Spårvagnsresan till jobbet på morgonen är lugn, man kan mäta vilken dag det är beroende på vilken tid man tar vagnen. Måndagar börjar oftast med att många av mina grannar tar vagnen som kommer 07.50. Vi är piggare, lite mer alerta och allt efter som veckan går märks hur längtan efter fredag ökar. Det är fler grannar som tar en senare vagn tills vi landar på fredag då den största skaran väntar på spårvagnen som går 08.20.
Fredagsvagnen var tyst i morse, vi var alla insjunkna i vår egen värld, via musik, tidning eller annat, satt vi i oss själva. Fredag. det var svårare att komma igång i morse, det tog mer kraft, och mina medresenärer på väntplatsen såg lika trötta ut.
Jag sätter på Spotify och väljer spellista, sedan sätter jag mig tillbaka i sätet och tittar ut genom fönstret under tiden musiken sköljer över mig, Judy Garland, The Proms, Stefan Sundström - avslappnad hoppar jag motvilligt av vid Brunnsparken och tar mig mot början av min arbetsdag.
Det känns solidariskt att stå med mina grannar vid spårvagnshållplatsen på morgonen, nästan en förmån. Om man varit arbetslös vet man hur viktigt dessa vardagliga aktiviteter är. Att vara "med" i arbetsvardagen, att kunna säga hur man längtar till fedagen, hur trött man är på morgonen. Det är en förmån faktiskt, det tycker i alla fall jag. Glömmer dock den tacksamheten när jag mycket trött vaknar på morgonen en fredag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar