Många är de personer som föreslagit att jag tänker för mycket, har för mycket tid att tänka, men det är faktiskt en del av mig, jag tycker om att tänka, det är ältandet som ställer till problem för mig. Det vill säga, den del av mig som slår knut på mig, knutar som är problematiska att få upp.
Men jag tycker om att tänka, fundera och klura, en del av min nyfikenhet.
Jag har tiden, något som majoriteten av mina medmänniskor tycks sakna, jag har den och njuter av att ha den, vill inte leva ett liv där jag tror att jag alltid MÅSTE göra saker och att det helt enkelt skall vara så att man ingen tid skall ha.
Tiden är min, tiden efter arbetet är min, vad jag väljer att göra med den är mitt, om jag väljer att träffa min kärlek, träna, dansa eller träffa vänner, gå på kurs eller stressa - jag väljer hur jag spenderar de timmar jag har.
I Sverige är det viktigt att vara stressad, det är viktigt att prata om att INTE ha tid, man skall ha mycket att göra på jobbet och ett fullspäckat socialliv och fritidssysselsättning. Mindre tid man har - ju bättre, är min analys.
Klart det blir lite pressat, eller tom mycket pressat i bland, speciellt för barnfamiljer och ensamstående - fast även där måste det finnas en möjlighet att dra ner på tempot - fast här kan jag INTE uttala mig, för jag har ingen erfarenhet att dra mig till minnes för denna analys.
Jag tycker om att tänka, det föder mitt skapande och när mitt skrivande, jag tycker om att tänka eftersom jag kan komma fram till bra lösningar för/till mig själv. Tänkandet har tagit mig till Italien och Australien även till England, USA och Nya Zeeland, tänkandet skapar skyddande miljöer för mig när jag inte riktigt klarar dagen, den orsakar även många sömnlösa nätter, där övergår det till ältande.
Ältandet arbetar jag med, minska tid spenderat på det - mitt val - min tid. Jag arbetar på att ge mig själv ett liv som jag förnekat mig själv de senaste åren. Men det är ingen annan än jag som förstår innebörden i det beslutet, ingen annan som tycks tolka det jag försöker säga rätt. Jag ger upp att försöka förklara eftersom jag blir avbruten och ”överpratad”.
Denna vecka har jag lärt mig vänta och även acceptera att jag inte får sagt det jag önskar för det finns ingen som har intresse utav att höra det. På arbetet har jag i veckan gjort misstag, men så är lärandets väg, men jag vet nu att ingen har något intresse av det jag VERKLIGEN önskar säga utan det är endast deras eget svar och vad de har att säga som är av intresse, jag avstår från att prata vidare, jag väntar in, men inte för länge, jag har lovat mig själv att jag inte längre tänker avbryta - för ingen har något intresse.
Att så många runt mig, i min oerhört lilla värld, som under de två sista månaderna blivit mycket, mycket mindre då två av mina vänner jag haft lämnat mig för vidare äventyr i andra medvetande som vi brukade säga, tagit på sig rollen av informatör gällande mitt stundande ingrepp är ett litet aber för mig. Mest för mitt intellekt skulle jag tro, det jag har, för operationen - som jag ofta nämnt, har jag inte gått in i omedvetande, och även fast jag går med en viss ”döds ångest” finner jag inte det underligt eftersom oförutsedd död varit i mitt liv dessa sista månader, för unga, för oväntat.
Jag är lugn inför det stora arbete och vad som kommer att krävas av mig som resultat av operationen, när det gäller mat, dryck och motion. Jag är lugn för eftervården eftersom jag vet att jag kommer att vara med i ett år, uppföljning, återbesök etc. Jag vill dock inte tänka på vikt nedgången, vill inte ha några förväntningar gällande den utan den får komma som den kommer. Hur jag kommer att se ut vet jag inte - men även här vill jag inte tänka på det.
När det gäller alla inköp av kläder som så många pratar om och kostnader - är jag inte orolig inför det, jag har sparat en hel del av mina favorit kläder och utöver det finns det second hand så jag klarar mig. För allt detta finns ingen oro - det är inte verkligt ännu så inget jag tänker ta mig för innan det händer, om det händer. Att jag har döds ångest finner jag inte underligt, med tanke på tiden som varit - och jag tillåter mig ha den, även fast jag upprepande gånger fått en klapp på axel och vänliga ord om att det kommer att gå bra.
För mig känns det tryggare att tänka på döden, med respekt för de levande, och jag är ok med ångesten, när dagen kommer, kommer jag att lägga mig på britsen och lämna över mig med förtroende till personalen på Sophiahemmet - jag har gjort det jag kan, under en timme eller så är det upp till dem - sedan är bollen hos mig igen. Genom att tänka om, om döden, har jag grundat mig för alla möjligheter - men det är inte något jag förutsätter. Här är nog missförståndet - jag förutser inte min död, jag respekterar det ingrepp som skall göras - jag gör mig bara lugn med tanken på död, så att jag är mer närvarande i livet och de beslut som jag tar.
Jag är inte rädd för döden, bara ängslig för de som är kvar.
Men livet lockar, och jag har inga planer på att stryka med.
Tänkandet är jag - en stor del av min själ, ältandet är min trotsiga treårings intention!
