Jag har en kluven relation till förändringar, jag tycker om det, men är även lite försiktig med det. Speciellt när det gäller positiva förändring, att jag skapar ett liv med bra förutsättningar för mig själv. Kanske förklarar jag detta klumpigt, men förändring handlar lite om att tappa kontrollen, att inte riktigt veta hur det skall bli.

Att lyckas är till en viss del skrämmande för mig, jag funderade nyss på hur det skulle kännas att nå min målvikt, att stå i framgång för en gångs skull, då blir jag genast rädd för att jag skall sabotera det för mig själv - att jag skall förstöra min framgång. Jag är expert på att sabotera för mig själv - mitt inre väsen anser som sagt att jag inget är värd, jag är värdelös. Nu börjar jag dock opponera mig mot min inre tro - och arbetar på att följa de råd som är givna rörande hur jag skall äta och dricka - jag skall lyckas.

Jag ser det inre väsen som Mårran i Muminstrollen - kall, hård, ensam och skrämmande.

Men även jag förstår att Mårran har sin funktion, hon skyddar mig från vissa saker, men nu är det så att jag faktiskt VILL ha framgång, jag vill lyckas och sola mig i den glädjen som det skulle ge mig, möjligheterna och chansen att få använda den vackra vita blusen från Esprit som ligger och väntar på mig. Jag vill känna lättheten, se Marie komma tillbaka, Australien Marie - jag har saknat henne!

Så Mårran, jag ber dig, kan du möjligtvis hjälpa mig, hjälpa mig, kan du tänka dig att släppa ditt krampaktiga tag om min själ och låta mig - bli?

Det är upp till mig, jag bestämmer om mitt liv, jag bestämmer och kan ta hand om mitt liv, så är det, även fast jag inte riktigt vågat ta mig an ansvaret, men nu börjar vi om - igen, nu försöker vi igen.

Jag har min mage, jag läser andras bloggar om deras resa, deras upp och ner och blir lugnad av vetskapen att jag inte är ensam att uppleva resan som gropig. Många har rest före mig, många kommer att resa efter mig, jag är två månader in på min - vilket jag måste förstå, det är bara två månader.

Förändringar har hänt mig, jag borde vara mer familjär med förändring, jag som flyttat runt, bytt arbete och arbetat som konsult och fått justera mig och vara flexible i många nya situationer. Förändring har varit en aktiv medresenär, men som med min fascination med flygning, jag tycker det är lite obehagligt och skrämmande - men jag hänger gärna med ändå eftersom jag älskar att flyga - jag gillar egentligen förändring, även fast det är skrämmande.

Inte visste jag att jag behövde ha en sådan koll som jag behöver, att jag har lite svårt att släppa taget. Att jag vill ha "koll". Nu åker jag med, har koll på vissa saker men låta mina händer öppnas, öppnas för att låta de tömmar jag så krampaktigt hållt i glida ut min hand, ur min kontroll. Visst, mina fingrar kommer krampaktigt försöka sluta till handen för att fånga tömmarna i näven - men jag fokuserar på att låta greppet slappna av - det kommer att bli bra...