1 juli

Det känns underligt att sitta framför en ny läkare som inte varit med mig under resan och förklara varför jag och min terapeut kommit fram till att det vore bra om jag åter blev 25 % sjukskriven under en period. När jag sitter där och berättar min problematik känner jag mig som en barnrumpa med darrande läpp.

Jag tyckte att det var obehagligt, jag kände mig lat, dum och superdum. Är jag sjuk? Eller är jag "svår" och lat? Lat har jag fått höra att jag är i hela mitt liv - som jag kan minnas. Så det låter som en sanning i mina öron - även fast den mer kavata Marie inte accepterar det uttrycket eller benämningen på mig själv.

Jag sitter där i den blå fåtöljen och sjunker djupare ner i dess vaddering, synagogan ligger utanför fönstret och medans jag funderar över en fråga jag fått av läkaren, låter jag blicken vandra över synagogans fasad och dess runda vackra mosaikfönster.

Vad kan jag göra för att hjälpa mig själv i de svåra situationerna - kan jag ta mig från stunden, inom mig, inte lyssna eller höra vad det pratas om runt mig - för att klara det, för att få situationen (som fikarasten) att fungera bättre för MIN skull!

Har aldrig varit på en arbetsplats där fika stunden är SÅ viktig som denna.

Blir upprorisk när jag hör råd om hur jag skall ändra mig för att anpassa mig till de andra. Varför skall jag det? Kan jag inte få vara den jag är? Vem nu det är?! Alla har egenheter, alla har beteenden som kan uppfattas som irriterande, arbetsamma, men oftast innebär det att man får acceptera varandras egenheter - så länge andra inte skadas eller far illa. Men min situation känns råare, kanske för att min chef varit så nära mig i början när allt brast - men numera inte kan skillja på den Marie som var i spillror och den Marie som nu är nätt och jämt ihop limmad. Den Marie som raserade 2007 har utvecklats och rest inom sig och har en annan styrka och kraft - den Marie ser min chef inte, jag uppfattar det som om chefen konstant tar tempen på min sinnesstämning - men hon tolkar inte det hon får som resultat - rätt. Hon litar inte på min styrka även när jag brister idag är styrkan kvar. Den person chefen tänker på när hon "pratar" med mig har utvecklats, men i hennes huvud är jag kvar 2007.

Men jag blir sjukskriven igen, 25 % juli ut, men jag vet inte hur jag skall förhålla mig till det eftersom om Försäkringskassan inte godkänner den - står jag utan ersättning, vågar jag sluta när jag skall då?

Även jag tycker det är jobbigt när dimman och mörkret kommer, men jag skulle inte välja bort det i alla fall. Ur det mörkret och dimman kommer magiska tankar, funderingar och skaparglädje. Min skaparkrafts ursprung är från de tunga perioderna, men den blir lättare på grund av den vetskapen - att skapandet lever. Det jag är rädd för, är att jag skulle tappa förmågan att veta "vart" jag är. Ja, jag vet, det låter underligt, men då under 2007 fanns det många stunder där jag tycktes leva i en paralell värld. Jag vill existera här och nu - just i denna stund, vart än den är.

Mest av allt vill jag inte vara så arbetsam för mig själv, jag vill andas ut, slappna av och bara låta mig vara - undrar vad det är jag tror skall hända om jag bara släppte taget? Nu under sommaren är ett utmärkt tillfälle att testa - se vad som händer, för min skull!