Jag är 40 år nu, jag trodde att det skulle vara över, denna desperata längtan efter bekräftelse från min pappa, en bekräftelse på att pappa vet att jag lever, att han ser och hör mig. Jag har provat olika metoder men inget har fått fäste. Pappa nappade inte på några av mina desperata försök att få honom att älska mig - som han måste ha gjort en gång, som på detta foto.
Sorgen kommer och går pappa, det kan gå många månader utan att jag tänker så mycket på det som varit, men när mina försvar är låga slinker tankarna i väg. Jag önskade så innerligt att DU ville HA MIG pappa. Jag ville bli vald först någon gång i ditt liv. Pappa, jag vill att du skulle älska mig som din dotter, vara intresserad av mitt liv och önskar träffa mig när tillfälle ges.
Så får jag veta att du varit i Göteborg men inte ringt, så får jag reda på att du sagt till Monica att om han var tvungen att välja mellan oss, sina barn eller Bettan sin sambo så skulle han välja sin sambo. Pappa, då sa du att vi, dina biologiska döttrar inte spelar roll för sig, vi betyder inget för dig. Hur tror du att det känns? Att bli bortvald av sin far, att ens far säger att han inte vill ha dig?!
För mig var det ingen nyhet, jag har vetat sedan 1977 att jag ALDRIG kommer att vara ditt första eller andra eller tredje val. Jag har inte levt i någon illusion att jag skulle bli vald av dig pappa. Dina handlingar har visat detta sedan länge. Men saken är den pappa, Monica och jag skulle ALDRIG ställa dig inför det valet, varför du tror det vet jag inte, borde inte du förstått detta efter alla dessa år?
Vi är vuxna nu pappa, den relationen vi hade förhoppningar om var en lättsam relation, inget annat, lite avstämning då och då, det var allt.
Du valde bort oss dagen du började ditt nya liv med sambo och två söner. Du prioriterade bort oss långt in i ett hörn och glömde av oss. Jag har skrikigt, skrivit, svurit, varit förbannad och så arg att du avvisade mig, och avvisar mig om och om igen pappa.
Du vill inte ha mig - men mitt hjärta skriker efter din kärlek pappa, att få komma in i din famn, en kram och lugnade ord att det kommer att bli bra - det är allt jag önskat mig.
Men du gjorde ditt val 1977, det blev ett kallt faktum 1983 och du försvann helt 1988.
Om jag dog i dag skulle du inte veta det, din värld skulle inte ändras, ditt liv skulle gå på som vanligt - mitt liv är betydelselöst för dig, i din vardag finns inte jag, på min födelsedag går din dag vidare som gårdagen utan något speciellt skall göras. Om Monica och jag dog skulle du förlora dina barn, dina biologiska barn, men din vardag skulle vandra vidare utan att någon förändring sker - våra liv har inget med dig att göra, vi har ingen plats i ditt hjärta.
Att veta att jag inte har något värde för dig är en sorg att bära. Att bli avvisad, ratad av sin far river upp sår var gång tankarna hamnar hos dig. För jag har bestämt mig många gånger att släppa taget om dig, låta dig bli fri - men kraften av önskan att bli älskad av dig pappa, den är så svidande stark.
Du vill inte ha mig pappa, vet du hur ont det gör?
Jag såg dig som stabiliteten jag sökte, lugnet - med det är en lögn, en illusion, inte den pappan du är, utan en pappa som övergiver sina barn, vänder dem ryggen som om de inte finns.
Men det är ändå svårt att lämna dig, släppa dig, sluta låta dig få makten att pressa mitt hjärta så hårt - den sorgen vill jag slippa.
Allt jag önskat är att du skall se mig pappa, att jag skulle spela roll för dig, men för dig är jag meningslös.
Vad betyder det för mig?
Om du INTE vill ha mig - VEM skulle vilja HA mig då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar