Funderade länge, men kom fram till att oavsett den arbetsamma person jag gör mig till när orken inte räcker till, så vill jag inte vara någon annan, jag hade funderingar ett tag då jag ansåg att vara en person som inte brydde sig hade det bra och var idealet, men det skulle fattas mig, djupet, svårigheterna jag skapar för mig själv och den tunga ledsamheten som sjunker över mig – öppnar upp dörren till fantasier, möjligheter, färger, former och ger mig prismor, prismor som är en del av min själv.
Det är jobbigt, det är slitsamt och tar mycket energi, men efter Pias bortgång känns mina tankar som lyx problem – om problem överhuvudtaget. Samtidigt kan jag ge mig själv förlåtelse att sörja, att efter alla andra tunga besked så blir det till sist för mycket och jag orkar inte hålla upp taket, jag låter det rasa ner, och gömmer mig där under, tills jag känner förnimmelsen av lugn.
Att fungera optimalt på jobbet dessa dagar är en utmaning och vissa situationer måste jag undvika, jag vet vad som utmanar min 3 – åring och för min själsliga ro håller jag tag i hennes fötter medans hon håller sig fast i dörrkarmen och skriker om orättvisor, men det tär på tålamodet och min hud är tunn som såpbubblor. Om hon bara kunde ta en stund och tänka efter, om hon bara kunde sluta att skrika och lyssna på mig.
Jag känner 3 – åringens ilska vibrera genom armarna och ner över ryggen och benen, det blir nästan för mycket, allt fokus måste riktas på att klara dagen, klara dagen utan att göra någon illa, klara dagen utan att förstöra för mig själv.
Det jag har utvecklat genom åren är en otroligt fin förmåga att skapa kaos för mig själv, att förstöra det jag tycker är positivt. Jag vill stäva det beteende eftersom jag vill arbeta positivt med mig själv inför och efter operationen, jag ska fokusera på mig själv och mitt mål om sex veckor, nu hör jag att hon reagerar, ”ta hand om mig”, jag måste tillåta mig att ta hand om mig själv på bästa sätt och lyssna och följa mig själv eftersom jag är den som bäst vet vad jag behöver.
Jag är så ledsen bara, ensam och ledsen, men jag kommer att få min 3 – åring att lyssna, jag skall vänta ut henne, låta henne lugna sig själv och sedan sätta mig tillsammans med henne och föra en dialog.
Det kommer att bli bra, i dag är bara en sådan där jobbig dag.
Det är jobbigt, det är slitsamt och tar mycket energi, men efter Pias bortgång känns mina tankar som lyx problem – om problem överhuvudtaget. Samtidigt kan jag ge mig själv förlåtelse att sörja, att efter alla andra tunga besked så blir det till sist för mycket och jag orkar inte hålla upp taket, jag låter det rasa ner, och gömmer mig där under, tills jag känner förnimmelsen av lugn.
Att fungera optimalt på jobbet dessa dagar är en utmaning och vissa situationer måste jag undvika, jag vet vad som utmanar min 3 – åring och för min själsliga ro håller jag tag i hennes fötter medans hon håller sig fast i dörrkarmen och skriker om orättvisor, men det tär på tålamodet och min hud är tunn som såpbubblor. Om hon bara kunde ta en stund och tänka efter, om hon bara kunde sluta att skrika och lyssna på mig.
Jag känner 3 – åringens ilska vibrera genom armarna och ner över ryggen och benen, det blir nästan för mycket, allt fokus måste riktas på att klara dagen, klara dagen utan att göra någon illa, klara dagen utan att förstöra för mig själv.
Det jag har utvecklat genom åren är en otroligt fin förmåga att skapa kaos för mig själv, att förstöra det jag tycker är positivt. Jag vill stäva det beteende eftersom jag vill arbeta positivt med mig själv inför och efter operationen, jag ska fokusera på mig själv och mitt mål om sex veckor, nu hör jag att hon reagerar, ”ta hand om mig”, jag måste tillåta mig att ta hand om mig själv på bästa sätt och lyssna och följa mig själv eftersom jag är den som bäst vet vad jag behöver.
Jag är så ledsen bara, ensam och ledsen, men jag kommer att få min 3 – åring att lyssna, jag skall vänta ut henne, låta henne lugna sig själv och sedan sätta mig tillsammans med henne och föra en dialog.
Det kommer att bli bra, i dag är bara en sådan där jobbig dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar