Nu tar jag en paus, och kära världen där ute tro INTE att det innebär att jag inte bryr mig, det är bara så att det varit så många kraftiga väder och skalv och otäckheter att jag inte riktigt orkar bära det utöver det jag redan bär i ryggsäcken, jag skulle böjas, knäckas, gå i bitar och det skulle ta länge att hitta alla bitar igen. Det har varit oroligt med världen rent generellt och jag är mycket tacksam att jag bor där jag bor, och kanske är jag en bortskämd kvinna i rikelandet, men det handlar inte om det, det handlar om orättvisor jag inget kan göra åt, det handlar om naturfenomen som ingen styr över, det handlar om mänsklighetens godhet och ondhet om hur vi har allt och de har inget.
För jag vill göra, jag vill ge fast jag inget har, jag vill säga att det skall bli bra – men vad vet jag? Jag kan inte förstå ekonomin, jag kan inte förstå varför vi inte kan dela med oss mer, jag kan inte förstå att även när det delas med finns de människor som utnyttjar det för att sko sig själva. Hur kan man sova om natten vetande att ens gena girighet har stulit mat från grannens barn? Men vad vet jag om det? Inget, jag bor i ett land av överflöd, även fast jag själv numera får avdrag på lönen åt Kronofogden har jag mer än många andra.
Jag har levt i överkonsumtion, jag har köpt för att BLI NÅGON, köpt för att känna att jag ÄR NÅGON, medans skulderna växer blir jag fetare, mer skuldsatt och djupare sjunker jag i min depression, medan i ett annat land i vår värld har de inte tillgång till rent vatten, inte tillgång till basisk medicinsk vård. Jag sitter och beklagar mig över att det är svårt att knyta mina skor på grund av bukfettet – medans en annan kvinna i ett annat land har ben som sticker ut genom huden.
Jag har mina problem och jag skall inte undervärdera dem, för det jag har att leva med är ju min närmiljö, jag kan inte lösa världens problem, men jag kan göra det jag kan i min närmiljö, jag kan också ta bättre hand om mig själv, fakta är att min ekonomi är skjuten till botten, men jag tar fullt ansvar för det, min depression grundar sig i situationer som skapat en osäker, orolig själ som inte riktigt har koll på hur man bäst tar hand om sig själv och litar på den grund syn som jag har på livet och hur det skall levas i samband med de jag delar mina områden med. Avvisningstrauma kallar min terapeut det och jag lärde mig i dag, till min fasa att jag även har ett kontroll behov – sablans – men hon har helt rätt!
Så nu tar jag paus från nyheterna, som jag gjort tidigare, om något jag verkligen behöver veta tror jag knappt att jag kommer att kunna undvika det – i stället skall jag arbeta på den vikt nedgång som jag ombads uppnå innan operationen.
Jag tar paus från ord som katastrof, fasansfullt, oacceptabelt, hemskt och otänkbart, för ett tag, för det är för tungt nu, nu skall jag tänka på att vi bär mot vår för det är mars månad nu!
För jag vill göra, jag vill ge fast jag inget har, jag vill säga att det skall bli bra – men vad vet jag? Jag kan inte förstå ekonomin, jag kan inte förstå varför vi inte kan dela med oss mer, jag kan inte förstå att även när det delas med finns de människor som utnyttjar det för att sko sig själva. Hur kan man sova om natten vetande att ens gena girighet har stulit mat från grannens barn? Men vad vet jag om det? Inget, jag bor i ett land av överflöd, även fast jag själv numera får avdrag på lönen åt Kronofogden har jag mer än många andra.
Jag har levt i överkonsumtion, jag har köpt för att BLI NÅGON, köpt för att känna att jag ÄR NÅGON, medans skulderna växer blir jag fetare, mer skuldsatt och djupare sjunker jag i min depression, medan i ett annat land i vår värld har de inte tillgång till rent vatten, inte tillgång till basisk medicinsk vård. Jag sitter och beklagar mig över att det är svårt att knyta mina skor på grund av bukfettet – medans en annan kvinna i ett annat land har ben som sticker ut genom huden.
Jag har mina problem och jag skall inte undervärdera dem, för det jag har att leva med är ju min närmiljö, jag kan inte lösa världens problem, men jag kan göra det jag kan i min närmiljö, jag kan också ta bättre hand om mig själv, fakta är att min ekonomi är skjuten till botten, men jag tar fullt ansvar för det, min depression grundar sig i situationer som skapat en osäker, orolig själ som inte riktigt har koll på hur man bäst tar hand om sig själv och litar på den grund syn som jag har på livet och hur det skall levas i samband med de jag delar mina områden med. Avvisningstrauma kallar min terapeut det och jag lärde mig i dag, till min fasa att jag även har ett kontroll behov – sablans – men hon har helt rätt!
Så nu tar jag paus från nyheterna, som jag gjort tidigare, om något jag verkligen behöver veta tror jag knappt att jag kommer att kunna undvika det – i stället skall jag arbeta på den vikt nedgång som jag ombads uppnå innan operationen.
Jag tar paus från ord som katastrof, fasansfullt, oacceptabelt, hemskt och otänkbart, för ett tag, för det är för tungt nu, nu skall jag tänka på att vi bär mot vår för det är mars månad nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar