Måndag

En lättsam dag idag, så är det ofta när dimman lättar över min hjärna, helt plötsligt blir livet enklare. Jag "bryr" mig inte lika mycket om min närmiljö, eller vad andra tycker och tänker om mig. Det kanske inte är helt rätt, för visst bryr jag mig, men jag kan sätta det i ett annat perspektiv. Det är ok att inte vara omtyckt av alla.

Jag är samma Marie dimma eller inte dimma, det är bara det att i samband med att dimman kommer över mig faller huden bort och jag blir lämnad utan försvar - jag blir lättare sårad och berörd.

Men den delan av mig själv har samma intellekt kvar, det jag säger då kan jag även säga när dimman inte är över mig, vad jag tycker tycker jag och det spelar ingen roll vart jag befinner mig rent själsligt.

Jag tar illa vid mig när man som sagt viftar bort det jag säger med "Ja, Marie mår nog dåligt, inget att bry sig om", även om jag mår dåligt förändrar det inte den jag är inerst inne och de resurser som jag har att dra därifrån. Jag vill vara fri att säga som jag tycker, i stället för att stilla tiga. Genom att våga prata, säga ifrån, stå för mina åsikter är hoppet att jag kan nå en förändring för mig själv - hur den än kan se ut. Men jag lever med depression, det har inget med mitt intellekt att göra, när jag blir deprimerad blir jag inte en annan person med andra åsikter - jag är samma person men med ett råare verbalt framförningssätt. Det innebär inte att man skall vifta bort mig och göra mig inget att bry sig om för det.

Det är viktigt för mig numer att vara ärlig, jag kan även läsa av situationer bra nog för att veta när det är lämpligt och inte - men i bland - även om jag känner det är fel, kan jag bli inledd i en diskussion som borde hållts vid ett separat tillfälle, men i en dialog, diskussion så är båda parter ansvariga för att se om tillfället är rätt för samtalet som hålls. Det är vad jag har lärt mig dessa två senaste veckorna.

Jag köper så gärna att det är jag som har fel, att det är jag som alltid gör fel så jag tar det som självklart, men faktum är att det inte stämmer - men jag anser i alla fall att jag är en av de starkare för jag kan i alla fall be om förlåtelse. Kommer säkerligen skriva om det om och om igen.

Vågen står nu på 88,6 g när jag väger mig på morgonen (efter kissning) har inte mätt mig på ett tag, tror att jag skall göra det. Mina bröst tycks nu ha krymt - jiihooo - det gillar jag, skall prova min mindre BH för att se om den sitter bättre.

Har lite svårt att titta mig själv i helkroppsspeglar, rädd för att se det jag var, att jag bara lurar mig själv, att jag fortfarande är en riktig fetknopp. Jag sneglar, men sänker snabbt blicken. Men jag kan se i ansiktet och fram börjar Marie skymta, det tycker jag är spännande.

Har fortfarande lite svårt att lita på mig själv över att veta när jag är mätt - till middag gick det bra faktiskt. Jag provade lite till, och så kände jag - där, där tog det emot. Men detta kommer att ta längst tid - att lita på mig själv och att jag kan känna mättnad - för jag är livrädd att gå upp i vikt.

Har dock provat 5 mm av mörk, mörk choklad 70 %, med mint i och det gick bra, men detta tar jag endast till vid ytterst desperata tillfällen! Jag nöjer mig faktiskt vid den lilla, lilla biten - super duktig tjej är jag!

Men ekonomin måste jag jobba på, blir till Pantbaknen för att få i hop denna månaden. Här måste det ske en förbättring, hänger i hop med överätning, men då det ena inte går provar jag det andra - men jag skall vinna och jag är ok ändå, måste jag komma i håg fast jag blir så besviken över mig själv, jag gör mig själv ledsen.

Ursäkta stav fel!

Koltrastens sång

Mellan de passerande bilarna kan jag höra koltrastarna och duvorna, snart kommer svalorna och håller oss sällskap. De är en underbar trio, de ger mig lugn och får en trygghet att landa över mig.

Dimman har lättat, hjärnan tänker åter klart igen, och de händelser som jag tog så hårt förra veckan ser jag i ett annat ljus - och de gör mig mer arg över hur jag blev behandlad efteråt.

Jag känner till mina svagheter, men jag ser även svagheter hos min samordnare och andra individer. De kan inte vifta bort mig som en irriterande fluga bara för att jag uttrycker en åsikt, samtidigt som man himmlar med ögonen och skyller på att "Marie mår nog dålig". Det är att göra mig och mina åsikter betydelselösa. Det är inte rätt.

Jag har mina problem och jag jobbar hårt för att ge mig ett bättre liv, jag försöker lära mig av olika situationer och ta mig framåt, jag ber om ursäkt om jag gjort fel eller om någon mått dåligt av något jag gjort. Samtidigt anser jag att även jag har rätt till professionell behandling, jag bad om ursäkt till den kollega som känt sig utsatt - denna kollega satte mig i skiten för ett par år sedan men hon kom undan med det och behövde aldrig be om ursäkt till mig - vad är det för lika behandling?

Jag tar i alla fall en stor del stolthet från att jag kan be om ursäkt och stå för det jag gjort och sagt - olikt andra så även de i bestämmande roller.

Men nu när klarheten är tillbaka, skall jag hjälpa mig själv fram, sköta min mage och min mat.

Nu skall jag lysna lite på svalorna.

Unken kappa

Att leva med depression är att leva med en stor, ullig, illa luktande kappa, som har malar flygande runt sig. Kappan läggs om mina axlar och den tynger mig, stegen blir tyngre, huvudet och nacken böjs av vikten. Kappan är fuktig och obehaglig och oavsett vad jag gör så hänger den kvar tills den bestämmer sig för att glida av - kappan kommer på när jag minst anar det.

Men, jag har blivit bättre på att acceptera när den kommer över mig, det är inte världens katastrof längre utan jag vet att det finns ett slut även fast den känns oerhört långt borta. Mitt i det är det tungt, men det går över.

Att leva utan hopp är meningslöst tycker jag, hopp är magiskt, klart jag blir besviken när hoppet inte blir verkligt, men det går över.

Att leva utan glöd är meningslöst, så när glöden svalnar och försvinner stannar jag upp och försöker se vad det var som hände - vad som var "hinken med vattnet?"

Att leva utan eld - fungerar så länge det glöder inom mig, men att ha eld i själen är underbart, jag älskar det och drar nytta av de stunder när det sprakar inombords.

Jag är en drömmare, jag är känslig, jag är en känslomänniska, och om jag skulle stänga av dem för att göra det lättare för mig i vissa miljöer, så väljer jag att förneka en stor del av mig själv, en stor del av min personlighet - det accepterar jag inte. Det var min plan i helgen - inför ny arbets vecka att stänga av mina känslor - och om jag gjorde det så förnekar jag mig själv och till min förvåning vill jag inte göra det.

Har levt allt för länge med att förneka och förtrycka den person som jag är, för att jag inte tror att den jag är innerst inne inte duger. Men för mig duger hon, och att säga det känns bra, efter alla dessa år av själv hat. Nu skall jag ta bättre hand om mig själv, se till att jag får det jag behöver och att jag får i mig den näring som jag måste ha och att jag rör på mig.

När jag lever mina perioder utan skydd - utan hud på kroppen - då allt känns så mycket mer, får jag andas lugnare, ge mig tid och veta att det är ok - oavsett vad andra anser så är det ok.

Jag lever med depression - alla förstår inte - men huvudsaken är att jag gör det.

Jag har ALDRIG använt det som en ursäkt.

I dag upplevde jag mig kränkt, förlöjligad - men jag har ett val där - jag ser mig vidare, för trots allt inne i mitt innersta så vet jag mitt egna världe.

Fångad i rädsla

Det finns ingen glöd inom mig, för ett tag sedan hade jag till och med en eld brinnande inom mig, men nu är det kallt, nattsvart, tomt och det skrämmer mig mer än vad jag kan förklara. Tror inte jag kan förklara det för mig själv heller, har försökt under helgen men inte kommit någon vart. Rädslan blockerar, tårarna från i fredags är min skräck.

Att bli sedd som en som endast klagar, inte kan utföra sitt arbete och svår att arbeta med är en del av rädslan, en del av skräcken - jag vet redan att det finns personer på jobbet som ser mig från en position som förstärker rädslan - och ett desperat behov av att bevisa motsatsen växer starkt inom mig. Men, vad är det jag behöver bevisa?

Jag är många delar, en del mer arbetssamma - för mig, än andra, men det finns en stark individ inom mig, en rolig person, lättsam, men även en tung och svår person. När dalarna kommer kan jag vanligtvis komma igenom dem rätt oskadad, men så kommer dessa stunder som är så svåra och fulla av rädsla att det blir samtal till psykakuten - vad handlar det om? Rädsla av att tappa kontrollen. Det är vad jag tror.

I morse när jag vaknade vägde jag mig och det stod 89,4 kg, jag är nära att nå mitt mål på 89 kg - men ingen glädje kom från det, mer en tvekan att tro det som stod på vågen - men jag vet att det är så att som det är idag, är glädjen svår fångad!

Just nu är det så tungt, men jag tänker inte ge upp.

Dream Weddings and thought of the day eller så

Det har varit en gråmulen dag idag, så jag stannade kvar i sängen en stund extra och läste ur min bok ”Witch Child” av Celia Rees, skall se om jag kan låna hennes andra bok ”Pirates”. Eftersom det var en ny genre för mig så hade jag inte några förväntningar på hur det skall utveckla sig.

Vägde mig igen nu i morse och blev mäkta förvånad när vågen stod på 89,1 kg i morse, blev glad, samtidigt så åt jag kanske inte allt jag borde ha ätit i går, kände mig inte helt upplagd för mat, även fast jag borde ha ätit mer än jag gjorde.

En kompis kom på oväntat besök, jag öppnade dörren med håret stående på kant, ett linne med tandkräm och mysbyxor, hade säkert saker i ögon och mun vrår, men men, det bjuder jag på. Hon jobbade i närheten och bestämde sig för att komma förbi på blixt visit.

Japp, kunde inte låta bli, jag tittade på bröllopet, hon var som vanligt så vacker och full av ”grace” önskar att jag också kunde ha samma lugn som hon tycks ha. Stackarna, tala om att armen och handen kommer att värka i morgon och att le så länge - mest synd som prins Daniel kanske - eftersom han inte har samma träning i att vinka.

Härdsmältan som tog plats igår har gjort mig varse om att ta två steg tillbaka, fundera på vad som bör vara mina prioriteringar. Dagen har varit relativt tung utan att jag riktigt kan förklara varför, men jag skall försöka komma till ett läge inom mig som är stabilare. Upp och ner kommer att hända - det är inte det, men jag tänker inte tillåta jobbet att göra mig ledsen eller påverka mig på ett liknande sätt igen.

Nu behöver jag vila.

Dyrbara tårar - för mig

Började gråta på vår ”Arbetsplatsträff” på Belparc, vilket händer när jag blir frustrerad, när det tycks som jag inte blir förstådd - jag vet intellektuellt att jag inte skall bry mig. Att jag skall låta det glida av mig och bara tacka herren att jag har ett arbete och fokusera på att göra det så gott jag kan och sedan lämna det där.

Samtidigt kände jag ett starkt behov av att tömma det jag sparat, få sagt det jag vill ha sagt och låta det bli som det blir. Det blev för mycket, det blev frustrerande för jag vill inte bli sedd som den som alltid gråter, som den som alltid klagar - men just nu är jag det, just nu klagar jag högt så alla hör medans andra gör det i tystnad, jag vill att det skall redas ut - men hur?

Jag vill inte att administratörerna skal bli sedda som en arbetsam grupp som alltid är missnöjd, för så är det inte egentligen, för det finns så mycket bra inom vår grupp - alla vill inte vara med bara.

Att bli missförstådd, att tyckas prata ett språk som bara jag förstår skrämmer mig samtidigt, förra gången jag var här gick det snabbt nerför - det vill jag inte för mig själv igen, jag tillåter mig inte att jobb-relaterade missförstådd eller förståelse svårigheter, skall förstöra min hälsa. Jag tillåter inte att jag tar strider för andra än mig. Ingen har bett mig strida för dem - jag tar det ändå - det behöver jag sluta med.

Tårarna kom och jag kunde inte stoppa dem och jag blev så trött, så trött, alla ljud, en sög på sina tänder, andra satt upp och ner i stolarna, gick över det knarrade golvet. Ljuden var på högsta volym och det skar i hela kroppen - inte ta strid Marie, men jag lyssnade inte på mig själv - hur kan jag då begära att andra skall lyssna på mig.

Landat på botten och jag tycker inte om att jag hamnat här så snart igen, men jag skall ge mig precis vad jag behöver och ta hand om min mage och mig själv. Klappa min kind och se stund till stund. I det stora hela spelar det som hände i dag ingen roll, i det stora hela överlever jag detta - jag har varit med om mycket värre.

”Ödet” har lett åt mig och fortsätter att le, behöver bara hjälpa mig själv lite bättre!

Jag, Marie Gerahty är världens mest otåliga person, jag älskar saker - det mesta, lyx och mat. Jag vill ha allt NU, jag tror jag blir nöjd om jag får en sak, men när jag har den saken fäster jag snabbt ögonen på något annat jag vill ha - aldrig nöjd. Vill ha MER, vill ha MYCKET - när det gäller allt i mitt liv.

Nu går det inte längre, jag kan inte tillfredställa mitt mat/snacks behov för då mår jag mycket, mycket dåligt. Jag kan inte shoppa längre för jag har inga pengar, inga kreditkort, Kronofogden har blivit en osannolik partner i att stävja mitt shoppingbeteende. Min Gastric Bypass får jag fysisk hjälp att lära mig återhållsamhet, att "spara" att skjuta upp "belöningen". Det är svårt och jag är en högst ovillig elev.

Men jag vill lära, jag vill ändra mig och mina relationer till mat och shopping/pengar. Så jag har anmält intresse för att delta i ett projekt som Göteborgs Stad har som heter "Leva Livet", här får jag en chans att lära mig att leva "konstruktivt" så som jag ser det. Det handlar om miljö, det handlar om ens eget agerande, jag tror att det kommer att bli intressant, vi börjar i september. Så här stod det:

"Vi söker dig som vill leva livet

Vill du prova på ett nytt, lustfyllt och miljösmart liv i ett år? Vi söker personer och familjer i Göteborg som vill leva livet fullt ut. Projektet heter Leva Livet och är ett samarbetsprojekt mellan Göteborgs Stad och Familjebostäder. Det kommer att pågå under ett år med start hösten 2010 för dig som deltar.

Vi söker

Dig och din familj som bor i villa eller hos Familjebostäder och vill leva livet på ett miljösmart sätt, gillar utmaningar och gärna vill synas i media tillsammans med mer eller mindre kända göteborgsprofiler.

Du får

En ny, spännande syn på livet i göteborgs projektet "Leva Livet". Här får du personlig coachning för att utveckla en hållbar livskvalitet för dig och miljön, testa nya vanor och dela upplevelser med andra."

_______

Jag tyckte att detta lät intressant, skall inte säga att jag längtar efter att delta i media, eftersom det är lite "otäckt", men jag ser fram emot att få lära mig nya saker, se på saker från en annan synvinkel. Träffa lite människor och göra något som bryter mitt mönster, vara ute och delta i livet i stället för att stå på sidan om och bara titta.

Men nu börjar jag se små, små förändringar i mitt beteende, jag får abstinens efter både shopping och "ohälsosam mat", men det börjar avta, det kommer inte lika ofta, och även när de lustarna landar i mitt huvud kan jag bara låta det vara. Det är en förbättring.

Jag har en kluven relation till förändringar, jag tycker om det, men är även lite försiktig med det. Speciellt när det gäller positiva förändring, att jag skapar ett liv med bra förutsättningar för mig själv. Kanske förklarar jag detta klumpigt, men förändring handlar lite om att tappa kontrollen, att inte riktigt veta hur det skall bli.

Att lyckas är till en viss del skrämmande för mig, jag funderade nyss på hur det skulle kännas att nå min målvikt, att stå i framgång för en gångs skull, då blir jag genast rädd för att jag skall sabotera det för mig själv - att jag skall förstöra min framgång. Jag är expert på att sabotera för mig själv - mitt inre väsen anser som sagt att jag inget är värd, jag är värdelös. Nu börjar jag dock opponera mig mot min inre tro - och arbetar på att följa de råd som är givna rörande hur jag skall äta och dricka - jag skall lyckas.

Jag ser det inre väsen som Mårran i Muminstrollen - kall, hård, ensam och skrämmande.

Men även jag förstår att Mårran har sin funktion, hon skyddar mig från vissa saker, men nu är det så att jag faktiskt VILL ha framgång, jag vill lyckas och sola mig i den glädjen som det skulle ge mig, möjligheterna och chansen att få använda den vackra vita blusen från Esprit som ligger och väntar på mig. Jag vill känna lättheten, se Marie komma tillbaka, Australien Marie - jag har saknat henne!

Så Mårran, jag ber dig, kan du möjligtvis hjälpa mig, hjälpa mig, kan du tänka dig att släppa ditt krampaktiga tag om min själ och låta mig - bli?

Det är upp till mig, jag bestämmer om mitt liv, jag bestämmer och kan ta hand om mitt liv, så är det, även fast jag inte riktigt vågat ta mig an ansvaret, men nu börjar vi om - igen, nu försöker vi igen.

Jag har min mage, jag läser andras bloggar om deras resa, deras upp och ner och blir lugnad av vetskapen att jag inte är ensam att uppleva resan som gropig. Många har rest före mig, många kommer att resa efter mig, jag är två månader in på min - vilket jag måste förstå, det är bara två månader.

Förändringar har hänt mig, jag borde vara mer familjär med förändring, jag som flyttat runt, bytt arbete och arbetat som konsult och fått justera mig och vara flexible i många nya situationer. Förändring har varit en aktiv medresenär, men som med min fascination med flygning, jag tycker det är lite obehagligt och skrämmande - men jag hänger gärna med ändå eftersom jag älskar att flyga - jag gillar egentligen förändring, även fast det är skrämmande.

Inte visste jag att jag behövde ha en sådan koll som jag behöver, att jag har lite svårt att släppa taget. Att jag vill ha "koll". Nu åker jag med, har koll på vissa saker men låta mina händer öppnas, öppnas för att låta de tömmar jag så krampaktigt hållt i glida ut min hand, ur min kontroll. Visst, mina fingrar kommer krampaktigt försöka sluta till handen för att fånga tömmarna i näven - men jag fokuserar på att låta greppet slappna av - det kommer att bli bra...

30 ml

Nä, nu får det vara NOG, jag skall sköta min kropp som den önskar, speciellt när jag har en kropp som är så underbar att den säger till. Sluta dricka fort - även när det är gott, sluta kasta i mig maten, måste erkänna att jag sannerligen äter för fort. Till min hjälp har jag en bok som jag har köpt, en Amerikansk bok om en man som genomgått en Gastric Bypass, hans dietist skriver om kost, han om sina erfarenheter och att även när man genomgått en GBP-O så kräver det mycket från patienten - från mig!

Kanske trodde jag djupt där inne att jag opereras och pang så har jag gått ner 35 kg, men det är inte så, jag har behövt ge upp nästan 80 % av den mat som jag vanligtvis äter. Dels för att de inte passar längre och dels för att det inte smakar lika gott längre, vissa saker ät till och med äcklíga.

Jag glömmer att min mage inte är större än 30 ml, det är mycket, mycket mindre än min andra magsäck som nu dinglar på sidan av den nya. 30 ml är INGENTING, fattar inte varför jag glömt det, inte konstigt att jag mår dåligt - jag äter så fort att maten inte hinner passera, innan nästa tugga slinker ner - herrejösses att jag kan glömma detta! Nu öppnas mina ögon igen, nu förstår jag varför jag inte mått speciellt bra - knasig-jöns är vad jag är, klart jag måste ta det lungt!!

Tror jag skall börja ge mig själv en "buffé" tallrik, så kan jag sitta och njuta av maten i lugn och ro, viss kall mat, viss varm mat - låta fantasin flöda fritt. Känner mig faktiskt ganska knaäpp - men nu tar vi nya tag.

Lite ebb i kassan så jag får arbeta med det jag har, förhoppningsvis får jag in lite pengar från en Tradera aktion som jag har ute, behöver köpa lite grönsaker, lite plock mat, behöver lite tillbehör.

Det är underligt hur man kan glömma, det var trots allt en ordentlig operation som jag genomgick, men så har jag gjort tidigare, "glömt" blundat för det uppenbara och kört på som vanligt - kroppen körs slut, jag skadar mig själv. Nu skall jag dra upp rullgardinerna från mina ögon och se till att jag tar hand om mig själv på ett utomordentligt sätt.

Boken jag pratade om i går heter:
"Flickan som väver sidenmattor" av Anita Amirrezvani, titeln på engelska är " The Blood of Flowers"

Gastric Bypass - 30ml mage

Min vackra Mor

Sunday

Denna helg har varit lugn - som de flesta av mina helger, undantaget denna helg har varit att jag inte kunnat lägga i från mig min bok för mer än någon timme. Den var så bra, hittat en ny författarinna och jag hoppas att hon skyndar sig att skriva en till.

Det är så underbart när man snubblar på något nytt som är så underbart bra. Oftast är det bokomslaget som drar in mig, och första paragrafer om de fångar mig vet jag att jag är på rätt väg. Nu är den boken färdig och jag skall fortsätta med "Little Be" som jag fått av min kompis i USA Janny.

Har nu åter igen ett par böcker på lut - för mig är det underbart.

Seperationer

Sorgsen idag igen - jag är trött på att känna så här, skit jobbigt och hur tråkigt som helst. En allmän känsla, kan inte hitta någon direkt lösning, men lösningen vandrar säkerligen in av sig själv.

Det gäller bara att försöka andas in och andas ut, försöka så gott det går att släppa taget. En aning rädsla är med i mixen, lite seperationsångest och det är den som svider. Omställning, arbetskamrater som går på semester, katter som byter ägare - men jag vet att jag vänjer mig, och innan man vet ordet av är alla tillbaka.

Jag är inte rädd för förändring, men det tar en stund för mig att landa i skeendet.

Jag vänjer mig vid det mesta, kan ta lite längre tid ibland, men det är ingen stor grej. Jag har flyttat, bytt skola och behövt sätta mig in i nya omgivningar snabbt under hela mitt liv, så jag vet att jag kan - är lite smärtsammare att släppa taget ibland.

Kanske är det så att jag står inför en förändring, och mitt undermedvetna börjar förbereda mig, ge mig de verktyg som jag kommer att behöva. En rörelse framåt är alltid spännande, det är i den stillastående ögonblicket som jag måste lära mig att det är också ok, kanske var jag i behov av reflektion och kroppen ta sig den tiden oavsett vad jag vill. I detta ögonblick står jag still, allt är som det skall, även fast det irriterar mig.

En kollega skall omplacera sin katt till en annan kollega och detta har fått mig att längta efter mina yviga, ulliga monster hemma. Jag är ledsen för henne, för den som skall ge bort sin katt, känner för henne känns det som. Men kissen kommer att få det jättebra, han kommer till ett bra och kattälskande hem - så varför sörjer jag? Villken barnrumpa jag är!

Med detta hör till mitt trauma, avsked, "övergivning", att bli lämnad, mitt öppna ömmande sår, det läker över, men sedan är jag där och river upp det igen, det läker aldrig helt, allt jag kan göra är att ta hand om såret och vara uppmärksam för "infektioner" - ja, en liten metafor.

Där fann jag vad som "ömmar" mig just nu - jan anar att det är en sorg över att bli övergiven - även fast det inte rör sig om ett faktiskt övergivande är känslan den samma. Nu skall jag hantera mig varsamt, ta det med ro och vara överens med mig själv att det är så här jag känner idag - det kommer att gå över.

Torsdag

När tonerna sköljde över mina öron var det som att komma hem - att man kan glömma, glömma musik som betytt så mycket, musik som är end del av ens personlighet. Crowded House är gruppen som är en del av mig, den del som tillhör den genuina Marie, den Marie som ligger gömd djupt inne under alla fett lager.

Det är en "live" konsert jag lyssnar på, de pratar mellan låtarna och jag jublar med publiken när jag känner igen låten de börjar spela, känner igen den på några accord.

Musik har alltid varit med mig, har min stora syster Monica att tacka för musikintresset, när jag tänker på Monica tänker jag på Roxy Music och The Police - Sting. Mamma lyssnade på Barbra Streisand. Jag brukade stå framför spegeln i mitt rum och mima till "Tommy tycker om mig" och "Främling", tror faktiskt att jag var ett uns bättre än Carola.

Så nu när mitt egna ditsatta förbud mot musik lyftes för ett år sedan, tar jag igen det jag missat under de nio år som förbudet var fungerande. Jag har Spotify att tacka för möjligheter över möjligheter.

Peter LeMarc, mannen som tagit min hand och vandrat bredvid mig under alla dessa år, varför stängde jag dörren på dig? Hans musik betyder oerhört mycket för mig, mer än jag kan beskriva. Det samma gäller för Crowded House, de har båda varit med mig på mina resor inre och yttre - tills musiken blev förbjuden, allt som var bra förbjöd jag.

Ju mer jag stängde av, ju mer åt jag, shoppade och ljög jag. Ju längre från mig kom jag, ju tjockare blev lagret runt mig, dess djupare blev min skuld, dess skirare blev mina lögner. Jag försökte tappert att inte existera, vara utan att vara. Men oavsett vad jag fösökte fanns JAG fortfarande där.

De lortiga, äckliga, fula, illa luktande amöban.

Så kom tisdagen den 1 juni och något skakades loss inom mig, några saker föll loss, det började lätta och saker började komma till ytan. Underliga minnen, positiva och några negativa, negativa som jag tittade på - se dem för vad de var och lösa dem bäst jag kan.

Jag skall berätta en hemlighet, jag längtar mycket efter den DÄR Marie, jag känner av henne, mer nu förtiden och hon kommer fram mer och mer, samtidigt är jag rädd att hon skall försvinna igen.

Den HÄR Marie åkte till Australien, den HÄR Marie åkte till England, den HÄR Marie bodde i Australien under många år och den HÄR Marie kan mycket mer, hon är stark och beslutsam, hon vet vad hon vill, vad hon önskar. Den HÄR Marie ser mer, hör mer, lyssnar mer och hon betyder mycket för mig - vilket är som det skall.

Musiken grundar mig på ett underligt sätt, den kan göra mig lite galen, göra så jag dansar runt i mitt vardagsrum tills svetten rinner. Musik ger verkligen glädje, tröst, styrka, möjligheter och inspiration.

Thank God for my iPhone and Spotify!!!

Tisdag/onsdag

I går var jag på medarbetardag i Stockholm, gick upp tidigt för att hinna med tåget och som morgontrött person tog det emot. Med det skulle visa sig väl värt mödan för ett stort ögonblick tog plats på centralstationen.

Klockan 10:00 hände det, vi hade stigit av det försenade tåget och skulle ta oss till Norra Latin, på vägen ur centralstationen passerade vi under "spottkoppen" och jag tittade upp - och mina ögon fastnade vid en man, vars ögon fastnade på mig, det tog någon sekund innan min hjärna processerat vad mina ögon sett och så plötsligt - jag hade tittat rakt in i Mikael Nykvists ögon - hallelulja!!!!! Ja, nu tror jag inte att han såg mina ögon, det var nog bara så att han tittade in i mina ögon så som man gör i bland. Titta utan att se - men min dag gjorde han i alla fall - hur än resten av dagen blev spelade ingen roll!

De höll på att spela in en film på centralen.

Vi rusade vidare till Norra Latin och jag satte mig ner och lyssnade.

Hade lite penibla problem, så jag var tvungen att sitta med benen i kors och knipa med baken och ibland springa ut i korridoren - kolla att det var tomt - för att sedan spela trumpet med baken. Lika var det på tåget - men där var det bäst att springa på toaletten. Åh vad skönt det var att komma hem och låta trosorna fladdra.

Eftersom detta problem fanns var mitt fokus inte riktigt där det borde, men det tycktes gå bra ändå, vi gjorde små, små grupparbeten och stressade oss igenom dagen.

När jag kom hem gjorde jag ordning havregrynsgröt till kvällsmat och sov sedan hur bra som helst.

Var lite motvillg till att vakna i morse, men det är så jag är, det var så skönt att ligga där under täcket och vara precis så där perfekt varm, mina tår stack ut under täcket och katterna sussade bredvid. Jag blev väckt av "Allvarligt talat" från P1 och det inbjöd till en mjuk start på dagen.

Vägningen på morgonen bjöd på det samma som alltid denna vecka (sedan måndag) 91,5 kg.

Nu jäklar skall här börjas röras på dö-fläsket och ner till mitt andra mål 89 kg, som sedan blir 88 kg etc. För skjutton gubbar, nu skall det röra sig neråt på vågen!!!

Svart måndag

Är irriterad på det mesta, som att vågen envisas pendla mellan 90,5 kg och 92 kg, varför kan den inte bara rammla ner på 89 kg - vad är problemet? För det skall väl inte krävas något arbete av MIG inte?

Så blir jag arg på mina kläder, ser lika tjock ut som alltid och inget passar, jag hatar mina kläder och ingen har flyttat på den där j***a dammsugan som ligger mitt ivägen, med dammbollar runt.Den hånar mig och fäller mig på natten! JAG skall väl ändå inte behöva göra något åt det?!

Så förbenat trött, vill somna på resan till jobbet och när jag väl är framme vill jag helst lägga huvudet på skrivbordet och somna om. I stället försöker jag fokusera ofokuserade ögon på det jag behöver göra innan dagens slut.

Hos min frisör Camilla och får veta att inte en enda av mina tavlor är sålda - massor med possitiva kommentarer, mer än vanligt - men jag kan inte komma undan, jag är besviken, mitt ego tog sig en törn. Samtidigt som jag kände att det gör absolut inget att ta hem tavlorna igen, den positiva energi jag får av dem är vad som behövs där hemma.

Min terapeut gav mig läxa tills nästa möte den 21 juni, vad är det jag önskar med mig själv i framtiden?

Lugn och ro, trygghet och stabilitet - just nu är det, det jag skriker efter. Hitta en balans.

Och i morgon skall jag, den morgontröttaste av morgon trött upp klockan 05.30 för att hinna med ett tåg som går 06.42 - fy farao.

Men då är det tisdag och måndags bluesen kan vara borta!

Mysterium

När jag städar tycks det jag städar undan gå på vandring i lägenheten, jag hittar de i hallen, eller sovrummet, ibland i köket och till min förvåning i badrummet.

Hur jag än börjar, oavsett hur många svarta soppåsar som jag lämnar i var rum, och varför är graderoben allttid sprängfull när jag skall stoppa in den rena tvätten?

Varför, varför blir det allt mer disk just när jag tämt diskmaskinen?

Vart kommer alla sockar på golvet från?

Kattsanden - i lådan fröknar, i kattlådan, lägenheten är INGEN stor kattlåda - hör ni det, de flickar svansen och fortsätter föbi mig och ut på balkongen. Ingen idee och säga två individer som bara är som de är, jag får förlika mig med det.

Nu har jag slutat plocka för ikväll, duschat och vädrar lägenheten fyller den med sen fågelsång och förhoppningsvis någolunda ren luft.

Det har varit en bra söndag även fast det var en matkris där mitt upp i allt!

Ibland glömmer jag

Det tar emot, och kanske det ligger hos mig, men jag upplever inte att jag fått bra dietistiska råd från Sophiahemmet. Det vill säga tips och råd när man har kommit till den fasen när man får äta vanlig mat. Dietisten på Sophiahemmet sa att man kunde äta allt, efter operationen, förutom socker och vissa fetter, sedan kan man ha det svårare med vissa livsmedel - man får prova sig fram.

Det jag saknar är mer sakgrann information, om vad jag kan och inte kan äta, gärna lite material, tips och råd, från patienter som gjort samma resa. Vad för livsmedel jag INTE kan äta, vad jag kan unna mig som fredagsmys.

Kanske är det så att jag får göra en egen lista att sätta på kylen.



Nu har jag, efter lite sökande, hittat en Amerikans hemsida där jag tryckt ut lite bra recept, tips och andra bra saker som kan hjälpa mig fram. Kanske är det så att den stora efterfrågan på dessa operationer har gjort att materialet de ger ut inte riktigt hunnit i fatt.

Oroar mig som sagt för att jag gör fel, står ofta ställd när det gäller att hitta på middags mat och lunchlådor, mellanmålen blir oftast frukt eller en Finn Crisp med räkost. Att hitta guldkanten på vardagen , får väl bli på ett annat sätt än tidigare, men jag får bära nära i minnet det fantastiska arbete som jag faktiskt gör, jag är skit duktig.

"Låt maten bli din njutning, nu när du inte kan äta så mycket, låt var tugga smaka", sa dietisten, men om min måltid måste ta 30-40 min och jag skall tugga ordentligt, kan jag berätta att vilken smakrik mat du än har, så tappar maten den den där goda smaken och blir trådig och trist och bara så himla äcklig.

Maten kräver mer tänkande, planering och tid, jag har ännu inte riktigt hittat "rätt" mat för mig, det kommer att ordna sig, det kommer att bli bra!

Nu är det en liten "nere" period, det känns inte som om jag går ner ett gram ens, jag tycker att jag är jättestor och äcklig - men helt plötsligt händer det!

Tror jag skall lägga lite tid på att arbeta fram ett eget material som jag kan använda och luta mig mot i vardagen. För att hjälpa mig själv fram till en lyckad viktnedgång.

För tacksam är jag, mer än jag kan säga, även fast jag ibland glömmer att jag genomgått en Gastrick Bypass.

I går natt klockan 23:00 bestämmde jag mig för att möblera om, som man gör klockan 23:00 en fredag! Ingen stor ommöblering, jag flyttade mitt skrivbord och farmors fåtölj.

I dag har jag tvättat och försökt plocka i ordning allt som jag strött runt mig, en del sopor, en del saker som jag inte behöver längre, annat som jag får "spara" om.

Blev inte färdig idag, har giochför sig ingen tids linje, men det skulle vara skönt att bli färdig under morgondagen.

Det har gått bra med maten idag, har haft koll på klockan, jag har även druckit mycket vatten, tack vare värmen så har jag nog druckit så mycket som jag borde. Försökte festa till lördagen med en Cola Light, men som sagt förtjusningen är borta, det sörjer jag lite faktiskt. Nu för tiden är det juice.

Åt äckligt kött till middag, det var äckligt och smakade som en torr, otvättad ylle socka!

Azalea och Olivia har fått vara ute en hel del idag, jag lämnade faktiskt dem ute där - utan tillsyn - modigt av mig, men bara en liten stund.

Det har varit en bra dag, har jobbat ordentligt och slitit med kroppen, japp en bit kvar, men det klarar jag!

Ont i halsen

Klart hängig i dag, ont i halsen och känt mig jätte underlig.

Sov två timmar när jag kom hem och har sedan bara varit.

Fick min arbetsuppgifter utförda, kräktes upp min mat - slarvat med mellanmålen, så kan säga att det blev inte blev mycket med lunchen eftersom den kom igen.

Lisa tog några kort och allt jag kände var att jag såg lika stor ut och blev bestört, jag som i mitt huvud tycker att från 110 kg till 92 kg på 8 veckor är otroligt - så slog det mig hårdare att se mitt svettiga hår, stora byst och att armarna fortfarande står ut från kroppen.

Jag längtar efter 89 kg, men jag HAR gått ner och fortsätter att så göra, trots alla milda svårigheter så går det bra, trots.

Anar att det kan vara så att jag håller på att bli förskyld, men jag hoppas att det går över snabbt - även fast jag älskar hesa rösten. I morgon är en annan dag - en dag då jag skall ha på mig en fin klänning tjocking eller inte så det så - bara svidandet kunde bli bättre!

Ja jag vet!

Jag tycket det är jobbigt med "katt människor" men inga barn jag har - så det blir lätt att Olivia och Azalea får ta den rollen. Och idag gav Azalea mig ett ömt ögonblick, ett par stycken faktiskt.

Visst är hon fin!

Hade en så kallad "break through" hos min terapeut i eftermiddags, det blev en smärre chock för mitt system. Men det kommer att hjälpa mig framåt. Men det kommer ändå inte få mig att släppa taget om farmors sybord, rosen stol och sekretär, de skall jag ha i mitt hem, och jag kommer inte att släppa tanken på det - det betyder oerhört mycket för mig.

Har fortfarande svårt att äta, men nu har jag fått hem massor med bra mat som jag kan laga goda middagar med, idag orkade jag inte riktigt fram så det får bli i morgon, och i helgen, se till att ha matlådor för nästa vecka i kylen. Vi skall bort under tisdagen men det är så skönt att bara kunna a en låda ur kylskåpet.

Arbetet med min kropp och själ stegar fram