Måndag

En lättsam dag idag, så är det ofta när dimman lättar över min hjärna, helt plötsligt blir livet enklare. Jag "bryr" mig inte lika mycket om min närmiljö, eller vad andra tycker och tänker om mig. Det kanske inte är helt rätt, för visst bryr jag mig, men jag kan sätta det i ett annat perspektiv. Det är ok att inte vara omtyckt av alla.

Jag är samma Marie dimma eller inte dimma, det är bara det att i samband med att dimman kommer över mig faller huden bort och jag blir lämnad utan försvar - jag blir lättare sårad och berörd.

Men den delan av mig själv har samma intellekt kvar, det jag säger då kan jag även säga när dimman inte är över mig, vad jag tycker tycker jag och det spelar ingen roll vart jag befinner mig rent själsligt.

Jag tar illa vid mig när man som sagt viftar bort det jag säger med "Ja, Marie mår nog dåligt, inget att bry sig om", även om jag mår dåligt förändrar det inte den jag är inerst inne och de resurser som jag har att dra därifrån. Jag vill vara fri att säga som jag tycker, i stället för att stilla tiga. Genom att våga prata, säga ifrån, stå för mina åsikter är hoppet att jag kan nå en förändring för mig själv - hur den än kan se ut. Men jag lever med depression, det har inget med mitt intellekt att göra, när jag blir deprimerad blir jag inte en annan person med andra åsikter - jag är samma person men med ett råare verbalt framförningssätt. Det innebär inte att man skall vifta bort mig och göra mig inget att bry sig om för det.

Det är viktigt för mig numer att vara ärlig, jag kan även läsa av situationer bra nog för att veta när det är lämpligt och inte - men i bland - även om jag känner det är fel, kan jag bli inledd i en diskussion som borde hållts vid ett separat tillfälle, men i en dialog, diskussion så är båda parter ansvariga för att se om tillfället är rätt för samtalet som hålls. Det är vad jag har lärt mig dessa två senaste veckorna.

Jag köper så gärna att det är jag som har fel, att det är jag som alltid gör fel så jag tar det som självklart, men faktum är att det inte stämmer - men jag anser i alla fall att jag är en av de starkare för jag kan i alla fall be om förlåtelse. Kommer säkerligen skriva om det om och om igen.

Vågen står nu på 88,6 g när jag väger mig på morgonen (efter kissning) har inte mätt mig på ett tag, tror att jag skall göra det. Mina bröst tycks nu ha krymt - jiihooo - det gillar jag, skall prova min mindre BH för att se om den sitter bättre.

Har lite svårt att titta mig själv i helkroppsspeglar, rädd för att se det jag var, att jag bara lurar mig själv, att jag fortfarande är en riktig fetknopp. Jag sneglar, men sänker snabbt blicken. Men jag kan se i ansiktet och fram börjar Marie skymta, det tycker jag är spännande.

Har fortfarande lite svårt att lita på mig själv över att veta när jag är mätt - till middag gick det bra faktiskt. Jag provade lite till, och så kände jag - där, där tog det emot. Men detta kommer att ta längst tid - att lita på mig själv och att jag kan känna mättnad - för jag är livrädd att gå upp i vikt.

Har dock provat 5 mm av mörk, mörk choklad 70 %, med mint i och det gick bra, men detta tar jag endast till vid ytterst desperata tillfällen! Jag nöjer mig faktiskt vid den lilla, lilla biten - super duktig tjej är jag!

Men ekonomin måste jag jobba på, blir till Pantbaknen för att få i hop denna månaden. Här måste det ske en förbättring, hänger i hop med överätning, men då det ena inte går provar jag det andra - men jag skall vinna och jag är ok ändå, måste jag komma i håg fast jag blir så besviken över mig själv, jag gör mig själv ledsen.

Ursäkta stav fel!