I morse blev "tagen på sängen" för de sätet jag brukar välja på morgonen var upptaget, jag tittade bak och fram i vagnen och hade för någon sekund svårt att bestämma mig för vart jag skulle sitta. Det var inte ont om säten, men det måste vara rätt och vid fönstret. Jag lyckades besluta mig för att sätta mig på platsen framför där jag vanligtvis sitter - inget hemskt hände!
Inte för att jag trodde det heller, men jag tyckte jag var rolig, jag visste inte att jag var en sådan vane människa. Jag tog fram min käre vän iphone och valde musik på Spotify, men, av någon underlig anledning har jag haft problem att få det att fungera när spårvagnen svänger, det tycks som någonting stör, detta händer bara på de nya vagnarna - så jag kopplade på ipod och valde Adele.
Jag lutade mig mot fönstret och sjönk in i musiken och dagdrömde mig bort, jag var Adele, det var min underbara, starka röst och innan jag visste ordet av var vi framme vid Brunnsparken, jag tror de var fler som var borta bakom sina hörlurar, för det var fler som förvånat hoppade upp ur sätet för att hinna ut i tid.
Det var kallt i dag, jag borrade ner hakan bakom sjalen och drog upp dragkedjan lite till och gick mot jobbet, jag behövde gå till Apoteket innan jobbet och var glatt överraskad när det inte var någon kö, Cola Light och tillsist jobbet!!
Jag tar alltid hissen och det jag tycker är lite roligt är när det är fler än jag som åker upp, hissen är inte stor, men jag är stor, och de jag åker med brukar majoriteten av gångerna, flytta sig in i hissen, så långt in i hissen som möjligt, i bland känns det som att beröring av jacktextil kan vara oerhört smärtsamt eller att fethet smittar, för även om vi endast är två försvinner oftast min med passagerare in i väggen. Ja, jag vet, det behöver inte ha med min vikt att göra alls, men eftersom det är en känslig punkt hos mig, drar jag den slutsatsen.
Så börjar jag min morgon rutin, öppna fönstret och vädra, fel på värmen i mitt rum så det är alldeles för varmt i mitt kontorsrum, te, och starta datorn.
För ett ögonblick sluter jag ögonen, telefonernas i härdiga ringade försvinner, lugnet infinner sig, ögonlocken blir tyngre, ögonen torrare, hakan slinter ner mot bröstkorgen och med ett ryck är jag tillbaka igen. Jag är inte med på morgonfika eftersom det dels skalades citrus (får världens huvudvärk av lukten) och, jag är ingen morgon människa, jag behöver en stund för att vakna till liv.
Vad finns det att säga om en fredag, det känns oftast som de mesta av arbetet läggs ner efter lunch och fokusen läggs på klockans armar som sniglar sig fram, jag gör det jag skall, jag gör det jag bör, men längtar hem.
På vägen hem, efter ännu en lyckad plan att får ett bra säte lyckats, blev jag överraskad av en gammal arbetskamrat som steg på vid Vagnhallen Majorna, jag var så trött, jag ville inte anstränga mig och vara trevlig så jag gjorde den klassiska "undvika manövern" , dykning ner i väskan. Den fungerade tills jag skulle av, för ansikte mot ansikte kunde jag inte undvika att hälsa, även fast jag övervägde det, men en trasig bakdörr satte stopp för det - Gud ville lära mig att vara artig och anstränga mig lite!
Det visade sig dock trevligt att talas vid, han skulle på en herrmiddag, med hänvisning till det klirrande ljudet i systemkassen, själv var det inhandling av frukostmat, och massor med onödiga grejer som chips och mina älskade "Maltesers" och en stor flaska Cola Light, som just nu har effekten av att lyfta upp min feta mage nästan hela vägen till näsan, just nu ligger den och guppar vid hakan - inte illa!
Har fortsatt mitt arbete med min tavla som jag nu arbetar med, och den nya tekniken som jag nu använt har givit mig ett underbart resultat, den har nu torkat, nu skall den hängas upp för betänkande, för det är tavlorna som säger till när de är färdig målade, det har jag lärt mig under dessa näringsberikande år, svåra, kalla karga år, men nu börjar mitt träd att gro, växa sig starkare, med rötterna sökande efter stadigt stöd, en rot runt en sten, en runt en näst intill förmultnade fura, den tredje djupt, djupt ner till tiden innan.
Mitt liv har jag gjort svårt, nu arbetar jag på att göra det lättare och mer funtionsvänligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar