Mellan de passerande bilarna kan jag höra koltrastarna och duvorna, snart kommer svalorna och håller oss sällskap. De är en underbar trio, de ger mig lugn och får en trygghet att landa över mig.
Dimman har lättat, hjärnan tänker åter klart igen, och de händelser som jag tog så hårt förra veckan ser jag i ett annat ljus - och de gör mig mer arg över hur jag blev behandlad efteråt.
Jag känner till mina svagheter, men jag ser även svagheter hos min samordnare och andra individer. De kan inte vifta bort mig som en irriterande fluga bara för att jag uttrycker en åsikt, samtidigt som man himmlar med ögonen och skyller på att "Marie mår nog dålig". Det är att göra mig och mina åsikter betydelselösa. Det är inte rätt.
Jag har mina problem och jag jobbar hårt för att ge mig ett bättre liv, jag försöker lära mig av olika situationer och ta mig framåt, jag ber om ursäkt om jag gjort fel eller om någon mått dåligt av något jag gjort. Samtidigt anser jag att även jag har rätt till professionell behandling, jag bad om ursäkt till den kollega som känt sig utsatt - denna kollega satte mig i skiten för ett par år sedan men hon kom undan med det och behövde aldrig be om ursäkt till mig - vad är det för lika behandling?
Jag tar i alla fall en stor del stolthet från att jag kan be om ursäkt och stå för det jag gjort och sagt - olikt andra så även de i bestämmande roller.
Men nu när klarheten är tillbaka, skall jag hjälpa mig själv fram, sköta min mage och min mat.
Nu skall jag lysna lite på svalorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar