Problem

Jag vet att det finns många miljoner som har det jobbigare än mig, att mina problem är "inga-problem" i deras ögon, eller rätt ut, problem de gärna tar, om de slipper sina egna. Men jag kan inte jämföra mig eller förminska det jag känner för att det finns de som har det värre, för det hjälper inte mig och det hjälper inte de andra - även fast det får mig att känna mig dum ibland - men problemen är problematiska för mig och jag önskar arbeta mig fram till en hållbar lösning.

När jag nu skall bygga ett nytt liv, ett hållbart liv, gäller det att grunden jag bygger är hållbar, stabil, det måste bära så om en olycka är framme och en vägg rasar in, så är det bara för mig att kavla upp ärmarna och sätta i gång med att bygga upp väggen igen - det kan blåsa kallt men det finns något att bygga på, så det är bara en fråga om tid och tålamod.

Mitt hus har vinda väggar och otäta fönster, det droppar ur kökskran. Golven lutar och knarrar när som. Men det är ombonat, det är varmt runt kakelugnen och den luft som kommer in genom fönstret, och biter till i sin kyla, ett hastigt ögonblick, värms snart upp. Det är mitt hem, mina skavanker, mitt knarrande golv, vackra gamla fönster med saknad pyts och droppande kökskran. Här inne är det varmt, en extra filt ligger i soffan om det skulle dra kallt, fårskinnstofflorna står i givakt i hallen.

På morgonen kommer grannens kaffe insmygande på luften genom de otäta fönstren, den sprider en trygg känsla och gör det inte lika jobbigt att komma upp ur sängen, jag kan sitta dinglandes med benen över sängkanten med mina raggsocksklädda fötter, till Azaleas förtjusning, hon sitter där under sängen och bidar på sin tid att attacker de underliga regnbågsfärgade jaktbyten som lockar. I mitt hus, i mitt hus fullt av skavanker vet jag, där jag sitter på sängkanten, att jag är "säker", där är jag trygg - min oas.

Mina problem bor inom min hjärna, mina hjärnspöken, de är orättvist många anser jag och de tröttar ut mig så inte mycket återstår. De gör mig arg, jag anser att de tar för mycket från mig, de tar sådant som jag kan använda till roligare saker, till mer givande och näringsrikare aktiviteter som föder andra idéer som driver mig framåt och utmanar min nyfikenhet.

Så kände jag i går kväll att, jag kan göra det jag kan, för att "förvåna" mig själv, tillsätta litter glitter i vardagen, tillsätta lite färg och därmed en "glimt i ögat" känslan för att underlätta och utmana mig framåt.

Det är klart att jämfört med de problem som finns ute i världen, så är mina mindre än en luslort, men för en lus är det tillräckligt. Att konstant gå runt med en konversation i huvudet, en konversation som aldrig kommer att förankras i verkligheten. Att hela tiden ha en domare, försvarare och åklagare i huvudet som dömer ALLT jag tänker, känner, säger och gör, vad det än är, det driver mig till oförnuft. Det får mig att känna mig urlakad, orkeslös och matt i allt jag behöver företar mig. Inget blir så som det har potential att bli eftersom jag blöder den väl behövda energin, som den kalla luften som smyger sig in genom mina otäta fönster.