Bitar tapet

I dag fick jag tapet som suttit på väggarna på de äldre hus min arbetskamrat Torbjörn renoverar, jag såg ett foto på deras Blogg och kände genast att jag gärna tog hand om de tapet bitar de dragit ner, i dag fick jag en plastficka full av små tapetbitar och hjärnan börjar arbeta, hur skall jag sätta samman det? Hur kan jag göra en tavla av det? Hur skall det bli – men jag låter bitarna ligga på soffbordet tills de berättar hur det önskar ha det.

Det är som arbetet men en annan tavla, som jag nu hängt upp på väggen bakom soffan, tanken har kommit att ändra de rosa bitarna till grönt och turkost. Det är en vacker lyster i tavlan och den är tilltalande, men med en förändrig tror jag att det kommer att kännas bättre. Det är det som är givande med att hålla på med färg, jag älskar dess levnads kraft, färg kan påverka humör, ge kraft och lugn.

Söndagen ägnade jag åt att titta, vandra runt i lägenheten, och tittat lite mer, haft lugna stunder i soffan med mina kattöser och njutit, jag kunde känna ett större lugn inombords även fast ljudet fortfarande var där, de brusar, susar och låter som massor av människor pratar, pratar i munnen på varandra – inte olikt hur det låter på fikarasterna på jobbet. Jag ogillar att ha det i huvudet, får svårt att fokusera, minnas och orka med, ljudet stör, oroar och jag önskar tystnad, jag önskar ro.

Titta på söndagsdokumentären på SVT 2 i går kväll, det handlade om Lobotomi, ”Det vita snittet”, kan om jag verkligen kniper ihop ögon och hjärna förstå grundtanken med denna process, men samtidigt är det svårt att förstå hur de vågade gå in i en människas hjärna och ”röra om”, att gå från paranoida och ”störande” beteenden till avdomning, när jag skriver den meningen inser jag ironin, för det är just det jag försöker åstadkomma med mina Treo:n , avdomning – ett tillstånd då inget spelar någon roll.

Jag vill inte stanna i det tillståndet, och jag vill gärna veta hur de som fått en lobotomi upplever sig själva och världen i dag, kommer de ihåg hur de var innan? Kan det känna överhuvudtaget? Nej, jag vill allt ha min eget skapade krångliga hjärna än att känna ingenting. Det är jag som krånglar till min vardag, det är jag som analyserar varje ord, varje nyans tills inget återstår. Tills livets innehåll ser ut som min ur ”snuttande” snuttefilt, massor med små hål, och skört så skört.

Men när jag ”skapar” skriver, målar eller jobbar med pärlor eller broderar finner jag att jag kan fokusera på det som är precis framför mig, tanken är engagerad på anat håll, den funderar på nästa steg med penseln, nålen eller pennan. Att skapa är min oas, att skapa är att andas ut efter länge hållit andan, känna hur musklerna slappnar av för en stund.

De äldre bitar av tapet skall vävas in i ett motiv, vart den tar mig vet jag inte, här behöver jag ingen kontroll, här släpper jag taget och bara glider fram, hur jag önskar det blir det utan ansträngning.