Rusa iväg

Du sa att vi skulle ta det dag för dag, stund för stund, men nu rusar du i väg igen, jag försöker stoppa dig men du snubblar över mig och är snabbt på fötter igen du springer fort med håret fladdrande efter dig. Jag orkar inte hålla samma takt så jag saktar ner, stannar till och ser den sista tåten av ditt bruna hår försvinna runt hörnet.

Jag sätter mig på en av bänkarna vid plaskis, försöker få min ”anda” åter, fokuserar på andningen tills den lugnat ner sig, jag torkar bort svetten med baksidan av handen och drar ner dragkedjan på jackan. Den kyliga vinden smeker min svettiga hals och jag vaknar åter till liv.

Varför har du allttid så bråttom?

För att jag måste hinna!

Vad är det du måste hinna?

Göra allt som andra gör?

Vad gör alla andra?

Jobbar, resor till och från jobbet, handla mat och hämta barnen på dagis, matlagning, läxläsning middag och nattning!

Men Marie, du har varken långa resor till och från jobbet, barn att hämta, hjälpa med läxor eller natta och du behöver bara mata dig själv - så vill du inte laga mat kan du strunta i det!

Det blev tyst ett tag, sedan hade du rusat i väg.

Jag ställer mig upp, sträcker på mig, jag hade stelnat till, jag känner av värken i fötterna och benen. Jag kommer så sakteliga igång och börjar gå hemåt, det får bli en påminnelse när hon kommer hem, påminnelse om vad som är viktigt för henne, det finns inget att göra just nu eftersom hon redan rustat iväg med orkanen inombords.

Kylan är rå, den biter mig i kinderna och stryker längst ryggraden, jag ryser och ökar på stegen när jag ser en spårvagn på väg. Spårvagnen saktar in och jag går på, varmt, lite med folk tyst, jag njuter av att åka upp för den långa backen på Fridhemsgatan, kraften i Spårvagnen tar sig upp i min kropp.

Jag trycker på stoppknappen och gör mig redo för att gå av, spårvagnen saktar in och jag stiger av och in i snö slask, grå, brun vit snö kantar trottoarer och gator. Jag köper med mig ett Lyx wienerbröd och sätter på vattenkannan så snart jag kommit hem, jag längtar efter min stund, en stund av tystnat, lugn och ro.

Sanningen är att jag skulle kunna tänka mig att på i ett hus på landet, dagdrömmer om att bli en duktig konstnär som kan försörja sig på sitt hantverk. Tystnad, närheten till naturen, luften och rymden. Ron – som jag intalar mig finns där men saknas inne i staden. Men sanningen är så att det kan vara lugnt och rofyllt i Majorna också, Majorna är en liten by i den större staden. Men ett rött hus med snickarglädje och inglasad veranda som ateljé.

Jag sätter på mig ragg sockor och tar med mig mitt te och wienerbröd och sätter mig i min djupa röda soffa. Min stund, inhämtning av energi och harmoni, en hjälpande stund att tysta alla mina röster en stund.

Jag vaknar till med ett ryck, jag hör nycklar rassla i låste och dörren öppnas med puffar och stönanden. In kommer du, svettig, röd i ansiktet, varm så det nästan ångar från dig, du släpper de tunga påsarna på golvet och drar av dig jackan, av med de trasiga vinter skorna och av med halsduken i en snabb rörelse. Du står stilla en stund och hämtar andan, hälsar och går in till köket.

Jag lutar mig mot diskbänken och frågar hur dagen varit, du är mycket trött svarar du, behöver vila ett tag, jag undrar om det är värt all denna hest, all denna stress för saker som egentligen inte hör till mig?!

Du tittar på mig och ler, säger med en lång utandning att det är dags nu, dags att dra ner på takten och leva i min rytm, min takt, jag möter min spegel bild och vet med säkerhet att det är dags att gå ner i arbetstid för att få en bättre livskvalitet.