Unken kappa

Att leva med depression är att leva med en stor, ullig, illa luktande kappa, som har malar flygande runt sig. Kappan läggs om mina axlar och den tynger mig, stegen blir tyngre, huvudet och nacken böjs av vikten. Kappan är fuktig och obehaglig och oavsett vad jag gör så hänger den kvar tills den bestämmer sig för att glida av - kappan kommer på när jag minst anar det.

Men, jag har blivit bättre på att acceptera när den kommer över mig, det är inte världens katastrof längre utan jag vet att det finns ett slut även fast den känns oerhört långt borta. Mitt i det är det tungt, men det går över.

Att leva utan hopp är meningslöst tycker jag, hopp är magiskt, klart jag blir besviken när hoppet inte blir verkligt, men det går över.

Att leva utan glöd är meningslöst, så när glöden svalnar och försvinner stannar jag upp och försöker se vad det var som hände - vad som var "hinken med vattnet?"

Att leva utan eld - fungerar så länge det glöder inom mig, men att ha eld i själen är underbart, jag älskar det och drar nytta av de stunder när det sprakar inombords.

Jag är en drömmare, jag är känslig, jag är en känslomänniska, och om jag skulle stänga av dem för att göra det lättare för mig i vissa miljöer, så väljer jag att förneka en stor del av mig själv, en stor del av min personlighet - det accepterar jag inte. Det var min plan i helgen - inför ny arbets vecka att stänga av mina känslor - och om jag gjorde det så förnekar jag mig själv och till min förvåning vill jag inte göra det.

Har levt allt för länge med att förneka och förtrycka den person som jag är, för att jag inte tror att den jag är innerst inne inte duger. Men för mig duger hon, och att säga det känns bra, efter alla dessa år av själv hat. Nu skall jag ta bättre hand om mig själv, se till att jag får det jag behöver och att jag får i mig den näring som jag måste ha och att jag rör på mig.

När jag lever mina perioder utan skydd - utan hud på kroppen - då allt känns så mycket mer, får jag andas lugnare, ge mig tid och veta att det är ok - oavsett vad andra anser så är det ok.

Jag lever med depression - alla förstår inte - men huvudsaken är att jag gör det.

Jag har ALDRIG använt det som en ursäkt.

I dag upplevde jag mig kränkt, förlöjligad - men jag har ett val där - jag ser mig vidare, för trots allt inne i mitt innersta så vet jag mitt egna världe.