Up and at it!

Tänkte att ju längre jag ligger och känner mig illa, ju lägre kommer det att ta att må bra, det var min teori. Så jag tog på mig kläder, svettandes, och på med skorna, yrsel, halsduken runt min hals kändes som en boa orm.

Ut kom jag och jag började sakta ta mig till postlådan, en fot framför den andra - det tycktes gå bra, jag hade beställt mat, eftersom jag inte ätit på ett tag och min kyl och frys är som ett stort hålrum där ekot fortsätter i oändlighet. Jag fortsatte fram och började få igång kroppen och min slutsats var att det var en bra ide jag haft. Jag hämtade min mat, hjärtat dunkade i öronen och huvudvärken kom som ett blixnedslag.

Jag tog spårvagnen hem, kastade av mig ytterkläderna och torkade av svetten, tog med mig maten och satte mig framför TV:n. Där ebbade den sista kraften ur mig, men jag måste säga att det var gott med luft in i lugorna och känna en aning av våren i ytterkanten av näsan, jag kunde fånga svansen av den innan den försvann runt hörnet.

Det var tyst ute, lite trafik och ett lugn, spårvagnen var näst intill tom, förutom de finska fullegubbarna bak i vagnen, riktiga "bikers" så de ut som "stereotypen" långt ZZ Top skägg, skinn keps och jeans, tunt långt hår i hästsvans och en rejäl kagge, kagge som inte tycks vara till besvär där den jäste över jeans kanten, det passade honom, hans stil liksom, solglasögon fast det var mörkt ute. Jag kunde höra deras skratt även efter det att vagnen släppt av dem vid Ostindiegatan.

Nu känns det lite bättre med mat i magen, lite mer vatten i min stora kagge och en gos stund med fröknarna, om än så liten tid jag fick.

Har drömt många konstiga drömmar som man tycks göra när man är febrig, och vissa lämnar efter sig spår, så jag får sitta en stund för att reda ut om de har hänt eller om de verkligen var en dröm. Hoppas kroppen hjälper till över helgen så jag snart känner igen mig.