Jag sätter mig trött på sitsen på spårvagnen, i väg till arbetet, jag ser den där på golvet, jag försöker ignorera den. Det är en Metro som ligger där, uppslagen på mitten smutsig av alla skor som varit på den. Jag kan vara duktig och böja mig ner, ta upp den och kasta den i sopkorgen som de nu har installerat på spårvagnarna, men jag skjuter tidningen under sitsen framför mig så den som sätter sig där får ta beslutet över om de skall ta upp den och kasta den eller låta den ligga kvar, som jag gjorde.
Jag skäms över min bekvämlighet, jag önskar att jag hade tagit upp den och kastat den. Lika känner jag för de mysteriska soppåsar som ställs utanför soprummet. De står där öppna för vind och väsen. Fåglarna söker efter mat, de plockar och kastar runt omkring sig. I början plockade jag upp påsarna och kastade dem i soppkärlet, men en dag slutade jag, för det kändes som ett evighets arbete.
I dag när jag var ner hade personen kastat de öppna påsarna på sopkärlens lock, så det låg äckliga sopor över hela lockat. Påsarna har blivit äckligare för var gång så det var även därför om jag slutade plocka upp dem. De finns utanför soprummet, inne på soprummets golv eller på locken, eller nere vid den fina rabatten eller som en driva av sopor på sopkorgen vid spårvagnshållplatsen. Jag tycker det är mycket tråkigt att denna person lämnar sina simpor så för vind och våg.
Sedan jag börjat projektet ”Leva Livet” har jag blivit ett återvinnings monster. När jag kastade mina sopor i dag låg det en oknuten påse i kärlet, i den stack det fram en tidning, ett mjölk paket. Det kliade i mina fingrar, men, nej, jag hoppade inte ner i lådan för att hämta upp det.
På jobbet springer jag efter den som öppnar posten för att se till att kuverten inte hamnar bland pappersåtervinningen, inte ”Post-it” lappar heller. Tittar på hur mycket papper som inte hämtats upp från skrivaren, papper som kastas, och som säkerligen skrvs ut fler gånger när den första gången är bortglömd i vår fina ”utskrifts” låda ovanför kopieringsmaskinen.
Hemma diskar jag ur risifrutti burkarna, tonfiskburkarna, spar glasburkar, bra att ha till mina penslar. Jag kastar folie lock i metall, plast över tidningar ner i mjuk plast, jag har utvecklat skarpa återvinningsögon, så pass att jag INTE kan kasta de nerfläckade, söndriga kläder, de görs om till trasor - jag har många trasor nu. Många kassar med kläder och böcker har funnit sin väg till Stadsmissionen.
Men jag har inte kommit åt personen som lämnar sina sopor vind för våg utanför soprummet och runt vår gård!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar