Känslor

Jag undrar hur det kommer sig att många har problem med personer som har känslor, att de nästan flyr fältet som om känsloyttrande utåt, smittar. Som känslomässig människa har jag mina känslor nära till hands - och idag när någon säger att jag ”är så känslig” tar jag det inte längre som något negativt utan finner mig själv säga ”tack”.

För känslor är inget att vara rädd för, inget som smittar, utan är bara uttryck för stunden och passerar som tågen. Jag kanske blir ledsen och fäller en tår, jag kanske blir så glad att jag skrattar så tårarna sprutar, arg - om jag har tur kan jag bli arg - och då är det bättre att det kommer ut och blir hanterat än att det utvecklas till tjurighet.

Det har gått upp för mig - sent om cider - att ingen tänker så mycket på mig som jag, och de ledde mig till att förstå att lika mycket som jag tänker på mig, tänker andra på sig och slutsatsen jag drar av detta är att jag behöver inte oroa mig så mycket över vad andra tänker och tycker om mig - när de i botten, är mer intresserade av sig själva, än mig - precis som jag.

Eftersom jag är en känslomässig människa, tenderar mina val i livet att utgå från den grunden, det kan vara både positivt och negativt, i bland blir det bra, men många gånger kan det bli fel, speciellt om jag reagerar och agerar på impuls, där är min akilles häl. Men efter att ponderat över detta i en evighet, nästan hela mitt vuxna liv, har jag kommit till slutsatsen att detta är en del av mig, en del som gör mig till den jag är, och det vill jag konstigt nog inte ändra eller kuva som jag försökt så länge - bättre låta det löpa fritt.

Som en vuxen människa förstår jag att det finns vissa beteenden som inte är ”accepterade” här kan jag försöka justera genom att observera min omgivning, många grodor hoppar dock ur min mun, men det får vara så.

Så nu skall jag prova att andas ut och släppa föreställningen att jag måste vara annorlunda - nu får det räcka med att jag är jag, upp och ner kommer det är gå, men om inte skulle det inte vara så lärorikt - så är det.