Kompis

Det har varit loppis i Majorna i dag, jag kom hem med en gammal fin antik pianopall, ok, meningen är att bli av med saker, inte ta hem saker men jag kunde inte låta bli, jag blev så förälskad.

Väl hemma fick jag vila en stund, och mitt lilla pyre kom och höll mig sällskap, fick även sällskap när jag strök men klurade snart ut att det var strykbrädan hon var ute efter - så är det!

Onsdag

Hamnat i en vecka som är arbetsam, försöker ta det som det kommer för jag vet att det är bäst att låta det passera - men just nu, just nu när jag sitter med baken i dyn så känns det inte så muntert. Sitter och plaskar med fötterna i leran och undrar hur jag skall ta mig upp, om det är dags, om det är rätt tid att ge sig på ett försök. Men jag sitter kvar, det känns inte rätt i kroppen.

Det behövs ytterst lite för att störa mig, ett gnäggigt skratt i korridoren, en flyktig kommentar inte illa menat, påfrestningar av det minsta slag är näst på outhärdliga. men jag har varit här förr, många gånger och jag kommer alltid upp i solen igen, dessa stunder är en del av mig.

Blä - så känns det, så arbetsamt, jag fokuserar på det som är negativt, men denna gång har jag någon irriterande liten glad röst som hejar på där bakom örat "du kommer igenom detta, det kommer att bli bra, Hang in There, titta vilka vackra syrener, titta på kaprifolen, andas ut, kom igen!" "Äh, håll käften!!" morrar jag!

Vägde mig i morse i en handling av att ge lite glädje, vikten var 94 kg precis och jag blev sur för att jag inte vägde 93 kg, sedan bytte jag kläder tills jag satte på mig min favorit tröja från Indiska och visst den har lite mer rum i sig, men då var den skrynklig i stället och jag tjurade för det - helt omöjligt att ha med mig att göra, bevisligen, och vid dessa stunder är det bra att jag bor ensam.

Sitter och irriterar mig över obesvarade sms, samtal där den jag pratar med helt prlötsligt bara försvinner, krav som jag inte känner att jag kan leva upp till, mest krav i mitt huvud - egna skapade krav. Att ALLTID ha ont om pengar, att alltid göra samma misstag vaje gång som jag fått lön.

Men det kommer att gå över - det skall jag hänga kvar vid, vi syns på solsidan!

Vuxenbeslut alltid liten gnutta av ångest

I dag har jag köpt ett balkongbord till Azalea och Olivia, så de kan sitta och njuta av utsikten och titta på fåglarna, Azalea har redan godkänt bordet och är helnöjd med att sitta lite högre upp än hon gjorde tidigare. Men det blev endast en kort tid på balkongen i dag.

Blev nerbjuden till min mamma på söndag, och jag har nu tackat nej och har massiva skuldkänslor, även om inbjudan var för Anders födelsedag primärt, så är det även morsdag och jag känner mig hjärtlös. Som en otacksam dotter eftersom min mamma alltid hjälpt mig. Nu maler skuldkänslorna förfullt i solar plexus.

Men det är så härligt under loppisen i Majorna, träffa alla sina grannar och det händer saker hela tiden och kanske, kanske har jag tur att tjäna lite pengar på sådant som legat undanstoppat under en längre tid.

Förlåt kära mor - för att jag är en egoist

Bodica och jag

Kände mig som Bodica - The warrior Queen" idag, i tysthet, jag fick klaga lite hos Jennie och det blev lite lättare, men dagen blev inte bättre - den blev värre - inombords, runt omkring mig fortsatte livet precis som vanligt. Det var bara jag som inte orkade fram hela vägen.

Försökte reda ut det hela, men jag orkade inte det heller, så jag lät det vara. När det blev för svårt valde jag att gå hem.

Men hade lovat att komma förbi Marie en stund efter jobbet eftersom hon skulle ha ett kalas för Saga och hennes klasskamrater, massor av tjejer, Saga blev lite överväldigad och jag vandrade hemmåt efter en timme.

Jag är genom trött, i morgon har jag sovmorgon eftersom jag tagit förmiddagen ledig, Familjebostäders bovärd skall komma och titta på mitt sovrum och se om jag kan få det om tapetserat.

Han har redan varit så bussig mot mig så hur som haver blir det bra, det skadar aldrig att fråga. Hade även bett om nya skåpslucker, men jag vet inte, skall visa Anders vad som hänt och bara fråga vad som skulle hända med det OM jag skulle flytta till en annan lägenhet?! Det har liksom bubblat upp vid listen av skåpsdörren, vatten skadat. Men det är egentligen inget som stör.

Har vandrat ute i dag, utan jacka, det var skönt och blåsten var ljummen, lite fukt i luften också, mina armar blev lite kladdiga. Var skönt att ha det tyst ett tag eftersom själen var så upp i linningen känslosam. Hoppas att det lugnar ner sig snart, men det kommer att gå över.

Varit lite svårt med maten, känt mig matt, trott att jag drukit mycket vatten men inte nog, har varit dålig med mellanmålen. Lära, lära - mattheten är lite jobbig just nu, men det passerar det med.

Vill gärna vara med på Megaloppisen på söndag, men vet inte riktgt hur jag skall ta mig ner dit med sakerna, så har jag blivit bjuden till mamma i Skåne för grillning, vi får se.

Det kommer att bli bra - även fast det varit slitsamt ett tag och jag inte riktigt vet hur länge till jag orkar, hoppas jag orkar tills.

Vem visste

JAG har STÄNGT AV TV:n och sitter vid mitt skrivbord lyssnandes på kvällen, fåglarna, trafiken och mina grillande grannar, klockan är efter 22:00. Har haft huvudvärk hela dagen och svårt att äta, ingen matlust, fått i mig lite gröt nu på kvällen.

Började röja i köket, med att plantera alla St:Pauli skott som jag har haft i vatten i väntan på rötter och en som jag drivit upp själv från blad, nu står de på rad i mitt köksfönster och på min blomsterbänk. Sedan bar jag runt min Mikrovågsugn för att hitta ett bättre ställe åt den -och den hamnade tillslut på matbordet, det är en liten Mikro och det är mer än nog med utrymme åt mig att äta vid köksbordet - äter för det mesta framför TV:n - min bästa polare.

Blev för varmt att hålla på att röja i mitt lilla kök och fick en ordentlig huvudvärk så jag vilade en stund, försökte fortsätta med ingen större framgång - tror jag led av det vanliga - vätskebrist och har arbetat på det sedan i eftermiddag med koll av färg på urin - som tack till Gunvor jag skall hålla mitt ord och arbeta på att få i mig nog av vätska - var lite tufft idag eftersom jag antagligen svettades en del i mitt köks äventyr.

Skall försöka fortsätta i morgon och se till att få rent det svår städade köket tills Anders från Familjebostäder kommer förbi och berättar om jag kan få sovrummet omgjort. Det är relativt lätt att dammsuga och plocka ordning de andra rummen. Önskar att jag var mer ordningsam än jag är - men jag är som jag är och kan FÖRSÖKA ta undan efter mig lite bättre.

Har haft en lite kort vandring i solen UTAN vatten med mig och det gjorde INGET för att förbättra läget med huvudvärken - fick meddelande att min kompis Axel från Australien nu gift sig med sin kärlek Ann, vi sa att om ingen var gift vid 40 skulle vi gifta oss med varandra - inspirerat från underbara filmen ”If Lucy Fell” med Sarah Jessica Parker - innan ”Sex and The City”. Men bäst på detta viset eftersom vi inte skulle fungera i hop, han super smart geni, jag navelskådande - vill vara konstnär - ingen bra kombination, samt, han gör inte rent toaletten efter han gjort en nummer två!!

Men avundsjuk är jag lite - så många år saboterade - men det blev som det blev och inget jag kan göra åt det nu. Nu glädjs jag åt gäddhäng på mina underarmar - dingel, dingel, och en mjuk mage - den har varit hård i flera år och nu guppar den - underbart och jag glädjs också åt att jag inga byxor har!!! De jag har passar mig inte - HÖRDE NI DE - DE PASSAR MIG INTE!!!!!!

Läser många av inläggen på www.viktop.se om andra som önskar en Gastrick Bypass och känner förtvivlan att köerna för att se en kirurg är så långa, sedan kan de bli nekade i alla fall. Men till viss del tycker jag det är bra att det är en utmaning att komma till ett möte för beslut om en Gastrick Bypass, för man bör vara mentalt förberedd och inte tro att det är en bantningsmodell - det är en livsstilsmodell som kräver sin man eller kvinna. Det kan jag säga eftersom jag är den tjurigaste, trilskaste och bekvämaste person som jag känner och jag har fått arbeta hårt! Ingen skall gå in i detta i tron att det är en baggis.

Jag är förundrad över min bedrift, att jag tagit mig hit av egen maskin, fått den hjälp jag behövde av egen maskin och hittat rätt, med tips, och sedan gjort vad som sagts även fast jag hatat det. Det trodde jag inte om mig själv, lika lite som jag trodde att jag skulle vakna igen efter narkosen - kanske har jag lite av Bodica - warrior queen i mig - jag hoppas det - jo, jag bestämmer det.

Sedan har jag haft turen att via jobbet fått möjligheten att klaga obehindrat och fråga om råd av en annan fantastisk Bodica - när jag kör fast, det tycker jag är bäst!

Åskvädret kom in över mig

Dagen började med solsken i sinnet för att nedkomma med en åskstorm på förmiddagen som mojnade av till ett tryckande grå väder. Så trött blev jag av den känslomässiga berg - och dalbanan att jag fick lägga mig att vila två timmar när jag kom hem - nu känns det bättre.

Det var ett tag sedan jag åkte på en sådan tur så det var väl dags.

Jag blev arg, så arg att jag förvånade mig själv, blev tillochmed lite rädd för mig själv - komiskt att jag kunde skrämma mig på det viset. Skrev ner vad som gjorde mig arg och förde över dessa känslor till boken som gjorde det lättare inom mig.

Har varit väldigt produktiv på jobbet och fick undan massor av pappers arbete som legat åt sidan under en längre period, nu är jag i kapp och drar en lättnadens suck, Jag lämnade jobbet 15 min tidigare och passade på att ta med två av alla dessa påsar som jag haft sparade på jobbet tills...

I dag hämtade jag ut min medicin mot illa måendet och har tagit en tablett, jag har druckit mycket mer idag och varit väldigt noga med det, har druckit även när det tar emot. Har en bit kvar tills jag nått den optimala nivån enligt vad min kropp visar mig men jag är på väg!

Det är underligt - underligt hur allt hör ihop!

Soliga dagar - soliga själar

Idag ringde Gunvor från Sophiahemmet, det var dags för 6 veckors kontrollen, jag satt på spårvagnen - men struntade i det, berättade åter igen om mitt illamående, Gunvor berättade att läkaren skrivit ut ett recept åt mig med medicin som skall hjälpa mot det. Sedan berättade jag att jag kan jobba en hel dag och plötsligt komma på att jag inte varit på toaletten och kissat.

Jag undrar vad kille som satt bredvid mig tänkte - ”shit, vad var det för toke som jag satt mig bredvid?!” - Gunvor skällde på mig, hon frågade vad för färg mitt urin har - mörkt, mörkt gult - svarade jag - hörre du!!! Du dricker inte tillräckligt!!! Du MÅSTE dricka mer, mycket mer, annars kan du får njursvikt etc. Jag lovade att genast börja dricka mer, vilket varit lite svårt på grund av illamåendet - som kan vara för att jag inte dricker tillräckligt!

Gunvor är härlig, en bestämd dam som inte pjåskar, raka puckar är vad som gäller, men hon är där för oss, hon lyssnar och svarar på våra frågor - Gunvor är ett enda stor leende.

Solen har strålat i dag, det har varit gott att leva och jag har haft lugnt i själen.

Det är grönt och lummigt utanför mitt fönster, vet inte riktigt när det slog ut - det tycktes som det hände på en och samma gång känns det som, jag hann inte med denna gång heller, från musöron till fulla blad - pang sa det.

Så efter beröm från Gunvor för att jag gått ner 13 kg, mitt midja mått från 123 cm till 104 cm, klappade jag även mig själv på ryggen och kände mig duktig, min ekonomi är nedrig, inte rolig alls och det blir nog att avboka klippningen jag har i juni, pengarna finns inte, så är det - vad heter det? Mätta mun efter plånbok!

Men hälsan är uppåt gående, jag går rakare i ryggen och känner en stolthet i min framgång och jag kan knyta skorna utan att tappa andan. Små steg var dag, små steg som är mycket värda för mig. Ekonomin är som den är - den kan jag tyvärr inte rå på om jag inte vinner en miljonvinst - fast då måste jag ta en lott!

You have to be in it to in it!

Liten rörig dag

Jag blir alltid frustrerad när jag inte förstår, när sammanhanget saknar logik - enligt mig - och när man säger så här: ”gör så här, men inte när det är så här eller så där eller eventuellt så här och sedan kanske du måste göra så där.” Orden bara snurrar runt i skallen och jag stänger av, jag slutar att lyssna och hoppas på att jag kommer att lära mig det jag skall i alla fall.

I dag frågade jag om och om igen och jag tror det blev lite irritation. Saker som ”du och jag tar det sen” då ploppade det i huvudet, varför bryr jag mig? Jo, det kommer från att jag vill förstå, vill göra bra i från mig - men tror jag skall strunta i att ifråga sätta hela tiden och bli frustrerad av att inte bli förstådd. Jag släpper och vandrar vidare och fokuserar på min mage.

Min mage som varit lite tjurig, ja, det är ju egentligen jag som är tjurig, men jag ger inte upp - jag skall hitta maten som smakar, maten som är ok. Ringde Sophiahemmet och sjuksköterskan sa att jag kanske har saltbrist - det ringade sant i mina öron, jag vet att jag inte ätit så mycket salt. Så nu har jag tagit tag i saltet - och det känns lite, lite bättre.

Nu har jag halsbränna och urinvägsinfektion - men, men, även det går över.

Även fast jag har leda med maten, att jag mår illa, halsbränna, urinvägsinfektion och tappar lusten i bland så ångrar jag inget, detta är fortfarande det bästa jag gjort och jag skall erkänna att visst vill jag få lite klappar på axeln, bra jobbat, jag får börja ge mig själv mer sådana.

Har ”tappat” orken lite också - men det har med slarvet med maten - nu har jag melon och grapefrukt, t o m apelsin som jag inte kan skala men skära snabb och bort med skalet tycks gå bra.

Undra om det påverkar minnet eller om det är åldern men:

I lördags tog en av mina mediciner slut, en som jag skall ta två gånger om dagen, men jag tänkte att jag kan kanske klarar mig till måndag. Så jag ställde klockan för att påminna mig om att jag skall till apoteket efter jobbet.

Kommer dit, väntar på min tur, lämnar in passet och ber att få ut allt jag kan, frikortet går ut i augusti, lika bra att ha ett lager tänkte jag, när hon var färdig berättade hon att jag INTE kunde ta ut Lyrican utan måste vänta fem veckor innan jag kan ta ut nästa gång. HJÄÄÄÄLP - det är just den jag behövde - hur skall jag göra då? Ring läkaren. Det var en hel förpackning som saknades, sist jag hämtade jag den 26 april. Jag kunde inte minnas det alls.

Jag hade tittat igenom lådan där jag har mina mediciner, ett par gånger, inte hittat någon medicin - det var lite konstigt att inte minnas alls.

När jag kom hem tittade jag i lådan igen, bestämd att den skulle vara där - och vad hittar jag?! Jo, en hel oöppnad låda nog för fyra veckor, hm...... Jag bestämde mig för att fnissa lite, för det viktigaste var att jag hittat medicinen, inte den 5 min utläggningen för kvinnan på apoteket om ”hur skall jag klara mig nu?”

Nu är måndag avklarad - i morgon tisdag.

Jag har sagt det förr här kommer det igen

Illa, jag mår illa, illa, jag mår illa - i morgon kommer jag att köpa pepparmints te, lite olycklig i dag på grund av det, men det kommer att gå över, det kommer att bli bra, jag kommer att gå hel genom det här!

Söndag, har plockat upp min tvätt, lagt det i sina låder, vissa inte så vackert som andra - beundrat alla mina pennor och målat färdigt en tavla.

Fortsatt att brodera, börjat på en ny.

Rastlösheten fick mig tom att ta i tu med disken som inte passar i diskmaskinen.

Hjälp

Har haft en jobbig dag i matväg - varför så svårt att hitta rätt? Allt jag tycks kunna dricka är vatten - inget smakar buuuuhuuu


- Posted using BlogPress from my iPhone

Så här glad är jag efter jag bytt kirurgtejp på ärren, efter en dusch!

"Det är bara att äta äpple och dricka vatten"

"Det är bara att äta mindre och röra på dig mer, äppel och vatten - då går du ner i vikt, det finns inga magiska piller" detta var svaret jag fick första gången jag frågade om en remiss, en remiss till kirurgen för en Gastrik Bypass. Det är cirka två år sedan, när jag lämnade mottagningen kände jag mig förnedrad, osynlig, obetydlig och oduglig.

Jag fortsatte att gömma mig, fortsatte att köpa så stora kläder jag kunde för att dölja mina valkar. Jag log, jag var snabb med att skämta om min storlek - bättre att ta det på en gång. I bland hade jag med det i min hälsning "Hej, jag heter Marie Gerahty och jag är fet, lite extra kramgo, hahahahah!" för att bli av med den rosa elefanten i rummet - trodde jag - men det blev nog mer pinsamt än något annat.

Runt mig pågick diskussioner om olika bantnings metoder, nästan alla tycktes vara på en diet - jag såg dem som normal stora - men vi upplever oss själva på ett helt annat sätt, och inte vet jag vad det är för del av deras kropp som de fokuserar på, som är jobbig för dem. Vi har alla en bild av oss - hur det skall vara. Men i denna bild behöver vi även ta med åldern, vi ändras med åldern - vissa åldersbetingande förändringar accepterar jag, andra hudförändringar avskyr jag, men jag har lättare att acceptera förändringarna som kommer med åldern än min fetma, det är annat än åldersbetingade förändringar som är problematiskt för mig.

Känslan av att inte vara en fullvärdig person genomsyrarde vardagen, obehärskad, lat och misslyckad.

Jag blev fet för att jag var olycklig - jag vållade detta själv. Det ligger en hel hög med känslor och svårigheter under alla valkar, under fetman, men det räknas inte, det är bara ytan som är värt något.

Min strategi var att försvinna, gömma mig för världen, leva ett icke liv, men innan, innan jag gav upp helt, innan jag la livet på hyllan för alltid bokade jag en tid på min nya Vårdcentral. Den 6 december träffade jag en ny läkare, en läkare som öppnade dörren för mig, som lyssnade, tipsade med tryckte inte på, lämnade utrymme. Han tittade mig i ögonen, han lyssnade utan att döma och meddelade sina reservationer angående operationen utan att vara ironisk och "ät äpplen". Hans reservationer var min depression, kronisk, mina psykiska problem kunde sätta punkt för en framtida operation.

Men så fick jag lite tips från min moster, jag var tveksam först, väldigt negativ och "det kommer inte att fungera". Det tog tre månander innan jag ens försökte se hur jag kunde gå vidare, ingen respons från remissen, de hade fått den, men ingen kallelse kom. Så jag plockade upp telefonen och ringde Vårdgarantin och fick till svar att jag visst kunde få flytta remissen till ett annat sjukhus och att Sophiahemmet var ett godkänt sjukhus. När Sophiahemmet tar mig an som patient utfärdar Vårdgaratin en "betalningsförbindelse" och allt var frid och fröjd. Jag fik en tid his Sophiahemmet i Stockholm den 18 februari, de tog mig an, jag hade betalningsförbindelsen och ett operationsdatum satt till den 7 april.

Jag blev så häpen att allt gick så smidigt, jag blev så förvånad att de på Vårdgarantin var så villiga att hjälpa mig, jag blev stum. Om de bara visste vad det har betytt för mig.

Det är jobbigt, vissa dagar jobbigare än andra, men det är det värt, jag kan ta det, illamåendet är värst, och att vissa dagar vill jag inte äta, inget tilltalar mig, allt smakar annorlunda. Men operationen har redan öppnat upp nya möjligheter, jag kan knyta mina skor utan att kvävas, jag har bättre balans, jag kan ha ett par tunikor som jag inte kunnat använda på över två år. Att väga mig är roligt, det sporrar mig, det uppmuntrar mig för första gången på oerhört länge!

Så kommer det dagar då detär svårare, ingenting man har i kylskåpet passar, yohurt, kebab, kina mat inget smakar gott längre. Min smak, min uppfattning av smak har ändrats.

Det blev svårare än jag trodde - det blev bättre än jag vågat hoppats, jag tar det som det kommer, oroar mig inte över maten, det blir som det blir och jag justerar det efter mitt sinne.

Jag ångrar mig inte, jag ångrar mig inte - det har gått oförskämt bra för mig!

Tack alla som gjorde det möjligt!

Älskade läder

Terapi pratstund

Jag satt där insjunken i den röda fåtöljen och försökte förklara min ändrade syn på mat. Att det finns tillfällen då jag inte ens vill äta, tycker inte om hur det får mig att kännas - så jag avstår.

Men jag ser även dumheten i detta beteende eftersom jag redan får i mig lite näring, och behöver allt som jag skall ha. Men timmarna går och jag missar ett mellanmål, några timmar extra och jag har missat lunch. Så mot eftermiddags fikan är jag ganska vek i knänen.

Så det blir att sätta klockan igen för att påminna mig om att ta en paus, äta en frukt, äta min lunch och veta att maten INTE är min fiende.

Jag känner mig dock lite nere, lite vilsen, mat, mat, mat det behöver vara ett fockus på det - när det gäller att välja bra alternativ och göra bra val. Samtidigt är jag trött på att hela tiden snurra runt detta, att det kräver mer planering, att det kräver en annan typ av handling, men så svårt är det inte - det är bara lite tungt just nu, det vandrar säkert vidare med tid.

Undra om jag får ära Special K med mjölk - vad jag längtar efter just nu.

Melon, grapefrukt, melon,mmmmmmm vad gott.

Jag känner igen denna besökaren "Mr doom-and-gloom" heter han, han hälsade på under flytande mat perioden, mos perioden och klart han kommer när jag får äta vanlig mat, men han har som sagt vandrat vidare var gång. Då har det alltid lättnat. Jag gör så gott jag kan.

Men jag är rädd att jag äter för mycket - det sitter fortfarande kvar.

Rädd för att äta för mycket så jag lämnar kvar mat på tallriken.

Rädd för att jag inte skall gå ner och det ironiska är - att jag ser mig fortfarande som 107 kg.

Nu är det dags för kvällsmål!

Måndag

Vaknade och mådde inte så bra, i södagskväll började jag känna av en aning i magen och sedan gick det snabbt. Mådde inte speciellt bra. Men det är en del i lärandet. Får hela tiden tänka efter och planera för att försäkra mig om att jag inte utsätter mig för dumpning - för det är inte trevligt.

Har dock varit förskonad från dumpning - Thank God!!!!

Mår fortfarande lite illa, men det börjar klarna, och drömmar om grapefrukt, melon, plommon, hårda knapriga nektariner, frukt mmmmm snurrar runt i mitt huvud, skall införskaffa någon av dessa frukter i morgon.

Så desperat var jag efter frukt tidigare i dag att jag sökte igenom soppåsen efter den där halvruttna bananen - lugn, jag hittade den inte. Har lite snålt med pengar så alla medel är tillåtna.

Har tagit det lungt, vilat och ätit så gott jag kunnat, jag har även duschat och bytt tejp på min lilla mage, ser bra ut, vissa av ärren är rödare än de andra, men det tycks gå åt rätt håll. I dag, eftersom jag inte kunde hjäpa det, vägede jag 96 kg precis. Har mina små mål, och när jag landar på dem blir jag så glad - längtar till 95 kg.

Så, jag var hemma i dag, bokade om mitt besök hos psykologen tills i morgon, i dag är i dag, i morgon är i morgon, just nu är där jag är!

Bredvid mig sitter Olivia - underbart!

Monstret ligger i korgen och har inte fått vara ute på balkongen i dag!

Up, up and away!!!

Här är hon - här är hon som försökte fånga en duva på balkongen. Här är HON som hoppade upp på kompostgallret, kattnätet och som gjorde att mitt hjärta for upp i svaljet och jag rusade ut. Här är hon!

Här är hon som tillslut släppte taget om kattnätet och föll ner på balkongbordet, balkongbordet rasade ner och Azalea hamna i mellan, innan jag hinner göra något hoppar Azalea fri och springer in.

Jag tar bort balkongbordet, lutar det mot väggen och stänger snabbt balkongdörren, jag säger med bestämd röst att hon är portad från balkongen tills!

Hon skrämmde mig, allt jag kunde tänka var - hur skulle jag klara Azalea om hon föll? Så det var en blandning av ilska, rädsla och lättnad över att hon var oskadd, att hon var innomhus

Jag försöker förklara för älskade lilla Azalea att HON INTE FÅR hoppa på det viset, att hon skrämmer mig och att jag inte vill att hon skall göra sig illa eller värre ändå - dö! Men hon bara tittar på mig med sina stora blåa ögon och struttar i väg efter att ha slagit till leksaksmusen som hänger i dörrkarmen - pip - säger den och Azalea flickar till sin svans och försvinner in i vardagsrummet.

Dörren kommer att få vara på glänt och det blir inte några fler balkongbesök på ett par dagar, och OM Azalea sedan får gå ut på balkongen kommer det att bli övervakade besök då även jag är ute - sablars unge - ja, eller sablans katt!

Det känns lite skämmigt att erkänna hur mycket jag ÄLSKAR mina katter, de är en del av min familj och att ta hand om dem är viktigt, att se till att de har de bra primärt.

Underbart att de välkomnar mig hem, att de kommer till mig och ger mig en liten nos puss, det är härligt att ha lite liv i luckan - så länge inte en av dem blir en slags kamakazipilot som Azalea.

Jag tror även duvan fick sig ett hjärtstopp när Azalea hoppade upp!

Nu ligger odågan brevid mig i soffan, hon skall sova under sin fleecefilt, med tassarna på mitt lår - ja, då är det svårt att vara arg!

Fast jag blev bara arg för att jag blev så rädd - vill inte förlora henne!

Buddah Olivia - hon tittade på från fönsterkarmen.

Fredag

Det var nästan som om hon anklagade mig för stöld, där jag stod väntandes på att betala, ”vart har du hittat dom skorna?”, ”Hittade du dem i skohörnet där nere?” ”de var inte där, de fanns inte där!” ”Det är sådana skor jag söker, det är sådana skor jag vill ha!” ”Eeeh, jag hittade dom i skohörnet, jag hade väl tur!?” svarade jag

Hon hade en sådan intensitet runt sig, så pass att damen bakom disken också reagerade. ”Ja, det gäller att ha tur i bland” sa hon till den andra damen. Sedan lämnade hon oss, den intensiva damen och då först märker jag hur jag andas ut.

Var på Stadsmissionen vid Stigbergstorget för att se om jag kunde ha turen att hitta en 50 - tals lampskärm där, men det gjorde jag inte, hitta som sagt de skorna, mycket fina, 65 kr kostade dem, sedan fann jag även en spännande bok för 15 kr. Lämnade affären rätt nöjd.

Har arbetat i två dagar, det har gått bra, förutom att rutinerna är lite svårt att få grepp om, hur jag skall lägga upp de sex mål jag skall inta under dagen, sedan får det inte bli för lång stund mellan kvällsmat och när det är dags att lägga mig. Men dessa rutiner kommer att falla på plats efter ett tag. Blir trött, men det är nog så i början, snart är det som jag aldrig varit borta.

Vårsolen hjälper till med sin energi och att se hur träden blir grönare och grönare är underbart, nu önskar jag stanna tiden en stund, för att verkligen inpränta dessa bilder i mitt minne - för snabbt är det förbi och vi befinner oss i sommaren.

I eftermiddags kände jag ett sug efter något ”fredagsmys” men jag kunde inte hitta på något, visste inte vad det skulle kunna vara för något, ingen fantasi, jag rörde inte Nutellan, har inte ätit någon extra mat - stolt över mig är jag!

Mitt frihands broderi

Mage, mage säg mig när?!

Jag som person är otålig, jag vill att saker skall hända NU, vill att förändringen skall ske snabbt, att skörda frukterna av mitt arbete IDAG. Men, det är inget fel i att låta det ta lite tid, jag tänker så här - då hinner huden med - om det går för fort kanske inte huden hinner med att justera sig. Bättre att det lunkar på i sin stadiga takt än att det rusar på och jag får hud - häng!

Mätte min mage idag, 123 cm runt magen innan jag åkte till Stockholm, idag var jag 114 cm runt magen, 9 cm, jag har gått ner 9 kg, så det är 1 cm per kilo!

Har sorterat mina kläder efter storlekar, hade 5-6 påsar uppe på vinden, inte så mycket byxor märkte jag, men dess mer toppar och det är toppar som jag tycker så mycket om. Jag tycker mycket om T-shirts. Hittade även min älskade jeanskjol. Även mina underbara bruna manchesterbyxor - hoppas att de kommer att passa mig en dag.

Saker att se fram mot, mål att arbeta fram till och förhoppningen är att jag kommer att nå fram en dag.

Bytt tejp på magen för andra gången och det gick bättre denna gång, inte lika ”rädd” det såg bra ut, två av ”hålen” var lite röda, men jag tror inte det är infekterat, ser ganska bra ut i alla fall, några är mer läkta en andra.

Gud vad fixerad jag är på min mage, vad som hamnar i min mage, hur min mage ser ut, och hur min mage låter - den är väldigt sällskaplig när den gurglar - skrämde Azalea, det var roligt tyckte jag, kanske skrämmer jag någon på biblioteket i morgon, fniss!!

Börjar jobba om två dagar.

Mat, illamående, nya råvaror och jag har det faktiskt bra!

Det gick för snabbt med middagsmaten IGEN, så, det får bli som de föreslår i böckerna, jag får äta i köket och ha en tidning eller korsord med mig så det tar 20 min för mig att äta. Att det kunde bli en sådan utmaning att lära mig äta i en lugnare takt är överraskande.

Magen gör ont, mår illa igen, precis som jag gjorde innan jag började äta och jag har nu bestämt mig för att köpa en annan typ av mat i morgon, för jag behöver renare mat, utan sås eller för mjuk mat, jag har några idéer men det är inte så lätt som man kan tro.

Antar att det är en inskolningstid för mig, en tid för mig att komma överens om vad för typ av mat som passar mig bättre i dag. För det finns viss mat som jag åt innan operationen som inte smakar längre, tanken på hamburgare och kebab som lockade för några veckor sedan gör mig nu illa mående.

”Såren” läker fint på magen, ärren kommer inte att bli iögonfallande stora, det ser mycket fint ut, men de sa att jag skulle behålla kirurgtepen ett par månader, så att ärren blir så fina som möjligt.

Jag har det bra, det är bara kosten som gör att jag knyter mig i en rosett när jag försöker komma på frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål. Mellanmålen kan vara frukt eller juice, kvällsmålet en enkel smörgås, sedan...

Tankarna vandrar till tjejen som fick opereras igen, jag undrar hur det går för henne, hur hon upplevde det, för om jag tyckte det var otäckt kan jag tänka mig att det var så mycket värre för henne. Kanske kan jag fråga vid min 6 veckors koll?!

Bortskämt bra har jag haft det, mina problem inga problem egentligen, bara brist på aptit.

Har haft tid att landa, har nu mina tavlor hängande hos min frisör igen, skall lägga till två till tyckte dem - så det skall jag. Jag har broderat - frihand - ett mycket vackert körsbärsträd, det skall jag montera på en liten canvas som jag har kvar, det kommer bli mycket fint - jag är mycket stolt över den.

Min jakt efter en femtio -tals spetsig lampskärm och en piedestal fortgår, det var inte så lätt som jag trott, har letat i snart 6 månader. Men det är ganska roligt, det blir en ”hobby” ett mål att arbeta fram till.

Mitt hem är äckligt - så även jag, har inte varit ute på hela helgen för att jag INTE VILLE, ville inte. Men i morgon skall jag ta mig till biblioteket och även dammsuga. Det blir en promenad till Biblioteket, med musik i mina öron. Tack vare Spotify har jag hittat många artister som är nya för mig och som har underbar musik att bjuda på.

Livet är inte så illa, mina problem kommer att lösa sig med andra råvaror hoppas jag, men jag är inte ensam med dessa erfarenheter, så det är skönt att veta, för det har gått över för dem - så kan det även för mig!