Dusch

Jag har spenderat lång tid under duschen, lång, lång tid under varmt, varmt vatten som jag haft rinnande ner för min nacke, rygg och hjässa. Hur lång tid kan jag faktiskt inte säga eftersom jag tappat uppfattningen om tid - lite grann. Allt jag önskade var för det onda att släppa, huvudet är i ett skruvstäd och pressen, trycket ökar, ökar tills jag blir illa mående och finner mig under duschen igen.

Jag vet inte om det är min ”avgiftning” från Treo som orsakar detta eller om det är en bi-verkan av min blodtrycks medicin, men hur som haver vill jag känna mig bättre, trött på att vara fet, sjuk och falla bort från verkligheten. Fast - om jag jämför med många andra har jag det inte illa - men just nu kan jag tyvärr bara vara egoist och utgå från mig själv.

Efter långa, långa, duschar klär jag mig varmt och kryper antingen ner i sängen eller i soffan, dåsar av en stund i härligt koma, sedan vaknar jag och får nästan börja om igen.

Det positiva är att jag tycks gått ner de kilon som jag skulle gå ner inför operationen, har inte riktigt fixat maten, men nu gäller det att hålla mig i från att ta igen dem fyra kilon, som lätt är, när, om, när jag börjar må bättre.

Jag skall arbeta för att må bättre, att inte tillåta mig själv att försätta mig i en situation där jag blir dålig igen - av själv förvållande medel, det är inte värt det, det kostar på för mycket.

I går, efter jag var nödd att gå och köpa något att ha i kylen plus hämta medicin, blev jag utmanad. Jag tog hissen upp, jag var varm, dunkande huvud och helt slut. Kom upp till granningångens vinddörr som leder över till min trappuppgång (vi har ingen hiss) satte nyckeln i låset och den fastnar, nu är det så att detta skett en gång tidigare, då tog jag av nyckeln men kunder fortfarande gå igenom till min sida, denna gång, av någon underlig anledning, lät jag dörren stängas och brottades med att få ur nyckeln. Jag blev varm, tålamod hade jag inte, så jag slängde av mig ytterkläderna och fortsatte - men ingen framgång - nyckeln var som cementerade.

Jag var nu gråtfärdig, jag hade två tunga matkassar och varma kläder plus en lång sjal som dinglade i vägen - enligt mig just då - och jag - dumbom - hade låtit dörren gå igen. Det var inget mer att göra, på med kläderna, upp med kassarna, ner med hissen över till min egna trappuppgång, upp för fyra långa trappor - över 70 steg - och när jag väl kom hem, innan för dörren, kastade jag av mig ALLA kläder och satt säkert i över tio minuter och väntade på att andan skulle lugna sig, hjärtat dunkade i öronen och huvudet var så när som att spricka som en skjuten melon.

Det är bra - jag behöver gå upp för trappor men...

Sedan truddeluttar min telefon fint, påminnelse om att jag skall vara på läkarbesök om fem minuter - inte en chans - jag ringer och förklarar varför jag inte kan komma - jag tar kostnaden, för jag skulle inte hunnit fram i tid.

Efter det äventyret blev jag säng liggande och världen utanför mitt fönster känns långt borta, jag är avundsjuk - bitter - att jag är så dum, så självdestruktiv att jag förstör för mig hela tiden - nu får det vara slut med det - hur skall jag göra nu, för att förhindra den starka impulsiva driften - jag går och tar mig en dusch på det.

Jag ber om ursäkt vattenverket att jag gått mot era önskemål och använt massor av uppvärmt vatten - undra om det finns kvar till andra?!