Jaja

Det spelar egentligen inte någon roll hur många gånger jag säger att det får vara nog med ledsamheten - för den är här. Jag kan inte lösa det med shopping, har försökt göra det, jag kan inte lösa det med att äta en massa mat, det ger bara mer problem och ledsamhet, och jag kan inte finna någon tröst i värktabletter, även om de hjälper mig ”domna” bort en stund.

Insikten medförde rädsla, för vad gör jag nu?

Jag åkte in till stan en stund, men det var ingen lösning för att lugna mig, medförde snarare mer ångest. När jag satt på spårvagnen hem blev jag glatt förvånad för jag passade i det ”ensamma sätet”, med rum över - helt otroligt, jag vaggade lite fram och tillbaka för att testa om det var sant, det var det. Jag kunde ana ett leende längst, längst in i mitt hjärta.

Har även till min glädje kunnat kliva ur mina jeans utan att knäppa upp dem, samma som jag gjorde med mina tidigare jeans stl 52, dessa var stl 48, så nu är jag nere i stl 46. Även fast jag står still i vikt just nu, så kan jag erkänna att jag blir mycket glad när jag ser att kläder som jag inte kunnat haft på över fyra - fem år passar, det betyder så mycket för mig.

Så, visst, det spelar egentligen inte någon roll hur många jag säger att det får vara nog med ensamheten - för den är är, men tillsammans med denna ledsamheten kan jag glädjas åt alla förändringar som sker, inom mig och så även när det gäller vikten.

Jag ser det som ett lärande, med det som är jobbigt är när jag inte riktigt vart hän jag skall med detta lärande - när jag känner att det skall ta mig fram fast jag bara finner mig i ett liknande rum, i en liknande situation - varför tar jag mig dit hela tiden? Det är tröttsamt, jag vill utvecklas, jag vill mogna och arbeta framåt.

Men just nu får det vara ledsamhet som gäller - en sak är av värde, under min tid ute undvek jag alla vilda regnskurar - det är fantastiskt!