När det finns något jag verkligen vill göra, önskar intensivt och det börjar se möjligt ut, då blir jag alltid skrockfull, jag får inte berätta för någon, hoppsan jag berättade för en, ok, men jag får inte berätta för någon annan, och innan jag vet ordet av har jag berättat för fler än jag tänkt mig och då börjar rädslan sätta in.
Har jag nu ”jinxat det” kommer det nu att förstöras för att jag inte kunde hålla tyst?! Sedan är det där med, om du redan ser dig själv som en person som fått det hon önskar så hjälper universum till, ok, jag tänker positivt och självklart kommer det att gå bra, sedan börjar tvivlet liksom komma in för att utmana mig, och så sitter jag där och krånglar in mig i för mycket tänkande igen. Till slut vet jag inte vilken energi som universum plockar upp, tvivel, självklarhet, rädslan etc. Jag är expert på att krångla till saker.
Jag tänker för mycket, känner av för mycket, analyserar allt som sägs och görs och allt mitt i mellan.
Nu gör jag så att jag tänker varsamt, jag har min tid inbokat för att gå på ett informations möte, ett steg närmare min dröm, jag skall åka upp till Stockholm, hålla tiden, jag skall göra mitt bästa med att tänka positivt.
Att sluta tänka på så mycket, och att visualisera två lådor, en för sådant jag inte kan lösa, en för sådant jag kan åtgärda. Problem som jag inte äger och inte ens behöver ägna en tanke på. Lättare sagt en gjort men jag skall försöka, jag skall försöka tills.
Den 18 februari skall jag åka till Stockholm och innan dess hoppas jag att jag kan vila lite säkrare i mina förhoppningar. En chans, en ny chans till en ny början, åh nej, visst kommer mitt huvud och själ vara den samma, jag menar mer fysiskt, möjlighet att vara med i livet på ett annat sätt. Jag har varit duktig med att hålla mig lugn, räknat dagar, bitit på köttet brevdi naglarna, undrat, hoppats och hoppas fortfarande.
Nej, jag tänker inte skriva ut min önskan än!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar