Jag finner det lite underligt hur jag en dag kan vara svart som mörkaste natten och tung i sinnet för att nästa dag vara ljus blå och vår fågel kvittrande. I går visste jag inte hur jag skulle ta mig igenom dagen, det var tungt, arbetsamt och inget kändes rätt. I dag var det flipp sidan, det kändes lätt och enkelt och jag fann till min förvåning att jag var ute och pratade igen - efter att dagen innan skickat mail för att se till att mina arbetskollegor i den grupp jag arbetar nära vet om att min dra-mig-tillbaka attityd inte hade med dem att göra, inget de gjort, och att det är svårt just nu - och det är det, förutom i dag fick jag en paus som var hjärtligt mottagen.
Men det var fortfarande skönt att komma hem, det kom en suspekt person på spårvagnen samtidigt som mig på Drottningtorget, jag satte mig på betryggande avstånd och gjorde en Svensk manöver genom att placera en av mina kassar på sätet bredvid mig tills jag var säker på att han satt sig. Tog givetvis bort den så snart jag såg att han satts sig.
Det visade sig att han faktiskt var lite mystisk, vid vagnhallen Majorna satt han kvar när dörrarna öppnades, och precis när dörrarna skulle stängas hoppade han upp och mellan dörrarna där han fastnade ett tag, sedan höll han i dörren ett tag så den inte kunde stängas - för att vända åter in i vagnen, samma procedur vid Ostindiegatan, men denna gång stannade han ute - ja, han kanske inte var så mystisk kanske, kanske visste han inte riktigt vart han var, men, det var så att, ja, han hade liksom en jättestor lång mage som liksom hängde utanför tröjan liksom ganska långt under och just nu är jag lite fascinerad av hudflärpar och hängande magar och bröst som hänger som små, tunna ärtpåsar.
Kropps lukter, hud veck och olika sätt att undvika svamp etc. Kanske är det inte så underligt, men där har vi det - där av min vill-inte-men-är-fascinerad-av hans-mage- bedömning att han var mystisk.
Jag vill inte lukta illa, det är en stor grej för mig, just nu har jag problem med dålig andedräkt tror jag, men kroppen är jag noga med och där av använder jag linne under mina tröjor för att undvika att svett kommer på dem, när jag kommer hem lägger jag ansiktsservetter eller tvätt lappar under mina melonpåsar för att ge huden en chans att torka. Sen kan du finna mig gå och sniffa på mig själv från stund till stund - ja, när näsan inte är täppt och jag inget kan lukta - mina stackars ”rums grannar” på jobbet får höra mig sitta och försöka blåsa min näsa klar.
Så den mystiska mannen på spårvagnen i dag fick representera mina egna egenheter omedveten om sin roll i mina funderingar.
Nu är det 25 dagar kvar - japp, räknar var dag i veckan.
Träd tavlan nästan klar, saknar bara det där lilla extra - och jag har gett mig på att försöka måla ett ansikte - hm, inte så duktig på det, men ger det ett försök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar