Så är det

Förra veckan fick jag tre daskar på handen, eller jag kanske skall använda korrekt språk, jag upplevde det som daskar och det var bara otur att de kom efter varandra. För det fanns ingen tid för återhämtning. Eftersom det inte fanns tid för återhämtning gjorde det väldigt ont. Smärtan var vass, så vass att jag blev väldigt ilsken, vanligtvis när det sker går jag ut på en bergsäkragång för att förstöra, självdestruktiva handlingar kommer fram.

Men mina medel för självdestruktiva handlingar är borta, det går inte att föräta mig, jag kan inte shoppa loss eller ta massor av värkstabletter, handlingar till för att ta bort smärtan. Så jag satt vackert där i hörnet av soffan och osade ilska.

Det gick över, återhämtningen är snabbare, det tar inte lika lång tid för mig att återhämta mig, att få mig lugn igen, tidigare kunde jag bära med den där ilskan tills, tills evighet. Jag är mycket stolt över mig själv.

Att omgivningen undrar om terapin gör någon nytta egentligen, jag har varit i terapi sedan 2007 och det tycks finnas individer som inte ser någon förändring hos mig - till er vill jag säga att, bara för att ni inte kan se förändringarna betyder det inte att de inte har skett. Jag vet.

Depressionen kommer att vara med mig för resten av livet, jag håller på att utveckla metoder som skall hjälpa mig på vägen. När allt blir nattsvart, i dag, idag vet jag vad som händer och att de INTE kommer att vara för evigt. Det kommer att gå över - det är en förbättring, en styrka som jag har arbetat fram, den styrkan är stabil.

Jag ser en förbättring inom mig. En styrka som jag kan luta mig mot. Men självklart kommer det dagar som är arbetsamma, som är tunga och som känns som det aldrig kommer att gå över. Men istället för att hålla i så hårt att knogarna vitnade, släpper jag taget och flyter med i underströmmen.

En del som jag arbetar med är rotlösheten, att "höra till" är av betydelse för mig. Jag menar inte höra till en grupp människor utan en PLATS, ett hem. Ett HEM är oerhört viktigt för mig, ett ställe som är mitt där jag vet att jag får stanna så länge jag vill. Mardrömmern är att återgå till där jag började, bland opersonliga och döda 70 - tals projekt. Pratade med Familjebostäder och de sa att du får bo i din lägenhet hur länge du vill, så länge du betalar hyran, även fast jag visste det, så andades jag ut. Mitt hem är MITT HEM.

Så mitt hem, min lägenhet är av stor betydelse, att tillhöra Majorna, Kungsladugård. När jag är på väg hem känner jag hur hela kroppen reagerar när jag kommer till Stigbergstorget. Nu är jag hemma, nu är jag i min stadsdel och tack gode GUD att jag bor här!

Att ha den stabiliteten hjälper mig att bygga vidare på mig själv som individ, så ja, jag har gått i terapi i tre år, mig har det hjälpt oerhört, jag går tacksamt dit en gång i veckan. Där tas min oro, min ångest på allvar. Där förstår de vad jag menar och vi försöker bena ut vart roten ligger, ta fram de rätta verktygen för att klara vardagen. För mig är det en otrolig förmån och jag är oerhört tacksam för de resurser som de lägger på mig.

Nu har jag fått utmaningar, jag har antagit dem och arbetar mig framåt, det går lite upp och ner, hit och dit, men jag ARBETAR med mig själv, med den dåliga självbilden, självförtroendet och självkänslan jag har.

Jag gick i tusen bitar när min lilla syster dog, jag klistrade fast bitarna lite på måfå, med det höll inte så länge och genom årens gång har bitar ramlat av mig och delar av mig har försvunnit längst vägen - nu försöker jag bygga upp och göra en stabilare Marie, med hjälpa av amering och betong så "vi" håller samman livet ut. Uppkommer det sprickor är det inte djupa och går att reparera.

Kanske finns det ingen förklaring eller orsak till varför jag är som jag är, kanske vill jag bara ha uppmärksamhet, att man skall tycka synd om mig, att märkas, vara speciell. Det är min fasa. Det är sant, jag har under mitt liv haft detta drag och behov av uppmärksamhet, behov av att mina medmänniskor skall tycka synd om mig. Jag älskade omvårdnaden, känslan av att vara betydelsefull, få kroppslig kontakt via kramar och en hand på axeln. En känsla av trygghet mitt i kaoset som rådde inombords. Men det sökandet efter sådan negativ uppmärksamhet finns inte mer, den är "bort arbetad".

Men jag får ingen omvårdnad, vill inte längre ha någon omvårdnad från någon annan heller, jag vill ta hand om mig själv, det är den kompetensen jag arbetar på tillsammans med min terapeut. Träning att vara min egen förälder, en person som tar hand om mig själv och ser till att jag har det jag behöver för att klara min vardag. Omvårdnad i hygien, mat, ekonomi, varma sockar och varm flanell pyjamas. Att jag kommer upp i tid till arbetet, betalar mina räkningar och min medicinering.

Jag ansvarar för mig själv och jag blir deprimerad så är det och det är min sak att ta hand om, ta hand om mig genom de tyngre dagarna som oundvikligen kommer - och det handlar om mig, hur jag hanterar livet, hur jag uppfattar det som sker runt mig, att jag bygger upp mig så jag klarar livet.

Jag är överkänslig, jag är rädd att jag skall vara helt värdelös, jag är rädd att det de andra säger om mig skall vara sant och hur jag känner helt fel. Men nu får det vara bra. Jag orkar inte mer, förra veckans tre daskar lämnade ett blåmärke, men jag går hel ur det här!

Jag är som jag är - bara att acceptera det och inse att jag utvecklas vidare, så är det.

Hur är det för dig?