”Du ser trött ut” sa du, ”jag är trött” svarade jag, jag ser alltid trött ut. Är alltid trött. Så där trött att jag kan somna till på spårvagnen. Att somna på spårvagnen är ett ”beteende brytande mönster” för mig. Jag brukade sitta och reta dem som somnade på spårvagnen – i mitt huvud, typ, haha – där sitter dom och dräglar!!! – så sitter jag där själv med ögonlocken längtande efter mörkläggning genom att blunda, släppa taget, sjunka in i ljuv sömn.
Men hemma, i sängen på kvällen, då kan jag minsann inte somna även fast jag är trött och vill blunda och sjunka in i omedvetandetsland. Jag ligger i sängen, på rygg och säger mjukt till mig själv att jag skall slappna av, släppa taget, låta mig sjunka tungt ner i madrassen. Jag spänner mig mer, jag känner hur tårna stretar mot sänggaveln, ryggen bågnar nästan och käken är igenbiten och låser sig. Jag ger upp. JAG GER UPP – HÖR DU DET!!!! Inget svar, ingen lyssnar, tycks det som.
Jag stiger upp, sträcker ut muskelspänningarna så gott jag kan. Går på toaletten för 411:te gången och sedan vidare till köket. Jag står i trosorna i det mörka köket och öppnar skåpet som är bredvid kylskåpet, där finns Theralen, där finns omedvetenhet, jag öppnar kylskåpet för att försäkra mig om att jag får hela dosen i pipetten, Grannarna tvärsöver kan se min näst intill nakna kropp, stor mage som har två stora vattenmeloner vilande på magen. Men det skiter jag i. Jag skall ha min Theralen.
Theralen smakar som mycket stark mint, så att det brinner i gommen, jag droppar ner i ett glas vatten och sveper det så snabbt i ett enda tag. Jag går tillbaka till sängen där Olivia och Azalea obesvärat ligger och snoozar, klappar till kuddarna, drar på mig täcket och tittar på lilla Azalea som kikar upp ur sin elementsäng – som hänger på min sänggavel. Jag väntar på John Blund.
När jag vaknar är det med ett ryck. Jag är så tungt trött att det känns som jag skulle kunna sova i många timmar till. Jag stiger upp, tvättar av ansiktet och möter mig i spegeln – ”du ser trött ut” det kan du ge fan på att jag gör.
Är så förbannat trött på att jag alltid är så jävla spårvagnstrött!
Men hemma, i sängen på kvällen, då kan jag minsann inte somna även fast jag är trött och vill blunda och sjunka in i omedvetandetsland. Jag ligger i sängen, på rygg och säger mjukt till mig själv att jag skall slappna av, släppa taget, låta mig sjunka tungt ner i madrassen. Jag spänner mig mer, jag känner hur tårna stretar mot sänggaveln, ryggen bågnar nästan och käken är igenbiten och låser sig. Jag ger upp. JAG GER UPP – HÖR DU DET!!!! Inget svar, ingen lyssnar, tycks det som.
Jag stiger upp, sträcker ut muskelspänningarna så gott jag kan. Går på toaletten för 411:te gången och sedan vidare till köket. Jag står i trosorna i det mörka köket och öppnar skåpet som är bredvid kylskåpet, där finns Theralen, där finns omedvetenhet, jag öppnar kylskåpet för att försäkra mig om att jag får hela dosen i pipetten, Grannarna tvärsöver kan se min näst intill nakna kropp, stor mage som har två stora vattenmeloner vilande på magen. Men det skiter jag i. Jag skall ha min Theralen.
Theralen smakar som mycket stark mint, så att det brinner i gommen, jag droppar ner i ett glas vatten och sveper det så snabbt i ett enda tag. Jag går tillbaka till sängen där Olivia och Azalea obesvärat ligger och snoozar, klappar till kuddarna, drar på mig täcket och tittar på lilla Azalea som kikar upp ur sin elementsäng – som hänger på min sänggavel. Jag väntar på John Blund.
När jag vaknar är det med ett ryck. Jag är så tungt trött att det känns som jag skulle kunna sova i många timmar till. Jag stiger upp, tvättar av ansiktet och möter mig i spegeln – ”du ser trött ut” det kan du ge fan på att jag gör.
Är så förbannat trött på att jag alltid är så jävla spårvagnstrött!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar