Jag vaknade till ”Super Woman” med Alicia Keyes och det var en perfekt sång att öppna ögonen till. Azalea stod och tittade på mig, hon hade lämnat Olivia för att se till att jag kommer upp, fick klappa henne lite innan hon med ett litet mjau gick tillbaka till Olivia.
Olivia och Azalea ligger och kramar om varandra, ja, det ser så ut i alla fall, jag hör hur de spinner och jag får tillåtelse att ge dem båda en kollektiv kram. Alicia fortsatte sin sång och jag sög in mig den styrka som hon sjunger om.
Håller på att städa köket, så jag sitter och äter frukost på en köksstol utan bord, tittar ut genom fönstret på den underbara hängbjörken. Fåglarna hoppar fram på grenarna och flyger fram och tillbaka från hustak till björk. Himlen är ljusblå med lite gråa inslag, men det är inte så kallt som det varit och på något sätt, kanske är det ljuset, så känns det som vi går mot våren. Men jag har inte bråttom, jag suger på vår karamell, för det är denna tid som är den underbara, väntan på vår. Sedan går det med en rasande fart.
Började röra i detta med pappa förra veckan och det rörde upp många känslor av avvisning och inte vara någon som räknas, jag är inte ensam om att bli övergiven och vi hanterar det alla olika, jag har kämpat länge för att få min pappa att bry sig utan resultat. I terapin i går blev jag påmind om en tidigare diskussion som vi haft, det jag söker från min far kommer jag aldrig att få, och för det mesta så kommer jag ihåg det – men så blir jag rädd, rädd att pappa skall ha gått bort utan att jag fått en ordentligt avslut – ett avslut som jag aldrig kommer att få.
Pappa har börjat om, han har en ny familj där jag och Monica inte existerar, grannar som han bott bredvid i över 15 år känner inte till att pappa har barn, de blir så förvånade när vi en dag dök upp och presenterade oss – ”Bosse, inte visste jag att du har två döttrar?!” Det säger allt, och de flesta dagar så tar jag det, jag kan inte tvinga min pappa att älska mig, bry sig om mig eller önska vara med mig – pappa har valt bort mig, varför väljer jag att försöka få honom att älska mig, eller åtminstone att komma ihåg mig, tänka på mig ibland. Men i pappas värld existerar jag, Monica och hans barnbarn Nicole inte.
Där var sorgen i går, där var sorgen under helgen, oredan inom mig i går, nu har jag stoppat undan det igen, tills den tid då jag ”glömmer” bort att jag faktiskt inte har en pappa och försöker söka kontakt med den man som fött mig, för att bara bli avvisad igen och sjunka ner i sorgen – så är det, jag önskar låta mig själv att släppa sorgen, släppa det som inte finns.
Det känslomässiga stödet jag önskar mig, finns inte i min familj, även fast de försöker så blir det konstigt, mamma och Monica låter alltid korta på telefonen när jag ringer, när jag berättat något som jag har jobbat med blir det mer ”jaha, varför gjorde du så et var dumt” inte något ingående uppmuntrande – du vet att du kan, du vet att du är en bra tjej etc. Jag har längtat så intensivt efter omtanke – känslomässig omtanke, för min mamma är oerhört duktig att stödja när det gäller konkreta saker, oftast, men det får INTE ingå några känslor.
Jag glömmer, jag glömmer och ringer ibland när jag behöver lite hjälp, när jag är ledsen, men samtalet slutar oftast att jag blir tystare tills vi lägger på och jag är så djup ledsen och sorgsen, avvisad, bort viftad – som jag känner det, de gjorde så gott de kunde utifrån sina erfarenheter, men såren är sköra och lite behövs för att riva upp dem igen – jag blir så ledsen.
Nu är det gjort, jag har åter igen blivit avvisad av min pappa och jag önskar ibland att pappa visste hur det känns, hur det känns att ens pappa inte vill ha med sina döttrar att göra, svarar endast få ordigt på mail någon gång per år, svarar sällan om man skriver ett svar på det mail som skickat som uppföljning. Du vill inte ha mig pappa, men jag vill ha min pappa. Nu släpper jag dig igen, nog med sorg för denna gång, jag hoppas att jag kommer ihåg.
Jag tar mig an Alicia Keyes ”Super Woman” och vandrar vidare, jag packar ihop dig för denna gång, slutar att ivrigt öppna min mail box för att bli besviken, jag packar ihop förväntningen, förhoppningen, och tar mig fram med min egen kraft och lånad av andra inspirerade starka känslomässiga människor.
Olivia och Azalea ligger och kramar om varandra, ja, det ser så ut i alla fall, jag hör hur de spinner och jag får tillåtelse att ge dem båda en kollektiv kram. Alicia fortsatte sin sång och jag sög in mig den styrka som hon sjunger om.
Håller på att städa köket, så jag sitter och äter frukost på en köksstol utan bord, tittar ut genom fönstret på den underbara hängbjörken. Fåglarna hoppar fram på grenarna och flyger fram och tillbaka från hustak till björk. Himlen är ljusblå med lite gråa inslag, men det är inte så kallt som det varit och på något sätt, kanske är det ljuset, så känns det som vi går mot våren. Men jag har inte bråttom, jag suger på vår karamell, för det är denna tid som är den underbara, väntan på vår. Sedan går det med en rasande fart.
Började röra i detta med pappa förra veckan och det rörde upp många känslor av avvisning och inte vara någon som räknas, jag är inte ensam om att bli övergiven och vi hanterar det alla olika, jag har kämpat länge för att få min pappa att bry sig utan resultat. I terapin i går blev jag påmind om en tidigare diskussion som vi haft, det jag söker från min far kommer jag aldrig att få, och för det mesta så kommer jag ihåg det – men så blir jag rädd, rädd att pappa skall ha gått bort utan att jag fått en ordentligt avslut – ett avslut som jag aldrig kommer att få.
Pappa har börjat om, han har en ny familj där jag och Monica inte existerar, grannar som han bott bredvid i över 15 år känner inte till att pappa har barn, de blir så förvånade när vi en dag dök upp och presenterade oss – ”Bosse, inte visste jag att du har två döttrar?!” Det säger allt, och de flesta dagar så tar jag det, jag kan inte tvinga min pappa att älska mig, bry sig om mig eller önska vara med mig – pappa har valt bort mig, varför väljer jag att försöka få honom att älska mig, eller åtminstone att komma ihåg mig, tänka på mig ibland. Men i pappas värld existerar jag, Monica och hans barnbarn Nicole inte.
Där var sorgen i går, där var sorgen under helgen, oredan inom mig i går, nu har jag stoppat undan det igen, tills den tid då jag ”glömmer” bort att jag faktiskt inte har en pappa och försöker söka kontakt med den man som fött mig, för att bara bli avvisad igen och sjunka ner i sorgen – så är det, jag önskar låta mig själv att släppa sorgen, släppa det som inte finns.
Det känslomässiga stödet jag önskar mig, finns inte i min familj, även fast de försöker så blir det konstigt, mamma och Monica låter alltid korta på telefonen när jag ringer, när jag berättat något som jag har jobbat med blir det mer ”jaha, varför gjorde du så et var dumt” inte något ingående uppmuntrande – du vet att du kan, du vet att du är en bra tjej etc. Jag har längtat så intensivt efter omtanke – känslomässig omtanke, för min mamma är oerhört duktig att stödja när det gäller konkreta saker, oftast, men det får INTE ingå några känslor.
Jag glömmer, jag glömmer och ringer ibland när jag behöver lite hjälp, när jag är ledsen, men samtalet slutar oftast att jag blir tystare tills vi lägger på och jag är så djup ledsen och sorgsen, avvisad, bort viftad – som jag känner det, de gjorde så gott de kunde utifrån sina erfarenheter, men såren är sköra och lite behövs för att riva upp dem igen – jag blir så ledsen.
Nu är det gjort, jag har åter igen blivit avvisad av min pappa och jag önskar ibland att pappa visste hur det känns, hur det känns att ens pappa inte vill ha med sina döttrar att göra, svarar endast få ordigt på mail någon gång per år, svarar sällan om man skriver ett svar på det mail som skickat som uppföljning. Du vill inte ha mig pappa, men jag vill ha min pappa. Nu släpper jag dig igen, nog med sorg för denna gång, jag hoppas att jag kommer ihåg.
Jag tar mig an Alicia Keyes ”Super Woman” och vandrar vidare, jag packar ihop dig för denna gång, slutar att ivrigt öppna min mail box för att bli besviken, jag packar ihop förväntningen, förhoppningen, och tar mig fram med min egen kraft och lånad av andra inspirerade starka känslomässiga människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar