Jag såg det hända som i ”slow motion”, jag hade min iPhone i handen och frös, kanske kunde jag ha räddat honom. Kanske. Han var en av de detaljer jag var oerhört stolt över, det ironiska är att jag precis flyttat honom från ena till andra sidan av linneskåpet.
Det var Azalea som satte i gång händelsen. Nu är hon försiktig och säkerligen lite öm efter sitt fall.
Azalea tycker mycket om att sitta högst uppe på ”Lack” hyllan, hennes plats, där kan hon övervaka sitt kungarike och sina sotar.
Jag hade satt på min dator för att sätta mig ner och skriva en stund, jag tittade bara i telefon för att se när ett program som jag önskar se börjar. Jag såg Azalea ta sats, sedan - i ”slow motion” hur hon kanar av hyllan, försöker få grepp och hänga kvar i sidan, för att rasa ner mot linneskåpet och sedan bakom skåpet - ansiktet av min Thailänska Buddah föll, kanske hade jag kunnat fånga upp det, kanske. Men jag var frusen med min iPhone i handen.
Hjärtat var i halsgropen, chockad, innan jag ser att Azalea är oskadd, innan jag vet att det lilla livet andas - står jag fortfarande frusen.
Men där kommer hennes nos fram under skåpet och snart följer hela hon med ut, hon går skamset bort till dörren, sätter sig och tittar liksom på mig ”under lugg.” Min minsta bebis är ok, om något omskakad.
Då följer min blick smulorna av Buddah som ligger på golvet - viktigast är att Azalea är ok, viktigast är att Azalea är ok!! Jag tvingar tanken runt i huvudet, runt mitt hjärta. Men, min thailändska Buddah som varit med mig så länge - som jag riktat mina ord av ångest, sorg och glädje mot - min terrakotta vän - han är nu borta, jag försöker att INTE känna ilska, jag FÖRSÖKER inte känna sorg, ledsamhet - han var av terrakotta, han var från Thailand, han har varit med mig länge.
Det är/var dock en SAK, även fast den hade speciell mening för mig - jag kan inte kasta bitarna, jag kan inte kasta bitarna - vill att han skall fortsätta vara med mig - om så även i bitar. Jag skall lägga hans bitar i krukorna med mina växter, jag skall lägga en del i fönstret - nu har en anonym Panduro Buddah fått ta HANS plats - det är inte samma känsla - men livet är förändring och utmaningen är att följa med så gott man kan i svängarna.
Azalea är chocka men hel, hoppas jag, insidan vet jag inget om, men hon ser chockad ut, jag har hållit om henne, vi har nospussats, vi har sett till att vi vet att det är ok - huvudsaken är att hon är ok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar