag sitter här och mår illa, upprepar att det går över, för det gör det, men just nu tycker jag det är ganska jobbigt. Fått tillbaka min magkatarr och bett om nytt recept, magen är öm och uppsvullen.

Så är läget just nu, i skrivande stund.

Det har varit riktig sommarvärme ute idag, kände på mig i morse att jag kunde lämna jackan på kroken, men tog den i fall att. Inte hade jag behövt den, jag lämnade kvar den på jobbet när det var dags att gå.

Hade en årskontroll på Sahlgrenska idag, så nu blir det att sitta och vänta på dessa provsvar, denna tiden är den jobbigaste, jag kan inget göra när jag väl lämnat proven så är det sjukhusets personal som gör resten.

Tick, tock, tick, tock - läkaren sa att han skulle ringa om han får svaren tidigare, men att rikta in mig på att det tar en till ett par veckor.

Har även sagt till om årskontroll hos Sofiahemmet, ordning och reda, ordna allt som skall ordnas - så duktig jag har blivit. Samma ordning måste det bli på min ekonomi.

Nä, tror jag skall sätta mig och njuta av mitt illamående - offerrollen kan jag ju så bra, fniss!

Stunder

När Lisa sa till mig i fredags, att jag pikade henne, att det var tråkigt att höra, reflekterade jag över att om jag så gjorde, vilket är högst sannolikt, var det instinktivt, inget jag hann tänka över innan det var sagt. Det gjorde mig nog till en jobbig människa. Då kom mitt ”trauma” igång och jag ville lämna fikasoffan. Kanske var jag överkänslig eftersom jag hade ytterligare en begravning att gå på denna fredags eftermiddag, eller kanske var jag avundsjuk över att ingen brukar ropa efter mig om jag inte närvarar vid fikan.

Fast normen är att jag inte är med, så van har de säkert blivit med min frånvaro att de inte tänker på att jag inte är där. Fast i mitt huvud spinner jag loss med att jag är betydelselös. Ja, jag vet, men jag säger bara hur jag reagerar känslomässigt - inte nödvändigtvis så som det är i ”verkligheten”.

Det gjorde så ont att bli tillsagd av Lisa, som är en betydande person i mitt liv, som ”lärare”, som kollega och vän. Jag blev så ledsen, gränsen var överstigen, den sorg jag bar med mig från den fikasoffan blev tyngre när jag vet att Lisa inte skänker det som hände i fikasoffan en tanke och olikt mig, bryr sig inte om det, hon har det som vanligt, medans jag gottar mig som offer eller lite som Ikaros, så flög jag för nära solen, damp ner med baken före och, ja, det var skämmigt och gjorde allt bra ont!

Jag kommer inte hantera detta bra alls det vet jag, och på måndag har min psykolog ledigt - hjäääälllppppp!

JAG är väl medveten om att jag gör mitt liv komplicerat, men det ingen vet är, jag vill ha ett bra liv, med människor i det som jag bryr mig om, men jag är livrädd - att de skall se igenom mig, se vilken ond människa jag är, jag och Osama Bin Laden brukar jag säga - men nu är det bara jag kvar. Sedan känner jag det som att alla människor jag börjar bry mig om försvinner, och det skrämmer mig, separation, förlust, inga saker jag hanterar på ett bra sätt.

Jag vill vara omtyckt av några, önskad av några, tänkt på av några, saknad av några. Jag vill vara duktig på jobbet (jag VET inget livsavgörande, men det skulle kännas bra) jag vill ha ett par talanger i alla fall, önskar att några fann mig attraktiv, intressant och värd att lära känna. Jag vill ha ett liv i rött, varmt, kärleksfullt och fullt med möjligheter. Samtidigt som jag är livrädd, livrädd att jag är fet, äcklig, illa luktande, tyrann och otrevligt oäkta människa!

För det är vad jag tror om mig själv.

Men det finns stunder då andra människor inte spelar någon roll, då det är tyst inom mig och runt mig, stunder då mina arbetskompisar inte spelar någon roll alls, då mitt arbete är totalt betydelselöst för mig - stunder då jag andas ut och bara är. Sådana stunder hade jag i dag, då jag levde bara i den stunden, där jag var just då, då jag hade det bra och andades ut.

För i min privata värld finns det möjligheter.

Så, kanske denna sista begravningen satte i gång verkligheten av de fyra begravningarna jag var på innan. För sanningen är den att jag packade i hop var begravning och stoppade in dem i någon mörk vrå längst inne i huvudet. Men redan på fredagsmorgon var det underligt inom mig, i kapellet, i tystnaden, var det som någon stod och bankade, sparkade på dörren - och så började prästen tala, då brast dörren, då brast allt och jag mådde faktiskt fysiskt illa, jag ville spy.

Jag insåg plötsligt att de senaste tre månaderna har jag blivit allt räddare för hur snabbt åren passerar, jag har fått fler indikationer på riktigt HUR fort det går. Jag har arbetat på samma arbetsplats i sju år, bott i samma lägenhet i sju år, jag fyller 41 år i sommar osv. Jag är rädd för att livet hinner springa från mig, livrädd faktiskt, jag vill inte det. Vikten av att verkligen leva har slagit mig och dels därför blir jag ledsen och sörjer över att mitt jobb - som inte är speciellt avancerat - får ta upp så mycket av min tid. Eller rättare sagt, ”relationerna” till mina kollegor.

Tänk om de visste vilken omsorg jag ger dem, även fast det inte märks, genom att jag håller i mig, försöker tänka på alla de tillrättavisande och påpekande kommentarer jag har fått från samordnaren om hur jag ”verkar” och hur mina ”kollegor” tycker att det är jobbigt om jag är för nedstämd, för yster, för tillbakadragande. Jag blir allt mer förvirrad och känner att jag har ingen aning över hur jag skall vara för att passa dem över huvudtaget.

Alla andra har inte dessa problem, varför låter jag det ta upp så mycket av min tid. I min vårdplan hos psykiatrimottagning centrum-väst står det att ”klara av min arbetsplats bättre” arbeta fram strategier för att skydda mig själv bättre. Att inte hamna i skälvdestruktivitet. Tänk om de visst att vart ord, var nyans passerar mitt filter. Jag iakttar, försöker lära mig av de andra - men samtidigt strider jag mot mig själv mot min personlighet, mot den jag egentligen är - bara för att jag upplever det som att alla de samtal jag haft, att hur jag är som person inte passar sig på en arbetsplats. Tala om att det sätter i gång alla tänkbara skräck scenarion inom mig - jag vill inte vara ett problem.

Sedan har jag någonstans inom mig en tuff liten röst som påminner mig om vem JAG ÄR, som också påpekar att det som en person lägger fram som fakta endast är DEN personens fakta. Det är en sak jag har lärt mig på denna arbetsplats, jag kan endast uttala mig utifrån mig själv, jag kan inte tala för andra om jag inte blivit ombedd att göra så. Det är något jag värdesätter och en av de där kunskaper som jag grundar mig själv på, en av många.

Så många av mina ”sämre” sidor kommer från rädsla, fansiken vad rädd jag blir att jag är socialt handikappad och inte vet det - att jag ALDRIG kommer att klara mig. Fast nu säger tuffingen inom mig att jag inte kan ta relationerna på jobbet som en norm - för jag vet att jag inte har några problem att knyta kontakter utanför jobbet.

I dag när jag satt och vänta på kusin Lisa satt jag och prata med han som äger bageriet, hon som är delägare i tobaksaffären och en stamkund till de båda. Tidigare i veckan delade jag en glass på Stigbergstorget med en tjej från glasskön, i väntan på insläpp till att titta på Veronica Maggio på Benagns. Att prata med och lyssna på människor älskar jag.

Men jag är ömtålig vid närmre relationer, med människor som jag låtit komma mig närmre, så jag har lite blåmärken från fikasoffan i fredags, men jag förlåter mig själv för att jag snäste, jag förlåter mig för att jag blev ledsen och rädd, och jag förlåter mig för de tårar som föll för Anneli, Linda, Soffus, Barbro och Hanna - och för mig själv och alla som jag älskat.

Luden

Det jag tycker är jobbigast med mig själv är allt oroande, oroande för att jag går över gränser, gör dumma saker eller säger dumma saker. Jag blottar mig totalt så andra vet exakt vad de skall göra för att göra mig illa, så drar jag slutsatsen att det är mitt fel, att jag visat, så villigt, vart mina svaga punkter är.

Är det för att jag är ensam, inte i en relation, kanske det, men nu skall jag hjälpa mig själv att inte fortsätta att blotta mig. Nu skall jag ömsa skin och låta integriteten göra min hud tjockare.

Ett piskrapp från ett välbekant håll och mitt hjärta brast i tusen bitar. Rädslan sätter in och jag försöker analysera, problem söka och se vart JAG GJORDE FEL, för att felet är mitt tvekar jag inte en sekund över. Men jag vill inte att det skall vara något fel och att felet alltid är mitt. Jag orkar inte falla dit hela tiden, jag orkar inte välja det logiskt bästa och jag vet att jag varit här tusen gånger förr.

Jag är ledsen, jag känner mig svedd och det svider.

Men hur lång tid tar det egentligen att lära sig, och finns det verkligen några konkreta rätt eller fel?

Det jag vill mest av allt är att skapa ett bra liv för mig, en lättsammare samvaro bland mina medmänniskor. Där min åsikt är viktigast för mig, vad jag tycker om mig viktigare än vad någon annan tycker om mig - kan man landa där? Är det möjligt?

För där andra kan såra med sina ord och gå vidare, där sitter jag kvar, försöker fel diagnosticera, för att säkerställa att liknade felsteg undviks i framtiden, även fast allt jag gjort är att uttrycka en åsikt och även fast den kan vara dum och fyrkantig så har jag samma rätt till den, som den som tillrättavisar mig har att ”rätta” mig. Fast inte enligt mig själv - jag har aldrig någon rätt till något.

Det är DET jag är så trött på.

Det är så många saker som jag tror mig önskas vara att jag inte ger mig tiden att njuta av den jag är, med allt vad det innebär. Jag kan säga taskiga saker, svidande saker och slå bakut, har mitt spöke ”avvisnings trauma” som klickar igång så snart jag känner mig hotat.

Jag vill så gärna vara någons val, någon man önskar vara med, någon man kastar en tanke till. Men jag tror stenhårt på att jag är en alldeles för arbetsam person, att jag gör det svårt att vara vän med mig. För min rädsla ställer till dig, även i unika ”förhållanden” där jag berättat om denna akilles häl. För inte minns de det, inte bryr de sig om mina rådslår och beteenden som härstammar från det.

För ingen bryr sig om mig på det sätt som jag gör, så är det, jag är ingen annans prioritering så jag MÅSTE vara min egen.

Utmaningen är att leva i nuet igen, så oron inte slukar mig hel som den har förmågan att göra idag.

Mage - gaser - mage

Det finns en hel del man bör tänka på efter en gastrick bypass, mycket av det ”blockera” man i början, men det är av vikt och kan inte ignoreras eller blockas i all evighet. Gaser är inte något bra, för det krävs inte mycket för att det skall ställa till problem. Gaserna har svårt att ta i vägen någonstans, utrymmet har minskat och därav känner man av det tidigt.

För min del blev jag varse detta igår, och inte visste jag att det kunde göra så vansinnigt ont att ha för mycket gaser i magen. Strålande knivskarp smärta upp för ryggen och pressande obehag och ömhet i hela magen. Inget jag gjorde lättade upp besvären, jag masserade magen, masserade ryggen så gott jag kunde, vankade fram och tillbaka och när jag väl klarat mig hem, tog jag miniform och började känna en lättnad, lite pös om pös - så att säga.

Att tänka på vad man äter, vad jag äter och dricker är viktigt, hur jag äter, nu förstår jag varför jag inte skall äta så snabbt, dels för att magen skall hinna med, men även, tror jag, för att jag inte skall svälja för mycket luft. Dra ner på kolsyran rejält, passa socker och grönsaker som producerar mycket gas, att inte kombinera alla dessa element som kan ge gaser.

Äta långsamt ÄR en utmaning, det är det svåraste att lära, visst nämner de det vid informationsmötena, men det borde understrykas ett par gånger. Det finns fler saker, håravfallet, vikten av rörelse. Men jag inser också att det spelar ingen roll hur mycket eller hur lite som sägs under dessa informationsträffarna eftersom man som kandidat till en operation inte tar in allt som sägs, man hör det som är positivt, det andra tar man inte in.

Jag tänker ofta på den kvinna som gjorde operationen efter mig och som blev så dålig, som opererades om. Hur gick det för henne? Hur mår hon i dag?

För min del gäller det att komma in i rörelse igen, röra på köttet och fortsätta min resa ner mot mitt mål, har sex - sju kilon kvar. Jag är tävlings inriktad, och vill bättre, vill bättre för min skull.

Nu skall jag göra vad jag kan för att undvika det problem med gaser som jag hade i går och fanns kvar i dag - nu går jag hem och pyser, så får det bli.