När jag var liten, si så där 9-10år, bodde vi i ett nybyggt bostadsområde lite utanför Gälvle som heter Bomhus - Runstensgatan - ett bra bostadområde för familjer, en gård som var byggd som en fyrkant med kedjehus, lekplats i mitten, dörrarna kunde stå öppna och barnen hade möjlighet att springa in och ut som det behaga.
Vid utkanten av bostadsområdet fanns en skog, med en slalombacke, liten variant, och en skogsdunge. I mitten av denna skogsdunge fanns en öppning, en öppning med en stor sten med grön och grå mossa, dit brukade jag gå, klättra upp på stenen och sitta och lyssna på tallarna som knakade i vinden och trädtopparnas underbara meditativa brus.
Ibland fick jag sällskap av en pojke som bodde på området, Uno, men han brukade inte stanna så länge eftersom jag mest ville sitta tyst och bara lyssna - en lugn stund, ett ögonblick av harmoni innan det var dags att återgå till verkligheten.
Det var länge sedan jag hade den totala tystnaden, totala friden, och jag längtar HEM, hemlängtan. Det är svårt att förklara, jag är ju "hemma" som det är nu, men jag längtar hem, det är själva känslan.
Tystnad är min beluga kaviar och Champange, tystnad är min sportbil, lyxbil, eller vad du vill, den är dyrbar för mig, som en fin diamant, när tillfällena kommer, en söndag, eller under en promenad, tar jag mot det med öppet hjärta, och gör det mesta av den, försöker tömma min brusande hjärna, ta semester.
Tystnad är underbart, inte hela tiden, men eftersom vardagen är så fylld av ljud får jag aktivt ta beslut om att "ta tystnad". Boende i flerfamiljhus kan det vara en utmaning men det går - inget är omöjligt!
Kanske är det så att jag klagar för mycket - livet är som livet är, vissa saker kan jag påverka, andra saker får jag förhandla med mig själv om det är värt att bråka över, det som jag inte kan rå på är det lika bra att släppa.
"Befria Samtalet" jag, Plura och Morgan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar