”Vice ordförande fiser” hörde jag en späd röst säga, jag undrade vilken vice ordförande det kunde vara och lutade mig lite framåt för att höra efter. ”Lisa Olofsson fiser” nu förstår jag, vice ordförande Lisa Olofsson fiser, borde jag veta vem Lisa Olofsson är? Jag scannar mitt minne men inget dyker upp.
”I, Lisa Olofsson fiser”, nu klarnade det för mig, Hanna sträckte fram Lisa Olofsson och förklarade att det var hon som fisit och inte Hanna, hon kallar mig I, 3½ åriga Hanna, tycker om namnet I, och blir lika glad varje gång jag råkar på Hanna och hennes mamma Malin. Jag har fått träffat trasdockan Ida, ena ögat hänger löst på Ida med det kan inte lagas för Ida är rädd för nålar enligt Hanna, det var visst en traumatisk erfarenhet från en vaccinering berättade Hanna med sina ord.
Det var första gången jag mötte Lisa Olofsson, hon är en kanin, långa öron, päls som var vit en gång men mer grå daskig idag, ena örat är så pass nött att jag kan se tyggrunden – nätet som det var vävt med. En mycket älskad kanin är Lisa Olofsson, Malin berättar att hon får ta Lisa Olofsson för att tvätta henne när Hanna är upptagen, till exempel när hon är ute och leker eller hos en kompis, en gång tog Jakob, Malins man med sig Hanna till farmor så att Malin kunde tvätta Lisa Olofsson som varit på ett kräksjukt dagis.
Jag kommer ihåg min egna snuttefilt som INTE fick tvättas, en gång en vit frotté filt som hade många nötta ytor men som var oerhört älskad, jag vet inte riktigt hur den skildes från mig, eller när sista gången vi var tillsammans, men jag kan känna igen känslan på materialet och doften. När jag ”rymde” till grannen, på den gård i Hille, Gävle, som jag då bodde på 3- 4 år gammal, packade jag ner tomat, Cindy docka och snuttefilt i min röda lilla väska, så spatserade jag i väg till min kompis Mattias mormor, grannen, men hon var inte hemma så jag satt på trappen ett tag, åt min tomat och när jag tillsist tröttnade gick jag hem.
Det är den 3 åringen som ställer till det för mig ibland, i mitt vuxna liv, idag är hon inlindad i bandage från hals till fötter, för att hålla henne i styr, men hon är så kraftfull, så stark att det tröttar mig att hålla i mot. Brukar försöka muta henne med en nytvättad frottéhandduk, utan framgång – kanske om jag lånade Hannas Lisa Olofsson löser det sig och vi kan alla slappna av.
”I dag skall vi till natur” säger Hanna glatt, ”natur” undrar jag, Naturhistoriska museet förklarar Malin, jag berättar för Hanna att jag inte riktigt vågar gå på det museet för jag tycker att det är otäckt med de uppstoppade djuren och valen. ”Men de är ju döda” förklarar Hanna på sitt raka fria sätt, ”visst är det de, men jag litar inte på det, jag tänker att det kan komma till liv och hoppa ur montern, att de inte uppskattar att vara uppstoppade så jag skall få se dem!” ”Men”, säger Hanna, ”om de inte fanns då skulle vi inget veta och det är inte roligt, om de inte fanns skulle vi inte veta vad ett l-on är!” L-on, vad är det?! JA LEJON!!! Hon hade helt rätt, men jag tycker fortfarande att det är obehagligt.
Vi hade kommit till Kaptensgatan och det var dags för Hanna och Malin att gå av för att gå till dagiset, ”Lisa Olofsson fiser visst hela dan skrattar Hanna, precis som pappa gör” jag hör hennes mag-skratt ända tills dörrarna stängs och vi åker i väg.
”I, Lisa Olofsson fiser”, nu klarnade det för mig, Hanna sträckte fram Lisa Olofsson och förklarade att det var hon som fisit och inte Hanna, hon kallar mig I, 3½ åriga Hanna, tycker om namnet I, och blir lika glad varje gång jag råkar på Hanna och hennes mamma Malin. Jag har fått träffat trasdockan Ida, ena ögat hänger löst på Ida med det kan inte lagas för Ida är rädd för nålar enligt Hanna, det var visst en traumatisk erfarenhet från en vaccinering berättade Hanna med sina ord.
Det var första gången jag mötte Lisa Olofsson, hon är en kanin, långa öron, päls som var vit en gång men mer grå daskig idag, ena örat är så pass nött att jag kan se tyggrunden – nätet som det var vävt med. En mycket älskad kanin är Lisa Olofsson, Malin berättar att hon får ta Lisa Olofsson för att tvätta henne när Hanna är upptagen, till exempel när hon är ute och leker eller hos en kompis, en gång tog Jakob, Malins man med sig Hanna till farmor så att Malin kunde tvätta Lisa Olofsson som varit på ett kräksjukt dagis.
Jag kommer ihåg min egna snuttefilt som INTE fick tvättas, en gång en vit frotté filt som hade många nötta ytor men som var oerhört älskad, jag vet inte riktigt hur den skildes från mig, eller när sista gången vi var tillsammans, men jag kan känna igen känslan på materialet och doften. När jag ”rymde” till grannen, på den gård i Hille, Gävle, som jag då bodde på 3- 4 år gammal, packade jag ner tomat, Cindy docka och snuttefilt i min röda lilla väska, så spatserade jag i väg till min kompis Mattias mormor, grannen, men hon var inte hemma så jag satt på trappen ett tag, åt min tomat och när jag tillsist tröttnade gick jag hem.
Det är den 3 åringen som ställer till det för mig ibland, i mitt vuxna liv, idag är hon inlindad i bandage från hals till fötter, för att hålla henne i styr, men hon är så kraftfull, så stark att det tröttar mig att hålla i mot. Brukar försöka muta henne med en nytvättad frottéhandduk, utan framgång – kanske om jag lånade Hannas Lisa Olofsson löser det sig och vi kan alla slappna av.
”I dag skall vi till natur” säger Hanna glatt, ”natur” undrar jag, Naturhistoriska museet förklarar Malin, jag berättar för Hanna att jag inte riktigt vågar gå på det museet för jag tycker att det är otäckt med de uppstoppade djuren och valen. ”Men de är ju döda” förklarar Hanna på sitt raka fria sätt, ”visst är det de, men jag litar inte på det, jag tänker att det kan komma till liv och hoppa ur montern, att de inte uppskattar att vara uppstoppade så jag skall få se dem!” ”Men”, säger Hanna, ”om de inte fanns då skulle vi inget veta och det är inte roligt, om de inte fanns skulle vi inte veta vad ett l-on är!” L-on, vad är det?! JA LEJON!!! Hon hade helt rätt, men jag tycker fortfarande att det är obehagligt.
Vi hade kommit till Kaptensgatan och det var dags för Hanna och Malin att gå av för att gå till dagiset, ”Lisa Olofsson fiser visst hela dan skrattar Hanna, precis som pappa gör” jag hör hennes mag-skratt ända tills dörrarna stängs och vi åker i väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar