Har de senaste dagarna funnit mig studera mina medmänniskor, deras manierism, hur de ser ut och vad de har på sig – inte ur en kritisk ståndpunkt, utan av nyfikenhet. Jag är så upptagen av mig själv att det nästan kändes som jag glömt att det finns människor runt mig. Spårvagnen, en lunch promenad genom Nordstan kan ge bra objekt.
Ungdomar är som en flock måsar som slåss över en bröd bit, ljudet är öronbedövande och ingen större koll på omgivningen utöver de sina. Äldre är som duvor, de går i sin takt och stannar till lite oväntat ibland, gör inget större väsen av sig och föredrar att vara nära sina andra duv- kompisar. Mellan åldrarna går allt från skator till Uvar, lite svårare att vara mer specifik gällande den sist nämnda åldersgruppen.
På spårvagnen kan jag strosa med blicken över deras ansikten, ögonen, kinder och ögonen, hår, kläder och vad de gör, läser, lyssnar på musik, pratar i telefon eller bara sitter och tittar ut genom rutan, väldigt sällan in mot vagnen. Bland medresenärerna finns ett vitt spektrum av olika färger, olikheter, likheter och energier. Mysteriemannen här om dagen, studenten tvärs över gången i dag, mannen som stod med sportkläder på, inga tonåringar, ljudnivån var bekväm.
I går var jag med om en kille i 20 – års ålder som ville imponera på en tjej som satt sig ner bredvid honom, mitt i mellan honom och mig, han gungade med i musiken, pratade i mobilen fast vi inte sett honom ringa (satt rätt tätt) och det hade inte ringt så vi misstänkte låtsas samtal, han sneglade väl sett på henne, hon ignorera det, var inne i sin egen värld. När han gick ut, efter han dragit upp byxorna, sneglande han tillbaka titta på henne stor log och nickade med huvudet, så där tvärt upp – Cia – liksom utan ord.
Om han visste, när han stigit av tittade vi på varandra, tjejen och jag och stor log på gränsen till små fnitter på ett pinsamt sätt. ”Tacka Gud för hörlurar” sa hon, hon hade dock inte haft någon musik på, men hon låtsades, hon berätta även att hans hand ”råkat” nudda hennes lår ett par gånger och hennes svank en gång. Han var slisky nu är jag inte ”dömande” så var det, vissa killar och män kan vara sliskia, de har en sådan där ”glansig” yta på huden på något vis.
När jag är mycket trött och har låg tolerans ändras min syn på mina medresenärer, men egentligen, om jag bara får en fönsterplats, så går det mesta, även fast mycket irriterar.
Som ungdomars förkärlek för kommunikation, det kommer säkerligen bli experter i kommunikation när det blivit vuxna – de är nästan aldrig tysta och sällan ensamma, tycks det (sedan finns mina medsystrar som är lite tillbaka dragna) och de skojbråkar, slår varandra pratar högt och vill gärna chocka och imponera – undra om jag också var sådan?
Jag vet att hur andra såg mig var oerhört viktigt, vilken grupp man tillhörde och vilka vänner man hadde – inte så stor skillnad på hur det är i dag.
Men att studera ansikten, manierism, är även lärorikt för mig, även att sätta i bruk det jag pratar om på terapin, i dag gjorde jag det, jag väntade in tills den andra pratat färdigt innan jag sa det jag ville lägga till – jag lärde mig att på min arbetsplats är rätta metoden att hoppa in och ta plats – annars får du det aldrig sagt, eller helt enkelt släppa det, inte säga något.
Har hittat en bok om de sociala reglerna och var nära att köpa den av ren nyfikenhet, för där är min Akilles häl, sociala ”regler och korrekta beteenden” kan jag inte alltid pricka in, eller läsa/ känna mig till.
Det finner jag irriterande.
Ungdomar är som en flock måsar som slåss över en bröd bit, ljudet är öronbedövande och ingen större koll på omgivningen utöver de sina. Äldre är som duvor, de går i sin takt och stannar till lite oväntat ibland, gör inget större väsen av sig och föredrar att vara nära sina andra duv- kompisar. Mellan åldrarna går allt från skator till Uvar, lite svårare att vara mer specifik gällande den sist nämnda åldersgruppen.
På spårvagnen kan jag strosa med blicken över deras ansikten, ögonen, kinder och ögonen, hår, kläder och vad de gör, läser, lyssnar på musik, pratar i telefon eller bara sitter och tittar ut genom rutan, väldigt sällan in mot vagnen. Bland medresenärerna finns ett vitt spektrum av olika färger, olikheter, likheter och energier. Mysteriemannen här om dagen, studenten tvärs över gången i dag, mannen som stod med sportkläder på, inga tonåringar, ljudnivån var bekväm.
I går var jag med om en kille i 20 – års ålder som ville imponera på en tjej som satt sig ner bredvid honom, mitt i mellan honom och mig, han gungade med i musiken, pratade i mobilen fast vi inte sett honom ringa (satt rätt tätt) och det hade inte ringt så vi misstänkte låtsas samtal, han sneglade väl sett på henne, hon ignorera det, var inne i sin egen värld. När han gick ut, efter han dragit upp byxorna, sneglande han tillbaka titta på henne stor log och nickade med huvudet, så där tvärt upp – Cia – liksom utan ord.
Om han visste, när han stigit av tittade vi på varandra, tjejen och jag och stor log på gränsen till små fnitter på ett pinsamt sätt. ”Tacka Gud för hörlurar” sa hon, hon hade dock inte haft någon musik på, men hon låtsades, hon berätta även att hans hand ”råkat” nudda hennes lår ett par gånger och hennes svank en gång. Han var slisky nu är jag inte ”dömande” så var det, vissa killar och män kan vara sliskia, de har en sådan där ”glansig” yta på huden på något vis.
När jag är mycket trött och har låg tolerans ändras min syn på mina medresenärer, men egentligen, om jag bara får en fönsterplats, så går det mesta, även fast mycket irriterar.
Som ungdomars förkärlek för kommunikation, det kommer säkerligen bli experter i kommunikation när det blivit vuxna – de är nästan aldrig tysta och sällan ensamma, tycks det (sedan finns mina medsystrar som är lite tillbaka dragna) och de skojbråkar, slår varandra pratar högt och vill gärna chocka och imponera – undra om jag också var sådan?
Jag vet att hur andra såg mig var oerhört viktigt, vilken grupp man tillhörde och vilka vänner man hadde – inte så stor skillnad på hur det är i dag.
Men att studera ansikten, manierism, är även lärorikt för mig, även att sätta i bruk det jag pratar om på terapin, i dag gjorde jag det, jag väntade in tills den andra pratat färdigt innan jag sa det jag ville lägga till – jag lärde mig att på min arbetsplats är rätta metoden att hoppa in och ta plats – annars får du det aldrig sagt, eller helt enkelt släppa det, inte säga något.
Har hittat en bok om de sociala reglerna och var nära att köpa den av ren nyfikenhet, för där är min Akilles häl, sociala ”regler och korrekta beteenden” kan jag inte alltid pricka in, eller läsa/ känna mig till.
Det finner jag irriterande.
Tavla av Rembrandt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar